Lewenhaupts kapitulation
Det blir en intressant hypotetisk följdfråga av det resonemanget: I och med att ryssarna ställde i utsikt att officerarna skulle få behålla sina ägodelar blev det en bättre grogrund för en kapitulation. Så vad hade då hänt om svenskarna antingen inte fått den punkten införd eller också "förstått" att ryssarna inte tänkte respektera den? Hade man slagits för sina koffertar?
-
Perra
- Medlem
- Inlägg: 1762
- Blev medlem: 8 maj 2004, 13:14
- Ort: Vintergatan, ta till höger när det blinkar!
Å andra sidan var det ju så att Lewenhaupt hade ansvaret för armén, etfer att han deltagit i det stora övertalningsförsök gentemot kungen att lämna armén (förvisso helt riktigt eftersom kungen kunde riskera att bli tillfångatagen) Kungen vägrade in i det längsta begripa poängen med att han trots att han var sårad och mycket febrig skulle lämna armén. Att han kan sägas svika armén förstår jag inte.CRS skrev
Det var snarare hela den svenska armén som "låst" sig. Lewenhaupts agerande kan inte ses frånkopplad från resten av armén. Den som svek armén var i första hand Karl XII.
Däremot hade herr Lewenhaupt som var högst i rang efter kungen märkbart inte brytt sig något alls om att ta sitt ansvar för armén vare sig under marchen mot Dnepr eller väl där,utan förhöll sig sorgligt apatisk till det mesta. Kungen låg ju i djup febersömn som ni säkert vet, hade inte generalkvartersmästaren Gyllenkrook organiserat upp sakerna så gott han kunde hade man kanske inte ens tagit sig till Perevolotjna. När man förmått kungen att lämna området och order givits till Lewenhaupt, tyvärr endast till honom och Creutz, var det ju bara de som egentligen visste vad man skulle göra. Därför har enligt mig den största "låsningen" skett i Lewenhaupts huvud, även om det hos övriga armén även föll sig onaturligt att gå mot öster, där det enda vadstället fanns, men även där fienden fanns.
Karl XII var dock inte ensam om att tänka på sitt bagage som en första prioritet. Det var inte bara människor som räddades över Dnepr: kungens möblemang och annat personligt gods fick avsevärd plats på flottrafiken. Bl a skeppades kansliskrivaren Norsbergh över på en flotte tillsammans med kungens kungliga säng.Ben skrev:Man kan ju fundera över vad Karl XII hade sagt om Lewenhaupt & co i sina försvarsskrifter angivit "koffertomsorg" som en bidragande anledning till kapitulationen...
En nationell schablonbild som tyvärr inte är lika sann som den är långlivad. Att kungen skulle ha varit oförmögen att ta befälet har senare studier visat sig vara fel. Och att Lewenhaupt av armén uppfattades som en självklar ledare är inte heller klart. Han hade inte fått något självständigt kommando, trots hans rang sedan hans ankomst till armén i oktober 1708. Inte heller hade han, trots sin rang, fått någon uppgift under reträtten. Det var inte förrän han bad om att få ledan trupperna i säkerhet som han efter en stunds tvekan erhöll förtroendet. Kungen lämnade armén: om det var ett svek eller inte står över mig, men man kan tänka sig hur gemene man såg på saken och vilken verkan det redan fick på den vacklande moralen då kungen med möblemang, officerare och vänner räddade sig själva. Sveket består, som jag ser det, främst i att kungen underlät att vidta de åtgärder som var så livsviktiga för arméns räddning efter Poltavaslaget. Han organiserade inget arriärgarde att trygga arméns tänkta övergång vid Dnepr. Inte heller stannade han vid det sista övergångsstället vid Vorskla trots Gyllenkrooks önskan om detta. Han befäste aldrig de berg som omgav Perevolotjna, vilket inlät de ryska förföljarna att gripa initiativet. Och sist men inte minst så hade han inte beordrat några rekognoceringar av de förföljande fienderna, kanske främst därför att man inte trodde att det var annat än kossacker och annat löst pack som var i hasorna. Detta innebar att, när Lewenhaupt sedermera tog befälet, denne kom att stå helt utan underrättelser om fiendekårens styrka. Inte heller de geografiska underrättelserna kan ha hjälpt Lewenhaupt särskilt mycket då han stod inför att slå sig ut med armén.Perra skrev: Å andra sidan var det ju så att Lewenhaupt hade ansvaret för armén, etfer att han deltagit i det stora övertalningsförsök gentemot kungen att lämna armén (förvisso helt riktigt eftersom kungen kunde riskera att bli tillfångatagen) Kungen vägrade in i det längsta begripa poängen med att han trots att han var sårad och mycket febrig skulle lämna armén. Att han kan sägas svika armén förstår jag inte.
