Salomonkampanjen

[Battler]

Tackar för kartorna Hans

Medan det amerikanska flyget anföll först Mikawa's och sedan Tanaka's styrkor, styrde en tredje japansk eskader nordifrån mot passagen mellan Santa Isabel och Malaita. Förbandet, som stod under befäl av amiral Kondo, omfattade slagkryssaren Kirishima, tunga kryssarna Atago (flaggskepp) och Takao, lätta kryssarna Nagara och Sendai samt nio jagare. Kondo's uppgift var att genomföra den beskjutning av Henderson Field, som skulle ha ägt rum den 13 nov men förhindrats av amiral Callaghan. Omkring en timme före midnatt nådde Kondo farvattnen nordväst Savo.

På kvällen den 13 nov gav amiral Halsey order, att slagskeppsförbanden skulle gå in mot Guadalcanal för att hindra en förnyad beskjutning av Henderson Field. Det amerikanska förbandet, Operationsstyrka 64, stod under befäl av konteramiral Lee och omfattade slagskeppen Washington (flaggskepp) och South Dakota samt fyra jagare. Halsey's order kom så sent, att Lee icke hann ingripa mot Mikawa's framstöt. Tidigt på em den 14 nov passerade Lee Guadalcanal's västra udde. Han rundade därefter Savo och styrde sent på kvällen ostifrån in i sundet mellan Savo och Guadalcanal.

23.00 fick slagskeppet Washington radarkontakt med kondo's styrka och 23.16 öppnades eld mot det närmaste fartyget, lätta kryssaren Sendai. Därefter följde en våldsam nattstrid av samma karaktär som sammandrabbningen den 13 nov. De amerikanska jagarna, som gick i täten på Lee's kolonn, blev illa tilltygade: två sjönk under natten och en följande dag. South Dakota, som fick problem med elförsörjningen vid stridens början, erhöll omfattande skador. Ombord på Washington fungerade allt däremot perfekt och slagskeppets 40.6 cm artilleri försatte Kirishima ur stridbart skick på endast sju minuter. Slagkryssaren gick till botten senare under natten. Därutöver förstördes en jagare. 00.25 (15/11) gav Kondo slaget förlorat och drog sig ur striden på nordostlig kurs. Lee rundade på nytt Guadalcanal's västudde och styrde ut i havet syd Salomonöarna.

Slaget framstår ur både strategisk och taktisk synvinkel som en avgörande amerikansk framgång. Japanernas sista stora försök att undsätta Guadalcanal omintetgjordes. Efter förlusten av de båda slagkryssarna insåg den japanska sjökrigsledningen, att tunga fartyg i fortsättningen icke kunde sättas in i farvattnen kring södra Salomonöarna. Som följd härav övergick sjöherraväldet inom detta område i amerikanska händer. Guadalcanal's fall blev därefter endast en tidsfråga. Japanerna var dock icke sinnade att utan vidare uppge den strategiskt viktiga ön.

Karta: http://www.bobhenneman.info/map2g.jpg

http://www.bobhenneman.info/Homepage.htm

MVH

[Battler]

Chef för operationsstyrka 64 var amiral Willis A. "Ching" Lee, Jr.

Washington beskjuter Kirishima natten 14/15 nov 1942.

USS Washington (BB-56) sköt Kirishima sönder och samman på 7 min.

USS South Dakota skadades i slaget, och fick tillbringa 3 mån på varv i Förenta staterna.


Kirishima sjönk nordväst Savo och tog drygt 300 man ur besättningen med sig i djupet.

http://www.navsource.org/archives/01idx.htm

http://www.history.navy.mil/index.html

MVH

[Hans]

Jag har just läst ut Samurai av Saburo Sakai http://www.amazon.com/exec/obidos/tg/de ... 6?v=glance och vill passa på att göra lite reklam - mycket läsvärd om man har något intresse för VKII ETO även om den har fått en del kritik.

MVH

Hans

[Battler]

Under senare hälften av november övergick amerikanerna till offensiv och inledde därmed en ny fas i kampen om Guadalcanal. Motståndarna försvarade sig dock segt och offensiven gav endast obetydliga resultat. Samtidigt förberedde japanerna en ny undsättningsoperation. Avsikten var denna gång att överföra förråd men däremot icke förstärkningar till Guadalcanal. Materielen avsågs packas i stora fat, vilka skulle transporteras av jagare och nätterna 30/11, 4/12, 8/12, och 12/12 kastas i havet utanför Tassafaronga, där de kunde hämtas av personal från land. På kvällen 29/11 avgick amiral Tanaka med åtta jagare från Buin på Bougainville för att utföra den första transporten.

