Jag sitter och försöker få en överblick över början på andra världskriget, som - om jag greppat saken rätt - inleddes med att Tyskland invaderade Polen. Det som fortfarande förbryllar är att jag har inte hittat någon sorts röd tråd vad gäller Hitlers period då han kom till makten.
Nyckelorden jag ser är:
* dåliga ekonomin i landet (Hitler övertygade då arbetarklassen att han kommer att bli räddaren i nöden om han får makten)
* statskuppen
Och ett par fåtal saker till. Men jag kan inte hitta den verkliga huvudorsaken till att Hitler kom till makten, dvs den faktor som var fullkomligt avgörande.
Fast det kanske inte finns en specifik isolerad händelse, allt är kanske en kedjereaktion?
Orsaken till Hitlers framgång?
-
Perra
- Medlem
- Inlägg: 1762
- Blev medlem: 8 maj 2004, 13:14
- Ort: Vintergatan, ta till höger när det blinkar!
alltså...den dåliga ekonomin berodde på depressionen som slog mot i princip hela världen, efter bröskraschen i usa. Tyskland var ett av de länder som hårdast drabbades, de hade ganska feta skulder till usa. Det går att se en stor skillnad på nationalsocialisternas betydelse före och efter krachen. i valet 1928 hade partiet ca 800 000 väljare, krachen kom 1929, i valet 1930 hade man 6 miljoner väljare. En markant ökning, framgången låg i att extrempartierna verkade kunna komma med radikala och kraftfulla lösningar på katastrofen. Inte bara i Tyskland vann extremisterna mark, just nazistpartiets framgångar låg också i Hitlers outtröttliga engegemang, han reste runt ladet mer än någon annan och visade upp sig och höll tal.
1932, var krisen mycket djup. Den tyska demokratin hade i princip redan havererat under sommaren detta år. polariseringen av politiken, dvs nazisterna och kommunisternas framgångar försvårade bildandet av regering. En regering ska ju ha stöd i landets parlament/riksdag. Det var i princip omöjligt för någon att få stöd vid det här laget, det var inte bara extremistpartiernas fel, men de gjorde saken värre. Ingen visste riktigt hur man skulle tackla krisen. Sammanlagt hölls fem val i Tyskland 1932, varav ett var presidentval. de ständiga nyvalen berodde alltså på att regeringarna inte fick stöd i riksdagen, i denna krissituation tvingades man stundtals ta till artikel 48 i författningen. Den innebar att man för att kunna styra landet alls, lät presidenten, Hindenburg, ge sin rikskansler i uppdrag att regerea med nödförordningar. I och med artikel 48:as användande var alltså egentligen demokratin satt ur spel, åtminstone ett halvår före det att Hitler tagit över. Men paragrafen fanns där som en nödlösning och var alltså författningsenlig att använda när sådana här situationer uppstod.
Hindenburg ville dock ogärna använda sig av den, han ville heller inte ge Hitler rikskanslerposten trots att denne var ledare för det största partiet i riksdagen, Hitler hade under hösten 1932 inte heller majoritet i riksdagen. Hindeburg utsåg under hösten, den tafatte och bleke Von papen till rikskansler, denne lyckades absolut inte få någon majoritet. Första dagen riksdagen samlades och den nye rikskanslern talade, blev till slut en riktig fars, där rikskanslern under en paus sände ett bud för att hämta portföljen där ett dekret som upplöste riksdagen låg. Detta dokument var alltså undertecknat av både president och tikskansler före riksdagen ens samlats. Men innan von papen fått ordet, Göring som var talman lyckades med konststycket att inte se honom fast han stod två meter brevid och halvskrek, upplöste istället riksdagen papens regering genom en omröstning, där naziter och kommunister slog sina påsar ihop för att fälla den sittande regeringen.
Kalabaliken fortsatte hela hösten, general kurt von schleiser, som styrt landet bakom kulliserna genom sin vänskap med Hindenburg, blev rikskansler. Han trodde i sin enfald att han kunde splittra nazisterna och få nazisternas andre store man på sin sida, Gregor strasser. Och på så sätt få majoritet i riksdagen. Detta gick förstås inte alls. Innan papen och Schleiser avskedats hade de båda vädjat till Hindenburg som var vän med båda två, att de skulle få styra landet med nödförordningar och en tid införa militärdiktatur för att återupprätta någon slags ordning. Detta ville inte Hindenbrug gå med på.
