Varför så långsam framryckning i väst?

[B Hellqvist]

En faktor som ibland betonas i populära skildringar är att f a amerikanarna var måna om att spela så säkert som möjligt, m a o att man var ovillig att riskera att offra soldater "i onödan" (detta i kontrast mot Röda armén). Det är möjligt att det är en fördom, antingen för att visa hur ovilliga amerikanarna i själva verket var eller för att demonisera ryssarna. Men det kan ju ligga något i att de västallierade var mindre benägna att ta risker och därför avancerade långsammare. Åtminstone som kompletterande delförklaring till ovan beskrivna förhållanden.

/ Probstner

Frågan är om den bilden är helt igenom sann - exemplen Arnhem och Hürtgen pekar ju på två illa uttänkta operationer som ledde till avsevärda förluster, och där tusentals soldater offrades för obefintliga vinster.

[frodeh]

Om jag inte minns fel så hade också britterna vid det laget en del problem med att ersätta personalförluster. Landet var ganska krigstrött och ekonomin hade fått ta ganska rejält med stryk.

Jag håller med Tryggve om att landet var krigstrött p g a bombningarna vid krigets intialskede och dessutom olika krigssituationer både inom landet och andra delar, exempelvis i Afrika. Men att landstigningen under D-dagen var långsamt kan man alltid diskutera, men jag kan återigen hänvisa till de ståndpunkter som jag angav i ett av mina föregående inlägg i denna tråd. Det kanske också berodde på dåtidens kommunikationsteknik att invasionen inleddes långsamt.

Stefan

Historikeren Fuller mener at de vestallierte forspilte en god sjanse til å ende krigen - i vest i alle fall - i løpet av 1944. Jeg husker ikke essayet ord for ord, men det var i følge Fuller en kombinasjon av strategiske feil fra Maltakonferansen - hvor de ble et mål i seg selv å ødelegge Tyskaland totalt - og en altfor nitidig framrykningshastighet sensommeren 1944, med årsak bl.a. i allierte samareidsproblemer i generalstaben og på regjeringsnivå. Skal se om jeg ikke plukker fram igjen teksten for å se nærmere på den.

[Probstner]

En faktor som ibland betonas i populära skildringar är att f a amerikanarna var måna om att spela så säkert som möjligt, m a o att man var ovillig att riskera att offra soldater "i onödan" (detta i kontrast mot Röda armén). Det är möjligt att det är en fördom, antingen för att visa hur ovilliga amerikanarna i själva verket var eller för att demonisera ryssarna. Men det kan ju ligga något i att de västallierade var mindre benägna att ta risker och därför avancerade långsammare. Åtminstone som kompletterande delförklaring till ovan beskrivna förhållanden.

/ Probstner

Frågan är om den bilden är helt igenom sann - exemplen Arnhem och Hürtgen pekar ju på två illa uttänkta operationer som ledde till avsevärda förluster, och där tusentals soldater offrades för obefintliga vinster.

Jag ställer mig också frågande vid belysningen av specifika händelser, men jag tror ändå att man på ett mer generellt plan kan anta att benägenheten att spara på människoliv var större hos de västallierade än hos ryssarna (kanske med tyskarna nånstans mittemellan).

/ Probstner

[varjag]

Om jag inte minns fel så hade också britterna vid det laget en del problem med att ersätta personalförluster. Landet var ganska krigstrött och ekonomin hade fått ta ganska rejält med stryk.

Tryggve har alldeles rätt! Monty fick upprepade påminnelser från Churchill att den brittiska personalreserven tröt och att det gällde att ALDRIG återupprepa 1:a VK slakt. Monty var av naturen en försiktig general. Hans ambition fick en dödsstöt då Eisenhower och inte HAN - fick överbefälet över Overlord. han repade sig aldrig helt - men spenderade halva sin tid med brev till Eisenhower, bönande om mera amerikansk trupp under HANS befäl - så att hans luftiga planer kunde förverkligas. Dessemellan plågade han Churchill med vinklade anspelningar att om HAN fick ta befälet över Eisenhower skulle minsann fronten 'börja röra sig'. Samarbetet britter/amerikaner - blev mera konkurrens än team-work. Dessutom saknade de allierade generaler med den fantasi (undantagandes Patton) som krävdes för det risktagande - vilket får fronter att flytta sig. Kalkylerade risker - var uppenbarligen en militär konst som föga utlärdes i de allierades generalstabskurser. Medan 'risktaganden' förefaller ha varit huvudämnet i det tyska.

[Confident]

Det går lite utanför själva ämnet i tråden, men striderna om Hürtgenskogen kan väl verkligen definieras som seg framryckning?

En envis och skicklig tysk styrka som uppehåller och hindrar överlägsna amerikanska förband att rycka vidare och penetrera skogen. Har hört förlustsiffror för amerikanerna på 24000 man i döda, sårade, tillfångatagna och saknade, ända upp till 40 000. De tyska förlusterna torde också de ha varit höga.

Således, vid Hürtgenwald stoppades amerikanernas framryckning rejält i drygt fem långa, slitsamma och kostsamma månader.


mvh/Dagwood