Bl a genom radispaning hade amerikanerna fått kännedom om att "Tokyo-expressen" kunde väntas återuppta sin verksamhet. Halsey, som den 26 nov befordrades till amiral, drog i hast samman en operationsstyrka med följande sammansättning:

Operationsstyrka 67
Konteramiral Wright
Stridsgrupp 67.2 Tunga kryssarna Minneapolis (flaggskepp), New Orleans, Pensacola och Northamton samt lätta kryssaren Honolulu.
Stridsgrupp 67.4 Sex jagare
Indelningen i stridsgrupper betydde i praktiken ingenting, eftersom fartygen liksom under tidigare företag, framfördes i en enda kolonn med kryssarna i mitten.

Samtidigt som Tanaka avgick från Buin utlöpte Wright från Espiritu Santo. Sent på kvällen den 30 nov möttes de båda styrkorna utanför Tassafaronga. 23.06 uppfångade Minneapolis' radar japanerna, som med låg fart och på sydostlig kurs smög fram utmed Guadalcanal's norra kust i färd med att lämpa förrådsfaten i sjön. Wright's styrka gick på nordvästlig kurs något längre ut från land. Av någon anledning dröjde Wright så länge med eldöppningen, att de på kontrakurs gående japanska jagarna hann passera den förliga amerikanska jagargruppen, som sålunda råkade i ett taktiskt ogynnsamt läge.

23.20 beordrades de amerikanska jagarna skjuta torped och någon minut senare öppnade kryssarna eld. Japanerna blev överraskade men Tanaka var en av japanska flottans skickligaste torpedtaktiker och gick snabbt till motanfall med förödande resultat. Mellan 23.27 och 23.48 träffades samtliga kryssare utom Honolulu av en eller två torpeder. Northamton skadades mycket svårt och sjönk vid tretiden på natten, medan New Orleans fick hela förskeppet bortsprängt. Japanerna förlorade endast en jagare. De övriga retierade med hög fart genom sundet syd Savo.

Slaget vid Tassafaronga var ett svårt nederlag för amerikanerna: en kryssare hade sänkts, medan tre var borta ur operationerna för lång tid. Den kanske viktigaste anledningen till nederlaget var att amerikanerna - liksom vid flera tidigare tillfällen - i det tidsmässigt pressade läget tvingades operera med en tillfälligt organiserad och icke samövad stridsgrupp. De amerikanska cheferna band dessutom jagarna till de tunga fartygen med påföljd, att torpedvapnet icke utnyttjades på ett effektivt sätt. Härtill kom - som vanligt - de japanska jättetorpedernas dödliga verkan.


Karta: http://ahoy.tk-jk.net/MoreImages/Solomo ... 30NovA.jpg

MVH

[Battler]

Raizo Tanaka

USS Northamton sjönk vid den nattliga drabbningen 30/11-1/12 -42

USS NEW ORLEANS förlorade förskeppet på grund av en torpedträff.

USS NEW ORLEANS, närbild på skadorna.

USS MINNEAPOLIS träffades av en torped i förskeppet.

USS Pensacola (CA-24) jämsides med USS Vestal (AR-4) för provisoriska reparationer, skadan syns under Pensacola's aktra mast.

http://www.history.navy.mil/index.html

http://www.navsource.org/

http://www.combinedfleet.com/officer.htm

MVH

[Battler]

Med Tassafaronga avslutades serien av större nattliga sjöstrider inom södra Salomonområdet. Japanernas nästa transport till Guadalcanal kunde genomföras planenligt den 4 dec, enär motståndaren då icke hunnit hämta sig efter bakslaget några dagar tidigare. Transporterna 8:de och 12:e dec hejdades däremot av det amerikanska flyget och motortorpedbåtar, som baserats på Tulagi. Tillförseln till Guadalcanal måste i fortsättningen ske med hjälp av smärre övervattensfartyg och ubåtar. Under tiden hade Halsey erhållit förstärkningar och disponerade vid årsskiftet 42/43 tre moderna och två äldre slagskepp, två hangarfartyg och några eskorthangarfartyg samt ett betydande antal kryssare och jagare. Ur japansk synvinkel hade det sjöstrategiska läget väsentligt försämrats.

Den japanska arméledningen var trots allt fast besluten att driva bort amerikanerna från Guadalcanal och koncentrerade under december 50.000 man på New Britian. Sjökrigsledningen konstanterade emellertid, att flottan icke var i stånd att överföra stora förstärkningar till Guadalcanal och samtidigt underhålla de 25.000 man, som redan fanns på ön. På årets sista dag beslöt japanska högsta krigsledningen, att Guadalcanal skulle uppges.

