For over to år siden hadde jeg utarbeidet et tråd om historien av den nordiske sjuårskrigen 1563-70 mellom Danmark-Norge, Lübeck, Polen og Sverige og deretter vil presentere dere i Sverige det på adressen http://vg.transact.no/Item.asp2GroupID= ... p=Politikk+% eller rett og sett går til VG i norsk media og søke etter på "Sjuårskrigen" eller "Axtorna". Det er sammensatt fra mange forskjellige kilder med unntak av en eneste, Frede P. Jensens "Danmarks konflikt med Sverige 1563-1570" og omtalte sjøkrigen i sin helhet som landskrigen som mer var snakk om herjing og blodige grusomhet enn konvensjonell krigføring og storslag. Spesielt omtalt det virksomheten av "fribytterne" langs grensene inkludert den norske-svenske som var om mulig enda mer herjet med ild og kårde enn den bleksingske-smålandske som bare var verre i mengde av blod.
Når det gjaldt den nye "Svenska slagfält" er det to punktre som jeg måtte ment er ikke helt sikkert.
Bornholm-sjøsslaget i 1565 var et blodbad og det er gjentatt de stadige tapstallene i tusentall i mange kilder at jeg kan ikke settet lit på "tap på 362 døde og 523 sårede" hos Sverige og "något överdriven" med 4.000 falne hos de allierte. Svenska Flottans Historia ment det var mellom 1500 og 2000 svenske falne. Noen av de svenske senkede skipene hadde man bare størrelsesmål, ikke mannskapsstørrelse etter.
Axtorna-slaget i 1565 var ganske sikkert ikke "en fråga om kavalleritaktik" dersom karakolleringen med fokus på kontinuerlige ildgiving på infanteri i formasjon som hensikt etter internasjonale kilder rett og sett nevnt ikke Axtorna, selv en artikkel fra USA påstår at denne var først utviklet av tyske "reiters" i de franske huguenotskrigene. Og det måtte forstårs at det danske rytteriet av kyrassierne og de tyske rytterne aktuelt kom fra et bakgrunn der karakollen var godt forstått mens det knapt var tyske folk i det svenske rytteriet. Dessuten er det en seriøs feil fordi karakollen aldri var ment for kavalerikamp, så tidlig i deres start fra 1562 av var taktikken egentlige ment på å desimere infanteriet bak deres vern av piker og var aldri fullstendig adoptert av mange europeiske nasjoner inkludert Frankrike selv om man foretrakk det mot rekker av pikenerne dersom pistolen rammet lettere enn lanse eller kårde. Det vil være mer riktig å påpekt at den svenske rytteren før Gustav 2. Adolfs tid var kvalitetsmessige sett elendig samliknet med dansk og tysk rytterne, noe som stadige var understreket i lang tid.
Jeg kan ikke helt settet lit på at svensk bruk av karakollering skulle ha hendt og det var også et omdiskuterende tema på bruk av infanteritaktikk som hadde blitt stemplet av internasjonale historikerne som urealistiske som av Robert I. Frost i hans bok "The Northern Wars 1558-1721". Axtorna dessverre er noe omdiskuterende.
Men siden boka hadde tilgang til Jensens opplysninger ( som av en andre grunn er ikke gjentatt andre steder ) kan jeg tro at "bare" 3.000 svensker hadde blitt drept, de svenske opplysninger fra under autoritære krigslystne konger er direkte upålitelige selv om en bør være forsiktig med å tro at alle opplysninger fra den kant er løgn eller kamuflerte utsagnelser. Dere nok er allerede kjent med usanne historiske "fakta" og boka "Svenska slagfält" avlivet jo mytene og "historiske sannheter" omkring Hangö-sjøslaget 1714. Danskene hadde ikke lidd så stor tap som "2000" eller "4000" hvis det var talt om lavere tapsandel. "Svenska Krig 1521-1814" påstår mellom 1400 og 5000 svenske falne, hvilken tyder på at de svenske opplysningene er noenlunge vagt.
Sjuårskrigen 1563-70 er svært interessant og ikke minst ganske omstridige dersom det var en brutal konflikt man hadde lite konkrede informasjon om fra sekundære kilder og en del fra dansk side var gått tapt gjennom tidene. Men det var også en konflikt hvor barbarisk grusomhet var kjennpreget av kården og fakkelen av svenskerne, danskene, nordmenn og tyskerne- Rantzau f.eks kunne ikke holdes ansvarlige for å ha nedbrennet byer i 1567-8 under hans vintermarsjen enda nordmennene hadde svidde av gårdsbruk og hjem i mils omkrets.
