Bonapartes och kejsardömets fall

[Hohenzollern]

Ey!

Jag har nyss avslutat den gode Herr Lindqvists bok "Napoleon" och några funderingar rör sig i huvudet nu.

Jag förstod det som att revolutionen gjorde det möjligt för unga ambitiösa män att göra raketkarriär. Tankegångarna och attityderna i Frankrike verkade otroligt liberala i slutskedet och efter det att Napoleon utropat sig till förste konsul. Det jag egentligen syftar på var att den franska armén hade ett gäng unga och brilljanta generaler som så småningom blev marskalkar, de hade mer eller mindre fått sina positioner genom kompetens då adelsprivilegierna var avskaffade (Joachim Murat var väl son till en värdshusvärld?). Kan man säga att "Le grande armée" var chockerande effektiv gentemot de stela och byråkratiska legosoldatsarméerna i Europa vid den här tiden? För det var väl bara Frankrike som införskattat värnplikten b la? Sen undrar jag om det skedde en tillbakagång efter Wienkongressen 1815 och Europa gick tillbaka till tiden innan revolutionen dvs ökad konservatism och stärkande av monarkens makt eller hade nationerna lärt sig något av napoleontiden?

Jag kan inte sluta att tänka på hur de unga marskalkarna av Frankrike måste ha kännt det. De flesta var väl inte över 30 och de härskade över nästan hela Europa...

Mvh Staffan

p.s Varför kan man inte ha samma användarkonto på samlarforumet som här?

[Perra]

jag fick Hermans Napoleon i julklapp här och ska läsa den när jag är klar med några andra först.

Införandet av värnplikten var ju en revolution i sig, precis som makedoniernas falang och som införandet av pansarvagnar. Så framgångarna måste vara kopplade till värnplikten, att ha den mest kvalificerade på en position är ju också en positiv sak för effektiviteten. Hela franska revolutionen var ju liberalernas revolution så det är klart att man var liberala, extremt liberala...och det är inte särskilt lyckat. I det här fallet ommöblerade man hela almenackan, tideräkningen och hela faderullan ju...systemet slängdes helt upp och ner. Att adeln fick ge upp sina privilegier är en sak, men man förföljde dem också, konfiskerade all mark och sålde till högstbjudande, kyrkans tillvaro rivdes också upp på ett motbjudande sätt och vi ska inte prata om bedrövelsen under skräckväldet. I övrigt ser jag Napoleon och hans marskalkar som några av de absolut största i historien, precis som några av de tyska generalerna under andra världskriget är värda viss beundran.

Vid Wienkongressen hade man mest lärt sig att så här skulle det inte få bli igen. Frankrike bevakades ganska hårt under lång tid. Man införde en folkrepresentation i landet vilket visar att man insåg att något var tvunget att göras. Annars var Wienkongresen ett desperat försök att dra klockan bakåt och hindra den politiska utvecklingen. Detta var förstås omöjligt, och även om man lyckades bevara monarkierna så ökade inte kungarnas makt nämnvärt. Revolutionerna som startade i Paris 1830 och 1848 var våldsamma, och berodde på folkets missnöje och spred sig båda gångerna som ringar på vattnet till alla andra länder. 1830 var det Charles X, brodern till den under franska revolutionen halshuggne Ludvig XVI och dennes efterträdare Ludvig XVIII, som med sina medeltida uppfattningar om hur en kungs verklighet borde vara provocerade fram en revolution genom att upphäva bland annat tryck och yttrandefriheten. Denna spred sig snabbt och ledde bland annat till att staten Belgien utropades. 1848 var det en ännu häftigare revolutionsvåg som startade i Paris, tyskarna ville ha ett enat land, furstar skulle inte sitta och styra staterna i suveränitet. Likaså ville italienarna ha ett eget land, med samma motiv. Därav nationalismen. 1800talet var ett stormigt århundrade, med franska revolutionen 1789 och napoleonkrigen som startskott. Det var ett århundrade med långsamt förändrade politiska förutsättningar för befolkningarna. Först med första världskrigets slut var monarkerna bortsopade och som vi vet krävdes det en rejäl urladdning för att få europa demokratiskt, och ändå var det inte klart med det, eftersom det kom ytterligare ett världskrig, där förvisso inga monarker med egenbestämmanderätt deltog.

[tyskaorden]

Angående värnplikten så kan man säga att detta kom att bli ett arv från napoleontiden. Under 1800-talet kom ju värnplikt att införas i större delen av Europa. Ett av undantagen var Storbritannien där värnplikt inte infördes förän 1916 då förlusterna i första världskriget inte gick att täcka med frivilliga.

[peojon]

Adelsprivilegierna avskaffades visserligen, men i och med kejsardömmet och marsaljatet så ersattes detta.
Sedan skall väl också sägas att det fanns väl inte så många legosoldatsarmeer, utan de flesta var nog yrkesarmeer.
/P-O

[Habsburg]

Det jag egentligen syftar på var att den franska armén hade ett gäng unga och brilljanta generaler som så småningom blev marskalkar, de hade mer eller mindre fått sina positioner genom kompetens då adelsprivilegierna var avskaffade (Joachim Murat var väl son till en värdshusvärld?).