Däremot hade herr Lewenhaupt som var högst i rang efter kungen märkbart inte brytt sig något alls om att ta sitt ansvar för armén vare sig under marchen mot Dnepr eller väl där,utan förhöll sig sorgligt apatisk till det mesta. Kungen låg ju i djup febersömn som ni säkert vet, hade inte generalkvartersmästaren Gyllenkrook organiserat upp sakerna så gott han kunde hade man kanske inte ens tagit sig till Perevolotjna. När man förmått kungen att lämna området och order givits till Lewenhaupt, tyvärr endast till honom och Creutz, var det ju bara de som egentligen visste vad man skulle göra. Därför har enligt mig den största "låsningen" skett i Lewenhaupts huvud, även om det hos övriga armén även föll sig onaturligt att gå mot öster, där det enda vadstället fanns, men även där fienden fanns.
Oordningen och demoraliseringen är annars en ganska omvittnad företeelse i armén, från trossdrängar till Lewenhaupt själv. Men det finns ett hästjobb att göra med att tvätta bort de nationella romantiserade föreställningarna om den karolinska hären, och då blir Perevolotjna kanske det första och främsta kapitlet.
-
Perra
- Medlem
- Inlägg: 1762
- Blev medlem: 8 maj 2004, 13:14
- Ort: Vintergatan, ta till höger när det blinkar!
ja se det är fantastiskt vad senare forskning kan komma fram till... 
hur i hela häcklefjäll kan man komma fram till att någon för flera hundra år sedan inte hade sådan feberyrsel som framgår av de samtida dokumenten. Jag har inte själv fått något skott i foten, men dock varit rejält utslagen av feber, vilket hämmar det rationella tänkandet avsevärt.
Att inte någon annan såg till att allt det du nämner gjordes något åt är en klar brist på initiativförmåga i armén helt klart. men att kungen i sitt tillstånd inte gjorde det kan man inte beskylla honom för.
Att inte Lewenhaupt hade någon annan uppgift än att leda krigsrättsdomstolar efter sin ankomst till armén torde bero på att hela hans osannolika söl var anledningen till att armén satt i den situation man nu gjorde. Hade det varit någon annan än Karl XII som haft befälet hade L förmodligen knappast fått stanna vid armén alls och skulle kanske också varit glad om han fått behålla livhanken. Hur som helst var han general av infanteriet, at han inte var någon självklar ledare håller jag med om. Men han borde gjort sig till en sådan efter nederlaget. Han skulle inte bli tilldelad någon uppgift under reträtten, han skulle ha delat ut uppgifter.
Att han bad om att leda trupperna efter kungens färd över Dnepr bestod i att han fick för sig att han skulle bli beskylld för att bett kungen dra sig därifrån för att han själv skulle komma undan. Eftersom han överallt såg spöken och elaka allianser mot honom gällde det att undvika detta. Därför, inte av någon annan anledning tog han över armén. Och kungen ska vad jag vet ha blivit mycket glatt överaskad av detta erbjudande, där han låg i feberdimmorna.