Den Nordiske Sjuårskrigen 1563-1570
-
Kapten_Gars
- Medlem
- Inlägg: 3112
- Blev medlem: 6 augusti 2003, 17:20
- Ort: Göteborg
Varulv,
Vid den sista mönstringen innan slaget vid Axtorna så fanns det 794 tyska reiters i den svenska armen, de utgjorde ca 23% av de 3440 svenska ryttarna. Det är troligt att det svenska kavalleriet förlorat 15-20% av den styrkan innan Axtorna pga sjukdom, desertering och förluster av hästar.
Karkollen hade redan använts på 1540-talet under striderna mellan Karl V och Schmalkaldiska ligan. Den var välkänd i svensk armen under Erik XIV's tid och konungen befaller att den skall användas av det kavalleri som är utrustat med "långa rör" (karbiner), någon användning av karakollen förskrivs inte för kavavleriet som är beväpnat med "sadelrör" (pistoler). Då dessutom de flesta svensk aryttare endast hade en pistol så är de föga troligt att de karakollerade. Dessutom så var det så som du skriver att karakollen främst var ett stridsätt som användes mot infanteri.
Hålelr med dig om att det var det danska och tyska ryttarnas övertag i kvalite, utrustning och hästar som avgjorde slaget, inte skillnaderna i taktik då dessa skillnader var små om de ens existerade.
Dock så överdriver många danska källor det kvalitativa övertaget genom att bortse från en rad faktorer som tex att den 2:a svenska kavalleri linjen anfölls medans den ännu var i marschkolonn och var på väg ut ur en skog.
Vad gäller de svenska förlusterna så vet jag inte var du hittar att det i Svenska slagfält stå 1400-5000 fallna svenskar, det gör det inte i mitt exemplar.
Krönikören Helsing anger att 1400 svenskar stupade, Hogenskild Bielke som deltog i slaget säger att 1700 svenska föll.
Tack vare att de auktoritära och krigslystna svenska kungarna hade en effektiv byråkrati så vet vi hur stora förluster många av de svenska fanorna och fänikorna led. 5 (av 15) fanor och 16 (av 24) fänikor förlorade tillsammans 1204 stupade. Mönsterullorna visar att av 1. Regementet (aka Konungens eget regemente) drabbades hårdast, här finns förlustsiffrorna för 11 av 13 fänikor bevarade, totalt 894 man. Av det Kombinerade regementets 11 fänikor så vet vi att 5 fänikor tillsamans förlorade 76 man. Det Kombinerade regementet var aldrig i så hårda strider som 1. Regementet. Utifrån de här sifforna så är det troligt att de svenska förlustsiffrorna låg när de som angavs av Översten för Konungens eget regemente Hogenskild Bielke dvs 1700, kanske förlorades så mycket som 2000 man men inte mer då det inte förekom någon dansk förföljning.
Att de danska förlustern skulle varit mycket lägre än de svenska har jag svårt att tro, Rantzau själv skriver ju att han knappt hälften av hans kavalleri var stridsdugligt efter slaget. Källor på båda sidor påkear ju också att det tyska och danska infanteriet var i ett svårt läge innan det danska-tyska kavalleriet återvände.
Frosts bok är i det närmaste värdelös som källa vad gäller Sverige och Svensk armeer före 1650 då han systematiskt felciterar källor och struntar i bevis som motsäger hans anti-svenska teser.
Mvh
Daniel
Vid den sista mönstringen innan slaget vid Axtorna så fanns det 794 tyska reiters i den svenska armen, de utgjorde ca 23% av de 3440 svenska ryttarna. Det är troligt att det svenska kavalleriet förlorat 15-20% av den styrkan innan Axtorna pga sjukdom, desertering och förluster av hästar.
Karkollen hade redan använts på 1540-talet under striderna mellan Karl V och Schmalkaldiska ligan. Den var välkänd i svensk armen under Erik XIV's tid och konungen befaller att den skall användas av det kavalleri som är utrustat med "långa rör" (karbiner), någon användning av karakollen förskrivs inte för kavavleriet som är beväpnat med "sadelrör" (pistoler). Då dessutom de flesta svensk aryttare endast hade en pistol så är de föga troligt att de karakollerade. Dessutom så var det så som du skriver att karakollen främst var ett stridsätt som användes mot infanteri.
