Johannes Buréus vår förste riksarkivarie

[Sten Rigedahl]

Riksgeniet och hans släkt
Johannes Bureus 1568 – 1652, var av prästfamilj och gick i skola i Stockholm och Uppsala . Han anställdes 1590 i Johan III:s kansli, var notarie vid Uppsala möte 1593 och blev senare tjänsteman i hertig Karls kansli och underhandlare i Ulvsbäck 1602. Karl IX kallade honom till lärare för sonen Gustaf Adolf, och dessutom utsågs Bureus till både riksarkivarie 1609, Sveriges förste, och kunglig bibliotekarie och tjänstgjorde dessutom som corrector vid tryckningen av bibeln och augsburgska bekännelsen
Buréus var mångsidigt bildad med skarp blick och sinne för verkligheten och både tekniskt och konstnärligt begåvad. Han var porträttmålare, skicklig tecknare kopparstickare och xylograf, urmakare och diktare. Hans språkliga kunskaper var exceptionella. Han behärskade latin, grekiska, hebreiska, arabiska, finska och hade kunskaper i bl.a. en del abessinska språk och kinesiska. Ett tidigt svenskt renässans universalgeni.
Bureus skaldestycken återfinns i ”Numäre wijsor” 1637, men det är som språkforskare han kom att göra en stor insats. Buréus räknas som vår förste språkforskare och den svenska grammatikens fader och påbörjade även arbetet med en svensk ordbok. Han var utomordentligt intresserad av runor och sammanställde sina rön i flera verk bl.a. ”Runokenslones lerespon” 1599. Han avtecknade omkring 200 runstenar och var också mycket intresserad av gamla handskrifter. Bl.a. upptäckte han och utgav ”Konungastyrelsen” 1634. Han reste landet runt för att se och anteckna. I hans verk ”Sumlen” finns mycket av dessa anteckningar, bl.a. sägnen om Fale Bure.
Bureus var i likhet med Stiernhhielm och Rudbeck också mycket intresserad av ockultism, drömmar och profetior.

Johannes kusin Anders 1571 – 1646, den svenska kartografins fader, omtalas 1602 som tjänsteman i kungens kansli, där han bl.a. sysslade med genealogiska, astronomiska och kartografiska uppgifter. Anders Bureus utarbetade bl.a. en karta över Norrland och den första något så när pålitliga kartan över Skandinavien. Anders tjänstgjorde vid fredsförhandlingarna i Ulfsbäck – Knäred, 1612 - 1613. 1616 fick han i uppdrag att övervaka tryckningen av bibeln, där hans landskarta återfinns. Han deltog efter freden i Stolbova vid upprättande av gränsen mot Ryssland. 1626 utgav han sitt stora kartverk över Sverige, Norge och Finland samt angränsande delar av övriga Östersjöländer. 1628 fick han av Gustav II Adolf i uppdrag att organisera det svenska lantmäteriet. Senare blev Anders assessor i Krigskollegium och riksråd.
Han är också mannen bakom strävandena att ge oss enhetliga måttsystem och decimalräkning i mått och vikt.

Anders bror, Jonas, 1575 - 1655, var diplomat, arkivman, jurist och lagutgivare. Han tjänstgjorde som diplomatisk agent i Danmark 1625 – 29 och utnämndes till sekreterare i Riksarkivet. Jonas utgav stadslagen 1913 och ny upplaga av landslagen 1621.

Den andre brodern, Olof, 1578 - 1655, var läkare och ämbetsman. Han utnämndes till borgmästare i Stockholm och livmedikus för Johan III, hertig Johan av Östergötland och sedan Gustav II Adolf och fick dennes uppdrag att rita de första stadsplanerna för Sundsvall och andra norrländska och finländska städer. Olof blev också vice president i Åbo hovrätt.

Andreas, Jonas och Olov var från Säbrå och fick 1998 en minnessten resta över sig i Säbrå, numera inom Härnösands kommun.