Då schleicher var ikskansler, hade Hitler och papen funnit varandra och spann nu tillsammans intrigernas nät bakom kulliserna, det som vanligen var schleisers favoritposition. När denne misslyckats med sin naiva förhoppning att kunna splittra nazisterna, röck papen och Hitler in. Papen trodde att han och de andra konservativa skulle kunna kontrollera Hitler och de två andra nazister som skulle komma med i regeringen (Göring och Frick). Endast 3 av 11 i den tillträdande regeringen var alltså nazister. Hindenburg, kunde inte längre ignorera Hitlers krav på rikskanslerposten, att Hitler skulle kunna få majoritet var mer troligt än att någon annan skulle kunna få det, trevare hade lagts ut till bland annat "katolska zentrum", där papen tidigare varit medlem. papen skulle få posten som vicerikskanlser. På vägen till Hindenburg, höll hela koalitionen på att rasa, Hitler och papen blev vansinnigt arga på varandra över någon detalj och skrek i högan sky. Så bräcklig var den blivande regeringen. Hindenbrug hade sparkat Schleiser och meddelat honom att han nu måste låta papen få försöka igen, han sa att han inte visste "om han skulle få ångra det när han senare kom till himlen", Schleiser som nu själv störtat i den avgrund han själv slängt så många, kontrade bittert med "med tanke på vad ni precis ställt till med, tvivlar jag på att ni kommer till himlen överhuvudtaget."
Följaktligen var det ingen statskupp överhuvudtaget, utan en helt författningsenlig utnämning av en regering. Efter tillträdandet, utlystes snart ett nytt riksdagsval, strax före detta val hade mystiskt nog riksdagshuset brunnit ner. En kommunist vid namn Van der Lubbe fanns vid platsen. En sannerligen lyckosam slump? i kraft av att vara regeringsparti kunde nu nazisterna använda radion som valmegafon. En stor fördel, nazisterna satsade stor möda på tidningar och propaganda och hela valapparaten precis som vanligt, men kanske var det än effektivare nu än förr. Räder av SA (partiets egna trupper) gjordes mot alla andra partier som försökte hålla valtal eller informera. Man visade genom massiv propaganda att kommunisterna förberett en kupp, där riksdagshusbranden var endast ett led. Man ville att folk i räddsla av kommuisterna skulle rösta på nazisterna, som tycktes vara det enda parti som kunde hantera dessa på ett kraftfullt vis.Trots all ansträngning fick inte partiet total egen majoritet, men tillsammans med de "tysknationella", som fick 8%, nazisterna fick 44 vill jag minnas, hade Hitler majoritet i riksdagen. Det var första gången på mycket länge någon lyckast med det, kampen var i princip vunnen. Snart likriktades landet och alla partier, inklusive de tysknationella, upplöste snart sig själva och sedan blev det förbjudet för några att existera.
Hm, så, enkelt, kan man kanske säga att det var.
1932, var krisen mycket djup. Den tyska demokratin hade i princip redan havererat under sommaren detta år. polariseringen av politiken, dvs nazisterna och kommunisternas framgångar försvårade bildandet av regering. En regering ska ju ha stöd i landets parlament/riksdag. Det var i princip omöjligt för någon att få stöd vid det här laget, det var inte bara extremistpartiernas fel, men de gjorde saken värre. Ingen visste riktigt hur man skulle tackla krisen. Sammanlagt hölls fem val i Tyskland 1932, varav ett var presidentval. de ständiga nyvalen berodde alltså på att regeringarna inte fick stöd i riksdagen, i denna krissituation tvingades man stundtals ta till artikel 48 i författningen. Den innebar att man för att kunna styra landet alls, lät presidenten, Hindenburg, ge sin rikskansler i uppdrag att regerea med nödförordningar. I och med artikel 48:as användande var alltså egentligen demokratin satt ur spel, åtminstone ett halvår före det att Hitler tagit över. Men paragrafen fanns där som en nödlösning och var alltså författningsenlig att använda när sådana här situationer uppstod.
Hindenburg ville dock ogärna använda sig av den, han ville heller inte ge Hitler rikskanslerposten trots att denne var ledare för det största partiet i riksdagen, Hitler hade under hösten 1932 inte heller majoritet i riksdagen. Hindeburg utsåg under hösten, den tafatte och bleke Von papen till rikskansler, denne lyckades absolut inte få någon majoritet. Första dagen riksdagen samlades och den nye rikskanslern talade, blev till slut en riktig fars, där rikskanslern under en paus sände ett bud för att hämta portföljen där ett dekret som upplöste riksdagen låg. Detta dokument var alltså undertecknat av både president och tikskansler före riksdagen ens samlats. Men innan von papen fått ordet, Göring som var talman lyckades med konststycket att inte se honom fast han stod två meter brevid och halvskrek, upplöste istället riksdagen papens regering genom en omröstning, där naziter och kommunister slog sina påsar ihop för att fälla den sittande regeringen.
Kalabaliken fortsatte hela hösten, general kurt von schleiser, som styrt landet bakom kulliserna genom sin vänskap med Hindenburg, blev rikskansler. Han trodde i sin enfald att han kunde splittra nazisterna och få nazisternas andre store man på sin sida, Gregor strasser. Och på så sätt få majoritet i riksdagen. Detta gick förstås inte alls. Innan papen och Schleiser avskedats hade de båda vädjat till Hindenburg som var vän med båda två, att de skulle få styra landet med nödförordningar och en tid införa militärdiktatur för att återupprätta någon slags ordning. Detta ville inte Hindenbrug gå med på.