Hålelr med dig om att det var det danska och tyska ryttarnas övertag i kvalite, utrustning och hästar som avgjorde slaget, inte skillnaderna i taktik då dessa skillnader var små om de ens existerade.
Dock så överdriver många danska källor det kvalitativa övertaget genom att bortse från en rad faktorer som tex att den 2:a svenska kavalleri linjen anfölls medans den ännu var i marschkolonn och var på väg ut ur en skog.
Vad gäller de svenska förlusterna så vet jag inte var du hittar att det i Svenska slagfält stå 1400-5000 fallna svenskar, det gör det inte i mitt exemplar.
Krönikören Helsing anger att 1400 svenskar stupade, Hogenskild Bielke som deltog i slaget säger att 1700 svenska föll.
Tack vare att de auktoritära och krigslystna svenska kungarna hade en effektiv byråkrati så vet vi hur stora förluster många av de svenska fanorna och fänikorna led. 5 (av 15) fanor och 16 (av 24) fänikor förlorade tillsammans 1204 stupade. Mönsterullorna visar att av 1. Regementet (aka Konungens eget regemente) drabbades hårdast, här finns förlustsiffrorna för 11 av 13 fänikor bevarade, totalt 894 man. Av det Kombinerade regementets 11 fänikor så vet vi att 5 fänikor tillsamans förlorade 76 man. Det Kombinerade regementet var aldrig i så hårda strider som 1. Regementet. Utifrån de här sifforna så är det troligt att de svenska förlustsiffrorna låg när de som angavs av Översten för Konungens eget regemente Hogenskild Bielke dvs 1700, kanske förlorades så mycket som 2000 man men inte mer då det inte förekom någon dansk förföljning.
Att de danska förlustern skulle varit mycket lägre än de svenska har jag svårt att tro, Rantzau själv skriver ju att han knappt hälften av hans kavalleri var stridsdugligt efter slaget. Källor på båda sidor påkear ju också att det tyska och danska infanteriet var i ett svårt läge innan det danska-tyska kavalleriet återvände.
Frosts bok är i det närmaste värdelös som källa vad gäller Sverige och Svensk armeer före 1650 då han systematiskt felciterar källor och struntar i bevis som motsäger hans anti-svenska teser.
Mvh
Daniel
Meget interessant. Som sagt hadde jeg dessverre vært nødt til å anvende sekundære kilder med liten nærhet til de opprinnelige bakgrunnsinformasjon om begivenhetene som Rantzau, Helsing og deretter Bierke og min søken etter Jensens bok var nytteløst siden det ser ut at både norsk og dansk bøker av faglitteraturære karakter som militærhistorie er usedvanligt meget begrenset i grell kontrast til i Sverige. Så da jeg hadde fått "Sveriges slagfält" i mine hender var det ikke mindre enn en overraskende a-ha opplevelse dersom det var til tider sterke kontraster med andre fremstillinger av slaget ved Axtorna, spesielt i Sundbergs "Svenska Krig 1521-1814". I "Svenska Krig 1521-1814" er det krystallklart at de svenske feltherrene hadde langtfra orden på deres styrker oppgitt til mellom 24 og 36 faner- i norsk er fänikor og fane en og samme, fanor for rytterne oppgirs noe annet. Det var også klart at retretten som skulle ha hendt i "orden" er påstått å ha blitt et flukt selv om danskene skulle ikke ha tatt opp forfølgelse.