Angående demoraliseringen tror jag inte den var så allvarlig som somliga tror, soldaterna hade kämpat om de fåt order därom, istället utspelades en fars där L om och om frågade och dessutom vinklade frågorna tills han fick önskvärt svar, utan att låta de tillfrågade få alla fakta. Allt för att själv undkomma det jobbiga ansvaret.
hur i hela häcklefjäll kan man komma fram till att någon för flera hundra år sedan inte hade sådan feberyrsel som framgår av de samtida dokumenten. Jag har inte själv fått något skott i foten, men dock varit rejält utslagen av feber, vilket hämmar det rationella tänkandet avsevärt.
Att inte någon annan såg till att allt det du nämner gjordes något åt är en klar brist på initiativförmåga i armén helt klart. men att kungen i sitt tillstånd inte gjorde det kan man inte beskylla honom för.
Att inte Lewenhaupt hade någon annan uppgift än att leda krigsrättsdomstolar efter sin ankomst till armén torde bero på att hela hans osannolika söl var anledningen till att armén satt i den situation man nu gjorde. Hade det varit någon annan än Karl XII som haft befälet hade L förmodligen knappast fått stanna vid armén alls och skulle kanske också varit glad om han fått behålla livhanken. Hur som helst var han general av infanteriet, at han inte var någon självklar ledare håller jag med om. Men han borde gjort sig till en sådan efter nederlaget. Han skulle inte bli tilldelad någon uppgift under reträtten, han skulle ha delat ut uppgifter.
Att han bad om att leda trupperna efter kungens färd över Dnepr bestod i att han fick för sig att han skulle bli beskylld för att bett kungen dra sig därifrån för att han själv skulle komma undan. Eftersom han överallt såg spöken och elaka allianser mot honom gällde det att undvika detta. Därför, inte av någon annan anledning tog han över armén. Och kungen ska vad jag vet ha blivit mycket glatt överaskad av detta erbjudande, där han låg i feberdimmorna.
Angående demoraliseringen tror jag inte den var så allvarlig som somliga tror, soldaterna hade kämpat om de fåt order därom, istället utspelades en fars där L om och om frågade och dessutom vinklade frågorna tills han fick önskvärt svar, utan att låta de tillfrågade få alla fakta. Allt för att själv undkomma det jobbiga ansvaret.
Den scen du målar upp är precis den som skallat i forskningen i hundra år, sedan Harald Hjärne och hans män satte ut med uttalat syfte att rädda Karl XII undan kritik. Nu var det en gång inte så som de ville få det till. Att soldaterna "skulle ha kämpat bara de fick en order" är t.ex. ett sådant där påstående som irriterar: det är snarare tvärtom så att ett överväldigande antal dagböcker beskriver situationen tvärtom. Soldaterna hade slutat lyda order. För hur skulle armén bete sig efter ett nederlag? Ingen visste, för den svensk huvudarmén hade aldrig någonsin förlorat ett större slag. Det moralmässiga chocktillstånd som armén befanns sig i efter Poltava är inte att underskatta.
Kungen tog efter slaget direkt kommandot. Nationella historieskrivare har velat påvisa att kungen feberyrslig och svag tappade tyglarna om armén och att det p.g.a. att ingen steg fram och tog ledningen gick som det gick. Hjärne talade om en förslappad manstukt i och med att Karl XII i sitt sjukdomstillstånd inte mäktade hävda sitt överbefäl. Men, som sagt, nyktrare forskning som föresten byggt på ett bredare källmaterial än Hjärne, har kunnat visa att kungen faktiskt höll i tyglarna ganska bestämt under de där fatala dagarna på Ukrainas stäppland. Han red än hit än dit, låg inte alls i några feberkval, och tilldelade Lewenhaupt det föga anständiga uppdraget att lokalisera och samla regementskassorna! Karl XII var den som hastade ned i floddalen vid Perevolotjna fastän Gyllenkrook bett honom vänta. Han ville nämligen själv rekognocera överskeppningsplatsen. Detta tyder väl knappast på att Karl XII låg avdomnad i halv medvetslöshet. Han förde en konversation med generalerna, styrde händelseförloppet (till stora delar på ett galant sätt) och utdelade order. Och när vi ändå håller på: din sympati för den sjuke kungen kanska också kan falla över Lewenhaupt som led av värmeslag och diarré.