Johannes och Andreas adlades båda 1624.
Anders Jakobsson från Bure by i Skellefteå, född 1480, var underlagman i Kåge, Skellefteå och farfar till Johan och Anders mödrar, båda gifta i prästeståndet. Johans mor var gift med kyrkoherden Tomas Mathiae i Åkerby Uppland och Anders mor var gift med Engelbrekt Laurentii kyrkoherde i Säbrå socken i Härnösand.
Johannes Tomasson Bureus reste ut i Sverige för att besiktiga och avrita landets runstenar och i övrigt som riksarkivarie ta reda på och anteckna allt som var fornt i landet. Hans resor gick bl.a. norrut där han i Nolby i södra Sundsvall påträffade en runsten rest av sönerna över sin fader Bure, samt en runsten i Selånger över Tords Jerker (Erik). Redan tidigare kände Johannes till stenen med ryttaren vid Skokloster, också rest över en älskad fader, Tord i Byr. Denne hade blivit kristen och byggt den första kyrkan i Bure socken, där Skokloster slott senare byggdes av fältmarskalken Wrangel.
Johannes tog in hos prästen Petri Laurentii, som berättade en sägen som hans företrädare och far Laurentius Jacobi, född i början av 1500-talet, i sin tur fått sig berättad om Fale Bure d.ä. och sonsonen Fale d.y. Sägnerna om Burarnas deltagande vid Sveriges enande i slag som stått vid Uppsala i Uppland och Älgarås, Lena och Gestilren i Västergötland.
Johannes lyssnade och for vidare mot norr och fick uppe i Bureå åter höra märkliga ting om ett kloster byggt av Burar på 1300-talet. Av dessa berättelser och genom grundliga efterforskningar försökte Johannes skapa sig en bild av sin egen släkts härkomst. Mycket av hans genealogiska arbete var som sig bör av en i allt varande föregångare av banbrytande karaktär. Han skulle väl kunna kallas också genealogins fader och har i den rollen fått goda vitsord av nutida genealoger som t.ex Urban Sikeborg i dennes uppsats ”Bure-geneologin – tillkomst och tillförlitlighet”. Men naturligtvis finns det gott om plats för många misstag, när skrivet material inte längre finns att tillgå. Handlingar före 1500 är ju synnerligen få, då blir den enda framkomliga vägen att använda, vad ortnamnen kan berätta och vad som folkminnet har bevarat.
Så många bergfasta i bokstavlig mening och logiska element finns ändå i denna saga och sagolika genealogi att de tillsammantaget omöjligen kan finnas några tvivel om att detta är sanning. Buresläkten har funnits, rätt logiskt eftersom så många i släkten levt och har verkat och fortfarande lever och verkar. Några ovedersägliga fakta för blinda, Nils Fartegnsson har genealogiskt sett funnits, dvs är dokumenterad i bevarad skrift, men så är också fallet med hans far, Fale (Fartegn) Bure, dennes son, Fale (Fartegn) Bure d.y. och sonson Herse Falesson, osv. Nils var ju mannen som tillsammans med ärkebiskopen Björn Nilsson och två affärsvänner skrev under kontraktet med Magnus Eriksson som gällde förvaltningen av landet mellan Skellefte och Lule älvar. Hans sigill med Falarnas vapen den böjda armen pryder dokumentet.
Detta ger förklaringen till flytten av släktmedlemmar norrut till Burå, som inte känns direkt långsökt.
För tvivlare finns det naturligtvis gyllene tillfällen att peka på och påvisa namnlikheterna och förväxlingsmöjligheterna mellan Bure socken i Uppland och Bureå samhälle med Bure by och Bure älv i Västerbotten liksom att Fardegn (Fale) liksom Herse inte var helt ovanliga namn. En energisk s.k. forskare har t.o.m. anfört att de stora avstånden skulle göra de mindre troligt att det rörde sig om samma släkt!
Bure kloster på Klosterholmen byggt av sonsonen Herse Falesson och sonsonssonen Olof Hersesson (Bure), som Johannes skriver om, var inte långt borta tidsmässigt vid Johannes besök 1601. Reformationen genomfördes med början på Västerås riksdag 1527. Johannes skriver om att i Bureå kloster funnits 14 klosterbröder med abboten Dominius Jonas Bure i spetsen ända till Gustav Vasas reformation gjorde all verksamhet omöjlig. På Klosterholmen finns lämningar efter åtta byggnader. Andra bastanta fynd är bastomspunna flaskor, lerkärl, smidesverktyg, slagg och nycklar för att inte tala om bronstuppen som tydligen varit handtag på en tappkran till en öltunna, daterbara till slutet av 1400-talet. Sägner om män i fotsida kåpor, barnens lek med ”monka”band, ryggkotor av fisk uppträdda på snöre. Att växtligheten på den tidigare ön fortfarande har inslag av på annat ställe inte befintliga medicinalväxter. Allt detta är självklara bevis på sanningshalten i Johannes Buréus ord men naturligtvis kan detta inte övertyga alla forskare. Man måste fråga sig hur det står till med det logiska omdömet hos dessa herrar när de påstår, att Buréus konstruerat en historia ur egen fantasi.
Deras teori om att på platsen funnits ett s.k.gille behöver ju emellertid inte vara helt fel eftersom sådana ofta stod i beskydd av just kloster.

