Inlägg
av M Lenngren » 25 augusti 2002, 13:31
Citat taget från Boniers Lexikon.
"kärnvapen, kärnladdning, atomvapen, stridsmedel som utnyttjar kärnenergin antingen genom klyvning av tunga atomkärnor (fission) eller sammanslagning av lätta (fusion). Dessa processer har ett explosivt förlopp i kärnvapnen, ett långsammare och kontrollerat i kärnkraftsreaktorer. Det klyvbara materialet i en fissionsladdning är uran 235 (235U) eller plutonium 239 (239Pu). I en fusionsladdning (väteladdning) är det en förening av litium och tungt väte (deuterium) med tillsats av radioaktivt tritium (den närmare konstruktionen är hemligstämplad). En fissionsladdning används som ”tändhatt” och skapar den temperatur och det tryck där fusionen startar. I båda typerna av vapen består fissionsladdningen av ett ihåligt klot av uran eller plutonium, omgivet av ett skal av sprängämne. Neutronförlusterna är med denna geometri så stora att en kedjereaktion inte kan starta. När klotet sprängs samman till ett massivt, mindre klot börjar den däremot genast. Konsten att få hela skalet att detonera samtidigt, på en mikrosekund när, är en av de svåraste och mest välbevakade aspekterna av kärnvapenteknologin. Om fissionsbidraget till den totala sprängverkan dominerar får man en ”smutsig” väteladdning med stor mängd radioaktiva biprodukter. En speciell typ av väteladdning är neutronbomben.
Vapensystem. Styrkan hos laddningar anges med den mängd trotyl (TNT) som ger samma sprängverkan. Eftersom energimängderna är mycket stora anges styrkan i kiloton, kt (tusental ton TNT), eller megaton, Mt (miljoner ton TNT). Kärnladdningar finns i flera olika vapensystem. Främst skiljer man mellan strategiska kärnvapen (alltid vätevapen, levererade genom interkontinentala ballistiska missiler, kryssningsrobotar eller bombplan) och taktiska vapen av fissionstyp. En fissionsladdning kan göras så liten att den får plats i en 155 mm haubitsgranat. Insikten växer dock om att organiserad krigföring inte är möjlig på en krigsskådeplats där ens ”små” kärnvapen använts. En faktor är t.ex. nuclear blowdown (engelska, ”atomnedblåsning”) som innebär att stötvågorna slår omkull all skog och förvandlar terrängen till en (sannolikt brinnande) bröte där inte ens bandfordon tar sig fram. Till detta kommer nedfall etc. Dessutom anses det att en insats av taktiska kärnvapen gör en upptrappning till en strategisk slagväxling närmast oundviklig. Ingen stormakt torde längre basera sin taktik på sådana kärnvapen (mindre kärnvapenmakter – se nedan – har i regel vapen med samma verkan som taktiska kärnvapen, men de är inte avsedda att användas taktiskt). De strategiska kärnvapnen bibehålls i ”avskräckande” syfte, dvs. de ingår i en ”terrorbalans” som skulle innebära självmord för en angripare. Tankegången har fått den passande beteckningen MAD (förkortning av engelska Mutual Assured Destruction, ömsesidig säkerställd förintelse).
Vapenverkan. Vid en kärnexplosion blir temperaturen så hög att det bildas ett plasma (ett ”eldklot”). Flera olika verkningar uppstår: stötvågor i luft och mark, värmestrålning, joniserande strålning (neutron- och gammastrålning) och en elektromagnetisk puls (EMP). De radioaktiva restprodukterna stiger uppåt tillsammans med jord, damm m.m. som rörts upp och sjunker sedan som radioaktivt nedfall, vilket utsänder den kvarvarande strålningen. Luftstötvågen är en orkanartad vindstöt som bl.a. kan ge lungskador, rasera byggnader, kasta omkring fordon osv. Värmestrålningen, som förgasar alla föremål inom flera hundra meters omkrets, ger upphov till bränder, och vindsuget uppåt leder till att det blåser in mot branden längs marken, vilket kan leda till en eldstorm. Den elektromagnetiska pulsen (EMP) skadar främst elektriska och elektroniska system (på tusentals kilometers håll om detonationen sker strax ovan jonosfären). Den joniserande strålningen kan ge allt levande höga stråldoser som medför döden på några dagar eller veckor; lägre stråldoser kan ge blödningar, anemi, så småningom leukemi och andra former av cancer, liksom skador på könscellerna med sterilitet eller missbildningar som följd. Det radioaktiva nedfallet kan bilda ett beläggningsfält på jordytan. Vissa partiklar är så små att de håller sig svävande i månader eller år innan de via nederbörden når marken i mycket utspätt skick. Detta globala nedfall beräknas orsaka dödsfall i cancer över hela jorden. Utöver skador på människor och materiel kan explosionerna även förstöra en stor del av det skyddande ozonskiktet i atmosfären. Det är möjligt att också det globala klimatet påverkas (se kärnvapenvinter)."