Hur rationellt nu allt detta var kan diskuteras. Och helt visst begicks det stora fel i utförandet innan Lewenhaupt ens kommit med i spelet, fel som endast kan belastas en enda individ om nu någon skuld så prompt måste delas ut.
Det du säger om Karl XII:s sjukdom är intressant. Du hävdar att Hjärnes framställning av den insjuknade monarken stöds av samtida dokument. Det finns ett fåtal försvisso som nämner kungens tillstånd, kanske det vanligaste då han vid en fråga svarar "gör som I vill". Detta har sedan övertolkats till att Karl XII låg där i sommarhettan halvt livlös, blek och med ena handen för pannan låtandes allting bero. Men frasen har dramatiserats över alla ramar och som Einar Carlsson 1940 kunnat påvisa handlade inte ens svaret om något särskilt viktigt.
En annan intressant företeelse är att alla, just när det gäller skulden vid Perevolotjna, är sååå begivna på att tycka synd om Karl XII. Han var ju skjuten. Ja, för två veckor sedan! Vad sägs om alla de som trampade med i armén, utan kungl medicus och sjukbår, utan mat och vatten, som var slagna, brutna och sårade i slaget? De tusentals män som inom loppet av några timmar upplevt det värsta i deras liv? Hur kunde deras stridskapacitet och krigaranda vara obruten? Man glömmer lätt att det var människor och inte blåmålade tennsoldater som marscherade under Karl XII:s fanor.
Kungen tog efter slaget direkt kommandot. Nationella historieskrivare har velat påvisa att kungen feberyrslig och svag tappade tyglarna om armén och att det p.g.a. att ingen steg fram och tog ledningen gick som det gick. Hjärne talade om en förslappad manstukt i och med att Karl XII i sitt sjukdomstillstånd inte mäktade hävda sitt överbefäl. Men, som sagt, nyktrare forskning som föresten byggt på ett bredare källmaterial än Hjärne, har kunnat visa att kungen faktiskt höll i tyglarna ganska bestämt under de där fatala dagarna på Ukrainas stäppland. Han red än hit än dit, låg inte alls i några feberkval, och tilldelade Lewenhaupt det föga anständiga uppdraget att lokalisera och samla regementskassorna! Karl XII var den som hastade ned i floddalen vid Perevolotjna fastän Gyllenkrook bett honom vänta. Han ville nämligen själv rekognocera överskeppningsplatsen. Detta tyder väl knappast på att Karl XII låg avdomnad i halv medvetslöshet. Han förde en konversation med generalerna, styrde händelseförloppet (till stora delar på ett galant sätt) och utdelade order. Och när vi ändå håller på: din sympati för den sjuke kungen kanska också kan falla över Lewenhaupt som led av värmeslag och diarré.
Hur rationellt nu allt detta var kan diskuteras. Och helt visst begicks det stora fel i utförandet innan Lewenhaupt ens kommit med i spelet, fel som endast kan belastas en enda individ om nu någon skuld så prompt måste delas ut.
Det du säger om Karl XII:s sjukdom är intressant. Du hävdar att Hjärnes framställning av den insjuknade monarken stöds av samtida dokument. Det finns ett fåtal försvisso som nämner kungens tillstånd, kanske det vanligaste då han vid en fråga svarar "gör som I vill". Detta har sedan övertolkats till att Karl XII låg där i sommarhettan halvt livlös, blek och med ena handen för pannan låtandes allting bero. Men frasen har dramatiserats över alla ramar och som Einar Carlsson 1940 kunnat påvisa handlade inte ens svaret om något särskilt viktigt.