Anders Engelbrektsson Bureus och hans bröder härstammade från Säbrå, där kyrkoherden Laurentius Svenonius (Lars Svensson) räknas som buresläktens stamfar på orten. Biskopen C G Nordin nämner att Lars har vistats vid klostret i Bureå och där fått lära sig läsa och skriva och levt klosterliv under överinseende av en släkting Jonas Olsson Bure i ett convictum sacrum grundat på brödrabrev från Johanniterklostret i Eskilstuna.
Märkligt nog är det denne biskop som aldrig hört talas om sägnerna om Fale Bure förrän Johan Bureus nämner dem. Märkligt eftersom Bureus sagesmän är kyrkoherdarna Petrus Laurentius och dennes far Laurentius Jacobi i Skön.

De stenfasta monumenten över Buresläkten är naturligtvis de tre runstenarna varav den äldsta finns vid Skokloster, stenen med ryttaren rest vid den första kristna kyrkan i Bure socken, som byggdes av ryttaren själv, Tord i Byr. Nästa runsten som bär Bure namnet fanns bevarad i Selånger ända in på 1700-talet och finns avritad av dels Bureus och dels Peringskiöld. Den stenen är rest av sönerna över en Tords Jerker (Erik). Den tredje stenen vid Nolby, söder om Sundsvall, restes av en Bures söner över deras fader. Griftehällen i kalksten med det vapen som sägnen talar om: skölden med den böjda pansrade armen, ovanför hjälmen med de åtta fördjupningarna (åskådliggörande antalet släktled) och ovan de korsade norskyxorna finns fortfarande kvar nu i vapenhuset i Sköns nya kyrka. Numera än mer svårläst än när den sentida 1800-tals lärde Leonard Bygdén gjorde kyrkan ett besök. Bygdén, som själv erkänner sig nog läsa det han önskar se, förklarar ändå självsäkert stenen vara så där etthundrafemtio år yngre än sägnen och således vara lagd över måhända bemälde Nils Fartegnsson.
Filosofie doktorn och docenten Bygdén är en typisk representant för det akademiska översitteri som utövades från de uppsaliensiska universiteskadrarna gentemot Norrland under tidigare år.
Det är svårt att inte dra parallellen mellan scenen, när kyrkans man prosten Josef Backlund som när han rev Norrlands äldsta kyrka och slott förpassade kvarlevorna efter de nio okända som efter dåtida sed begravts under kyrkogolvet till en okänd grav och Jan Guillous mediala sök med metalldetektor efter den fiktive Arns grav under golvet i Varnhems kloster. Den kyrklige klåparen Josef Backlund kontra den geniale riddaremakaren Jan Guillou.
Vem än som försöker få kusinerna Buréus försök att hitta sina rötter till ett lumpet fikande efter anor, som berättigar till adelskap måste inse att den begåvning och de meriter som de själva helt utan hjälp av medeltida förebilder innehade mer än väl räckte till för att belönas med den dåtida förebilden till nobelprisen, adelskapet.
Fikande efter anor gjorde däremot en släkting Johan Siggesson född på Byrestad unde senare delen av 1500-talet. Han tappade huvudet totalt när han giljade till Anna Stensdotter av Svarttorp. Hon var dotter till Sten Sture d.y. som ju inte var släkt med Sten Sture d.ä. utan använde Sture namnet som politiskt gångbar hederstitel. Sten Sture d.y. var mannen som åter kämpade mot dansken i Västergötland och dog på Åsundens is. Annas mor var Kristina Gyllenstierna som försvarade Stockholm mot Kristian Tyrann. Mannen bakom likskändning och blodbad, som i Danmark kallas den gode.
Alltnog för att bli adlad och en värdig friare till denna anrika kvinna så begick Johan ett nesligt brott mot sina fäder. Han tog ned den bemålade vapenskölden från Sköns kyrkas vägg och rövade också den bok som innehöll den nedtecknade versionen av de tidiga Bureättlingarnas öden. Bevismaterialet om sin börd förevisade han för Johan III och lyckades också få adelskap men relikerna återbördades aldrig till Skön utan försvann måhända i Svarttorp eller i vart fall Åby utanför Kalmar. Att så när ha dragit ned historiens rullgardin framför Buresläkten är således Johan Siggessons föga ärorika bedrift

[Gutekrigaren]

1. Detta handlar om Johannes Buréus, som levde 1568-1652 enligt din egen uppgift. Med andra ord inte på medeltiden, varför jag flyttar tråden.