Men det vil være galt å tro at den svenske militærbyråkratiske kvaliteten så tidlig som i 1560-årene i den svenske militærmaktens sprede begynnelse kunne samliknes med 1650-årenes mesterlige eksempel og det er utvilsomt ikke bedre enn det danske byråkrati hvor logistikk mer var stridsspørsmål enn tilgjengelighet på menn og våpen. Dessuten er det mange triste eksempler- ikke bare fra Frost- at det hadde hendt at man søkt å skjulte bort ubehagelige tap og "affærer" i propagandiske formål i de svenske og endels de danske-norske krigene helt fram til Napoleonskrigene og jo mer krigslystne en konge var, jo større er sannsynligheten. Erik XIV ( 14 ) var ingen konge en kunne våget å settet seg mot med hans nifste sans for grusomme impulsitet sammen med hans krigerske stolthet. Han jo i fakta feiret Axtorna som et seier, nektet å akseptere slagets resultat og var så ekstremt fordomfullt at han nektet å tro at "juterne"- danskene- var avgjørende for slagets gang. Derfor har vi en forvirring omkring tap fra opptil 5.000 til mellom 1.700 og 2.000 på den svenske siden mens Rantzau påstår 3000 og på det grunnlag er det mulig å tro at han, en oppriktig feltherre som flere ganger hadde fått sine påstander bevist gjennom gransking, kan være nær sannheten der. På den andre siden er de svenske påstandene fra flere hold vanskelig å stolt på selv om disse ikke skulle inkludere Axtorna.
Om de danske tapene er det uklart men Rantzaus påstand om 300 døde kan være en kamuflasje dersom han hadde egne innleide tropper i faner fra sørlige Danmark og de danske-tyske besittelsene i Tyskland i tillegg til de innleide tyske leieknektene som er sagt å ha lidd stor tap. Og dessuten kunne man effektivt settet fram påstander på grunnlag av identitetsvanskeligheter på de døde etterlatte på slagmarken, de rømte ( som tyskere ) og deretter vervingspapirene. Kanskje hadde danskene tapt mer enn "300", men over "2000" er det utvilsomt ikke. De danske styrkene var ikke desimert av slaget, men av sykdommene og Rantzau var egentlige på retrett fra Varberg- mangel på penger var årsaken til at Rantzau kunne ikke utnyttet slagets resultat spesielt dersom han fremdeles var underlegne svenskene i antall. Frost var spesielt oppmerksomt på Danmark-Norges finansielle og organisatoriske problemer.
Valg av karakollen- HVIS det var 23 % av det svenske rytteriet som var tyske "reiters", da er det enda mer uforstående om hvorfor det svenske befalet skulle fortsettet å bruke noe som ikke var velegnede for kavalerisammenstøt spesielt hvis tyskerne ( på begge sider ) viket fra å gjør slag under kampene. Om karakollen var ikke tatt i bruk, er det da mer snakk om kvalitet og utrustning samt taktiske forhold som skulle ligget til grunn for oppgjørets resultat. OM karakollen var tatt i bruk, kan det kanskje forklarer hvorfor den tyske ryttermesteren hadde stukket av da kampene tok til dersom han muligens ante at Erik 14. hadde befalt at det svenske befalet skulle bruke taktikken mot folk vant med karakoll og aggressive angrep der pistol/karabin og kårde brukes side om side.
Etter "Svenska slagfält" ment Helsing at infanteriet dannet en "falanks" etter antikke formål- i en krig der landsknekterstaktikske doktrine er dominende på begge sider dersom begge sider bruke formasjonen "fanen" på 200-400 mann. Og forresten, Frost var ikke en "anti-svensker" dersom han kritiserte først og fremst en historiker, Roberts som i dag måtte sies å være noe overdrivende om de svenske prestasjonene. Frost effektivt knuste myten om Erik 14.s "genialiteten" som var fremsettet i tidligere tid. Jeg hadde støttet på eldre verk som også var voldsomt fokusert på "svensk uovervunnelige evne"- som var nok manipulert av senere tids historiebearbeidering.
Men det vil være galt å tro at den svenske militærbyråkratiske kvaliteten så tidlig som i 1560-årene i den svenske militærmaktens sprede begynnelse kunne samliknes med 1650-årenes mesterlige eksempel og det er utvilsomt ikke bedre enn det danske byråkrati hvor logistikk mer var stridsspørsmål enn tilgjengelighet på menn og våpen. Dessuten er det mange triste eksempler- ikke bare fra Frost- at det hadde hendt at man søkt å skjulte bort ubehagelige tap og "affærer" i propagandiske formål i de svenske og endels de danske-norske krigene helt fram til Napoleonskrigene og jo mer krigslystne en konge var, jo større er sannsynligheten. Erik XIV ( 14 ) var ingen konge en kunne våget å settet seg mot med hans nifste sans for grusomme impulsitet sammen med hans krigerske stolthet. Han jo i fakta feiret Axtorna som et seier, nektet å akseptere slagets resultat og var så ekstremt fordomfullt at han nektet å tro at "juterne"- danskene- var avgjørende for slagets gang. Derfor har vi en forvirring omkring tap fra opptil 5.000 til mellom 1.700 og 2.000 på den svenske siden mens Rantzau påstår 3000 og på det grunnlag er det mulig å tro at han, en oppriktig feltherre som flere ganger hadde fått sine påstander bevist gjennom gransking, kan være nær sannheten der. På den andre siden er de svenske påstandene fra flere hold vanskelig å stolt på selv om disse ikke skulle inkludere Axtorna.