Ja, visst var det så det var. Många av Marsalkarna som Napoleon utropade 1804 kom från enkla bakgrunder ( Ex. St Cyr, Murat, Soult, osv), men även föredetta kungatjänare från de finare franska familjerna (Berthier, Bessieres, Davout , Kellerman, Lefebvre - honom tog det för övrigt nästan 20 år att avancera från enkel soldat i det Kungliga lifgardet till Sergant men endast 18 månader att bli divisionsgeneral under revolutionen, Poniatowski osv)

Kan man säga att "Le grande armée" var chockerande effektiv gentemot de stela och byråkratiska legosoldatsarméerna i Europa vid den här tiden?

Jo, det kan man säga. Men till att börja med så, som ovanstående också säger, bestod nästan inga härar vid den här tidpunkten av legosoldatsarméer utan var yrkesarméer. Men om man jämför den flexibla kommandokedja som fanns i den franska armén med den något, som du återigen säger, stela och byråkratiska Österrikiska armén vid början av de revolutionära krigen så märker man en väldig skillnad. Inte förän ärkehertig Karl började reformera armén så kunde Österrike mäta sig med Fransmännen igen, men man blev dock slagna igen av Napoleon och hans marsalkar vid Wagram.

Edit: Ah, pinsam felskrivning från min sida. Självfallet var det som nedanstående påpekade att Österrikarna vann vid Aspern-Essling och fick duktigt med stryk vid Wagram.

[peojon]

Inte förän ärkehertig Karl började reformera armén så kunde Österrike mäta sig med Fransmännen igen, men man blev dock slagna igen av Napoleon och hans marsalkar även om Ärkehertigen lyckades slå Fransmännen ett hårt slag vid Wagram.

För att förtydliga så slog Österikarna Fransmännen ett hårt slag vid Aspern-Essling, men blev sedan själva slagna vid Wagram.

[Hohenzollern]

Aha.

Anledningen är den att jag hakar upp mig på "ungdomligheten" hos den franska arméen och framförallt den låga snittåldern hos överbefälhavarna. Det borde ju haft stor betydelse. Jag har för mig att t.ex att Gerhard von Blücher var närmare 70 år...

En sak jag blev konfunderad över var den relativa förlusten i effektivitet hos den preussiska arméen. Nu uttrycker jag mig kanske fel, men så vitt jag vet var preussarna fruktade (med rätta) under sjuårskriget och lyckades gång på gång stå emot flerfaldigt större arméer. Preussarna fick ju duktigt med stryk av fransmännen under kriget/n fram till slagen vid Leipzig och Lützen.

[Kapten_Gars]

Tja, preussarna var ju inte heller i krig med frankrike mer än 1806 och 1813-1815.
Att det gick illa 1806 har många orsaker, främst sådan somberodde på de repsektive sidornas stridsledning. Det var inget fel på de enskilda preussiska bataljonerna och skvadronerna. Tvärtom var de i allmänhet lika bra som sina franska motståndare och kavalleriet var betydligt bättre. Problemet var bara att de fortsatte strida som under 7-års kriget fast utan chefer som Fredrick den Store, Seydlitz och Zieten mfl.
Detta gjorde att samordningen och reaktions hastigheten blev lidnade.
Sedan skall man inte glömma att det fanns tur med i spelet, ingen annan fransk kårchef och kår hade kunnat uträtta vad Davout gjorde vid Auerstädt.

[peojon]

Blüchers höga ålder under Napoleonkrigen skall ej underskattas. INGEN befälhavare på någon sida stred med en sådan aggresivitet och få kunde inspirera sin trupp så som han gjorde. När han senare begåvades med en smart stabschef i Scarnhorst och senare Gneisenau som kunde hantera hans kår var han definitivt en kraft att räkna med.

[Habsburg]

Blüchers höga ålder under Napoleonkrigen skall ej underskattas. INGEN befälhavare på någon sida stred med en sådan aggresivitet och få kunde inspirera sin trupp så som han gjorde. När han senare begåvades med en smart stabschef i Scarnhorst och senare Gneisenau som kunde hantera hans kår var han definitivt en kraft att räkna med.

Aggresivitet skulle lika gärna kunna bytas ut mot närmast psykotiskt hat mot allt vad Frankrike heter... Blücher var onkligen skicklig, speciellt när hans aggresivitet kombinerades med Gneisenaus kyla, men han var även rätt kontroversiell.

[Hohenzollern]

Han trodde att han hade blivit gravid med en elefant?? Marschal Vorwärts var onekligen kontroversiell. Kul att notera är att han hade stred för Sverige innan han blev tillfångatagen av preussarna under pommerska kriget 1760 varvid han bytte sida. Annars är det intressant och följa preussarnas militäriska utveckling framåt. Det väger onekligen över till Preussens/Tysklands fördel framöver.

[peojon]

Han trodde att han hade blivit gravid med en elefant??

och fadern skall ha varit en Fransk grenadiär!