2. Största delen av inlägget handlar om annat än Buréus samt innehåller oförskämdheter subtilt riktade mot forumdeltagare här. Rensa genast bort detta innehåll, annars raderas hela din text. Vill du skriva här får du följa de regler som finns, annars får du starta en egen hemsida.

Mvh Petter

[Christer Samuelsson]

Johannes Bureus är en utomordentligt märkvärdig person. Tillsammans med Axel Oxestierna, JohanSkytte och Gustav Den II Adolf är han pappa till den svenska stormaktstiden, Det är en farbror vi har blykoll på. Bureus skulle man kunna göra helt underbar TV underhållning på.
Till skillnad från sin kamrat Johan Skytte var Bureus svag för fina anor.
Johan Skytte skämdes inte det minsta över att hans pappa var en simpel skräddare och för all del även borgmästare, i Nyköping. Johannes Bureus däremot skaffade sig en mycket ståtlig antavla, han tyckte väl inte det dög med att farsan var kyrkoherde i Uppland.Det är detta du stöder dej på.

Det är ganska enkelt - våra medeltida urkunder känner inte till någonting om släkten Bureus, platt ingenting.. Dan Koel min kära kollega håller inte med mej här, men det bortser jag från.
Johannes Bureus är en riktig äkta kanonfigur i vad beträffar svensk historia, men några anor från 1200 talet har han inte. Är du av en annan mening förväntar jag mej hänvisningar till skrivna källor från akuell tidsperiod. Jag vill t.o.m. veta vad där står. Hänvisar du till några hemsidor blir du bara raderad.

VIKTIGT
Du postar ditt meddelade i fel Forum. Bureus hör inte hemma i Medeltiden han förekommer betydligt senare. Dessutom är han vår förste Riksantkvarie. Riksarkivarie är nog en storståtlig titel, men vad sysslar en sådan med?
Med de bästa hälsningar
Christer Samuelsson.

[Hexmaster]

...Kristian Tyrann. Mannen bakom likskändning och blodbad, som i Danmark kallas den gode.

Nu kanske, men inte under sin regeringstid. Det är en myt.

[Cujomannen]

Det är kanske inte så överaskande att Sten Rigedahl är en av de påstådda ättlingarna till Fale Bure:
http://www.st.nu/noje/kultur.php?action ... &id=403070

[Solitaire]

...Kristian Tyrann. Mannen bakom likskändning och blodbad, som i Danmark kallas den gode.

Nu kanske, men inte under sin regeringstid. Det är en myt.

Det där med likskändnig är väl också påhittat.

[Philippos]

Riksarkivarie är nog en storståtlig titel, men vad sysslar en sådan med?

En riksarkivarie är, som titeln antyder, chef för Riksarkivet. Som du mycket riktigt påpekar var Johannes Bureus riksantikvarie, inte riksarkivarie. Den förste riksarkivarien var Johannis Burei kusin Jonas Bure, broder till svenska lantmäteriets »grundare» kartografen Anders Bure.

[Philippos]

Faktiskt gagnar det verkligen inte detta forum och dess anseende att ha inlägg som Rigedahls kvar. Jag skall försöka hinna med att formulera ett svar, men protesterar inte, om detta pseudohistoriska trams avlägsnas.

[Christer Samuelsson]

Faktiskt gagnar det verkligen inte detta forum och dess anseende att ha inlägg som Rigedahls kvar.

Det har du alldeles rätt i!! Jag vill dock invända att jag inte är en vän av bokbål och censur.

Jag tycker nog det är bättre om Sten Rigedahl redogör för varför han skriver som han gör. Vi skalmänningar är inte rädda för sanningen.
God Jul
Christer Samuelsson.

[Philippos]

Det har du alldeles rätt i!! Jag vill dock invända att jag inte är en vän av bokbål och censur.

Jag tycker nog det är bättre om Sten Rigedahl redogör för varför han skriver som han gör. Vi skalmänningar är inte rädda för sanningen.

Jag förespråkar varken bokbål eller censur. Som bibliofil avskyr jag misshandel och vanvård av böcker. Däremot säger min erfarenhet mig, att det inte går att få till stånd en saklig debatt med Rigedahl. Han använder sig av den av mig föreslagna metoden - radering. När jag fick reda på hans hemsidas adress via nyhetsbrevet från Nättidningen Svensk Historia skrev jag ett kritiskt och ifrågasättande inlägg i gästboken; ett inlägg, som snarast raderades. När Rigedahl senare meddelade sin hemsidas adress i Rötters Anbytarforum fylldes hans gästbok på ytterligare med kritiska och ifrågasättande inlägg. De raderades, och därefter togs länken till gästboken bort från hemsidans första sida.

