Det stora ryttarslaget vid Honigfelde 1629

Kapten_Gars · Inlägg av **Kapten_Gars** » 19 juni 2004, 16:19

"Aldrig har jag varit i ett hetare bad!"

Den 26 juni 1629 så mötte en svensk armen under Gusta II Adolf och Fältmarskalk Herman Wrangel en förenad polsk och kejserlig här under Koniecpolski och Von Arnim. Under ett par förvirrade timamr så rasade det stora slaget på den Västpreussiska slätten mellan byarnaTrzciania, Honigfelde, Stuhm och Neudorf. När kvällen kom så hade den svenska armen lidit ett nedelag som visserligen inte var så stort som Polska propaganda skrifter hävade men ett nederlag som var tillräckligt stort för att Gustav II Adolf skulle lägga ner en hel del möda på att (framgångsrikt) bortförklara slaget som en oviktig skärmytsling.
I hans ord när hans steg av hästen i marienburg visar dock ärligare vad han tänkte om slaget: "Aldrig har jag varit i ett hetare bad!"

Senare svensk forskning har tyvärr ofta okritiskt följ Gustav Adolfs bortförklaringar av slaget medans polsk forskning lika okritiskt tagit till sig överdrivna siffror på den svenska härens storlek och förluster.
Vilket är synd efter som slaget ger en intressant bild av hur den svenska hären utvecklats under 6 års krig (1621-1622, 1625-1629)
Här följer nu en ned kortad beskrivning av detta rätt okända slag baserat på min egen forskning.

De två armeerna
Svenska armen och dess slagordning.

ÖB: Gustav II Adolf
Avantgardet: Fältmarskalk Herman Wrangel
Wulf Heinrich von Baudissins regemente: 12 kompanier till häst
Ekholts finska skvadron: 5 kompanier till häst
Hans Wrangels kyrassiär skvadron: 4 kompanier till häst
2150 ryttare

Bataljen: Överste Zakarias PauIi
Zakarias Paulis skvadron: 3 kompanier till häst
Reinhold Anreps finska skvadron: 3 kompanier till häst
700 ryttare

Arriärgardet: Rhengreven Otto Ludwig
Rhengrevens regemente: 12 kompanier till häst
Clas von Hüneckens regemente: 5 kompanier till häst
1950 ryttare
50-60 musketörer ur Hovregementet
10 läderkanoner (troligen 3-punds)

Trossen och artilleriet:
Gardeskyrassiärerna: 2 kompanier
Johann Streiff von Lauensteins skvadron: 5 kompanier
Total: 750 ryttare
Hovregementet (aka Gula regementet) 300 musketörer
Gröna regementet 600 musketörer
Torstenssons regemente: 360 musketörer
8 medeltunga och tunga kanoner (6-punds och 12-punds stycken)

Den svenska armen vid Honigfelde bestod till största delen av värvade tyska trupper, de enda inhemska trupperna var Paulis ryttarskvadron från Södermanland och Lennart Torstenssons regmente från Hälsingland samt Anreps och Ekholts finska ryttare.

Infanteriet
Hovregementet (också känt som Gula regementet pga sina helt gula uniformer och gula fanor) hade i sin varit i svensk tjänst sedan 1624 men delar hade anor tillbaka till 1613.
Tillsammans med Livgardeskompaniet och Drabanterna så utgjorde de Gustav II Adolfs livgarde. Hovregementet var ett elitförband som bestod av stridsvana och erfarna soldater som kämpat väl i all större slag i Polska kriget. I slaget vid Gorzno vårvintern 1629 så utmärkte de sig genom att stå emot de polska husarernas anfall trots att de saknade pikenerare och kavalleriunderstöd.

Gröna regementet bestod av preussare som ursprungligen varit i Kurfursten av Brandenburgs tjänst. Som hertig av Preussen var Kurfursten polsk vasall och var skyldig att skicka trupper till den polska armen. 1627 så omringades den Brandenburg-preussiska kåren vid Mohrungen i Östpreussen av Gustav II Adolf och en stark svensk ryttarstyrka. Efter vissa förhandlingar så valde huvuddelen av manskapet att gå i svensk tjänst istället för att kämpa för Polen.
Gustav Adolf skickade tillbaka de högre befälet och truppernas fanor till Kurfursten med tillsammans med ett meddelande om att Kurfursten borde ta hand om sina trupper bättre i framtiden...
I svensk tjänst så bildade det preussiska infanteriet Gröna regementet (det fanns redan Gula, Blå och Röda regementet) medan kavalleriet stacks in i Streiffs och Wrangels skvadroner. Tillskillnad från de andra "färgade" regementena så bar Göran regementet aldrig uniformer i sin "färg".
Regementet kämpade väl i svensk tjänst och hade deltagit i slagen vid Dirschau och Gorzno tidigare under kriget. Senare skulle Gröna regementet spela en framträdande roll vid Breitenfeld.

Lennart Torstenssons regemente var ett fältregemente (Hälsinglands) ur Norrlands landsregemente. Sverige och Finland var indelat i 8 militärdistrikt som skulle sätta upp ett landsregmente på 3600 man, ett landsregemente (också kallade storregementen) delades sedan upp i 3 fältregementen om 1200 man. Dessa fältregemente blev senare permanenta förband och blev de svenska och finska ges landskapsregementena.

Utrustning, formationer och stridsteknik:
Infanteriet vid Honigfelde utgjordes enbart av musketerare som var utrustade med luntlås musköt, svärd, bantlär (ett slags patronbälte som bars över axeln) och "stormhatt" (hjälm). Tanken var att de svenska infanteriet skulle vara uniformerat men brist på pengar och tyg samt slitaget i fält innebar att förbanden var långt ifrån uniformt klädda. En förordning från 1626 beskriver hur de inhemskt producerade uniformerna som skulle utgöras av rockar som gick ner på halva låret och knälånga byxor som satt åt under knät. Var uniformen sydd av blått tyg skulle man sätta in rött tyg i sömmarna och om den var av rött tyg skulle man sätt in ett tyg som passade så att kläderna blev "brokota" (brokiga och färggranna). Pga. att räkenskaps böcker försvunnit så veta man tyvärr inte exakt hur mycket av det här uniforms programmet som genomfördes. En rapport skriven av den engelske ambassadören 1627 beskriver hur Gustav Adolf hade låtit tillverka enkelt inhemskt tyg färgat blått, rött, grönt och gult av vilket man syr uniformer som ser ståtliga ut i fält. De mer prioriterade förbanden och officerarna fick uniformer i importerat utländskt tyg som oftast var finare även om Sverige också köpte stora mängder billigt utländskt tyg av de enklare kvalitéerna.

Hovregementet var ett prioriterat förband och bar gula rockar och byxor av utländskt tyg med svarta band med silver stickning på byxornas och rockarnas sömmar.

Gröna regementet bar troligtvis en blandning av egna kläder, sina gamla preussiska-brandenburgska "uniformer" och utdelade "svenska uniformer" bestående av rockar och byxor i modernt "västerländskt" snitt. Det är oklart om de preussiska knektarna bar uniform i Brandenburgs tjänst, det polska infanteriet var uniformerat sedan 1500-talet och Brandenburg satte upp uniformerat infanteri i blå uniformer under 1630-talet. Blått var också den vanligaste färgen på de polska uniformerna så det finns en rätt stor chans att delar av Gröna regementet bar blå uniformer.

Torstenssons svenska knektar var antagligen de sämst klädda, hade de tur så hade de fått byxor och rockar i inhemsk eller importerat tyg men många bar fortfarande sina svenska bondedräkter i grå och bruna nyanser. De svenska bönderna var klädda i långa rockar och vida och långa byxor istället för de korta jackorna och knälånga byxorna som var vanliga i resten av Västeuropa. De hade inte heller de vidbrättade hattarna som var mode bland soldater i Europa utan bar åtsittande rundkulliga mössor av ylletyg.
"Fotfolket var till största delen illa klädda och smutsiga svenska bönder, deras kläder var dåliga men de var disciplinerade soldater." så beskrev ett preussiskt ögonvittne de svenska infanteriet 1626.

