Frederick Taylor, Dresden: Tuesday 13 February 1945

[Mathias Forsberg]

Ove Bring recencerar i SvD 29/7 den brittiske historikern Frederick Taylors nya bok kring bombningen av Dresden. Är det någon som har läst boken?

Dresdens förstörelse omvärderad

Bombmattorna över Dresden beskrivs ofta som ett illdåd. Men 1945 var bombning av stadskärnor inte folkrättsligt förbjudna, påpekar Frederick Taylor i en ny bok, och konstaterar också att staden hyste industrier för krigsmateriel. Av Ove Bring

I år firas 50-årsminnet av tillkomsten av Unescos konvention om skydd för kulturföremål i krig. Sverige har bland annat anmält Drottningholms slott som internationellt skyddsvärt. Om Tyskland före andra världskriget hade kunnat ansluta sig till en liknande konvention skulle man säkerligen anmält rokokoslottet Zwinger och katolska hovkyrkan i Dresden, båda från 1700-talet och båda lagda i ruiner vid bombanfallen 1945. Den allierade "områdesbombningen" av tyska storstäder under andra världskriget har alltid varit kontroversiell. Detta gäller i synnerhet de brittiska, oprecisa nattbombningarna i krigets slutskede som drabbade civilbefolkningen i högre grad än militära mål, och detta i ett läge när alla visste att Tyskland "gick sista ronden".
I Storbritannien fanns alltsedan mellankrigstiden en militär övertro på områdesbombningens socialpsykologiska betydelse, som ett medel att bryta ned civilbefolkningens motståndsvilja och därmed fiendenationens motståndskraft. Sven Lindqvist har i sin bok "Nu dog du:
bombernas århundrade" (1999) beskrivit hur detta tänkande uppstod, bland annat genom den italienske generalen Giulio Douhets skriverier. Douhet menade att det var fullständigt legitimt att döda civila från luften, även medelst giftgas - en rekommendation som skulle följas av hans arbetsgivare Mussolini i kriget mot Abessinien/Etiopien 1936. I Storbritannien byggdes Royal Air Force (RAF) upp av Lord Hugh Trenchard som på 1920-talet med kraft hävdade "the moral bombing doctrine", enligt vilken framtida krig skulle vinnas genom skoningslös flygbombning av fiendens bakre områden på ett sätt som urholkade moral och stridsvilja. Områdesbombning av civila var mer militärt givande än precisionsbombning av hårda mål - det var Trenchards tes. Under denna tid inledde Arthur T Harris (senare känd som "Bomber" Harris) sin karriär i RAF, bland annat genom att från luften slå ned ett uppror i irakiska Kurdistan som Storbritannien då förvaltade.

Harris skulle stiga i graderna och 1942 utsågs han av Churchill till chef
för Bomber Command. Han var till krigsslutet ansvarig för den strategiska bombningen av Tyskland och gjorde sig känd som en ivrig förespråkare för områdesbombning i form av "city-busting". Hans öde är mycket förknippat med bombningen av Dresden.

