Perra skrev:Självklart sa Ley så, han var ju dessutom ledare för arbetsfronten som påstod sig stå på arbetarnas sida. Han var inte den enda alltså som gjorde sådana uttalanden, hela retorieken bygger på detta. Hitler kom till makten pga att han fick många arbetare med sig tack vare sina vackra tal (framförallt manchettproletariatet de som var arbtetare men som inte ville erkänna det för sig själva, dessa utgjorde miljoner) , samtidgt fylldes partiets fickor inte av arbetarna. Hyckleriet var totalt. Lyssnar man bara på vad ledarna sa offentligt eller officiellt får man felaktigt intrycket av en form av socialistiskt samhälle.
Det här är ju beviset för nazismens motsättande av kapitalism - vinst för eget syfte. Här gällde det att vinna för folkets ("rasens") syfte.
Åter igen ett citat som låter bra, verkligheten var en annan. Vinsten kom ju till företagaren, stora sådana, oavsett vad som var det obskyra syftet i talen och propagandan, var det de som blev stormrika, och det är det som är kapitalismen poäng. Här var dessutom alla bromsffekter i form av fackförbund osv borttagna...det var bara att gasa på så att säga. Självklart kom också vinsterna "rasen" till del.
Vinster som görs av ett företag idag, kommer heller inte bara det företaget till del, det kommer i det stora hela, hela samhället till del i långa loppet.
Ja, man ser ju de tydliga kopplingarna mellan teori och praktik vad gäller nazismen. I teorin framställdes ideologin som en klart socialistisk rörelse. Därav den typ av människor som i första hand emigrerade till nazismen - medelklassare och arbetare. Men om man studerar vissa uttalanden (även icke-offentliga) från bl a Hitler så ser man de vänsterdrivna dragen väldigt tydligt. Så frågan om nazismen hade dragits allt mer åt vänster efter orolighetrna på 30- och 40-talen blir nog en obesvarad sådan. Kanske var det nödvändigt att te sig som man gjorde under "krisen"?
Eftersom Marknadskraften föt tillfället är den, för mig, enda källan till hur Tredje riket förde sin finanspolitk (vid sidan av Tingsten), så finns ju möjligheten att den är något snedvinklad (men personligen tror jag att sanningshalten här är högre än hos vänster- och högerextrimister).
Hur som helst tycker jag de ger en, ja, inte en hel, men i varje fall en täckande bild på hur Tredje riket förde den ekonomiska politiken.
Efter att ha läst avsnittet, (skriven av liberaler dock, och det tar jag hänsyn till) kan jag klart och tydligt se starka socialistiska tendenser.
De skriver:
Nationalsocialismen är en socialism
I praktiken utövade nazisterna och kommunisterna samma ekonomiska politik. När de tagit över Tyskland förverkligade nationalsocialisterna, trogna sitt namn, en fullfjädrad socialistisk planhushållning. Det är ett faktum som ibland har glömts eftersom företagsägarna ofta behöll administrationen och det formella ägandet av företagen. Men makten över samtliga ekonomiska beslut förlades till staten, och bara om företagarna gjorde exakt som nazisterna krävde fick de behålla sin ställning. Bonniers världshistoria beskriver processen:
"Statens kontroll av arbetsförhållanden och produktion växte snabbt. Varje företag fick efter hand en bestämd tillgång av råmaterial eller halvfabrikat med noggranna föreskrifter om produktionstid och produktionsresultat. Varje avvikelse betraktades som sabotage. Näringslivet underordnades ett Reichswirtschaftsministerium, som genom arbets- och företagarråd, samordnade under ett riksarbets- och riksföretagsråd, utövade en alltmer ingående kontroll av näringslivet."
Nazisterna införde i praktiken en kopia av den kommunistiska planekonomin, som Lenin i sin tur hade modellerat efter den tyska planhushållningen under första världskriget. Den enda skillnaden var att Hitler inte kastade ut de personer som tidigare administrerade institutionerna - liksom han inte gjorde det på andra områden, t ex i militären och pressen. Hans första intresse var effektivitet, och den gamla direktörsklassen kunde vara mer effektiv än lekmän bland partimedlemmarna. Han hade lärt sig av Lenins misstag att slänga ut företagarna i stället för att utnyttja dem.
De radikalaste nazisterna ville förstatliga alla institutioner, och besätta alla poster med övertygade nationalsocialister. Men Hitler kunde svara att:
"Detta är socialism - inte sånt strunt som ägandet av produktionsmedlen. Vilken betydelse har sådant, om jag i stället inrangerar människorna i en fast disciplin som de inte kan undfly? Låt dem äga mark eller fabriker om de vill. Det centrala är att staten, genom partiet, är allenarådande över dem, oavsett om de är ägare eller arbetare. Allt det är oväsentligt. Vår socialism går mycket djupare…Varför skulle vi behöva socialisera bankerna och fabrikerna? Vi socialiserar själva människorna."
