BKan och gas,
tja, varför inte. Låter betydligt troligare än kärnvapenteorin. Fortfarande KAN det ju ha varit så att den designades (mest) för att skjuta spränggranater.
MVH
Hans
Svenska kärnvapenprov?
Det skulle vi nog (fast det beror väl kanske på vad man menar med ”snabbt”), men det skulle väl i princip alla länder med tillgång till kärnkraft kunna göra?Dalmas skrev:Om vi återgår till A-vapen så är väl Sverige ett land som mycket snabbt skulle kunna bygga något slags av åtminstone enklare kärnvapen?
Nu tror jag väl i o f s att vi inte har egen utrustning/anläggning för anrikning av uran eller plutonium? Rätta mig om jag har fel…
Nja, jag har inte BOKEN framför mig, tekniskt sett skulle det nog gå hyfsat snabbt (något år?) men eftersom vi har skrivit på ett antal avtal så inspekteras svenska kärnanläggningar regelbundet, av, burrrDalmas skrev:Om vi återgår till A-vapen så är väl Sverige ett land som mycket snabbt skulle kunna bygga något slags av åtminstone enklare kärnvapen?
, utlänningar som kollar att vi inte gör det (jag känner en). Om vi inte vill bli isolerade som Nordkorea är det nog inte att rekommendera.MVH
Hans
I den mån man i Sverige forskade/arbetade mot en svensk atombomb - var det väl i första hand en uranbomb [/i]a la Hiroshima man siktade till som var det billigaste alternativet. ÖB och Flygvapnet ville ha en plutoniumbomb a la Nagasaki men en sådan skulle ställa sig mycket dyrare och mera komplicerad. Bägge typerna klassas ju som 'smutsiga' bomber - men det fanns i Sverige bara ganska dimmig kunskap om bombernas verkningar vid den tiden.
Nja, den svenska kärnvapenforskningen pågick under rätt lång tid - från slutet av 40-talet till den praktiska avslutningen i slutet på 60-talet. I början var läget onekligen mycket oklart, men allteftersom fick man alltmer kunskap om verkningar och konstruktion. Men redan 1948 års utredning förordade plutoniumvapen framför uranvapen. Detta vägval stod sedan i stort sett fast under senare arbeten. Problemet med en bomb av anrikat uran bedömdes vara själva anrikningen och utvinningen - och de höga driftskostnaderna jämfört med utvinning av plutonium från reaktorbestrålat kärnbränsle. Plutonium hade den fördelen att det skulle kunna utvinnas från bränslet från civila, kraftproducerande reaktorer - medan urananrikning och -utvinning skulle kräva specialiserade anläggningar. Dessutom hade man ett bättre tekniskt underlag vad gäller plutoniumalternativet. FOA hade bland annat fastställt kritisk massa, utformning av den kritiska massan och fysiska mått och vikter en svensk plutoniumbomb. Kärnbränslet avsågs att antingen köpas in från utlandet, eller brytas i svenska urangruvor, främst då den i Ranstad utanför Skövde. En plats med mycket märklig känsla, kan jag tillägga: en jättelik anläggning med enorma hallar, silos, ett vidsträckt kontorskomplex med nästan orörd 60-talskänsla, halvt övergiven. De flesta anläggningarna är dock rivna.
Dalmas - jag skulle tro att det varjag menar med termen smutsig är att även i "vanliga" fissionsvapen förblir en det mesta av materialet oförbrukat - och sprider sig iställed som radiaknedfall. Det som populärt kallas för neutronvapen är i så fall vad som klassas som "rena" kärnvapen - en i sig rätt absurd term.
Dalmas - jag skulle tro att det varjag menar med termen smutsig är att även i "vanliga" fissionsvapen förblir en det mesta av materialet oförbrukat - och sprider sig iställed som radiaknedfall. Det som populärt kallas för neutronvapen är i så fall vad som klassas som "rena" kärnvapen - en i sig rätt absurd term.
Jodå, men man talar även om "smutsighet" hos vanliga kärnladdningar. Exempelvis kan konventionella laddningar förses med ett skal av radioaktivt kobolt för att öka smuts-verkan, dvs radiakspridningen. Detta beror inte bara på laddningens rent fysiska egenskaper, utan även hur den används. En markbrisad blir bra mycket smutsigare än en luftbrisad, osv.
-
J.K Nilsson
- Medlem
- Inlägg: 2406
- Blev medlem: 21 februari 2004, 23:18
- Ort: Frösön
Att fpl 37 viggen skulle haft en längre kropp är ett faktum då ett längre avstånd nosvinge - huvudvinge skulle ha bidragit till högre lyftkraft vid lägre hastígheter. Denna halvmeter vi pratar om skulle ha bidragit till högre vikt och denna extra lyftkraft ha gått åt till att lyfta denna extra vikt. Denna förlust kan kompenseras med att ge nosvingarna en v-form, dock skulle virvlarna från nosvingarna i detta fall störa luften till fenan och ge oförutsägbara girfenomen på flygplanet. Därför fick inte nosvingarna en v-form.varjag skrev:Redan A 32 Lansen förutsågs väl kunna bära en kärnladdning - om Sverige bestämde sig för att bygga egna. Men 'målen' för attackplanen var nog inte Leningrad - utan i händelse av krigsfall öst, m.a.o. Sovjetunionen - inlastningshamnarna för invasionsstyrkor mot södra eller mellersta Sverige. Fpl 37 Viggen - under konstruktionsstadiet - förutsågs i specialversion för samma uppgifter. Den varianten - kom aldrig längre än till ritbordet, men lär ska ha varit omkring 1 meter längre (för större tankvolym) och därmed snabbare. Vissa uppfattningar påstår att existensen av denna 'långdistansvigg' aldrig offentliggjordes av vad som diplomatiskt kallas 'hänsyn till den sovjetiska reaktionen'.Frogman skrev:Kom inte Viggen efter man skrotat idén med Svenska kärnvapen, var inte
det planer på ett större version av Draken som kärnvapen bärare?
J.K Nilsson