Om de danske tapene er det uklart men Rantzaus påstand om 300 døde kan være en kamuflasje dersom han hadde egne innleide tropper i faner fra sørlige Danmark og de danske-tyske besittelsene i Tyskland i tillegg til de innleide tyske leieknektene som er sagt å ha lidd stor tap. Og dessuten kunne man effektivt settet fram påstander på grunnlag av identitetsvanskeligheter på de døde etterlatte på slagmarken, de rømte ( som tyskere ) og deretter vervingspapirene. Kanskje hadde danskene tapt mer enn "300", men over "2000" er det utvilsomt ikke. De danske styrkene var ikke desimert av slaget, men av sykdommene og Rantzau var egentlige på retrett fra Varberg- mangel på penger var årsaken til at Rantzau kunne ikke utnyttet slagets resultat spesielt dersom han fremdeles var underlegne svenskene i antall. Frost var spesielt oppmerksomt på Danmark-Norges finansielle og organisatoriske problemer.
Valg av karakollen- HVIS det var 23 % av det svenske rytteriet som var tyske "reiters", da er det enda mer uforstående om hvorfor det svenske befalet skulle fortsettet å bruke noe som ikke var velegnede for kavalerisammenstøt spesielt hvis tyskerne ( på begge sider ) viket fra å gjør slag under kampene. Om karakollen var ikke tatt i bruk, er det da mer snakk om kvalitet og utrustning samt taktiske forhold som skulle ligget til grunn for oppgjørets resultat. OM karakollen var tatt i bruk, kan det kanskje forklarer hvorfor den tyske ryttermesteren hadde stukket av da kampene tok til dersom han muligens ante at Erik 14. hadde befalt at det svenske befalet skulle bruke taktikken mot folk vant med karakoll og aggressive angrep der pistol/karabin og kårde brukes side om side.
Etter "Svenska slagfält" ment Helsing at infanteriet dannet en "falanks" etter antikke formål- i en krig der landsknekterstaktikske doktrine er dominende på begge sider dersom begge sider bruke formasjonen "fanen" på 200-400 mann. Og forresten, Frost var ikke en "anti-svensker" dersom han kritiserte først og fremst en historiker, Roberts som i dag måtte sies å være noe overdrivende om de svenske prestasjonene. Frost effektivt knuste myten om Erik 14.s "genialiteten" som var fremsettet i tidligere tid. Jeg hadde støttet på eldre verk som også var voldsomt fokusert på "svensk uovervunnelige evne"- som var nok manipulert av senere tids historiebearbeidering.
-
Kapten_Gars
- Medlem
- Inlägg: 3112
- Blev medlem: 6 augusti 2003, 17:20
- Ort: Göteborg
Sundberg som skrivit svenska krig är på gott och ont en amatörhistoriker, han har bara använd sekundära källor och ett rätt begränsat antal sådana. Därför är hans framställningar ibland fulla av felaktigheter när det gäller detaljer. När det gäller antal och förluster så anger han helt enkelt ofta bara den största och den minsta siffran han hittat. Han skällkritike är också bristande. Hans bok är ingen utgångspunkt för att kritisera Svenska Slagfält då den inte har använte flera av de källor som Svensk slagfälts författer använt, jämför källförteckningarna så ser du skillnaderna.
När det gäller landkriget under Nordiska sjuårskriget så är bristerna särskilt allvarliga eftersom han inte har använt vare sig Svenska Generalstabens Axtorna studie från 1926 eller Bertil C:son Barkmans detaljerade beskrivning av Sjuårskriget i Kungl. Svea Livgardes historia II 1560-1612.