Av de interna samtalen i ledarkretsen framgår det emellertid tydligt att Hitler planerade att efter kriget, i lugn och ro, förstatliga den tyska företagsamheten även formellt och rensa ut de gamla kapitalisterna när det utbildats kompetenta nazister. Liksom Marx avskydde han särskilt aktiebolag eftersom de gjorde det möjligt för ägare och spekulanter att tjäna pengar utan att få valkar i händerna.
På ett banbrytande vis förstatligades även välfärden i Tyskland, så att flera utländska socialister faktiskt såg det som ett socialt föredöme. Alla fria föreningar förbjöds och ersattes av statliga som tog hand om varje aspekt av människans liv; statliga socialförsäkringar infördes och byggdes ut; till och med fritiden förstatligades med lagstadgad ledighet, organiserade semesterresor, och obligatoriska sportaktiviteter. Staten finansierade all kulturkonsumtion, som alltså blev gratis, och i samtidigt likriktades fullständigt. Skatterna chockhöjdes och på mindre än tio år infördes 58 nya ämbetsverk för byråkrati och kontroll.
En fullständig valutareglering infördes och den frihandel som fanns avskaffades. Offentliga arbeten i enorm skala för främst motorvägar, järnvägar och bostäder, initierades. Efter det sovjetiska exemplet infördes tvångsarbete för alla män - en idé som redan Marx och Engels kom på och förespråkade i det första utkastet till Det kommunistiska manifestet. När den amerikanske ekonomen George Reisman studerade Sovjets och Tysklands ekonomi hittade han ingen skillnad, utom färgen på skjortorna:
"I nazi-Tyskland kontrollerade staten alla priser och löner och bestämde vad varje företag skulle producera, i vilken mängd, med vilka metoder, och vem som skulle få produkterna. Det var ingen fundamental skillnad mellan nazisterna och kommunisterna. Medan kommunisterna i Ryssland bar röda skjortor och hade femårsplaner, hade nazisterna i Tyskland bruna skjortor och fyraårsplaner."
Det var sådana likheter som gjorde att Hitler i ett anförande i februari 1941 hävdade att "i grund och botten är nationalsocialism och marxism samma sak". Och inte utan viss rättvisa kunde han påstå att: "Jag är inte bara marxismens besegrare, utan man kan också säga att jag är den som förverkligar marxismen.".
Nazisternas ideolog, Joseph Goebbels, intygade släktskapet mellan ideologierna, och förklarade att det var just därför bråket mellan dem blev stort och allvarligt. Han var varken den förste eller siste att tycka att kättare är värre än hedningar:
"Vår kamp mot bolsjevismen är inte en kamp mot, utan tvärtom en kamp för socialismen, en kamp som inspirerats av den djupa övertygelsen att den sanna socialismen bara kan förverkligas om den vulgäraste och mest komprometterade ättlingen av socialismen…först elimineras."
Som redan den liberale tänkaren Friedrich Hayek konstaterade var det alls inte ekonomisk socialism eller kollektivism som nazisterna såg som det farliga i kommunismen. Det var tvärtom marxismens liberala sidor: dess internationalism och de demokratiska drag som finns i vissa schatteringar. Hitler konstaterade:
"Jag har lärt mig mycket av marxismen, vilket jag inte tvekar att erkänna. Skillnaden mellan dem och mig är att jag verkligen har genomfört vad dessa pratkvarnar och pennfäktare bara försiktigt har påbörjat…Jag behövde bara logiskt utveckla vad socialdemokraterna hela tiden misslyckats med på grund av deras försök att göra det inom den demokratiska ordningen. Nationalsocialism är vad marxismen skulle ha kunnat bli om den hade brutit sina absurda och artificiella band till den demokratiska ordningen."
I de fall som marxister bröt med demokratin och internationalismen, som t ex Stalin gjorde, så kunde de röna stor välvilja. Hitler kallade honom "Stalin, geniet" och i bordssamtalen uttalar han sin beundran över att även Stalin insett att en hög kulturell nivå skapas genom "inskränkandet av den individuella friheten", eftersom friheten bara håller människor kvar på apstadiet. Hitler tyckte att Stalin hade åstadkommit "en slags slaviskt-moskovitisk nationalism", och ansåg att kommunisternas fullständigt hänsynslösa kontroll visade på en revolutionär anda som han till sin besvikelse saknade hos sin allierade, det fascistiska Italien. Men även Mussolini kände igen sig i Sovjetunionen som enligt hans mening hade uppnått "en sorts slavisk fascism".
Ja, då är det frittfram att källkritisera. 8)
Hela artikeln finns annars
här.