Amerikanerna utnyttjade energiskt det förbättrade läget. Den ursprungligen insatta och nu utkämpade marinkårsdivisionen drogs tillbaka och ersattes av en frisk division ur marinkåren och starka arméförband, varigenom styrkorna på Guadalcanal bragtes upp till i runt tal 50.000 man. I mitten av december inleddes anfallsoperationerna och den 10 jan -43 utlöstes slutoffensiven mot de japanska ställningarna på västra Guadalcanal. Efter några veckor hade japanernas läge blivit utsiktslöst. Ett stort antal jagare sändes i på varandra följande vågor ned till Guadalcanal för att evakuera återstoden av garnisonen. På förnatten den 8 feb hämtade 18 jagare de sista japanska förbanden. Efter sex månaders hårda strider var Guadalcanal i amerikansk besittning. Japanerna lyckades rädda 12.000 man, vilket i betraktande av omständigheterna måste betecknas som en utomordentlig prestation.

Japanerna bar till stor del själva skulden till nederlaget på Guadalcanal. De underskattade motståndaren och besvarade de första amerikanska landstigningarna med att överföra fullständigt otillräckliga förstärkningar till ön. Den japanska sjökrigsledningens största fel var dock, att den i det gynnsamma läge som uppstod efter slaget vid Savo, icke gjorde ett allvarligt försök att avgörande slå amerikanerna till sjöss. I stället fick dessa tid att först ersätta sina förluster och därefter samla en flotta, som var väsentligt överlägsen den japanska och till slut isolerade Guadalcanal. Japanerna insåg med andra ord icke, att kontrollen över sjöförbindelserna kring södra Salomonöarna utgjorde en förutsättning för ögruppens försvar.


MVH

[Battler]

Evakueringen av Guadalcanal innebar på intet vis, att japanerna var sinnade att uppge hela Solomonarkipelagen. Tvärtom var de i anslutning till sin grundläggande krigsplan fast beslutna att hålla åtminstone ögruppens norra del, som utgjorde en viktig sektion i den "yttre försvarslinjen". Inom detta område utgjorde New Georgia en viktig stödjepunkt. En stor flygbas hade utbyggts vid Munda på öns nordvästra del. I närheten av Munda fanns ytterligare en flygbas vid floden Vilas utlopp på södra delen av ön Kolombangara. Kärnan i den japanska försvarslinjen i söder bildades av New Britain och New Ireland med närliggande öar. Denna position fick på allierad sida beteckningen "Bismarck-barriären".

Vid Casablanca-konferensen i jan 1943 diskuterades även frågan om västmakternas framtida strategi i Stilla havet. Beträffande sydvästra Stilla havet rekommenderade därvid de amerikanska Joint Cheifs of Staff, att offensiverna på Nya Guinea och Solomonområdet skulle fullföljas enligt de direktiv, som utfärdats i juli föregående år och att de allierade skulle rikta in sig på att nå en linje från Truk till Guam.

Sedan de allierade i slutet av jan rensat upp Bunaområdet på Nya Guineas sydöstra kust, inleddes en offensiv norrut mot japanernas viktiga basområde vid Salamaua och Lae. Inför detta hot beslöt japanerna att förstärka garnisonen i Lae. 6.900 man togs ombord på åtta transportfartyg, vilka under skydd av lika många jagare avgick från Rabaul den 28 feb. Konvojen siktades av ett amerikanskt spaningsflygplan på eftermiddan följande dag, då den befann sig i Bismarckhavet nord New Britains västra udde, Cape Gloucester. Under de två följande dagarna förstördes den fullständigt av amerikanskt och australiensiskt flyg i slaget i Bismarckhavet. Samtliga transportfartyg och fyra jagare sänktes, varvid 3.000 japanska soldater omkom. I fortsättningen måste japanerna begränsa sig till att underhålla garnisonerna på Nya Guinea med småtransporter, vilka delvis utfördes av ubåtar.

Inom Salomonområdet inledde amerikanerna omedelbart efter nyår 1943 operationerna mot de norra öarna. I första hand vidtogs kraftiga åtgärder för att hålla ned den japanska flygverksamheten från Munda och Vila. Natten den 4/5 jan besköts Munda och den 23/24 jan Vila av kryssare och jagare. Operationen upprepades den 6 mars, då fyra jagare besköt Munda, medan tre kryssare och tre jagare trängde in i Kulabukten för att beskjuta Vila. I bukten påträffades två japanska jagare som sänktes. För att ytterligare försvåra tillträdet till Vila utlade amerikanerna vid ett par framstötar i maj flera mineringar i Kulabukten, i vilka tre japanska jagare sänktes. Flygfälten skadades dock icke svårt och japanerna kunde utan större svårigheter förstärka besättningen vid Vila.

MVH

[Battler]

För att avlösa de sista marinkårsförbanden på Guadalcanal sände Halsey i slutet av januari fyra transportfartyg till ön. Som skydd insattes icke mindre än fem stridsgrupper av varierande sammansättning. En av dessa, som bestod av sex kryssare och åtta jagare, utsattes 30-31 jan i närheten av Rennel för häftiga anfall av japanska torpedflygförband. Under dessa strider, som erhållit den sammanfattande beteckningen slaget utanför Rennelön, sänktes tunga kryssaren Chicago av sex torpeder, medan en jagare skadades. Trots allt hade amerikanerna tur, eftersom ytterligare två tunga kryssare träffades av torpeder, som dock icke detonerade.