Båda dessa verka har gjort djup dykningari det rika källmaterial som finns bevarat så som räkningsböcker, mönsterrullor och inventarier listor från armens förband och fästningar. Det finns alltså säkra siffror på tex förbandens antal och styrka vid en rad tillfällen, belaggda i källor som inte är lika osäkra som tex fältherrars brev och kungliga krönikörers skrivelser. Axtorna är alltså studerat i detalj, den största bristerna är de begränsade uppgifterna på danska armens storlek och förluster.
Följande svenska trupper deltog vid Axtorna
Rytteri
1:a Linjen
Jochim Drachstedt’s fana (Tyskar): 162 men
Anund Stensson’s fana (Småland): 240 men
Lindorm Persson’s fana (Småland): 316 men
Sven Andersson’s fana (Västergötland): 240 men
Johan Bynting’s fana (Tyskar): 167 men
2:a linjen
Klas Kursell’s fana (Tyskar): 242 men
Ivar Ivarsson’s fana (Adelsfana/Uppland and Östergötland)(?): 170 men
Erik Gustafsson’s fana (Adelsfana/Västergötland)(?): 200 men
Jakob Persson’s fana (Östergötland)(?): 245 men
Jost von Ahlenfeld’s fana (Tyskar): 223 men
3:e linjen
Svarta Ryttarna, Harald Törilsson (del av livgardet till häst): 334 men
Hertig Magnus ryttare, Per Olsson (Hertig Magnus garde): 175 men
Jakob Persson’s fana (Uppland): 245 men
Erik Hindersson’s fana (Västgötland) (?): 339 men
William Cohun’s fana (Skottar)(?): 142 men
För att få fram trolig styrka vid slaget bör ovanstående siffror reduceras med 15-20%
Infanteri
1:a eller Konungens eget regemente
Överste Hogenschild Bielke
Gårdsfänikan (Livgardet till fots): 768 men
1. Staffan Persson’s fänika (Uppland): 418 men
5. Långe Bengt’s fänika (Västmanland): 459 men
6. Jöns Olsson’s fänika (Roslagen): 303 men
8. Erik Ålänning’s fänika (Närke): 420 men
9. Olof Helsing’s fänika (Dalarna): 490 men
10. Nils Ålänning’s fänika (Östergötland): 488 men
11.Ebbe Nilsson i Näs fänika (Småland): 374 men
12. Per Månsson’s fänika (Södermanland): 416 men
Attached to the 1st regiment
From the 2nd regiment:
6. Olof Persson’s fänika (Estland): 212 men
9. Finländska adelns knektar (Soldiers raised by the nobles of Finland), Eskil Eriksson: 500 men
From the Marine regiement:
7. Hans Eriksson’s fänika (Uppland): 461 men
Nyuppsatta enheter:
Bonde Trulsson’s fänika (Småland): 431 men
För att få fram trolig styrka vid slaget bör ovanstående siffror reduceras med 10%
Kombinerade regementet.
Överste Åke Bengtsson Färla
Frrån 2:a Regementet
2..* Anders Eriksson’s fänika (Västergötland): 388 men
4.* Tomas Olsson’s fänika (Finland): 360 men
8.* Håkan Kåre’s fänika (Småland): 426 men
11.* Lasse von Skara’s fänika (Småland): 353 men
Lasse Olsson’s fänika (Västergötland): 400 men
From the 3:e Regementet också kallat Hakeskytteregementet
4. Klemet von Eisleben’s fänika (Småland): 480 men
5.* Anders Östgöte’s fänika (Småland): 300 men
6.* Sven Eriksson’s fänika (Västergötland): 300 men
4:e Regementet, kallat Skeppsregementet
8.*Lasse Månsson’s fänika (Uppland): 200 men
Lasse Böös’ fänika (Närke): 289 men
Nyuppsatta enheter:
Mats Nyläning’s fänika (Småland): 300 men
För att få fram trolig styrka vid slaget bör ovanstående siffror reduceras med 30%
Artilleriet:Anders Sigfridsson Rålamb
2st Trekvarts slangor: 9 cm kanon, sköt 8-punds kula.
3st Halv slangor: 7 cm kanon, sköt 4-punds kula
6st Dubbla falkonetter: 6 cm kanon, sköt 2.5 punds kula
1st Enkel falkonett: 5cm kanon, sköt 1,5 till 2 punds kula
26 falkuner: 4 cm kanon, sköt 1 till 1.25 punds kula.
