Som alla andra pojkar växte jag upp med ett 8-bitars Nintendo. Ja inte alla pojkar, en del hade ju Sega, men de var jag ovän med.
Vilket konsolsystem man hade avgjorde vem man bytte spel med, och vem man inte kunde låna det nyaste spelet av. Så avgjordes det sociala livet på den tiden. 
För forumets äldre medlemmar kan det väl te sig en aning komiskt att sitta klistrad framför en TV-skärm och styra en röd liten gubbe (Mario) som springer runt och slåss mot sköldpaddor och äter svampar och blommor. 
Politiskt sett var jag naturligtvis också ett barn av min tid. Muren i Berlin stod fortfarande där den stod när jag var gammal nog att se på nyheterna. Det var något jag tyckte var väldigt roligt, eftersom min pappa var intresserad av politik så ville han naturligtvis uppfostra sin son. Därför fick jag lära mig namnen och ansiktena på Reagan, Thatcher, Carlsson och Bildt med flera. Men vissa politiker var roligare än andra. Arafat, till exempel, var "araben med en handduk på huvudet". Thatcher var "hon den där fula tanten". Gorbatjov var "gubben med sylt i pannan" (jag förstod inte att det var blod, jag trodde faktiskt att det var lingonsylt!).
Ja, jag förstod inte så mycket, men jag fick i alla fall lära mig; att en del var goda, en del var onda, och en del visste man inte riktigt.Man insåg inte så mycket av politiken på den tiden, man var ju fortfarande för liten. Jag lekte mycket med iranska barn, eftersom det kom mycket flyktingar från Iran i samband med att Saddam Hussein hade attackerat grannlandet. Därför fick jag tidigt lära mig att politik, det var krångligt, men Saddam var i alla fall alltid den onde!
När jag ville veta om Iran fick jag höra att det var ett varmt land, som hade haft en kung innan det blev krig. Och den kungen var en riktig kung, inte som han i Sverige. Fast det hjälpte tyvärr inte för en så liten kille som mig just då.Mitt minne av berlinmurens fall var att jag såg Boris Jeltsin stående på en pansarvagn och firade kommunismens fall. Jag förstod naturlgtivs lika lite av detta, men farsan förklarade att nu var det äntligen slut på förtrycket i Ryssland.
Skolan började jag i precis 1990. Jag var rätt så snäll i skolan, men det var ju alltid mycket bråk på rasterna. Ofta kunde bråken handla om vem som had tjejskor eller inte. Skolan på den tiden gick mest ut på att gömma sig för fröken, och kunna smita så mycket som möjligt. En kompis till mig hade sett ett hakkors på nyheterna, i samband med att nynazistiska organisationer gick framåt på den tiden.
Vi visste inte var det handlade om, men vi tyckte svastikan verkade vara en häftig symbol. Så vi fyllde våra svenskaböcker med hakkors. Sen hade min kompis hittat en bok med en bild på Hitler, så han började skriva "bort med alla judar" i svenskaboken. Jag hängde på, eftersom jag tyckte gubben med den konstiga mustachen såg häftig ut. Till slut blev fröken arg på oss och sa till våra föräldrar att nazism var hemskt. Då slutade vi rita hakkors. I stället började vi sno suddgummin!
Nedskärningarna kom inte våran skola förbi osedda, utan en annan skola lades ner. Våran skola fick för många elever, så alla barnen i våran församling fick i stället gå i en skola som låg längre norrut (på Öland). Det var lite svårt att börja på en större skola, men efter ett tag gick det väl an.
Allt som var nytt och häftigt kom från USA. Spindelmannen, Nintendo, Hockeybilder och Turtelsgubbar. Okej Nintendo kom egentligen från Japan, men vem kunde då ana att något häftigt kom från något annat land än USA?
Så när USA startade sitt krig mot Irak i samband med invasionen av Kuwait, hejade jag på USA. Det var liksom självklart. Att det hade funnits ett annat mäktigt land i öster för bara ett par år sen tänkte man fortfarande inte så mycket på. Det var kaos i Ryssland, och vad för häftiga saker hade ryssarna? Min mamma var dessutom finsk, så hon lärde mig minsann tidigt vilka som var våra arvfiender. 8) Farsan hade en rysk bil dock, en LADA. Och den klagade han alltid på.
Så småning om blev det krig på nytt, och jag fattade inte så mycket varför det var krig i Jugoslavien. Jugoslaverna höll på och dödade varandra, men när det kom många bosniska barn till Mörbylånga började jag förstå att jugoslaver inte var ett enda folk. Jag hejade naturligtvis på USA i det här kriget också, men jag förstod inte varför de skulle hålla på att bomba Europa? Sakta började jag omvärdera min syn på mina barndomsideal, jag tyckte inte om USA:s storebrorspolitik. Sen började jag läsa om Vietnamkriget, och därefter föll mina bitar på plats. USA var inte bara ett land som exporterade häftiga leksaker och TV-spel. De dödade oskyldiga människor också. Jag började söka mig mot vänster, eftersom jag allt mer reagerade mot samhällets orättvisor.
Varje vecka kunde man läsa i tidningarna om nedskärningar, arbetslöshet och annan soppa. Samtidigt som det här skedde, fanns det makthavare som försvarade tingens ordning. Hädanefter beslutade jag mig för att bli kommunist, och bekämpa det korrupta Sverige!
Jag började gymnasiet, och ägnade mig mer åt politik än åt skolarbete. Alla ämnen utom samhällskunskapen blev ointressanta. Men just på samhällstimmarna var jag desto mer aktiv - jag tog upp Marx och startade häftiga diskussioner med klassens moderater. Jag gick ju på en IT-linje, så de var i ganska kraftig majoritet. Det gick som det brukar när pojkar inte kan hålla sams, så vi rök ihop och hamnade hos rektorn.
Men rektorn var en förstående man, som försökte lägga locket på och lyssna på mig. Jag var ju trots allt en arg poje mitt i puberteten. Det slutade med att jag valde att flytta från stan. Samtidigt tog jag avstånd från den dekadenta IT-linjen och började gå en agronomisk yrkeslinje. Men det är en annan historia...
Och för er som läser det vill jag bara säga att den arge pojken har åldrats och blivit en ung man nu. Som är mycket gladare nu för tiden. Och mina gamla klasskompisar på IT-linjen har jag bra kontakt med nu för tiden.