Som förberedelse för ett större anfall mot Munda beslöt Halsey att besätta Russelöarna nordväst Guadalcanal. Den 21 feb kastades 9.000 man i land på de små öarna. Inget motstånd mötte, enär japanerna redan dragit sig tillbaka till New Georgia.

Målet för den allierade offensiven i södra Stilla havet var, som tidigare nämnts, att erövra Bismarckarkipelagen och Nya Guinea. I mitten av mars insåg emellertid Joint Chiefs of Staff, att de icke kunde betvinga Rabaul med de stridskrafter, som kunde beräknas bli disponibla under den närmaste framtiden.

Den 29 mars erhöll därför MacArthur och Halsey nya direktiv. Innebörden av dessa var, att Salomonöarna skulle besättas så långt nordvart som till södra delen av Bougainville, att Nya Guineas sydudde skulle besättas, varefter en offensiv skulle genomföras i västlig riktning längs Nya Guineas norra kust, samt att ett brohuvud skulle upprättas på västra delen av New Britain. Inget försök fick göras att erövra Rabaul. Avsikten var att inleda anfall på Nya Guinea i mitten av maj. Denna tid ändrades senare till slutet av juni för att ge MacArthur tid att samla erforderliga sjöstridskrafter. Operationerna skulle i strategiskt hänseende ledas av McArthur.

I mitten av mars erhöll Halseys och McArthurs sjöstyrkor nya beteckningar, nämligen 3. respektive 7. flottan. I båda flottorna ingick en amfibiestyrka, särskilt utrustad och övad för landstigningsföretag. Sjöstridskrafterna i centrala Stilla havet fick beteckningen 5. flottan.


Uss Chicago i sjunkande tillstånd.

http://www.history.navy.mil/branches/org11-2.htm

MVH

[Battler]

Japanernas motåtgärder kom igång sent och fick en oväntad form. Yamamoto önskade bevara slagflottan och den reducerade hangarfartygsstyrkan för en avgörande drabbning. Han överenskom därför med chefen för arméstridskrafterna på New Britain att i första hand utnyttja landbaserat flyg för att försvara centrala Salomonöarna och störa de allierades förberedelser för offensiv.

Hangarfartygen fick lämna ifrån sig 95 jakt- och 65 störtbombplan, vilka baserades på Rabaul och Buka. 11. luftflottan nådde därmed en styrka på 345 plan. Sent i mars anlände Yamamoto till Rabaul för att personligen leda flygoffensiven. Denna inleddes den 7 apr, då närmare 180 flygplan angrep redderna vid Tulagi och Lunga Point. Den 11 apr sattes ett nittiotal plan in mot Oro Bay vid Buna och följande dag 170 plan mot Port Moresby. Flygoffensiven avslutades den 14 apr, då ett starkt flygförband anföll Milne Bay på sydöstra Nya Guinea.

Yamamoto bedömde, att offensiven lett till en väsentlig förbättring i läget. I själva verket nåddes emellertid mycket obetydliga resultat. Däremot led japanerna så stora flygplansförluster, att hangarfartygsflottans stridsvärde allvarligt nedsattes under flera månader. Utan tvekan var detta ett felaktigt sätt att utnyttja det svårersättliga hangarfartygsflyget. Den 17 apr utrönte den amerikanska radiospaningen, att amiral Yamamoto följande dag med flyg skulle anlända till flygbasen vid Buin på södra Bouginville.

Sexton jaktplan sändes fram och lyckades skjuta ned de två bombplan, som medförde amiralen och hans stab. Yamamoto själv omkom. Förlusten av denne kraftfulle befälhavare var ett allvarligt slag för japanerna. Befälet över Kombinerade flottan övertogs av amiralen Mineichi Koga.

Läget i sydvätra Stilla havet i slutet av maj 1943 kan sammanfattas i följande punkter. Efter förlusten av Guadalcanal, nederlaget i Bismarckhavet och den stora flygoffensivens misslyckande hade japanerna tvingats övergå till defensiv. Den allierade offensiven inom Salomonområdet pågick, om än i långsam takt. I området Australien - Nya Guinea höll McArthur på att slutföra förberedelserna för sin slutliga offensiv, vars mål var att återta hela Nya Guinea och upprätta ett brohuvud på västra delen av New Britain.


Källor:
Allmän sjökrigshistoria 1930-1945, M Starck
Cruisers of World War Two, M J Whitley
Aircraft carriers of the world, 1914 to the present, R Chesneau
Kongo class battleships, S Wiper

MVH