Om denna händelse och dess bakgrund har nu Frederick Taylor skrivit en imponerande fullödig bok, Dresden: Tuesday 13 February 1945 (Bloomsbury, 518 s). Författaren är en brittisk historiker och statsvetare som gått till källorna och intervjuat överlevande dresdenbor, brittiska piloter och bombfällare. Boken har marknadsförts som en omvärdering av fallet Dresden där författaren sägs gå till storms mot vedertagna uppfattningar. Sant är att Taylor vill ifrågasätta den myt som han menar bildats beträffande bombningarna de två dagarna i februari 1945 - myten om illdådet. Tidigt påpekar han att staden var full av lätta industrier som alla ställts om till att producera produkter för krigsmakten. Han finner inget då gällande folkrättsligt förbud mot bombmattor över
stadskärnor och arbetsplatser, och läsaren noterar att författaren i det längsta håller inne med sin moraliska bedömning av det som skedde.
Taylor börjar med en skildring av Dresdens historia, den stad som under sachsiska kungar utvecklades till något av de sköna konsternas huvudstad i det kejserliga Tyskland. Under andra världskriget kände sig Dresdens befolkning länge trygg. Efter D-dagen 1944 befann man sig långt borta från fronten i väster och de allierade bombplanen nådde inte riktigt fram - trodde man - och hur som helst förväntade man sig att västmakterna skulle skona just deras stad med dess kulturarv. Det gick till och med ett rykte om att Churchill hade en moster som bodde i staden vilket förstärkte känslan av trygghet.
Nu kände Churchill och Roosevelt ett behov av att tillmötesgå det allierade Sovjetunionen och stödja Stalins trupper bakom Oderlinjen. Inför toppmötet i Jalta den 4-11 februari 1945 förberedde västmakterna spektakulära luftangrepp i öster för att slå sönder tyska järnvägsknutar
och transportresurser och därmed avlasta ryssarna från tyska förstärkningar. Jaltamötet hann knappt börja förrän den sovjetiska delegationen krävde att deras västallierade skulle bidra med luftinsatser som paralyserade järnvägspunkterna Berlin, Leipzig och Dresden. De officiella protokollen från konferensen nämner visserligen inte Dresden, men Churchills egen tolk (som uttalat sig för CNN 1996 och telefonintervjuats av Taylor 2002) har bekräftat att ryssarna vid två tillfällen pekade på vikten av att Dresden bombades.
Churchill hade redan före avfärden mot Jalta uppmanat sin flygminister Archibald Sinclair att betrakta "stora städer i östra Tyskland" som "särskilt attraktiva mål". Sinclair svarade med ett memorandum enligt vilket nattbombningar, beroende på väderleken, kunde ske mot Berlin, Dresden eller andra industristäder där attackerna skulle såväl försvåra evakueringen (av civila) från öster, som hindra militära förstärkningar från väster. Churchill bekräftade mottagandet av meddelandet den 28
januari utan kommentar.

Tanken hos stabscheferna i London var att i första hand skapa kaos och i andra hand slå ut industriell kapacitet. Den 8 februari - mitt under Jaltamötet - utsågs Berlin, Dresden och Chemnitz som prioriterade mål och beslutet förankrades hos US Strategic Air Force Command. Engelsmännen skulle som vanligt stå för yttäckande nattbombning och amerikanerna skulle komma före eller efter med precisionsbombning under dagtid.
Den 13-14 februari äger så anfallen mot Dresden och Chemnitz rum, men Dresden blir huvudmålet. Arthur Harris och hans Bomber Command står för planering och genomförande. Dresden hade före kriget cirka 650 000 invånare och i början av 1945 hade mängder av flyktingar strömmat in i staden. Befolkningen kan ha närmat sig en miljon. Tusentals flyktingar hade skaffat sig en sovplats inne i Hauptbahnhof, centralstationen, strax söder om den gamla stadskärnan.
På kvällen den 13:e går flyglarmet och strax efter klockan tio anländer en första våg av lågflygande Mosquito-plan
som släpper ned lysgranater för att märka ut målområdet för de annalkande bombplanen. Staden visar sig vara oförsvarad. Tyskt luftvärn och jaktflyg lyser med sin frånvaro. Målområdet är stadens centrum söder om Elbe - Altstadt. Bomberna beräknas drabba även kringliggande områden, där järnvägsstationer, spårområden och fabriker återfinns. Över 200 Lancaster-bombare flyger in över det upplysta målområdet och släpper sin last, en kombination av högexplosiva sprängbomber, som slår sönder hustak, och brandbomber, som tränger in i huskropparna och antänder dem med hjälp av luftdraget. Efter tjugo minuter är den första attacken över. Brandkår och räddningstjänst anländer för att göra vad som göras kan. Människor vågar sig ut ur skyddsrummen för att söka sina anhöriga. Det är mycket folk på gatorna.
Då - strax efter klockan ett på natten - kommer den andra bombvågen. Dubbelt så många plan är i luften, 550 Lancasters. Nya bomber och nya bränder. Allt går som planerat. Bränderna förenar sig och skapar en
uppåtgående luftström - en eldstorm - som rasar genom gatorna och antänder asfalten. Människor dör i hettan eller i skyddsrummen av kolosförgiftning. Branden täcker nu även området kring Hauptbahnhof och Johannstadt i öster.