Det svenska musketerarna stred i divisioner om 192 (200) man knektar och underbefäl eller skvadroner om 384 (400), siffrorna inom parentes är styrka inklusive officerarna. Förbanden ställde upp 6 led djupt och sköt antingen ledvis från roterande led s.k. "kontramarsch" eller salveld. Vid salveld så sköt 3 led samtidigt, varpå de 3 bakersta leden steg fram och sköt ytterligare en salva. Eller så kunde de främsta leden huka sig och låta de bakre leden skjuta först. Fanns det plats så kunde man även dubblera sina led så att formation blev 3 led djup och alla kunde skjuta samtidigt. Salvelden hade utvecklats som ett motmedel mot de våldsamma polska ryttaranfallen. Den vanliga europeiska eldgivningen med kontramarsch utvecklade inte till räckligt med eldkraft för att hejda de polska stormanloppen.
När svenskarna började skjuta salveld beskriver polska ögonvittnet hur de hamnade i ett sådant kulregn att inge trodde av de skulle komma därifrån levande. Andra källor beskriver hur de polska ryttarna "studsade" i den svenska elden. Problemet var att när man skjutit sina högst två salvor så var de svenska skyttarna mycket sårbara medan de laddade om och då behövde de skydd av antigen pikenerare eller egna ryttare som täckte dem.

Kavalleriet
Rhengrevens och Hüneckens värvade tyska regementen hade tagits över i komplett skick ifrån den danska armen när Kristian IV avdankade sina legosoldater efter sitt nederlag i 30-åriga kriget.
Baudissin hade värvat sitt manskap bland arbetslösa tyska soldater som varit i dansk tjänst. Dessa regemente kom att bli bland de bästa tyska kavalleriregementena i svensk tjänst 1628-1632 och samtliga utmärkte sig vid Breitenfeld. Rhengreven Otto Ludwigs regemente var visserligen odisciplinerad när de inte var i strid men på slagfältet så var de ett formidabelt förband som utmärkte sig vid Lutter 1626 och Wolgast 1628 i dansk tjänst och Rhengrevens anfall hade fällt avgörandet vid Gorzno 1629.

Wrangels och Streiffs skvadroner bestod av värvade tyska ryttare som varit i svensk tjänst sedan 1625-1626 i många fall. Kärnan i Streiffs skvadron bestod av pommerska ryttare som värvats 1627 men som överraskats på väg till Preussen vid Hammerstein av en överlägsen polsk styrka och besegrats. Ett par hundra av de ursprungligen 1000 ryttarna valde att inte gå i polsk tjänst och lyckades att ta sig sjövägen till Preussen.
Både Wrangel och Streiff hade också fått manskap ifrån de 300 preussiska ryttare som gått i svensk tjänst vid kapitulationen vid Mohrungen 1627.
Hans Wrangel hade värvat ett kompani ryttare till svensk tjänst redan 1626.
I Wrangels skvadron ingick även flera kompanier tyska kyrassiärer. Delar av skvadronerna hade deltagit i slaget vid Dirschau 1627 och båda skvadronerna hade utmärkt sig vid Gorzno 1629 där de besegrat de bästa förbanden på den polska sidan.

Gardeskyrassiärerna bestod av Fältmarskalkens livkompani (Francois de Sacin) och Lassla von Oppels kompanier av tyska kyrassiärer som värvats 1624-1626.

Zakarias Pauli förde befäl över en skvadron med både ett värvat kompani ryttare och två kompanier ur Södermanlands ryttare. Det finns vissa källor som tyder på att hela skvadronen var värvad utländsk trupp, helt klarlagd lär den punkten aldrig bli.

Reihold Anreps och Ekholts finska ryttare är svårare att spåra i källorna då de finska rytteriet sakande en fast organisation utan bestod av självständiga kompanier som sattes samma i tillfälliga skvadroner. Anreps eget kompani hade kämpat vid Wallhof, Mewe och Dirschau. Ekholts skvadron var med vid Gorzno men hade inte kommit i strid där. De finska ryttarna hade dock en hel del stridserfarenhet ifrån kriget i Livland.

Utrustning, formationer och stridsteknik:
Rhengrevens och Hüneckens regementen var arkebusiärregementen som tjänstgjort i den danska armen 1625-1628 och de var utrustade på samma sätt som sina kejserliga kollegor (se nedan).
Baudissins regemente verkar ha varit sämre utrustade då de 1630 behövde tilldelas harnesk och hjälm i rätt stor omfattning och trots detta som bäst kunde förse 3 av 6 led med kroppspansar. 1629 så var troligen huvuddelen av Baudissins ryttare klädda i tygrockar och (kanske) kyller. Beväpning utgjordes av svärd och två pistoler och ett okänt antal karbiner.

Streiffs och Wrangels skvadroner bestod av en blandning av kyrassiär och arkebusiär kompanier (se nedan) medan Gardeskyrassiärena var som namnet antyder ett renodlat kyrassiärförband.

De inhemska svenska och finska ryttarna var s.k. "lätta ryttare" och var utrustade på följande sätt "...der till wäll bewäpnat medh Poth (hjälm), Rygg och Bröst, (d.v.s. harnesk) sampt all behör der hos een godh Unnervärija (svärd) ochett par goda Pistoler..." De svenska och finska ryttarna sakande nästan helt kyllren då dessa var för dyra och bar sina harnesk direkt ovan på en lång yllerock. Endast befälet hade råd med kyller. Det är omtvistat exakt hur väl ryttarnas utrustning med kroppspansar följde reglementet, särskilt de fattiga finska ryttarna kan ha saknat kroppspansar i rätt stor omfattning. Dock så delades rustningar och vapen ut till ryttare som saknade dessa ifrån central kungliga förråd när ryttarförbanden anlände till Preussen, tyvärr så har jag inte lyckats hitta räkenskaperna för de finska kompanierna i krigsarkivet.

Kyllren som bars av många ryttare var rockar av 3-6mm tjockt läder som på 1620-talet antingen var ärmlösa eller försedda med tygärmar. De gav ett förvånansvärt bra skydd mot svärdshugg men inget skydd från kulor.

Det svenska kavalleriet ställde upp i skvadroner som var 6 led djupa. Man anföll i tätt slutna skvadroner som red knä vid knä och som sällan red fortare än trav. De två första leden avfyrade sina pistoler på 4-5 meters håll och grep sedan svärd och högg in på fienden. De fyra sista leden anföll med svärd i hand och använde bara sina pistoler när de väl var i närstrid.

Det svenska kavalleriet var i underläge när de ställdes mot de polska husarerna som var bättre beridna, utrustade och vars extremt långa lansar hade en fruktansvärd verkan när de kombinerades med husarernas våldsamma anfall i galopp. Enbart de tyska kyrassiärerna i svensk tjänst hade en god chans att stå emot ett sådant anfall på egen hand. m husarerna brutit sina lansar så var styrkorna mer jämspelta.
De polska "kosackerna" kunde var farliga fiender även de men mot dessa var de svenska ryttarna bättre lämpade att kämpa, kosackerna var dock mer lätt rörliga och red snabbare hästar.

