För hundratusentals värnpliktiga var Boden under hela 1900-talet det värsta ställe man kunde bli placerad på. Ramsan "Det finns en plats på jorden/där solen aldrig ler/den platsen heter Boden/dit vill jag aldrig mer" blev klassisk.
Få av rekryterna hade en aning om vilka hemligheter som gömde sig inne i bergen runt staden. Här förvarades till exempel halva Sveriges guldreserv i mer än 40 år, innan den smögs ut en natt 1982 på tre lastbilar. Nu går sommarlovsbarnen på skattjakt efter "det guld som glömdes kvar".
Fästningen är inrymd i fem berg som ligger i en två och en halv mil stor cirkel runt staden. Här finns fem insprängda fort som kan rymma upp till 25.000 man och dessutom 1.200 skansrar och bunkrar. Nu har allt tömts och murats igen, utom Rödbergsfortet som blivit kulturminne och turistmål.
Innan järnridån kollapsade hade Boden sex regementen. Nu finns bara ett kvar. De andra har fått en underordnad roll som bataljoner. 3.500 man har minskats till 1.400.
Många har kallat Bodens fästning för skrytbygge och "sekelskiftets Jas-projekt". Andra menar att försvarsverket bidrog till att vi slapp två världskrig.
Boden var en järnvägsknut för malmbanan och låg strategiskt nära Finland, som var ryskt storfurstendöme vid sekelskiftet. I området finns fyra älvar som på den tiden var svåra att ta sig över. Därför blev Boden Sveriges lås mot det fruktade Ryssland.
Det gigantiska arbetet pågick 1901-1915. På somrarna arbetade1 200 bergsprängare med slägga, spett och dynamit. På vintern slet 900 man 10-12 timmar sex dagar i veckan i skenet av karbidlampor, före elens intåg. Fästningen kostade 19 miljoner, en svindlande summa i en tid när sprängarna fick tre kronor och femtio öre per skift.
Kanonerna på de fem bergens skallar vägde 100 ton styck och krävde sex man per skott. De fraktades uppför branterna i delar på 25 ton med hjälp av slädar som drogs av 20 hästar var.
De behövde aldrig avfyra mer än övningsskott. Men när de tyska permittenttågen under andra världskriget stannade i Boden på väg till Finland, höll beredskapsfolket andan. Alla kanoner var riktade mot järnvägsstationen. Men tyskarna for vidare när de fått sträcka på benen.
"Varning vakthund" står det på grinden som leder in till vallgraven och de jättelika bergsrummen i Rödbergsfortet.
- Vakthundarna var stora schäfrar som inte bara var tränade att hugga. Dom åt folk om dom fick chansen, berättar pensionerade artilleristen Stig Gustafsson, en av "bergsråttorna" som sköter guidningen.
Vi går in i berget, där allt finns kvar utom ammunitionen och maten. Nyårsafton 1997 sköt försvaret bort hela granatlagret under två timmars dån. Det var billigare än att frakta bort det.
Stig Gustafsson visar sjuksalen, läkarrummet, tandläkarmottagningen, det toppmoderna storköket för 900 man och städutrustningen. Cheferna på de fem forten runt Boden tävlade i att ha de renaste bergrummen. Här finns kisshinken och kinaschacket kvar på logementen med sina rangliga tvåvåningssängar. I korridorerna står rader av handfat med kallvattenkranar, där blaserade konferensdeltagare numera späker sig om morgnarna.
"Krigsspriten" förvarades bakom en låst järndörr. Varje man hade rätt till en viss ranson om det blev krig på riktigt. När förrådet tömdes hade promillehalten sjunkit betydligt. Enligt en teori berodde det på luftfuktighet och annat inne i berget. Enligt en annan har rekryterna nallat och spätt ut spriten med vatten.
Matsalen är ombyggd till festsal för konferensdeltagare och 50-årsfirare. Tre försvarsanställda driver Rödbergsfortet i privat regi och nu hålls frackmiddagar långt in i berget.
I sommar kommer runt 300 turister per dag. Männen i shorts låter videokameran surra i stridsledningscentralen som intresserat så många, från ryska "sågfilare" till Fritiof Enbom och sannolikt också spionen Stig Bergling.
Anna-Maria Hagerfors (DN)