Den 14 februari mitt på dagen följer så den tredje attacken, utförd av US Army Air Force. Samma kombination av spräng- och brandbomber. Attacken drabbar bangårdsområdena i Friedrichstadt, väster om centrum, som inte prioriterats av Harris och inte ingått i hans målområde. Attacken går även ut över industrierna i de västra förorterna och många civila upplever att de jagas av kulspruteeld från luften. Taylor avfärdar emellertid påståenden om att amerikanskt flyg medvetet skulle ha bedrivit klappjakt på civila, en föreställning som bet sig fast i Östtyskland under det kalla kriget.
Den amerikanske blivande författaren Kurt Vonnegut befann sig dessa februaridagar som krigsfånge i Dresden och arbetade i ett kylrum under jord när bomberna föll. Vonnegut skildrar i sin roman
"Slaughterhouse five" (1969) hur krigsfångar drar fram döda kroppar ur ruinmassorna. Med svart humor kallades det corps mining. Det var många lik som snabbt behövde begravas eller brännas för att hindra spridning av epidemier.
Dödssiffran i Dresden har på sina håll mycket överdrivits och Taylor stannar för en skattning på 25 000-40 000, där den lägre siffran står för antalet officiellt registrerade dödsfall. Taylor klär i detta sammanhang av den famöse historikern David Irving som i sin bok "The destruction of Dresden" (1963) hävdat 135 000 döda. I 1995 års nätupplaga av sin bok har Irving sänkt antalet till 100 000. Irving hade gott rykte som historiker 1963 - innan han började ifrågasätta om Förintelsen verkligen inträffat - och hans höga dödssiffror har länge åberopats i debatten. I dag används de politiskt av nynazistiska krafter i Tyskland som vill relativisera nazismens folkmord.
Oavsett vilket dödstal man landar på kan det konstateras att nästan alla offer var civila. Enligt dagens
internationella juridik måste militära beslutsfattare göra en proportionalitetsbedömning, där den militära nyttan av anfallen vägs mot civila förluster och lidanden. Om beräknad civil förstörelse är för hög, eller antalet civila offer är för många i en sådan bedömning, rör det sig om folkrättsbrott.

Efter anfallen 1945 var en kvadratmil av Dresdens innerstad utplånad och cirka 35 000 hus förstörda, bland dem några av barockens mest berömda byggnadsverk. Taylor synes ändå mena att staden skulle kunna betraktas som ett militärt mål då alla industrier och fabriker hade omställts till krigsproduktion. Vidare var stadens rangerbangårdar legitima militära mål. Inte för att detta var styrande för Arthur Harris planering. Målområdet var en triangel som inneslöt Altstadt. Även om det förutsattes att ett mer vidsträckt område än så skulle drabbas, är det anmärkningsvärt att Dresdens enda järnvägsbro liksom tre stora järnvägsstationer låg utanför målområdet. Endast Hauptbahnhof kom att totalförstöras. Förorternas
industriområden låg även utanför triangeln, men bombades av amerikanarna i den tredje vågen. För Harris var demoralisering och förstörelse det primära i bombkrig, ett sätt att förkorta kriget. De strikt militära målen hamnade inte alltid i fokus och de hamnade inte heller alltid under bombmattorna.
Dagens folkrättsjurister skulle inte godta det argument om "militär nödvändighet" som Harris åberopade i sina krigsmemoarer 1947. Om Taylor godtar det är oklart. Hans bok framstår inte i slutändan som ett försvar för attacken mot Dresden, snarare som en uppmaning till läsaren att skaffa sig en egen uppfattning. Därtill finns goda möjligheter eftersom Taylor, med sin rikhaltiga faktainsamling, åstadkommit vad som troligen är den slutgiltiga redogörelsen för Dresden 1945.