Detta fick Gustav II Adolf att anpassa sin taktik.
Mellan varje svensk ryttarskvadron ställde han upp an avdelning om 200-400 musketerare som gav eldunderstöd till de svenska ryttarna. På ca 100 meter sköt man första salvan, på 50 meter den andra och sedan så gick de svenska ryttarna till anfall medan musketerarna laddade om. När/om fienden slagits tillbaka så återsamlade sig de svenska ryttarna och inväntade ett nytt anfall tillsammans med sina musketerare. Om fienden så ut att vara försvagad så gick kavalleri och musketerare till gemensamt anfall.
Vid Honigfelde fick svenskarna dock aldrig tid att använda denna taktik då man anfölls medan man var på marsch vilket gjorde att det svenska kavalleriet

Den kombinerade Polsk-Kejserliga armen
Polsk befälhavare:Kronhetman Stanislaus Koniecpolski
Kejserlig befälhavare: General Hans George von Arnim
Polska trupper
1300 Husarer
1200 "kozacy", dvs. "kosacker" (se nedan)
Kejserliga trupper
Kyrassiärregementet Alt-Sachsen: 700 man
Kyrassiärregementet Von Arnim: 400 men
Kyrassiärregementet Sparr: 350 men
Arkebusiärregementet Schlik: 300 men
Kyrassiärregementet Neu-Sachsen: 150 men

Det Polsk-Kejserliga infanteriet om 3000-4000 kejserliga infanterister och det polska fotfolket om 1000 man anlände för sent till slagfältet för att delta i striderna, framskjutna avdelningar av musketörer kan dock har deltagit i anfallet på det svenska brohuvudet vid Neudorf.

Det polska kavalleriet utgjordes av de tunga husarerna och de lätta "kosackerna", de sistnämnda var inhemska polska ryttare och inte det ryska eller ukrainska infanteriet och kavalleriet som hade samma namn.

Husarerna finns beskrivna i detalj på http://www.jasinski.co.uk/wojna/comp/comp06.htm
Värt att notera är att de ryggmonterade vingarna som blev så berömda inte användes under 1620-talet, om vingar öht bars så var de monterade vid sadeln. Husarerna var också något lättare rustade och bar harnesk med brynje ärmar och skört (http://public.srce.hr/husar/hussar03.htm), bilden visar visserligen en kroatisk hussar men enda skillnaden är att de polska husarerna hade två pistoler som del av sin beväpning och skulle ha varit mer rikt klädda och utsmyckade.

"Kosack"-kavalleriet var av flera typer och finns beskrivna på http://www.jasinski.co.uk/wojna/comp/comp05.htm
De "kosacker" som svenskarna mötte i Preussen var beväpnade med pistoler, karbiner och bågar. De brynjeklädda "kosackerna" var mycket lika http://public.srce.hr/husar/polish2.htm som ger en bra bild hur de kunde se ut även om han har spjut och sköld något som inte användes vid Honigfelde av "kosackerna".

De lätta och obepanserade "kosackerna" var mycket lika de kejserliga kroaterna i klädseln och kan ha sett ut på följande sett:
http://public.srce.hr/husar/cro-carabin.htm
http://public.srce.hr/husar/cro-officer.htm
http://public.srce.hr/husar/noble02.htm
http://public.srce.hr/husar/croat01.htm
http://public.srce.hr/husar/cro-husar.htm
De polska "kosackerna" var dock ofta mer färggrant klädda med främst blått men även rött som vanliga färger.

De polska ryttarna oavsett om de var husarer eller "kosacker" var organiserade och stred i kompanier på 100-300 ryttare som formerades på 4 leds djup.

Det kejserliga kavalleriet bestod av kyrassiärer och (beridna) arkebusiärer.
Kyrassiärerna (http://public.srce.hr/husar/cuiras1.htm) utgjorde den kejserliga armens tunga kavalleri. De stred i tätt slutna ("knä vid knä") skvadroner om 150-500 man som stod uppställda på 6 till 12 leds djup. Deras rustningar var gjorda för att stå emot pistolskott och en del hade hjälmar och harnesk som kunde klara muskötskott. Beväpningen var 2 eller ibland 3-4 pistoler samt svärd/värja, ibland så bar de även karbiner. Kyrrassiärernas stridsteknik var ett ryttaranfall i trav, på kort håll så avfyrade man sina pistoler(första salvan på 4-5 meter) och gick sedan in i närstriden där man använde pistoler, svärd och värja, krossvapen som T.ex. stridshammare var inte helt ovanliga. Pistolen var dock det viktigaste vapnet eftersom den var bättre på att slå igenom rustningar även svärd och värjor.

Mötte man infanteri så anpassade man taktiken efter vilken sorts infanteri man mötte, musketörer och andra skyttar red man helt enkelt ner i en kavallerichock. Mot pikenerare så tillgrep man karakollen och red fram led vis och avfyra sina pistoler mot de "hjälplösa" pikenerarna. När de roterande leden avfyrat alla sina pistoler så hade man förhoppningsvis försvagat pikenerarna så mycket att man kunde bryta deras formation med ett anfall med svärdet i hand.

Arkebusiärerna ( http://public.srce.hr/husar/arque01.htm)var den kejserliga armens understödskavalleri, på slagfältet så var deras uppgift att ge kyrassiärerna eldunderstöd med sina hjullåskarbiner. De 6-12 led djupa arkebusiär skvadronerna använde karkollen för att avfyra sina karbiner och sedan rida ner och ställa sig sist i skvadronen så att de kunde ladda om. Mot musketörer och kavalleri som var utrustade på samma sätt som de själva eller lättare utrustade kunde man rida chock på samma sätt som kyrassiärerna. Mötte man kavalleri var det dock vanligt att man mötte anfallet stillastående med eld från först karbiner och sedan pistoler, att slå en fienden i när strid var främst en uppgift för den/de kyrassiär skvadroner man understödde.
Arkebusiärer förväntades inte kunna stå emot tungt rytteri som t.ex. kyrassiärer i närstrid.
Arkebusiärerna var också den kejserliga armens allt i allo kavalleri, de fick utföra de uppgifter som kyrassiärerna var för tungt rustade och för "fina" för såsom förposttjänst, eskorttjänst, patrulltjänst mm.
Utrustningsmässigt så kunde arkebusiärerna var väldigt väl utrustade som på bilden men de flesta hade bara hjälm, harnesk och kanske kyller. Det fanns tom regementen där de flesta ryttarna helt sakande kroppspansar och på sin höjd bara hade en hjälm.

I stridsberättelserna ifrån Honigfelde så förekommer också kejserliga "kroater" men listor och dokument har inte ett spår av några kroat förband. Det kan ha rört sig om att lätta polska kosacker blivit fel identifierade som "kroater" eller så kan något av de kejserliga regementena ha haft ett eller ett par kroat kompanier instuckna under fälttåget utan att det skrivits ner.

De kejserliga regementen fick namn efter sina chefer som i praktiken själva hade rekryterat och utrustat regementena och därför också var dess ägare. Hade en chef flera regementen så skilde man på dessa genom att lägga till "Alt-" (gamla) och "Neu-" (nya) framför chefens namn.

Slaget

Under sen våren 1629 så anlände Hans Georg von Arnim till Preussen med en häravdelning på 5000-6000 man kejserliga trupper utsända av Wallenstein för att bistå polackerna i kriget mot Sverige. Storleken på denna häravdelning har ofta överskattats i äldre källor, Wallenstein erbjöd Sigismund 15000 man, Sigismund var villig att ta emot 10000 man men bara 5000-6000 man fanns under fanorna när trupperna anlände i Preussen.

Trots osämjan mellan von Arnim och den polske befälhavaren Koniecpolski så beslutar de sig för att gemensamt angripa Marienburg som är svenskarnas huvudläger i området och en av Gustav Adolfs viktigaste befästa läger.
Den 10 juni går von Arnim över Weischel vid Graudenz med sin kår och rycker fram mot Marienwerder där Fältmarskalk Wrangel står med en ryttarkår om 4200 man.
Koniecpolski rör sig norr ut längs Weichsel med 3000 polska ryttare.
Samma dag lämnar Gustav Adolf Marienburg för att förstärka Wrangel med 1300 musketerare och 1300 ryttare. Den 11: e juni förenar han sig med Wrangel och de båda rycker den 12: e juni fram mot von Arnim som dock upptäcker de framryckande svenskarna och slår till reträtt.