En annan intressant företeelse är att alla, just när det gäller skulden vid Perevolotjna, är sååå begivna på att tycka synd om Karl XII. Han var ju skjuten. Ja, för två veckor sedan! Vad sägs om alla de som trampade med i armén, utan kungl medicus och sjukbår, utan mat och vatten, som var slagna, brutna och sårade i slaget? De tusentals män som inom loppet av några timmar upplevt det värsta i deras liv? Hur kunde deras stridskapacitet och krigaranda vara obruten? Man glömmer lätt att det var människor och inte blåmålade tennsoldater som marscherade under Karl XII:s fanor.
-
Perra
- Medlem
- Inlägg: 1762
- Blev medlem: 8 maj 2004, 13:14
- Ort: Vintergatan, ta till höger när det blinkar!
mm...självklart är det så att man inte ska glömma soldaterna som stöp. Men jag utgår från att du begriper att mitt medlidande finns hos dessa tappra själar.
"Nå nå gör som I vill" var ingen fras kungen ofta tog i sin mun, vilket borde tyda på att han inte var helt kry, parat med att han kort efter faktiskt sov. och att det var en oviktig sak minns jag inte, rätta mig om jag har fel, men hade det inte att göra med att man skulle lämna ett farligt område, och Gyllenkrook då uppmanade kungen till detta. Jag försöker inte få fram att det skulle vara mer synd om kungen än gemene man, men hans skada var ju det som påverkade hela förloppet, med katastrof och allt. Hade han inte blivit sårad hade inte Rhensköld behövt stå och gasta på Lewenhaupt och den senare hade inte behövt känna sig så förnedrad, kort och gott hade hela läget varit helt annorlunda utan skadan. Inte otroligt hade det också haft effekt på Roos eskapader.
Det där med L och hans sjukliga bekymmer känner jag också till, men hur man än vänder och vrider på hela saken landar skulden på honom. I stort perspektiv ända från avfärden från Kurland, och så slutligen den avslutande katastrofen då han åter hade sakernas avgörande i sina händer. För övrigt var anledningen till kungens färd över floden just den att han var för sjuk för att stanna, hade han varit frisk hade han stannat och slagits, för dom skulle ändå aldrig få honom levande som han förut sagt i Polen och nu upprepade. Men detta höll ju inte, vilket både Creutz och Lewenhaupt påpekade, eftersom kungens tillstånd gjorde att han inte skulle kunna försvara sig så kunde han faktiskt vid ett eventuellt nytt nederlag hamna i fångenskap.
På detta svarade kungen att det inte spelade någon roll. Men då hade Lewenhaupt en av sina få ljusa stunder och föll på knä och gråtande påpekade vilket elände det skulle betyda för Sverige samt vilken spott och spe kungen skulle få genomleva och bli kringfraktad i tsarens triumftåg. Detta hade verkan och kungen accepterade. Så alltså tycks han varit tillräckligt sjuk för att inte stanna.
Att han gav order och sådant krävde bara att han var vaken och tillfälligt klar, kunde han vara med vid slaget så kunde han stundom dirigera saker, men inte hela tiden.
"Nå nå gör som I vill" var ingen fras kungen ofta tog i sin mun, vilket borde tyda på att han inte var helt kry, parat med att han kort efter faktiskt sov. och att det var en oviktig sak minns jag inte, rätta mig om jag har fel, men hade det inte att göra med att man skulle lämna ett farligt område, och Gyllenkrook då uppmanade kungen till detta. Jag försöker inte få fram att det skulle vara mer synd om kungen än gemene man, men hans skada var ju det som påverkade hela förloppet, med katastrof och allt. Hade han inte blivit sårad hade inte Rhensköld behövt stå och gasta på Lewenhaupt och den senare hade inte behövt känna sig så förnedrad, kort och gott hade hela läget varit helt annorlunda utan skadan. Inte otroligt hade det också haft effekt på Roos eskapader.