9 ‘Mickhakar’: sköt 0.5 punds kula.
Den danskar armen vid Axtorna är svårare att få fram detaljer på, det finns dessuom en konflikt mellan svensk och dansk forskning på det området. Här lutar jag åt att Frede P Jensen har rätt
Rytteriet
"Förtrav" Finns ordet på norska? Det är en framkskjuten förtrupp
“Rendefanan”, Peder Gyllenstierne:
200 skyttar, troligtvis Mickel Gynges fänika dansk-skånska friskyttar
1:a Linjen
Fynske fanen, Morits Podebusk
2:a linjen
Josua von Qualen’s fane (Tyskar):
Skånska fanen, Hak Holgersson:
Jyske fanen, Frans Banner:
3:e linjen
Hoffanen (Tyskar), Henrik Tornow:
“Musefanen” (också kallad drengefanen), Erik Venster:
Totalt ca 1500 ryttare var av ca 600 danska kyrassiärer ifrån Rostjenstens fanor
Siffror ifrån F P Jensen och De Danske nationale troppers deltagelse i Syvaarskrigen 1563-1570 av Cecil w. Lebahn
Daniel Rantzau’s regemente:
Övestelöjtnant Joakim Platow
6 "fähnleins" Tyska landsknektar
5 "fähnleins" Danska soldater.
3300 men
Jürgen von Holle’s regiment:
Övestelöjtnant Lazarus Streckfuss
8 "fähnleins" Tyska landsknektar
2400 men
Artilleriet bestod av 21 kanoner och anfördes av Niels Truidsen Ulfstand.
Får sluta här pg atidbrist men återkommer snarast med en fortsättnign på svaret.
När det gäller landkriget under Nordiska sjuårskriget så är bristerna särskilt allvarliga eftersom han inte har använt vare sig Svenska Generalstabens Axtorna studie från 1926 eller Bertil C:son Barkmans detaljerade beskrivning av Sjuårskriget i Kungl. Svea Livgardes historia II 1560-1612.
Båda dessa verka har gjort djup dykningari det rika källmaterial som finns bevarat så som räkningsböcker, mönsterrullor och inventarier listor från armens förband och fästningar. Det finns alltså säkra siffror på tex förbandens antal och styrka vid en rad tillfällen, belaggda i källor som inte är lika osäkra som tex fältherrars brev och kungliga krönikörers skrivelser. Axtorna är alltså studerat i detalj, den största bristerna är de begränsade uppgifterna på danska armens storlek och förluster.
Följande svenska trupper deltog vid Axtorna
Rytteri
1:a Linjen
Jochim Drachstedt’s fana (Tyskar): 162 men
Anund Stensson’s fana (Småland): 240 men
Lindorm Persson’s fana (Småland): 316 men
Sven Andersson’s fana (Västergötland): 240 men
Johan Bynting’s fana (Tyskar): 167 men
2:a linjen
Klas Kursell’s fana (Tyskar): 242 men
Ivar Ivarsson’s fana (Adelsfana/Uppland and Östergötland)(?): 170 men
Erik Gustafsson’s fana (Adelsfana/Västergötland)(?): 200 men
Jakob Persson’s fana (Östergötland)(?): 245 men
Jost von Ahlenfeld’s fana (Tyskar): 223 men
3:e linjen
Svarta Ryttarna, Harald Törilsson (del av livgardet till häst): 334 men
Hertig Magnus ryttare, Per Olsson (Hertig Magnus garde): 175 men
Jakob Persson’s fana (Uppland): 245 men
Erik Hindersson’s fana (Västgötland) (?): 339 men
William Cohun’s fana (Skottar)(?): 142 men
För att få fram trolig styrka vid slaget bör ovanstående siffror reduceras med 15-20%
Infanteri
1:a eller Konungens eget regemente
Överste Hogenschild Bielke
Gårdsfänikan (Livgardet till fots): 768 men
1. Staffan Persson’s fänika (Uppland): 418 men
5. Långe Bengt’s fänika (Västmanland): 459 men
6. Jöns Olsson’s fänika (Roslagen): 303 men
8. Erik Ålänning’s fänika (Närke): 420 men
9. Olof Helsing’s fänika (Dalarna): 490 men
10. Nils Ålänning’s fänika (Östergötland): 488 men
11.Ebbe Nilsson i Näs fänika (Småland): 374 men
12. Per Månsson’s fänika (Södermanland): 416 men
Attached to the 1st regiment
From the 2nd regiment:
6. Olof Persson’s fänika (Estland): 212 men
9. Finländska adelns knektar (Soldiers raised by the nobles of Finland), Eskil Eriksson: 500 men
From the Marine regiement:
7. Hans Eriksson’s fänika (Uppland): 461 men
Nyuppsatta enheter:
Bonde Trulsson’s fänika (Småland): 431 men
För att få fram trolig styrka vid slaget bör ovanstående siffror reduceras med 10%
Kombinerade regementet.