Medan Gustav Adolf avvaktar den vidare utvecklingen från sin bas vid Marienwerder förenar sig von Arnim med Koniecpolski vid Schöneich den 15 juni och de två går norrut
Den 16: e beslutar sig Gustav Adolf för att dra sig tillbaka till Marienburg där huvuddelen av den svenska fältarmén väntar bakom välutbyggda befästningar.
Den 18 juni så hinner den förenade polska och kejserliga armen upp svenskarna i närheten av byn Honigfelde (Trzciana)

Den svenska armen förflyttar sig i fyra marschgrupper (se ovan) som är utspridda i en lång kolonn, trossen och artilleriet skyddas av de 3 kavalleri grupperna som bildar en sköld mellan dem och de framryckande fientliga styrkorna.
Det svenska arriärgardet har gjort halt vid Honigfelde för att invänta utsända spaningspatruller, för att understödja kavalleriet in arriärgardet grupperas ett batteri med 10 läderkanoner understödda av 50-60 musketerare ur Hovregementet.
När Koniecpolski ser den svenska grupperingen så skickar han sitt kosack kavalleri att gå igenom skogen till väster om Schadau (Sadowo) medan husarerna gör en dold omfattande rörelse genom en dal i den kuperade terrängen nordöst om Schadau. Von Arnims långsammare tyska ryttare som legat längst bak i marschordningen håller fortfarande gruppera ur marschordningen och gör sig redo för strid. De kommer att rycka fram längs vägen mellan Schadau och Honigfelde, en framryckning som påbörjas då de polska styrkorna redan har hunnit inleda sin förflyttning mot svenskarna.

När de polska kosackerna börjar röra sig framåt så ger Gustav Adolf arriärgardet order att dra sig tillbaka men Rhengreven väljer att vägra lyda denna order utan går till motanfall mot de framryckande kosackerna som nu börjat beskjutas av det svenska artilleriet.
Rhengrevens och Hüneckens tyska ryttare får övertaget i striden som följer och börjar driva tillbaka kosackerna mot skogen då de polska husarerna som nu fullbordat sin omfattnings manöver slår ut ett förödande anfall rakt in i den oskyddade svenska flanken medan ett par husarkompanier rider ner det svenska artilleriet.
Arriärgardet kollapsar anfallet från två håll och flyr norr ut i panik förföljda av polackerna.

Gustav Adolf försöker ge de flyende trupperna tid att återsamla sig genom att gå till anfall med Anreps och Paulis skvadroner som utgör den svenska bataljen, men de svenska och finska ryttarna har demoraliserats av synen av Rhengrevens flyende ryttare och huvuddelen av skvadroner flyr utan att utdelat ett slag. I den korta strid som följer så hamnar Gustav Adolf i stor fara när has numerärt mycket underlägsna styrka hamnar i strid med de framryckande kosackerna. En "kroat" (antagligen en fel identifierad kosack) är mycket nära att ta Gustav Adolf till fånga men han undkommer genom att "vifta" värjgehänget som "kroaten" gripit tag i över huvudet och undkommer med förlust av sin hat och sitt gehäng.
Läget ser ytterst allvarligt ut då de stridande når byn Straszewo men där sätter Fältmarskalk Wrangel in sina 21ryttarkompanier i ett samlat motanfall och kastar tillbaka polackerna. I skydd av detta motanfall så hejdar ett antal kompanier och skvadroner sin flykt och vänder om mot fienden ledda av Gustav Adolf.
Det svenska motanfallet hejdas nu av Konieckpolskis husarer och Von Arnims kyrassiärer som nu hunnit fram och en förvirrad och häftig ryttarstrid utbryter under vilken Gustav Adolf igen svävar i livsfara. Svenskar kastas tillbaka ännu en gång och bådar sidor försöker ordna sina styrkor under den korta paus som uppstår. Svenskar börjar dra sig tillbaka norrut mot Pulkowitz där Streiffs skvadron och Gardeskyrassiärerna har tagit upp en försvarsställning. Under tiden så har det svenska infanteriet tillsammans med artilleriet och trossen nått Neudorf vid vars flodövergång det svenska infanteriet upprättar ett brohuvud understödda av artilleriet.

Under återtåget mot Pulkowitz så ansätter förföljande skvadronerna i nu återsamlade bataljen hårt och de måste undsättas av Streiff som gör ett motanfall med sin skvadron. Nu uppstår ett dödläge mellan de nu mestadels lanslösa polackerna på hästar som börjat bli trötta och svenskarna, den hårda närstriden svänger fram och tillbaka tills dess att ankomsten av von Arnims mer utvilade kyrassiärer vänder striden slutgiltigen emot svenskarna. Svenskar dra sig nu tillbaka till brohuvudet vid Neudorf där man återhämtar sig i skydd av infanteriets och artilleriets eld som lätt avvisar då få halvhjärtade anfall som görs innan mörkrets inbrott omöjliggör all vidare strid. Nästa dag den 18: e juni så dra sig svenskarna ostörda tillbaks innanför sina befästningar vid Marienburg.
När Gustav Adolf stiger av hästen utanför Marienburgs rådhus så skall han ha yttrat orden "Aldrig har jag varit i ett hetare bad!"

Förlusterna:
De svenska förlusterna är enligt armerullorna någonstans mellan 580 och 630 man döda och tillfångatagna ryttare, infanterister och artillerister och ett okänt antal sårade.
Man har dessutom förlorat 10 läder kanoner och 6 eller 10 ryttarstandar. Enligt polska källor så är antalet fångar 200. Men det svenska kavalleriets har decimerats pga. det stora antal ryttare och hästar som sårats eller på annat sätt blivit odugliga. Efter slaget så är nämligen bara ca 4200 av de 5500 ryttarna ingick i regementena som deltog i slaget stridsdugliga.

Polackerna och de kejserliga har lidit avsevärt mindre förluster, 100-250 man döda och skadade. Däremot så har förlusterna bland hästarna varit kännbara och det råder brist på lansar pga. det stora antal som förbrukats i striden.

Resultatet
Slaget resultat blir att ett strategiskt dödläge uppstår i Preussen, Gustav Adolf saknar trupperna som krävs för att ta upp striden utanför sina välbefästa läger medan polackerna och de kejserliga saknar trupperna för att framgångsrikt storma det svenska huvudlägret. Efter ett par mindre anfall och skärmytslingar utanför Marienburg så skiljs de kejserliga och polska arméerna åt pga. konflikten mellan von Arnim och Koniecpolski. Snart inleds de förhandlingar som skall leda fram till det för Sverige gynnsamma stillestånds fördraget i Altmark.

Stefan · Inlägg av **Stefan** » 19 juni 2004, 22:37

Utomordentligt, Kapten Gars.

Vad jag funderar lite över är varför är du så säker på att kosackerna inte var äkta kosacker? Ukraina tillhörde Polen, och således ingick kosackförband i den polska kronarmén (dvs den rikspolska armén, till skillnad från de litauiska armén). Jag finner det på intet sätt för egendomligt att kronhetmanen hade med sig trupper som löd under honom och var avlönade av statliga medel.

Allra helst som kronarmen hade förvisso även andra beridna trupper förutom husarerna:
lätt rytteri, bestod av adelsmän även den - och var alltid utrustad med sabel (alla adelsmän kunde ju fäktas någotsånär) - och någon form av eldvapen och eller båge. Även andra vapen kunde förekomma.

Musköterer; dvs musköt- och sabel/pallaschbeväpnade ryttare, bestående av lågadel eller av folk med osäker härstamning. Dessa var tränade såväl i strid till häst och till fots. Påminner lite om de kejserliga arkebusiörer. Dessa blev säkert vanligare något senare, förekom mycket i kriget mot Karl X Gustav på 1660-talet.
EDIT: med "musköterer" menar jag här givetvis dragoner, vet ej varför det slog slint en sekund när jag skrev.