Då schleicher var ikskansler, hade Hitler och papen funnit varandra och spann nu tillsammans intrigernas nät bakom kulliserna, det som vanligen var schleisers favoritposition. När denne misslyckats med sin naiva förhoppning att kunna splittra nazisterna, röck papen och Hitler in. Papen trodde att han och de andra konservativa skulle kunna kontrollera Hitler och de två andra nazister som skulle komma med i regeringen (Göring och Frick). Endast 3 av 11 i den tillträdande regeringen var alltså nazister. Hindenburg, kunde inte längre ignorera Hitlers krav på rikskanslerposten, att Hitler skulle kunna få majoritet var mer troligt än att någon annan skulle kunna få det, trevare hade lagts ut till bland annat "katolska zentrum", där papen tidigare varit medlem. papen skulle få posten som vicerikskanlser. På vägen till Hindenburg, höll hela koalitionen på att rasa, Hitler och papen blev vansinnigt arga på varandra över någon detalj och skrek i högan sky. Så bräcklig var den blivande regeringen. Hindenbrug hade sparkat Schleiser och meddelat honom att han nu måste låta papen få försöka igen, han sa att han inte visste "om han skulle få ångra det när han senare kom till himlen", Schleiser som nu själv störtat i den avgrund han själv slängt så många, kontrade bittert med "med tanke på vad ni precis ställt till med, tvivlar jag på att ni kommer till himlen överhuvudtaget."
Följaktligen var det ingen statskupp överhuvudtaget, utan en helt författningsenlig utnämning av en regering. Efter tillträdandet, utlystes snart ett nytt riksdagsval, strax före detta val hade mystiskt nog riksdagshuset brunnit ner. En kommunist vid namn Van der Lubbe fanns vid platsen. En sannerligen lyckosam slump? i kraft av att vara regeringsparti kunde nu nazisterna använda radion som valmegafon. En stor fördel, nazisterna satsade stor möda på tidningar och propaganda och hela valapparaten precis som vanligt, men kanske var det än effektivare nu än förr. Räder av SA (partiets egna trupper) gjordes mot alla andra partier som försökte hålla valtal eller informera. Man visade genom massiv propaganda att kommunisterna förberett en kupp, där riksdagshusbranden var endast ett led. Man ville att folk i räddsla av kommuisterna skulle rösta på nazisterna, som tycktes vara det enda parti som kunde hantera dessa på ett kraftfullt vis.Trots all ansträngning fick inte partiet total egen majoritet, men tillsammans med de "tysknationella", som fick 8%, nazisterna fick 44 vill jag minnas, hade Hitler majoritet i riksdagen. Det var första gången på mycket länge någon lyckast med det, kampen var i princip vunnen. Snart likriktades landet och alla partier, inklusive de tysknationella, upplöste snart sig själva och sedan blev det förbjudet för några att existera.
Hm, så, enkelt, kan man kanske säga att det var.
Senast redigerad av 2 Perra, redigerad totalt 27 gång.
-
Gutekrigaren
- Medlem
- Inlägg: 4120
- Blev medlem: 23 mars 2002, 19:38
- Ort: Rom
Re: Orsaken till Hitlers framgång?
Det är mycket sällan historiska skeenden kan härledas till en avgörande händelse, det är alltid kedjereaktioner eller bakomliggande samband.gurgel skrev:Men jag kan inte hitta den verkliga huvudorsaken till att Hitler kom till makten, dvs den faktor som var fullkomligt avgörande.
Fast det kanske inte finns en specifik isolerad händelse, allt är kanske en kedjereaktion?
Mvh Petter
Re: Orsaken till Hitlers framgång?
Högerns svek mot demokratin brukar också nämnas.gurgel skrev:Nyckelorden jag ser är:
* dåliga ekonomin i landet (Hitler övertygade då arbetarklassen att han kommer att bli räddaren i nöden om han får makten)
* statskuppen
mvh/ Daniel
Re: Orsaken till Hitlers framgång?
När den (senile?) Hindenburg gav honom makten 1933?gurgel skrev:Men jag kan inte hitta den verkliga huvudorsaken till att Hitler kom till makten, dvs den faktor som var fullkomligt avgörande.
-
Perra
- Medlem
- Inlägg: 1762
- Blev medlem: 8 maj 2004, 13:14
- Ort: Vintergatan, ta till höger när det blinkar!
-
Martin Tunström
- Medlem
- Inlägg: 4279
- Blev medlem: 23 mars 2002, 17:55
- Ort: Helsingborg
- Kontakt:
Ett rykte gick att när nazisterna firade maktövertagandet med en parad vid kvällstid genom huvudstaden så lär han ha sagt "Var det verkligen så många krigsfångar vi tog i Ryssland?"Perra skrev:Jo karln var nog en smula senil emellanåt, men det var nog inte särskilt avgörande. Utan snarare var andra mer intrikata orsaker inblandade, som jag skrev ovan.Hexmaster skrev
När den (senile?) Hindenburg gav honom makten 1933?
/Martin
.