Jag funderade lite häromdan, och kom att tänka på något...hmm..
..hur länge har våran moderna tideräkning pågått, dvs. 365 dagar, 52 dagar, 12 månader o.s.v. på ett år..?..det finns (väl?) ju utstuderade datum för t.ex. Columbus landstigning "over there" o.s.v...men det kan inte vara möjligt..!..varför..?..jo;
..våran tideräkning är ju enligt följande; en dag är 23h 56m, vilket är tiden som jorden tar på sig att snurra ett varv..vart fjärde år jämnas detta ut med en extra dag, "skottdagen"...efter 365 - eller ibland 366 - dagar, så har ett år gått, eftersom det är tiden jorden tar på sig för att snurra ett varv runt solen...allt verkar ju vara perfekt, men hur kan det egentligen vara det..?
..vad jag menar är, att jag tycker det är väldigt lustigt, hur man för över tusen år sedan, hade ett år med 12 månader och 365 dagar, eftersom dessa ä'r beroende utav jordens omloppsbana och rotation, eftersom man för tusen år sedan inte visste att jorden var rund!!
..följdaktigen har jag en fråga; när började man införa månader och veckor, och då menar jag 12 månader och 52 veckor, på ett år..?..det måste ju vara efter att etablissemanget blev varse om att jorden var rund, annars är det något som är väldigt fel..?!?
..hmm..
Fenomenet Tideräkning..
Re: Fenomenet Tideräkning..
För det första måste man inte veta att jorden är rund för att iaktta att ett dygn är ca 24 timmar, eftersom solen går upp och ned med nästan övertydlig uppenbarhet. På samma sätt har människan antagligen i hundratusentals år lagt märke till hur långt ett år är, eftersom årstiderna kommer med den regelbundenhet de gör. Ett antal årtusenden före Kristus kunde man dessutom i flera kulturer mäta året betydligt exaktare, genom att jämföra med stjärnornas läge. För detta måste man inte alls veta att jorden är rund. Även de som använde månår (grekernas år var t ex 354 dagar) lade tidigt märke till att kalenderåret gick snabbare än solåret (det som styr årstiderna - 365,242199 dygn, jämfört med det exakta månårets 354,3672 dygn), och hittade på olika sätt att kompensera detta. De gamla grekerna lade till 90 dygn vart åttonde år, kineserna lade redan för 4000 år sedan till sju månader vart 19:e år, judarna lägger än idag till en månad vart tredje år, den arabiska kalendern däremot flyttar sig successivt runt solåret, vilket gör att de trots att de börjar sin tideräkning med Muhammeds utvandring 622 e Kr, så småningom kommer att komma ifatt (och gå om) vår tideräkning, eftersom deras år är nästan 11 dagar kortare. En hel del om otaliga olika tideräkningssystem kan man läsa i t ex David Ewing Duncans bok Kalendern - Människans 5000-åriga kamp för att fastställa ett sant och riktigt år (1999).
För det andra är det en modern självgod missuppfattning att medeltidsmänniskan trodde att jorden var platt. I själva verket var den absoluta majoriteten skribenter under hela medeltiden (och ända sedan antiken) eniga om att jorden är rund, däremot inte om hur stor den är, eller hur formen är exakt (den är som bekant något tillplattad vid polerna). Om detta kan man läsa exempelvis i Dick Harrisons Skapelsens geografi - Föreställningar om rymd och rum i medeltidens Europa (1998).
Dygnet indelning i 24 timmar kom för 4000 år sedan med babylonierna, som också liksom sina föregångare sumererna avrundade månmånaden(egentligen 29,5306 dygn) till 30 dygn och året därmed till 360 dygn (allt delbart med 6, vilket ju gäller än idag, med 360-graders-cirklar, 60 sekunder/minuter, osv).
Under hela medeltiden förfinades sedan uträkningarna av astronomer, matematiker och munkar, men det får den som är intresserad läsa om själv (i t ex ovannämnda bok Kalendern).
Sjudagarsveckan tycks för övrigt ha uppkommit i Babylon omkring 700 f Kr, av astrologiska skäl - man räknade med sju planeter, inkl solen och månen. I modern tid har s k kronobiologer för övrigt upptäckt att sjudagarsveckan tycks ha biologiska motsvarigheter, vad gäller sjudagarscykler för hjärtverksamhet, blodtryck, infektionskänslighet, risk för avstötning av transplanterade organ, osv.
För det andra är det en modern självgod missuppfattning att medeltidsmänniskan trodde att jorden var platt. I själva verket var den absoluta majoriteten skribenter under hela medeltiden (och ända sedan antiken) eniga om att jorden är rund, däremot inte om hur stor den är, eller hur formen är exakt (den är som bekant något tillplattad vid polerna). Om detta kan man läsa exempelvis i Dick Harrisons Skapelsens geografi - Föreställningar om rymd och rum i medeltidens Europa (1998).
Så (365,25 dygn) har året sett ut sedan Caesars tid, då månaderna också i princip fick den längd de ännu har (30 resp 31 dygn utom februari som hade 29 dygn, och 30 under skottår). 12 månader hade då redan funnits flera århundraden, precis som i andra fornkulturer, inkl Kina och Amerika. Skottåret lanserades i Egypten år 238 f Kr. Skottåren vid sekelskiften avskaffades av påven Gregorius XIII 1582.Kampuchea skrev: ..våran tideräkning är ju enligt följande; en dag är 23h 56m, vilket är tiden som jorden tar på sig att snurra ett varv..vart fjärde år jämnas detta ut med en extra dag, "skottdagen"...efter 365 - eller ibland 366 - dagar, så har ett år gått, eftersom det är tiden jorden tar på sig för att snurra ett varv runt solen...allt verkar ju vara perfekt, men hur kan det egentligen vara det..?
Dygnet indelning i 24 timmar kom för 4000 år sedan med babylonierna, som också liksom sina föregångare sumererna avrundade månmånaden(egentligen 29,5306 dygn) till 30 dygn och året därmed till 360 dygn (allt delbart med 6, vilket ju gäller än idag, med 360-graders-cirklar, 60 sekunder/minuter, osv).
Under hela medeltiden förfinades sedan uträkningarna av astronomer, matematiker och munkar, men det får den som är intresserad läsa om själv (i t ex ovannämnda bok Kalendern).
Sjudagarsveckan tycks för övrigt ha uppkommit i Babylon omkring 700 f Kr, av astrologiska skäl - man räknade med sju planeter, inkl solen och månen. I modern tid har s k kronobiologer för övrigt upptäckt att sjudagarsveckan tycks ha biologiska motsvarigheter, vad gäller sjudagarscykler för hjärtverksamhet, blodtryck, infektionskänslighet, risk för avstötning av transplanterade organ, osv.