Dessutom som nämnt ovan: kosacktrupper, i regel etniska kosacker, även om de nån gång säkert kunde bestå delvis även av andra folkslag - men beväpnade och tränade á la kosacker.
Men eftersom det var så lätt att rekrytera riktiga kosacker tror jag inte det var någon större poäng att skaffa trupper som ser ut som kosacker...
Möjligen som ett elegant sätt att kringgå att oadliga får tjänstgöra i ryttartrupper, och kanske får t.o.m. befälsposter...

Tatarer; Båge eller enklare musköt+ sabel eller hästkäke på skaft.

Valaker; beväpning??

Även tatarer och Valaker bestående i regel huvudsakligen av etnisk äkta, men ofta uppblandade med icke adliga polacker.

Tatarer och Valaker användes mest på gränsutposterna i Ukraina, Kosacker lite överallt - huvudsakligen i Ukraina, men säkert även annorstädes.

Kapten_Gars · Inlägg av **Kapten_Gars** » 20 juni 2004, 00:41

Stefan skrev:Utomordentligt, Kapten Gars

Tackar!

Vad jag funderar lite över är varför är du så säker på att kosackerna inte var äkta kosacker? Ukraina tillhörde Polen, och således ingick kosackförband i den polska kronarmén (dvs den rikspolska armén, till skillnad från de litauiska armén). Jag finner det på intet sätt för egendomligt att kronhetmanen hade med sig trupper som löd under honom och var avlönade av statliga medel.

Kapten är synnerligen säker därför att han läst på i sina källor och dessutom konsulterat sin polske kollega Rotmistr Radek ofta och länge för att förstå sig på den polska armen.

De etniska/zaporogiska/ukrainska kosackerna var till 90-95% infanteri under 1620-talet och kallades för registrerade kosacker eller zaporogiska kosacker i de polska armerullorna. De upptas i infanteridelen av armerullorna och under andra förbandsnamn och beteckningar än kozacy/kosack förbanden
Vidare så värvades det polsk-litauiska kavalleriet ur lågadeln och dess tjänare i extremt höggrad. De flesta etniska kosackerna hade varken pengarna eller kulturen som krävdes för att utrusta den typ av förband som de beridna kozacy/kosackerna utgjorde. Att de lätta och medletunga kavalleri kallades för kosacker förvirrade tom polackerna själva så de bytte namn under det stora kosack upproret 1648. De bepansarade kosackerna kom att kallas pancerni (pantzarer på dåtidens svenska, vad Peter Englund något felaktigt kallar kvartianer) medan de lätta kosakcerna blev jazda lekka dvs "lätta ryttare"

Allra helst som kronarmen hade förvisso även andra beridna trupper förutom husarerna:
lätt rytteri, bestod av adelsmän även den - och var alltid utrustad med sabel (alla adelsmän kunde ju fäktas någotsånär) - och någon form av eldvapen och eller båge. Även andra vapen kunde förekomma.

Precis, det lätta kavalleri som 1629 kallades för kozacy/pancerni kozacy (kosacker/bepansrade kosacker) och som jag redan beskrivit i min text

Det polska adeluppbådet kallades aldrig ut under 1620-talet emot svenskarna utan armeerna bestod enbart av reguljära värvade förband ur de polska och litauiska armeerna.

Musköterer; dvs musköt- och sabel/pallaschbeväpnade ryttare, bestående av lågadel eller av folk med osäker härstamning. Dessa var tränade såväl i strid till häst och till fots. Påminner lite om de kejserliga arkebusiörer. Dessa blev säkert vanligare något senare, förekom mycket i kriget mot Karl X Gustav på 1660-talet.

Är du säker på att du inte menar dragoner dvs beridet infanteri, jag har aldrig sätt betecknigen "musketör" i bland de beridna polska förbanden ,varken i dokument från 1600-talet eller i moderna källor.
Däremot så stämmer din besrivning väl in på de dragoner som blev allt vanligare bland polackerna, så satte man upp 1265 dragoner för 1627 för fältåget mot svenskarna.

Dessutom som nämnt ovan: kosacktrupper, i regel etniska kosacker, även om de nån gång säkert kunde bestå delvis även av andra folkslag - men beväpnade och tränade á la kosacker.
Men eftersom det var så lätt att rekrytera riktiga kosacker tror jag inte det var någon större poäng att skaffa trupper som ser ut som kosacker...
Möjligen som ett elegant sätt att kringgå att oadliga får tjänstgöra i ryttartrupper, och kanske får t.o.m. befälsposter...

Här har du faktiskt missförstått kosackerna, både de polska och de ukrainska. De ukrainska eller zaporogiska kosackerna var infanteri inte kavalleri, får jag fråga om du faktisk läst sidan om kosack kavalleri som jag länkade till?

Jag citerar Richard Brzezinsk som har skrivit flera böcker och artiklar om den polska armen under 1600-talet.

The popular image of Cossacks as irregular lancers is quite diffrent from their actual apperance in the 17th centur; to begin with most Cossacks were infact infatry at this time and not cavalry,...

-R Brzezinski

Pancerni Cossacks
'Cossacks' were much cheaper to ro raise than hussars. They made up in the 1580's barley ten per cent of the cavalry but by the 1680's this had increased to over 60 per cent.
For most of the peruiod 'cossacks' were in fact raised from all corners of Poland and shared only their name with the true or Zaporozhian Cossacks.

-R Brzezinski

Light Cavalry
Intialy these were provided by light armed cossack and Tartar units raised within Poland(...)

-R Brzezinski

Tatarer; Båge eller enklare musköt+ sabel eller hästkäke på skaft.

Valaker; beväpning??

Även tatarer och Valaker bestående i regel huvudsakligen av etnisk äkta, men ofta uppblandade med icke adliga polacker.

...units designated either 'Wallachians or 'Tartar' this was little more than a reference to their mode of dress and equipment since a substantial proportion of men were Poles who could not afford to enlist as pancerni.

-R Brzezinski

Valaker var precis som tartarer beridna bågskyttar. Tartarerna hade med några ytterst få undantag inga skjutvapen och garanterat inga musköter då dessa är renodlalde infanterivapen och inte går att använda från hästryggen. Möjligen karbiner eller hjulåsarkebuser men krutvapen var både ovanliga och impopulära bland tartarerna.

Beklagar om du tycker att tonen i detta mitt svar är frän, det är inte avsiktligt men det skulle varit bra om du läste hela min text och de länkar jag lagt in för att spara tid och plats innan du påstår att jag har fel.
Mvh
Daniel

Marcus · Inlägg av **Marcus** » 20 juni 2004, 11:26

Bra jobbat Daniel.

/Marcus

Stefan · Inlägg av **Stefan** » 20 juni 2004, 18:33

Hej Kapten Gars. Nej, jag tycker inte alls du svarar fränt, du besvarar vänligt och utförligt de kritiska punkterna i mitt inlägg, såväl ställen där vår syn inte sammanfaller som faktiskt även de där den sammanfaller.
Du har inga efterslängar och inga onödiga pikar.
Det är det slags samtal som för den gemensamma kunskapen framåt.
Det enda jag beklagar är att jag skyndade mig att skriva ner det jag visste utan att läsa dina länkar.
Lika bra förresten att jag tog upp spörsmålet så fick du din möjlighet till stickreplik. Det är säkert flera läsare som annars skulle ställa sig samma fråga om kosacker och "kosacker".

Min huvudkälla, förutom allmänna hyfsade historiekunskaper och en polskspråkig bakgrund har varit ett flitigt läsande av Sienkiewicz Trilogi; om ett antal adelsmäns öden under kosackupproren, den svenska invasionen, krigen mot Turkiet ca 1650-80.
Och sedan jag läst Englunds Den oövervinnerlige vet jag svart på vitt att Sienkiewicz gjorde en mycket grundlig researche för att vara en skönlitterär författare, han måtte ha varit en duktig amatörhistoriker.