Efter kriget blev "Bomber" Harris en politisk belastning för Churchill. Han fick ingen förtjänstmedalj, fasades ut och aviserade vid 53 års ålder sin pensionering och avfärd till Sydafrika. Han återvände emellertid senare till England och
dog 1984. Vid det laget hade områdesbombning förbjudits i folkrätten i ett tilläggsprotokoll till Genèvekonventionerna. Svensk chefsdelegat i Genève var Hans Blix som med ett humanitärt engagemang bidrog till den lösning som värkte fram. Blix summerade det nya rättsläget i en känd artikel i British year book of international law (1978): "Area bombardment: rules and reasons".
I början på 1990-talet restes en staty av Sir Arthur Harris i London - till dresdenbornas förfäran. Statyn står mitt på the Strand vid St Clemens Danes, sedan krigsslutet en minneskyrka för the Royal Air Force. Dit kan Londonresenären bege sig för att reflektera över krig och moral, internationell rätt och "militär nödvändighet".

Ove Bring är professor i internationell rätt vid Stockholms universitet och Försvarshögskolan. (under strecket 29/7 2004)

[Mr x]

Inte för att jag har läst just den boken men det låter likt:

Jörg Friedrich Der Brand Deutschland im bombenkrieg 1940-45

Han blev interjuvad i en Tysk kanal i samband med ny invigningen av Frauen Kirschen strax före midsommar.

[subskipper]

Jag har den på ingång och avlägger rapport så snart jag läst den.


~Henric Edwards

[Battler]

Verkar intressant, får ha den i åtanke vid nästa bok-köp över nätet, 518 sidor, en rejäl tegelsten

MVH

[subskipper]

Nu har jag - något försenat på grund av en strid ström material som måst genomgås - läst Taylors bok. Dresden är en efterlängtad bok som knappast kommer att gillas, eller ens accepteras, i de kretsar där Dresden betraktas som det yttersta beviset på de allierades blodtörst i allmänhet och flygoffensivens impotens i synnerhet. Taylor beskriver systematiskt Dresden historia, stadens plats i det Nazistiska riket, dess omvandling från porslinstillverkande kulturcentrum till ett pulserande nav i den tyska krigsmaktens sista ansträngningar att hålla Sovjetfienden på stången samt dess förstörelse och efterkrigstida återuppbyggnad. Det politiska spelet som föregick räden beskrivs också tämligen ingående, likaså stadens öde i händerna på de kommunistiska segrarna. Nazistisk och kommunistisk propaganda spelade en avgörande roll för hur omvärlden har behandlat Dresdenräden och dess efterverkningar. Taylor har på ett effektivt sätt fångat det propagandistiska rävspel som följde i krigets kölvatten.

En del mindre faktafel har, efter vad jag kunnat se, smugit sig in i texten. De förekommer dock i de mer perifera delarna såsom den kortfattade beskrivningen av Ardenneroffensiven. I övrigt så har Taylor sannerligen lyckats i sitt försök att berätta Dresdens tragiska historia. Hans litterära talang är stor och han skriver medryckande och med inlevelse. De hjärtskärande berättelserna från Dresdens överlevande har bevarats på det bästa av sätt, och Taylor förtjänar verkligen ett mycket gott omdöme för en välbalanserad och vackert skriven bok. Rekommenderas varmt!


~Henric Edwards

[Daniel L]

Det mål som Bomber Command fick var "cause confusion in the evacuation from the east" samt "hamper the movements of troops from the west" i storstäder som Leipzig, Dresden, Berlin osv. Med evakueringen från öst hänsyftades de tyska flyktingar som koncentrerades vid Dresden, inte militär trupp. Genom att attackera dessa flyktingar, resonderade Bomber Command, skulle kaos uppstå och tyska truppförflyttningar mot öst skulle försvåras. Man kan då fråga sig i vilket syfte Taylor påpekar att Dresden hade lätta krigsindustrier (det var ju uppenbart att det inte var skälet till varför Dresden bombades). Arthur Harris rättfärdigade agerandet i slutet av kriget med att drseden skulle haft en betydande ammunitionsindustri, något som jag inte funnit belägg för (kanske någon annan vet bättre?).

Winston Churchill påpekade också mycket riktigt i slutet av kriget (min understrykning):

"It seems to me that the moment has come when the question of bombing of German cities simply for the sake of increasing the terror, though under other pretexts, should be reviewed ... The destruction of Dresden remains a serious query against the conduct of Allied bombing."