Så det är möjligt, att skalmänningar inte är rädda för sanningen, men Rigedahl avskyr sanningen (åtminstone i detta fall). Eller så är hans verklighetsuppfattning helt förvrängd.

[Gutekrigaren]

Nu håller vi oss till ämnet här, dvs Johannes Buréus. Inte Sten Rigedahls hemsida. Någon radering kommer inte att ske så länge forumets regler (vilka återfinns i en klistrad tråd överst i varje delforum) följs, oavsett tidigare meriter på andra hemsidor. Detta gäller såväl Sten som Philippos som andra hugade debattörer.

Mvh Petter

[Sten Rigedahl]

Hej alla glada debattörer!
Vill gärna säga att jag tycker det är en suverän klass på sidan. D.v.s. det rent allmänna intryck jag hunnit få och jag är säker på att jag kommer att få en hel del goda synpunkter på min uppsats om Johannes Buréus och hans släkt.
Alltsedan Leonard Bygdén skrev sin uppsats i tidskriften Samlaren 1890 har det varit fritt fram att häckla Johannes Buréus och hans verk. Jag tycker att det är dags att omvärdera "omvärderingen" och dags att försöka rentvå Johannes från de insinuationer som det alltsedan dess varit högsta mode att falla in i. Det är allvarligt när en historisk person på detta sätt 200 år efter sin död och intill våra dar utsätts för beskyllningar om lögn för egen snöd vinnings, dvs adelskaps skull.
Skulle vi inte kunna hjälpas åt att åter se honom som det geni och den förnyare han var och återupprätta hans anseende.
Ngn sa något om Kristian II och likskändning, varvid jag avser uppgrävandet och uppbränningen av Sten Stures kropp vid Stockholms blodbad liksom behandlingen av de avrättades kroppar. Detta grundade sig ju på att den katolska kyrkan förklarat de som kämpade för ett från unionen fritt Sverige bannlysta som kättare. /SR

[Philippos]

Varken Sten Rigedahl eller någon annan Bure-romantiker har kunnat visa upp några som helst primärkällor, som på något sätt giver ett källkritiskt hållbart stöd för Bure-genealogiens fantastiska medeltida led.

[Christer Samuelsson]

Varken Sten Rigedahl eller någon annan Bure-romantiker har kunnat visa upp några som helst primärkällor, som på något sätt giver ett källkritiskt hållbart stöd för Bure-genealogiens fantastiska medeltida led.

Det alldes sant!!!!
Det ankommer på Rigedahl att bevisa att han har rätt. annars lär han inte bli någon skamänning
God Jul
Christer Samuelsson

[Sten Rigedahl]

Den man som spelat en avgörande roll för tvivlet på buregenealogin är Leonard Bygden med sin uppsats i "Samlaren" 1890 "Ursprunget till mythen om Fale Bure". Hans teori att Anders Jakobsson från Bure skulle vara den förste som kallat sig Bure, alltså stamfadern, har vunnit burspråk i t.ex. Nordisk Familjebok 1951-1956 års upplaga,s 155.
Enligt Landsarkivet i Härnösand, Jonas Bureplatsen, finns dock en rad andra släktrepresentanter belagda.
Anders Jakobsson, född 1480, var själv ett av åtta barn till Jakob Andersson född 1450 i Bureå, Skellefteå och underlagman i Bureå.
Jakob Anderssons far var Anders Olofsson född 1425 i Bureå, Skellefteå. Denne hade fyra barn varav Jakob var det tredje.
Anders Olofsons far var Olof Hersesson född 1380 i Bureå, Skellefteå. Denne hade tre barn varav Anders var det tredje.
Olof Hersessons far var Herse Falesson född 1350 i Bureå, Skellefteå. Denne hade också tre barn varav Olof var det tredje.
Herse Falessons far i sin tur var Fale (Fartegn Unge) Bure d.y. Lagman i Medelpad (nämnd 1342-1363)Fale var gift med Ingeborg och far till två barn av vilka Herse var den yngste.
Fale Bure d.y.var ende sonen till Nils Fartegnsson (nämnd 1324-1352).
Nils Fartegnssons far var i sin tur Fale (Fartegn) Bure d.ä. född 1250 ca. Landsdomare i Norrland.
Sten Rigedahl