Några punkter:

Är du säker på att du inte menar dragoner

Jo, javisst menar jag dragoner. Jag vet inte varför jag fick ordet musköterer på hjärnan. Antagligen en passus om 400 inhyrda välövade franska musköterer som var tränade i såväl strid till häst som till fots...

De etniska/zaporogiska/ukrainska kosackerna var till 90-95% infanteri under 1620-talet

även Sienkiewicz skriver mycket om det utmärkta kosack-infanteriet, även om han skriver en hel del om rytteriet också. En förklaring kan dock vara att tidvis höll man antalet registrerade kosacker nere (dvs kosacker ingående i hären). Och i dylika åtstramningstider behöll man troligen infanteriet men drog ner på rytteriet. - Polen hade ont om egen bra infanteri, sannolikt delvis pga böndernas låga status.

Tartarerna hade med några ytterst få undantag inga skjutvapen och garanterat inga musköter

Javisst, det är därför jag skriver enklare musköter - för att inte snärja in mig bland de olika benämningarna, som jag fö inte kan i alla detaljer och säkert inte de flesta andra heller. Och tatarernas eventuella eldvapen måste ha varierat beroende vilka de råkade få tag i; iom att dessa inte var deras ordinarie beväpning.
Kort sagt sammanfattar jag dem med benämningen enklare musköter.

Många intressanta detaljer, jag lär återkomma sedan jag friskat upp minnet och läst på lite mera.

Under tiden vill jag om igen föra fram hypotesen att uppsättningen av "etniska" förband som till stora/(största?) delen bemannades med polacker var till stor del ett sätt att kringgå kravet på att man måste vara adelsman för att ingå i ryttarförband.
Utlänningar var ju per definition normalt inte polska adelsmän - och därmed kunde man blunda att dessa förband inte innehöll adelsmän.
Det du skriver motsätter ju inte denna hypotes.

EDIT Förresten, detta slag är nog mest känd som slaget vid Trzcianna i den polska historian.

Stefan · Inlägg av **Stefan** » 22 juni 2004, 16:38

Ett tillägg om min replikskifte med Kapten Gars.

Det nya är att som KG berättar, att delar av det polska rytteriet (inklusive mycket av det adliga rytteriet) kallades för kosacker fastän de inte alls var etniska kosacker. Detta är inte allmänt känt och därför dubbelt värdefullt att det lyftes fram.

Varför de kallades för kosacker kan man givetvis spekulera i. En extra poäng är att i texten som KG hänvisar till nämns att det pansrade (icke husarer) rytterieri kallades periodvis för czeremiser. Det är en liten smällkaramell, för det är inte alls ett exotiskt polskt ord, utan czeremiser var en tatarstam som bodde på de polskbehärskade ukrainska områderna. Fältet för spekulationer bara vidgar sig...

De andra punkterna som Kapten Gars tar upp i sin replik är vi ju i sak helt överens om, även om vi lägger betoning på lite olika nyanser.

Så lite om Sienkiewicz jag hänvisar ofta till. Visst var han en gudabenådad författare, och visst var han en synnerligen duglig historiker för att vara bara en skönlitterär författare (brödfödan tjänade han som journalist), men redan tidigare har jag sett tämligen grava faktafel hos honom, där han helt enkelt inte insett sammanhang.

Två jag minns på rak arm:
1. Han berättar om en jättestark man som 1648 använder en ärvd medeltida korsriddar dubbelhands-svärd som sitt personliga handvapen. Att han är så stark och vig att han utan vidare använder det med en arm är en sak, men att svärdet uppges vara så tung att en vanlig man knappt orkar lyfta upp den, och enbart de starkaste orkar hjälpligt svänga med den. Men inte ens de tyngsta medeltida tvåhandsvärden var fullt så tunga!

2. Han berättar utförligt om två belägringar som svenskarna utförde i kriget 1655-57: Mot klostret Jasna Gora/Czestochowa samt den befästa staden Zamosc. Sienkiewicz har klart för sig, att Jasna Gora var en föråldrad fästning medan Zamosc var en mycket starkare, modern fästning byggd av italienska ingenjörer. Men det framgår klart att han inte har klart för sig vari skillnaden består! Att Zamosc inte alls hade högre och tjockare murar, tvärtom: den var byggd enligt den italienska planen, så den hade inga murar alls, utan låga stjärnformiga vallar - men med djupa diken istället. Osv.

Så jag kan mycket väl tänka mig att han har missat att stora delar av rytteriet kallades för kosacker utan att vara dem - alldeles speciellt som det bruket slutade ju iom kosack- och bondeupproret 1648.

Kapten_Gars · Inlägg av **Kapten_Gars** » 22 juni 2004, 21:40

Har precis kompletterat och avslutat artiklen med slagberättelsen och en karta över första fasen av slaget.

Kapten_Gars · Inlägg av **Kapten_Gars** » 22 juni 2004, 22:32

Stefan skrev:Det nya är att som KG berättar, att delar av det polska rytteriet (inklusive mycket av det adliga rytteriet) kallades för kosacker fastän de inte alls var etniska kosacker. Detta är inte allmänt känt och därför dubbelt värdefullt att det lyftes fram.

Nja särskilt nytta är det nog inte, det är iaf känt i i stort sett i hela den literatur som behandlar den polska armen eller de polsk-svenska krigen. Eftersom Englund mest skriver om den perioden under vilken de bytt namn så använder han namnet "kvartianer" för den här typen av kavalleri.

Stefan skrev:Varför de kallades för kosacker kan man givetvis spekulera i. En extra poäng är att i texten som KG hänvisar till nämns att det pansrade (icke husarer) rytterieri kallades periodvis för czeremiser. Det är en liten smällkaramell, för det är inte alls ett exotiskt polskt ord, utan czeremiser var en tatarstam som bodde på de polskbehärskade ukrainska områderna. Fältet för spekulationer bara vidgar sig...

Kärt barn har många namn heter det ju är det gäller i allra högsta grad det medeltunga och lätta polska kavalleriet. Kozacy, pancerni koazacy, pancerni, czeremisy, petychorcy och karacyr är några av de namn som används för olika typer varianter på samma tema. Generllet så är antingen namnen "beskrivande" som "pancerni" (järn klädda eller brynje klädda) och "karacyr" (kyrassbärare/kyrassiärer dock inte samma sak som västeuropeiska kyrassärer). Eller så hämtar de namet ifrån något mer eller midnre exotiskt folkslag vars utrustning, klädsel och stridsätt de påstår sig härma ex kozacy, czeremisy och petychorcy .
Tom de berömda husarerna har ett sådant ursprung då de är en inhemsk, tyngre rustad version av de serbiska husarer som tjänade som legoknektar i den polska armen under tidigt 1500-tal. Men efter 1520-talet så finns det pratiskt inte en serb bland husarkompanierna i den polska armen.

Stefan skrev:Så lite om Sienkiewicz jag hänvisar ofta till. Visst var han en gudabenådad författare, och visst var han en synnerligen duglig historiker för att vara bara en skönlitterär författare (brödfödan tjänade han som journalist), men redan tidigare har jag sett tämligen grava faktafel hos honom, där han helt enkelt inte insett sammanhang.

Viktigt att komma ihåg om Sienkiewicz är att han först och främst var författare, de historiska detaljerna riktighet fick alltid stå tillbaka om de kom ivägen för hans strävan att skapa en berättelse som skulle väcka de nationalistiska känslorna bland polackerna.
Vidare så gjorde han rätt nogrann förstudie av den period han skrev om men den är baserad på vad man visste i början av 1900-talet och är sådeles rätt föråldrad jämfört med den nyare forskning som gjorts av svenska och polska krigshistoriker.
Det sista är att han skriver om en period som ligger åtminstonne 19 år efter det 2:a Polska krigets slut och den polska arme han beskriver är på många punkter mycket olik den som stred emot Gustaav Adolf på 1620-talet.
Hans romaner är ypperlig literatur men är begränsade som historiska källor, särskilt utanför den tidsperiod de utspelar sig i.