Det där med L och hans sjukliga bekymmer känner jag också till, men hur man än vänder och vrider på hela saken landar skulden på honom. I stort perspektiv ända från avfärden från Kurland, och så slutligen den avslutande katastrofen då han åter hade sakernas avgörande i sina händer. För övrigt var anledningen till kungens färd över floden just den att han var för sjuk för att stanna, hade han varit frisk hade han stannat och slagits, för dom skulle ändå aldrig få honom levande som han förut sagt i Polen och nu upprepade. Men detta höll ju inte, vilket både Creutz och Lewenhaupt påpekade, eftersom kungens tillstånd gjorde att han inte skulle kunna försvara sig så kunde han faktiskt vid ett eventuellt nytt nederlag hamna i fångenskap.
På detta svarade kungen att det inte spelade någon roll. Men då hade Lewenhaupt en av sina få ljusa stunder och föll på knä och gråtande påpekade vilket elände det skulle betyda för Sverige samt vilken spott och spe kungen skulle få genomleva och bli kringfraktad i tsarens triumftåg. Detta hade verkan och kungen accepterade. Så alltså tycks han varit tillräckligt sjuk för att inte stanna.
Att han gav order och sådant krävde bara att han var vaken och tillfälligt klar, kunde han vara med vid slaget så kunde han stundom dirigera saker, men inte hela tiden.
Det handlar väl inte i första hand om medlidande, utan om att begripa de psykologiska verkningarna av ett stort, men även den fysiska utmattningen. Svenskarna hade ju inte fått vila ut sedan Poltava då de stod inför att bryta sig ut vid Perevolotjna. Den moraliska kollapsen var givetvis resultatet av båda dessa faktorer. ¨
Skuldfrågan i sig är totalt irrelevant får att förstå en händelse som Perevolotjna. Den är endast tillkommen för att läka nationens emotionella sår. Karl XII fördömde förvisso Lewenhaupts agerande, men han var själv inte på plats och var ju dessutom tvungen att inför de sina i den pågående konflikten uppvisa ett järnhårt yttre.
Börjar man nysta i skuldproblematiken märker man också hur kompliicerat det blir och att Lewenhaupt alls inte ensam kan ställa till svars för det inträffade - även om hans agerande var en bidragande orsak till slutresultatet. Att skuldlägga honom, ensam, är endast ett sätt att förenkla, och blir därför fel. Det mörklägger andra bristande element i den svenska arméns organisation och funktion vid tillfället. De, snarare än en enda man var avgörande för hur det gick. Man ska varken i slagsammanhang eller annorstädes anlägga ett enskilt aktörsperspektiv. Karl XII:s skada hade ingen större inverkan på utgången av slaget vid Poltava, det är en vanställd och romantiserad uppfattning. Likaså är det felaktigt att påstå att Lewenhaupts defiatism i sig skulle ha inneburit den avgörande felande faktorn vid kapitulationen.
Att Karl XII skulle ha slagits om han stannade vet vi inte, eftersom han inte stannade. Istället tyder övergivandet av armén, något som aldrig tidigare skett, på att han verkligen var bekymrad över arméns situation. Han hade aldrig tidigare låtit sig övertalas av sina undersåtar, oavsett mängden gråtande potentater vid hans fötter. Nej, det fanns ett skäl till att han gav sig av och det står inte att finna i hans fysiska tillstånd.
Skuldfrågan i sig är totalt irrelevant får att förstå en händelse som Perevolotjna. Den är endast tillkommen för att läka nationens emotionella sår. Karl XII fördömde förvisso Lewenhaupts agerande, men han var själv inte på plats och var ju dessutom tvungen att inför de sina i den pågående konflikten uppvisa ett järnhårt yttre.
