Hebriderna

[lioness]

Var det Hebriderna som kallades "Söderöarna"?
Förmodligen en dum fråga men jag är okunnig men vill gärna lära mig mer

[Probstner]

Nordborna kallade dem Söderöarna under medeltiden. De låg väl söder om traden till Island, måhända.

/ Probstner

[Ny Björn]

Att Hebriderna kallades Suðreyar (Lat. Sodor) och delar av skottlands nordligaste del fortfarande något förvirrande heter Sutherland har att göra med norges politiska karta under sen järnålder och tidig medeltid - öarna hörde helt enkelt till norges sydligaste del. Sutherland var landet söder om det norska Orkney.
Skottland, inte minst Hebriderna, vimmlar av norska ortnamn som blivit "förgaeliskade" i varierande mån. Dessa har sedan i sin tur filtrerats genom engelskan - som exempel kan man ta det ytterst lilla samhället Rodel på Isle of Harris sydspets. Rodel är det engelska namnet - på gaelic/norska heter det Roghadal. Suðreyar förlorades i praktiken till skottarna 1266.

/N B

[Solitaire]

Intressant det där. Förr i tiden var det vattenvägarna som förenade och sedan blev de till barriärer mellan länder. England-Frankrike, Norge-Skottland, Sverige-Finland.

[Hexmaster]

...Sverige-Danmark! Det läskiga Småland, högt och mörkt och skogigt, var en naturlig gräns, medan Öresund förenade. Eller Greklands geografi, det är ju i princip en skärgård...

[lioness]

Tack för svaren!
Är det någon som vet varför man begav sig dit från Norge? Vad var det som fanns där?

[Belisarius]

Absolut inte mitt område, men jag gissar att de låg "lämpligt" till innan man tog skuttet till Island...

[Probstner]

Eller Irland / Probstner

[sibiriska tigern]

Är det någon som vet varför man begav sig dit från Norge? Vad var det som fanns där?

Jag har en svagt minne att jag läst att det blev ett större skattetryck så kustfolk längst med norska västkusten var tvungen att utvidga sina fiskedomäner.

[lioness]

[Hexmaster]

[Ny Björn]

Läget är absolut av vikt, men det är snarare, som ovan sagts, de brittiska öarna som var i fokus för dem som bosatte sig på Hebriderna. På de inre Hebriderna, t.ex Skye, Mull och Jura, fanns bra fiske och goda jordbruksmarker. Det samma gällde också för de yttre Hebriderna, främst dock deras västkuster vad det gällde odlingsmark. Via orkneyjarlarnas styre kom "Norge" att sträcka sig hela vägen till Isle of Man under 1000-talet.

Det är viktigt att inte förväxla den här typen av kolonialisering med vikingatåg - sådana kunde iofs säkert inleda en bosättningsfas, men på Hebriderna assimilerades nordborna snart och började använda gaelic som förstaspråk - de blev "Gall-Gaidheal" - "utländska/främmande gaeler". När jag var på Isle of Lewis för några år sedan fanns en trevlig, om än kunskapsmässigt ojämn utställning på Museum nan eilean, museet i Strornoway. Den hette just "Gall-Gaidheal", men tyvärr verkar den inte ha genererat något skrivet material i bokform.

/N B

[Sören A]

Såg ett Time Team program från Hebriderna där man lanserade teorin att jämfört med Norska magra och karga fjorddalar framstod Hebridernas betesmarker som rena paradiset. Lägg därtill att man kommit i onåd hos någon hövding/kung så var nog valet lätt. Seglatsen var lättsam och det fanns många öar att välja på.

St. Kilda är en enslig och synnerligen otillgänglig arkipelag en bra bit ut i Atlanten från Hebriderna, den har kvar vikingatida får och div. intressanta lämningar från järnåldern och tidigare. Intressant historia f.ö, huvudön evakuerades på 30-talet då modena tider började tränga sig på.

Isle of Man förblev Norskt till 14-1500-talet har jag för mig.

Sören

[Ny Björn]

Nej, även Man såldes, samman med de andra Söderöarna, till Skottland 1266. Pga. diverse revolter fick dock inte Skottarna ordentlig kontroll över ön förns tiotalet år senare.

/N B

[frodeh]

Nej, även Man såldes, samman med de andra Söderöarna, till Skottland 1266. Pga. diverse revolter fick dock inte Skottarna ordentlig kontroll över ön förns tiotalet år senare.

/N B

Fra storenorske:

Historie
Hebridene omtales allerede hos Plinius d.e. og ptolemeerne under navn av Haebudeseller Eboudae. På 400-tallet e.Kr. var de trolig bebodd av pikter. Øyene ble gæliske ved den irske erobring av Vest-Skottland. Kristendommen ble først forkynt av Columba, som grunnla et kloster på Iona. Fra slutten av 700-tallet ble øyene hjemsøkt av norske vikinger, og på 800-tallet innvandret mange nordmenn. Det store antall norrøne stedsnavn – man regner med at ca. 60 prosent av navnene på Skye og et enda høyere prosenttall på de ytre øyene er norske – viser at den norrøne befolkning en gang har vært i flertall i alle fall på en del av øyene. Nordmennene kalte Hebridene for Suðreyjar, de sørlige øyer (dvs. sør for Orknøyene). Under sine vesterhavstog grep Magnus Berrføtt inn i kamper på øyene og ordnet styret. Senere stod Hebridene sammen med Man under norsk overhøyhet, men den bestod visstnok bare i at de betalte en lensavgift hver gang det var kongeskifte i Norge. Under Håkon Håkonsson angrep skottekongen øyene, og Håkon svarte med et krigstog til Skottland; men sønnen Magnus Lagabøte avstod ved freden i Perth 1266 Hebridene til de skotske konger mot en årlig avgift på 4000 mark sølv. Hebridene ble formelt oppgitt av Christian 1.

Øyenes viktigste herrer var likevel klanhøvdingene, som hyppig lå i feide innbyrdes. Mange av disse var av norrøn avstamning. En av de mektigste var Macleod-klanen, som nedstammet fra Ljótr, sønn av kong Olav på Man (1226–37) og som ble stamfar til to grener: Síol Torquil (Torketils sæd) og Síol Tormod (Tormods sæd). Hvor lenge norrønt språk holdt seg på øyene, er ukjent. Kirkelig hørte Hebridene under Nidaros erkebispedømme til 1348.

Først 1493 kom Hebridene direkte under den skotske kronen. Etter mange kamper gjorde skottene 1748 ved en parlamentsakt ende på klanenes selvstendighet. På 1800-tallet førte overbefolkning til stor utvandring, og økt sauehold førte til at mange småbønder ble fordrevet.