Stefan skrev:Under tiden vill jag om igen föra fram hypotesen att uppsättningen av "etniska" förband som till stora/(största?) delen bemannades med polacker var till stor del ett sätt att kringgå kravet på att man måste vara adelsman för att ingå i ryttarförband.
Utlänningar var ju per definition normalt inte polska adelsmän - och därmed kunde man blunda att dessa förband inte innehöll adelsmän.
Det du skriver motsätter ju inte denna hypotes.

Denna hypotest stämmer in på vissa förband som tex Lisowskis ökända kosacker som härjade runt i Ryssland och Europa under 1610-1630-tal
Men att de polsak kavalleriet rekryterades ifrån adeln hade först och främst ekonomiska skäl. Den polska kronan hade inte resurserna att både utrusta och besolda det antal ryttare som krävdes.
Jag citerar mig själv ifrån en annan tråd

Kapten_Gars skrev: Kungen hade inte resurser till att utrusta hussarer och pancerni (ofta kallade pansarer eller kvartianer på svenska) enligt reglementet. Istållet så gav han en Rotmistrz (motsv kapten/ryttmästare) i uppdrag att värva ett 'baner' (kompani)på ett fastställt antal ryttare (vanligen 100-200). "Ryttmästaren" kontaktade sedan ett antal "kamarater" (towarzysz) som på egen bekostnad utrustade sig själva och ett antal (1-24)"följeslagare" (pacholeks) enligt reglementet. "Kamraten" och hans "följslagare" utgjorde en "poczet" vilket var underenheten i "kompaniet. Ryttmästaren kontaktade så många kamrater som han behövde för att de och hans egen "poczet" skulle nå upp till det antal ryttare som Kungen "beställt".
http://www.kismeta.com/diGrasse/high_price_of_glory.htm
Är en genomgång av vad de kostade att utrusta 1 "kamrat" och hans 2 "följeslagare" som hussarer. För att få en jämförelse för var de 2500 zloty motsvar i svenska pengar motsvare de ungefär 500-600 daler förvilket man på Gustav II Adolf's tid kunde köpt in harnesk och hjälm till 100-125 Svenska ryttare (kostade 4-5 daler per ryttare)
När ett "baner"/kompani väl var värvat så fungerade det som vilket reguljärt förband som helst

Det behövdes alltså avservärt med pengar för att få vara med i ett polskt ryttarkompani eftersom du stod för hela kostnade för hästar och utrustning själv. Oadliga personer hade sällan resurserna som krävdes för att utrusta sig själva och var därför på ett rätt naturligt sätt i allmänhet excluderade ifrån rytteriet såvida de inte värvades av någon adelsman till att tjäna som "pacholek/följeslagare".
Mvh
Daniel
som kommer med mer svar imorgon

Stefan · Inlägg av **Stefan** » 23 juni 2004, 00:38

Några kommentarer.

Att pancerni kallas ibland för kvarcianer. Kvarcianer eller kvarta kommer sig från kvart; dvs den fjärdedelen av skatten som skulle gå till att hålla en professionell stående här. Jag kan gott tänka mig att dessa pancerni kostade lejonparten av dessa pengar. Även en hel del lättare förband sattes givetvis upp med dessa pengar, men de förlades ute i gränstrakterna, dvs i praktiken i Ukraina - gränsen mot Turkiet/Tatariet.
(sienkiewicz talar lustigt nog nästan aldrig om Ryssland - han talar ist om de ryska härförarna ungefär som om de vore mäktiga kosackhövdingar. Kan man inte sin historia så kan man mycket väl missa att Sienkiewicz talar om bittra krig med Ryssland...).

Vidare. Den tidens Polen var en stenhård adelsrepublik. - det fanns väldiga rangskillnader också inom adelsståndet, men det var ändå en avgrundsdjup skillnad mot icke adelsmän - i synnerhet då bönder.

Att att tjänstgöra i rytteriet eller som officerare förbehölls i prinicip adelsmän, medan de oadliga fick i likhet med hundar gå till fots - och följaktligen tjänstgöra inom infanteriet eller artilleriet.
De pacholeks du nämner - som ingår som meniga i husar-förbanden - jag utgår helt enkelt ifrån att även de var adliga - om än lågadel eller möjligen yngre söner i adelsfamiljer, till skillnad då från sina arbetsgivare som tillhörde besutten adel.

Jag tror alltså inte det var enbart kostnadsfråga - utan det var i första hand en klassfråga. Men iom att Polen av tradition och nödtvång (stora stäppområden!) behövde stora ryttarstyrkor, så räckte inte ens den stora adelsklassen som ensamt rekryteringsunderlag. Man var tvungen att bakvägen släppa in även oadliga som ryttare.
Man bör också komma ihåg att de stora magnaterna ägde egna stående privatarméer ibland på upp till 10.000 man förutom lokala vakter och personliga livvakter, och dessa privata styrkor drog givetvis åt sig en stor del av det tillgängliga soldatmaterialet.

Dessa privatstyrkor ingick normalt inte i den statliga kronarmen - men i nödens stund kunde dessa privatarmeer liera sig med statsarmen. Däremot om hetmanen - ung fältmarskalk i andra länder - (fanns stor- och fälthetman för Polen=Kronan, och stor- och fälthetman för Litauen) var själv en dylik magnat med egen armé - så använde han ofta sin privatarmé i statens tjänst. Vilket å andra sidan var ibland en bidragande orsak till att en magnat med fältherretalang utsågs till hetman...

Koniecpolski, aktuell i Honingsfielde, var representant för en sådan stormagnatätt. Men hetmanen Koniecpolski hade dock en egen äkta stor fältherretalang, detta var inte en tillsättning pga familjeförbindelser.

Kapten_Gars · Inlägg av **Kapten_Gars** » 27 juni 2004, 12:58

Stefan skrev:Några kommentarer.

Att pancerni kallas ibland för kvarcianer. Kvarcianer eller kvarta kommer sig från kvart; dvs den fjärdedelen av skatten som skulle gå till att hålla en professionell stående här. Jag kan gott tänka mig att dessa pancerni kostade lejonparten av dessa pengar. Även en hel del lättare förband sattes givetvis upp med dessa pengar, men de förlades ute i gränstrakterna, dvs i praktiken i Ukraina - gränsen mot Turkiet/Tatariet.
(sienkiewicz talar lustigt nog nästan aldrig om Ryssland - han talar ist om de ryska härförarna ungefär som om de vore mäktiga kosackhövdingar. Kan man inte sin historia så kan man mycket väl missa att Sienkiewicz talar om bittra krig med Ryssland...).

Att "panceni kozacy/pancerni" kom att kallas kvartianer/kvarcianer har precis som du beskriver att göra med kvarta-skatten som betalade kvarta-armen som till största delen utgjrodes av pancerni på 1640-talet och framåt dock ingick även mindre förband av hussarer, dragoner och även infanteri i kvarta-armen under perioden.
Men vilka förband som fanns i kvarta-armen varierade, i början av 1600-talet så utgjordes armen nästan uteslutande av husarer (70-80%).

Att Sienkiewicz inte talar om några krig med Ryssland har med censurreglerna som fanns vid tiden han skrev. Hade han skriv rent ut om Rysslands del i "syndafloden" så hade han aldrig kunnat ge ut böckerna i den del av Polen som ockuperades av Ryssland.

Att tjänstgöra i rytteriet eller som officerare förbehölls i prinicip adelsmän, medan de oadliga fick i likhet med hundar gå till fots - och följaktligen tjänstgöra inom infanteriet eller artilleriet.
De pacholeks du nämner - som ingår som meniga i husar-förbanden - jag utgår helt enkelt ifrån att även de var adliga - om än lågadel eller möjligen yngre söner i adelsfamiljer, till skillnad då från sina arbetsgivare som tillhörde besutten adel.