Börjar man nysta i skuldproblematiken märker man också hur kompliicerat det blir och att Lewenhaupt alls inte ensam kan ställa till svars för det inträffade - även om hans agerande var en bidragande orsak till slutresultatet. Att skuldlägga honom, ensam, är endast ett sätt att förenkla, och blir därför fel. Det mörklägger andra bristande element i den svenska arméns organisation och funktion vid tillfället. De, snarare än en enda man var avgörande för hur det gick. Man ska varken i slagsammanhang eller annorstädes anlägga ett enskilt aktörsperspektiv. Karl XII:s skada hade ingen större inverkan på utgången av slaget vid Poltava, det är en vanställd och romantiserad uppfattning. Likaså är det felaktigt att påstå att Lewenhaupts defiatism i sig skulle ha inneburit den avgörande felande faktorn vid kapitulationen.
Att Karl XII skulle ha slagits om han stannade vet vi inte, eftersom han inte stannade. Istället tyder övergivandet av armén, något som aldrig tidigare skett, på att han verkligen var bekymrad över arméns situation. Han hade aldrig tidigare låtit sig övertalas av sina undersåtar, oavsett mängden gråtande potentater vid hans fötter. Nej, det fanns ett skäl till att han gav sig av och det står inte att finna i hans fysiska tillstånd.
-
Perra
- Medlem
- Inlägg: 1762
- Blev medlem: 8 maj 2004, 13:14
- Ort: Vintergatan, ta till höger när det blinkar!
Ja medlidande var väl inte det bästa ordvalet, tänkte väl mest på de som inte fick möjlighet att uppleva någon demoralisering alls utan blev kvarliggande. Samtidigt ska man inte överdriva de konsekvenser poltava fått, visst fanns det folk som desperat försökte ta sig över floden och inget hellre ville än att slippa undan allt. Men också de (och jag tror de hade varit tillräckliga) som hade kämpat om det blivit nödvändigt.
Och självklart kan inte en ensam man lastas för en sådan stor katastrof som denna. Många olika olyckliga faktorer spelade förstås in. Men min åsikt att han är en av de stora anledningarna står orubbligt fast, det ansvar han gjorde allt för att undkomma, kom han inte undan.
Och självklart kan inte en ensam man lastas för en sådan stor katastrof som denna. Många olika olyckliga faktorer spelade förstås in. Men min åsikt att han är en av de stora anledningarna står orubbligt fast, det ansvar han gjorde allt för att undkomma, kom han inte undan.
Förutom att det vände upp och ned på hela befälsstruktutren, och trots att Rhensköld var en ypperligt god fältherre, så var han inte ett skvatt diplomatiskt lagd. Kunde inte hantera Lewenhaupt, vilket kungen kunde. Överhuvud hade det inte varit nödvändigt utan skottet för då hade denne inte deltagit i slaget (åtminstone inte som general av infanteriet), kungen hade istället ledat infanteriet som han brukade, Rhensköld hade kunnat ägna sig åt det han gjorde bäst, nämligen kavalleriet. Ingen större skugga på Creutz, men med Rhensköld som ledare hade det blivit annorlunda. Kungen hade säkerligen, till skillnad från Lewenhaupt som var upptagen med sin sårade självkänsla och agg mot Rhensköld tänkt på att kalla med sig hela sitt infanteri och inte lämnat Roos vid redutterna. Däremed hade sakerna sett fullständigt annorlunda ut. Enligt mig är det inte en särskilt vanställd uppfattning, romantiken i det hela ser jag inte alls.CRS skrev
Karl XII:s skada hade ingen större inverkan på utgången av slaget vid Poltava, det är en vanställd och romantiserad uppfattning.