Taylors påpekade känns därför lite som en postjustifikation av bombningen. Jag har inte läst boken själv så kanske det är en överreaktion. Eller vad säger du, Henric?

mvh/ Daniel

[subskipper]

Det mål som Bomber Command fick var "cause confusion in the evacuation from the east" samt "hamper the movements of troops from the west" i storstäder som Leipzig, Dresden, Berlin osv. Med evakueringen från öst hänsyftades de tyska flyktingar som koncentrerades vid Dresden, inte militär trupp. Genom att attackera dessa flyktingar, resonderade Bomber Command, skulle kaos uppstå och tyska truppförflyttningar mot öst skulle försvåras. Man kan då fråga sig i vilket syfte Taylor påpekar att Dresden hade lätta krigsindustrier (det var ju uppenbart att det inte var skälet till varför Dresden bombades). Arthur Harris rättfärdigade agerandet i slutet av kriget med att drseden skulle haft en betydande ammunitionsindustri, något som jag inte funnit belägg för (kanske någon annan vet bättre?).

Winston Churchill påpekade också mycket riktigt i slutet av kriget (min understrykning):

"It seems to me that the moment has come when the question of bombing of German cities simply for the sake of increasing the terror, though under other pretexts, should be reviewed ... The destruction of Dresden remains a serious query against the conduct of Allied bombing."

Taylors påpekade känns därför lite som en postjustifikation av bombningen. Jag har inte läst boken själv så kanske det är en överreaktion. Eller vad säger du, Henric?

mvh/ Daniel

Till viss del skulle jag vilja kalla det en överreaktion. Dock en förståelig sådan med tanke på det fruktansvärda lidande räden orsakade. Taylor har i min mening avgett en balanserad studie kring varför Dresden bombades, och i min iver att framhäva de argument som sällan yppas i debatten kring räden, så tog jag kanske i överdrivet mycket. Jag skulle inte vilja kalla det en postjustifikation så mycket som en mer balanserad inlaga i debatten kring verkningarna av den allierade flygoffensiven mot Tyskland, för Taylor säger inte heller att bombningarna var moraliskt riktiga. Han framlägger dock de fakta han funnit i ämnet och menar att många av de bedömningar som tidigare gjorts i fallet Dresden inte alltid har byggt på ett objektivt studium av det faktiska skeendet.

Vad de gäller de lätta krigsindustrierna som fanns i Dresden så är Taylor ganska tydlig. Huvudorsaken till räden var det faktum att de tyska tillförsellinjerna gick genom staden. Både öst-västliga och nord-sydliga järnvägslinjer löpte genom staden, och syftet var, precis som du säger, att skapa så mycket kaos att truppförflyttningar och framförsel av förnödenheter försvårades eller helt stoppades. Argumentet att Dresden inte innehöll några som helst industriella mål av värde har framförts i många, många år och det är därför ett mycket relevant ämne för Taylor att ta upp.

Taylor påvisar också att Harris faktiskt agerade på order från högre ort. Churchills memoranda som du citerar ovan, drogs tillbaka efter protester från diverse håll och bör enligt min mening betraktas med ett stort mått av skepticism. Den brittiske premiärministern var en av drivkrafterna bakom räderna mot städer i östra Tyskland och han hade gett områdesbombningarna sitt fulla stöd under krigets tidigare år. Det intressanta med honom - och det här tar Taylor också upp i boken - är att han i ena stunden kan kräva fler bombplan och kraftigare räder mot tyska städer för att i nästa ögonblick gråta öppet när han ser journalfilmer med bombningarnas offer. Sant är dock att han återtog sitt memorandum och omformulerade det. Varför han ens lät skicka det fån första början kan man bara spekulera i. Kanske var det för att två sina egna händer från något han förstod skulle komma orsaka kontroverser i framtiden, kanske var det ett uppriktigt menat försök att göra upp med de moraliska tvivelaktigheterna i områdesbombningarna. Sant är också att många neutrala länder redan börjat publicera överdrivna reportage om Dresden, baserade på pressutskick från det tyska propagandaorganet. Svensk media nämns bland annat av Taylor, och dödssiffrorna i dessa var kraftigt överdrivna. Redan där såddes alltså fröt till den stora kontroversen, och Churchill såg säkerligen detta faktum med all önskvärd tydlighet.