Pacholeks kallades alla som inte hade status som en "kamrat"/towarzysz i ett ryttar förband som var "inhemskt" oavsett om kompaniet utgjordes av husarer, panceri, kosacker eller rajtars.
Även om betydande delar av pacholeks kom ur den fattigare adelns led så visar rullorna att det fanns en betydande del oadliga i leden, yrkessoldater som inte var av adlig ätt eller jordägare. Så något behov av en bakväg in för de oadliga fanns inte riktigt då de redan tjänstgjorde i rytteriet.
Konflikten adlig-oadlig var inte fullt så extrem som du beskriver under första hälften av 1600-talet, det är något som eskalerar under perioden och når sin kulmen först på 1700-talet.

Jag tror alltså inte det var enbart kostnadsfråga - utan det var i första hand en klassfråga. Men iom att Polen av tradition och nödtvång (stora stäppområden!) behövde stora ryttarstyrkor, så räckte inte ens den stora adelsklassen som ensamt rekryteringsunderlag. Man var tvungen att bakvägen släppa in även oadliga som ryttare.

Det kan nog sägas ha varit en kombination av klass/politik och ekonomi.
Dels så saknade den polsak kronan ekonomi att både utrusta och besolda de armeer som krävdes då ett krig verkligen stod för dörren.
Först då kunde Sejmen var villig att godkänna de utgifter som krvädes för att ställa armen på krigsfot men detta var långt ifrån garanterat.

Tex så sågs kriget mellan de olika grenarna av Vasa ätten i mångt och mycket som Sigismunda personliga konflikt vilekt innebar att mot Sverige så stred man med lite manskap och inte mycket i krigskassan.
När Gustav Adolf anföll Riga 1621 så mobiliserades bara ca 2000-2500 mot honom av den Polsk-Litauiska armen samtidigt som armen som skickades mot turkarna samma år räkande över 27000 man reguljära trupper och lika många zaporogiska kosacker.

Men även när Sjemen beviljade stora medel så dröjde det innan kronans kistor fylldes och då det sakandes större kungliga vapenförråd så krävdes det att utrustandet och uppsättandet av förbanden bekostades av andra dvs antingen adeln när det gällde det inhemska kavalleriet eller utländska entrepenörer som värvade främst tyska men även skotskt, franskt och vallonskt infanteri,dragoner och ryttare. En oadlig grupp ungerska och polska yrkessoldater värvade de sk hejduk förbanden.

Städerna kunde äve bidr amed trupper, här var Danzig/Gdansk i en klass för sig jälvt. En av östersjö kustens starkast befästa städer med en egen arme uppsatt av borgarna på 6000-7000 man och med finaserna som krvädes för att värva stora mängder legosoldater (utan problem 10000 man under kortare perioder)
Danzig höll självaste Gustav Adolf stången under 1626-1629.

Men hetmanen Koniecpolski hade dock en egen äkta stor fältherretalang, detta var inte en tillsättning pga familjeförbindelser.

Ja, frågan är om inte Konieckpolski är den störste fältherren som Polen frambringat. Han kämpade och besegrade helt (undantaget Sverige) Polens samtliga fiender under sin levnads tid. Turkar, tartarer och kosacker kom helt till krota när de ställdes emot honom.
Tom Gustav Adolf som var dåtidens troligen största fältherre (eller iaf delade den platsen med Tilly och Koniecpolski) misslyckades med att nå ett avgörande mot Koniecpolski, precis som Koniecpolski hade svårt att nå en avgörande framgågn mot GA. De båda herrarnas manöverer och fintar kring Graudenz 1628 visar mycket tydligt vilkern stort respekt de båda hade för varandras förmåga

mvh
Daniel

Magnus Lindström · Inlägg av **Magnus Lindström** » 3 juli 2004, 13:24

underbart!!!! mer sånnt här tack:)

Jurgen Wullenwever · Inlägg av **Jurgen Wullenwever** » 20 juni 2007, 19:18

Kapten_Gars skrev: Torstenssons svenska knektar var antagligen de sämst klädda, hade de tur så hade de fått byxor och rockar i inhemsk eller importerat tyg men många bar fortfarande sina svenska bondedräkter i grå och bruna nyanser. De svenska bönderna var klädda i långa rockar och vida och långa byxor istället för de korta jackorna och knälånga byxorna som var vanliga i resten av Västeuropa. De hade inte heller de vidbrättade hattarna som var mode bland soldater i Europa utan bar åtsittande rundkulliga mössor av ylletyg.
"Fotfolket var till största delen illa klädda och smutsiga svenska bönder, deras kläder var dåliga men de var disciplinerade soldater." så beskrev ett preussiskt ögonvittne de svenska infanteriet 1626.

Finns det uttryckligen angivet i källorna att folk gick klädda i "grå och bruna nyanser"? Det är inte väsentligt för skildringen av slaget, men jag har undrat över den saken, eftersom folk i filmer och i andra sammanhang i det närmaste alltid bär brunt och grått när det skall vara historiskt, oavsett om det är stenålder, romare, vikingar, vilda västern eller tidiga delar av 1900-talet. Även om människorna var fattiga så fanns det ju färgämnen (antar jag).
Vänligen, Jurgen. (Det här borde kanske höra till någon annan tråd, men när det nu yttrades ...)

Kapten_Gars · Inlägg av **Kapten_Gars** » 20 juni 2007, 23:55

Ja, även de naturligtvis inte använder just ordvalet "grå och bruna nyanser" Istället så pratas det om färger som askgrå, silvergrå, bruunt, hodden grey, country grey osv. Det talas också om ofärgade rockar och ofärgat ylletyg har en färg som sträcker sig från smutsigt vitt till gråbrun via grå och svartgrå all beroende på fårens färg.

Sedan så överdrivs användningen av de här färgerna i allmänhet på film mm, de som hade råd klädde sig i färgade tyger och det finns tex teckningar i färg som visar svenska bönder från 1600-talet i blå och röda jackor under vardags arbetet.

Sedan så talar jag ju inte om "folk" i allmänhet utan om det utskrivna manskap som oftast hämtades ifrån de fattigaste delarna av den svenska bondeklassen.

Mvh
Daniel

Harkett · Inlägg av **Harkett** » 21 juni 2007, 14:17

En extra poäng är att i texten som KG hänvisar till nämns att det pansrade (icke husarer) rytterieri kallades periodvis för czeremiser. Det är en liten smällkaramell, för det är inte alls ett exotiskt polskt ord, utan czeremiser var en tatarstam som bodde på de polskbehärskade ukrainska områderna. Fältet för spekulationer bara vidgar sig...

Menas med czeremiser tjeremisser? Dessa är ett jordbrukande och boskapsskötande folk i republiken Mari i Ryska federationen som talar ett finsk-ugriskt språk, och kallas även marier. På 1200-talet kom de under tatarernas välde, 1552 under ryssarnas. Under tre uppror 1573-92 dödades halva befolkningen, och på 1600-talet flyttade många österut till Basjkirien. Deras ordförråd är mer turkpåverkat än något annat finsk-ugriskt språk. Hos Maxim Gorkij framkommer en duktig ryttare som är tjeremissisk till sitt ursprung (eller om det var en mordvin).

Harkett · Inlägg av **Harkett** » 21 juni 2007, 14:22

Angående tatarer så har termen länge varit mycket vag. I kristna krönikor har man sett ordlikheten mellan Tartarus, alltså underjorden, och tatater. De skulle vara de från underjorden stigna. I rysk historieskrivning talar man fortfarande om tataroket osv. Ursprungligen var det ett mongolfolk, från 1300-talet en del turkspråkiga, muslimska folk osv. Numera avses en befolkningsgrupp i Tatarstan och de olycksdrabbade krimtatarerna.

Skalman.nu Forum

Det stora ryttarslaget vid Honigfelde 1629

Det stora ryttarslaget vid Honigfelde 1629

Re: Det stora ryttarslaget vid Honigfelde 1629