Angående Lewenhaupt blir det hela till slut en ståndpunkt: för eller emot honom. Personligen tar jag inget parti där, uatn försöker helt att undvika skuldbeläggning alls. Det är i sig ointressant i försöken att få en plausibel förklaring till varför den svenska armén kapitulerade.
Angående Karl XII och Poltava kan man väl säga så mycket att det är en stor myt att hans fotskada skulle ha föranlett svenskarnas nederlag. Hypotesen fördes av Hjärne, fick fast form i Generalstabsverket "Karl XII på slagfältet" och senare av Gustav Petri i Karolinska förbundets årsbok. Men senare forskning har visat att Foten inte var någon faktor av avgörande betydelse i slaget. Agget mellan Rehnskiöld och Lewenhaupt var skadligt i sig, men faktum är att Poltava först och främst avgjordes av ryssarnas framgång, inte av svenskarnas misslyckande. Ryssarns grep initiativet åtminstone vid två tillfällen, vilket fick katastrofala följder för svenskarnas slagledning. Ryssarna dominerade också vad gäller eldkraft: 102 kanoner mot svenskarnas fyra. Skanssystemet var en annan avgörande faktor. Istället för en linje, vilket var vad som fanns i den svenska planeringen, stod där ett komplex av anläggningar. Trupperna däri var också fler och skansarna betydligt mer bestyckade än vad svenskarna räknat med.
Att hävda att den svenska armén sköts i bitar är väl ingen underdrift.
Angående Karl XII och Poltava kan man väl säga så mycket att det är en stor myt att hans fotskada skulle ha föranlett svenskarnas nederlag. Hypotesen fördes av Hjärne, fick fast form i Generalstabsverket "Karl XII på slagfältet" och senare av Gustav Petri i Karolinska förbundets årsbok. Men senare forskning har visat att Foten inte var någon faktor av avgörande betydelse i slaget. Agget mellan Rehnskiöld och Lewenhaupt var skadligt i sig, men faktum är att Poltava först och främst avgjordes av ryssarnas framgång, inte av svenskarnas misslyckande. Ryssarns grep initiativet åtminstone vid två tillfällen, vilket fick katastrofala följder för svenskarnas slagledning. Ryssarna dominerade också vad gäller eldkraft: 102 kanoner mot svenskarnas fyra. Skanssystemet var en annan avgörande faktor. Istället för en linje, vilket var vad som fanns i den svenska planeringen, stod där ett komplex av anläggningar. Trupperna däri var också fler och skansarna betydligt mer bestyckade än vad svenskarna räknat med.
Att hävda att den svenska armén sköts i bitar är väl ingen underdrift.
Särdeles befrämjande för möjligheterna att segra kan det likväl inte ha varit att arméns högste ledare, för vars kapacitet soldaterna sannolikt hade ett stort förtroende, vare sig kunde rekognoscera eller ta en riktigt aktiv del i genomförandet av planerna. Inte heller var det väl så lyckat att den vikarierande arméchefens nerver inte var i bästa skick och att han dessutom trätte med infanterichefen under själva bataljen. Dessutom torde vetskapen om Karl XII:s skada ha haft en viss effekt på den ryska ledningens dispositioner.
Napoleon lyckades åtskilliga gånger vinna bataljer, medan samtidigt vissa av hans marskalker med samma sorts manskap och mot samma fiender lyckades åstadkomma komplett katastrof.
I alla fall ter det sig väl som något förhastat att tvärsäkert fastslå att foten var betydelselös. Svårt att i laboratoriemiljö göra om Poltava, utan inblandning av fot.
Napoleon lyckades åtskilliga gånger vinna bataljer, medan samtidigt vissa av hans marskalker med samma sorts manskap och mot samma fiender lyckades åstadkomma komplett katastrof.
I alla fall ter det sig väl som något förhastat att tvärsäkert fastslå att foten var betydelselös. Svårt att i laboratoriemiljö göra om Poltava, utan inblandning av fot.