Jag har inte för avsikt att inleda en debatt kring bombningarna av Dresden då dessa oftast är uppvisning i frustration, och jag tänker inte heller hävda att Taylors bok innehåller allt man behöver veta om Dresden eller att det är den enda bok man behöver läsa i ämnet. Den är dock en mycket bra inlaga i debatten och ger en nyanserad bild av vad som hände innan, under och efter de där ödesmättade dagarna i februari 1945. Oavsett vilken sida av stängslet man befinner sig på, så tror jag att man har stor behållning av boken.


~Henric Edwards

[Confident]

God kväll.

Det är kanske dumt att ens uttala sig i frågan, men finns boken på svenska nu?

Det kanske dröjer ett tag till det att den är översatt till svenska.
Jag ska försöka ta mig igenom den i alla fall.


En sak till: i recensionen som författaren av ursprungsinlägget i tråden citerade så läser jag att där stod att "Arthur "Bomber" Harris dog 1984.

Det gjorde han alls inte; han somnade in i början av april 1986.
Så har jag i alla fall läst det i Englunds brev från nollpunkten.

Antingen har jag rätt eller så har jag fel.

Vänligen, Dagwood Dusseldorf

[subskipper]

God kväll.

Det är kanske dumt att ens uttala sig i frågan, men finns boken på svenska nu?

Det kanske dröjer ett tag till det att den är översatt till svenska.
Jag ska försöka ta mig igenom den i alla fall.


En sak till: i recensionen som författaren av ursprungsinlägget i tråden citerade så läser jag att där stod att "Arthur "Bomber" Harris dog 1984.

Det gjorde han alls inte; han somnade in i början av april 1986.
Så har jag i alla fall läst det i Englunds brev från nollpunkten.

Antingen har jag rätt eller så har jag fel.

Vänligen, Dagwood Dusseldorf

Boken finns mig veterligt endast på engelska. Harris gick bort den 5 april 1984, och skriver Englund något annat så har han fel.


~Henric Edwards

[Mathias Forsberg]

Tackar för recensionerna! Kontroversiella böcker är alltid roliga att läsa. Denna skall klämmas in i schemat nånstans.

[B Hellqvist]

Sven Lindqvist har inte mycket till övers för Taylors syn på folkrätten... http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp? ... nderType=6

[Daniel L]

Tack för att du postade länken Björn. Känns bra att få medhåll i min kritik.

mvh/ Daniel

[sonderling]

Sven Lindqvist har ju inte mycket till övers för bombkrig överhuvudtaget. Jag antar att de flesta läst hans bok " nu dog du".

Åter till Taylors bok om Dresden. Är det foton och illustrationer med eller är det bara text?

Sonderling

Ps. jag såg just att den fanns på svenska när jag kollade upp den på adlibris.

[Mr x]

Sven Lindqvist har ju inte mycket till övers för bombkrig överhuvudtaget. Jag antar att de flesta läst hans bok " nu dog du".

Åter till Taylors bok om Dresden. Är det foton och illustrationer med eller är det bara text?

Sonderling

Ps. jag såg just att den fanns på svenska när jag kollade upp den på adlibris.

Tja!

Det finns ca:30bilder i boken

[B Hellqvist]

Sven Lindqvist har ju inte mycket till övers för bombkrig överhuvudtaget. Jag antar att de flesta läst hans bok " nu dog du".

Åter till Taylors bok om Dresden. Är det foton och illustrationer med eller är det bara text?

Sonderling

Ps. jag såg just att den fanns på svenska när jag kollade upp den på adlibris.

Tja!

Det finns ca:30bilder i boken

Jag bläddrade genom boken som hastigast på lunchen, och räknade till 39 foton. Av dessa visade de flesta diverse tyskar med eller utan uniform, viftande hakkorsflaggor, etc. Några bilder på förföljda Dresden-judar visades också. 4-5 bilder på allmän förstörelse efter räden fanns med, och slutligen två (2) bilder på dödade civilpersoner, varav den ena med en bildtext som angav att det påstods att koncentrationslägerspersonal med vana att hantera lik hade varit med för att röja upp. Nu är det väl fel att döma boken efter en hastig titt på bilderna, men mitt intryck av bildvalet var att visa Dresden som en stad befolkad av nazister som det inte var särskilt synd om egentligen.