Överste Åke Bengtsson Färla
Frrån 2:a Regementet
2..* Anders Eriksson’s fänika (Västergötland): 388 men
4.* Tomas Olsson’s fänika (Finland): 360 men
8.* Håkan Kåre’s fänika (Småland): 426 men
11.* Lasse von Skara’s fänika (Småland): 353 men
Lasse Olsson’s fänika (Västergötland): 400 men
From the 3:e Regementet också kallat Hakeskytteregementet
4. Klemet von Eisleben’s fänika (Småland): 480 men
5.* Anders Östgöte’s fänika (Småland): 300 men
6.* Sven Eriksson’s fänika (Västergötland): 300 men
4:e Regementet, kallat Skeppsregementet
8.*Lasse Månsson’s fänika (Uppland): 200 men
Lasse Böös’ fänika (Närke): 289 men
Nyuppsatta enheter:
Mats Nyläning’s fänika (Småland): 300 men
För att få fram trolig styrka vid slaget bör ovanstående siffror reduceras med 30%
Artilleriet:Anders Sigfridsson Rålamb
2st Trekvarts slangor: 9 cm kanon, sköt 8-punds kula.
3st Halv slangor: 7 cm kanon, sköt 4-punds kula
6st Dubbla falkonetter: 6 cm kanon, sköt 2.5 punds kula
1st Enkel falkonett: 5cm kanon, sköt 1,5 till 2 punds kula
26 falkuner: 4 cm kanon, sköt 1 till 1.25 punds kula.
9 ‘Mickhakar’: sköt 0.5 punds kula.
Den danskar armen vid Axtorna är svårare att få fram detaljer på, det finns dessuom en konflikt mellan svensk och dansk forskning på det området. Här lutar jag åt att Frede P Jensen har rätt
Rytteriet
"Förtrav" Finns ordet på norska? Det är en framkskjuten förtrupp
“Rendefanan”, Peder Gyllenstierne:
200 skyttar, troligtvis Mickel Gynges fänika dansk-skånska friskyttar
1:a Linjen
Fynske fanen, Morits Podebusk
2:a linjen
Josua von Qualen’s fane (Tyskar):
Skånska fanen, Hak Holgersson:
Jyske fanen, Frans Banner:
3:e linjen
Hoffanen (Tyskar), Henrik Tornow:
“Musefanen” (också kallad drengefanen), Erik Venster:
Totalt ca 1500 ryttare var av ca 600 danska kyrassiärer ifrån Rostjenstens fanor
Siffror ifrån F P Jensen och De Danske nationale troppers deltagelse i Syvaarskrigen 1563-1570 av Cecil w. Lebahn
Daniel Rantzau’s regemente:
Övestelöjtnant Joakim Platow
6 "fähnleins" Tyska landsknektar
5 "fähnleins" Danska soldater.
3300 men
Jürgen von Holle’s regiment:
Övestelöjtnant Lazarus Streckfuss
8 "fähnleins" Tyska landsknektar
2400 men
Artilleriet bestod av 21 kanoner och anfördes av Niels Truidsen Ulfstand.
Får sluta här pg atidbrist men återkommer snarast med en fortsättnign på svaret.
Utrolig! 
Dette hadde jeg neimen ikke ventet meg og hvis du kunne ha solid bakgrunn for disse opplysningene, er det klart at de er en stor autoritet på det feltet som kunne ha gjorde noe med allmente oppfatning av "fakta" omkring Sjuårskrigen. Jeg hadde jo sett på leksioner og andre summeringer på svensk av eldre og nyere dato som mer eller mindre gjentar det Sundberg presentert, "Svenska Slagfält" var en brytning med dette tendenset dersom man fikk en faktisk innsiktelse som åpner opp et nytt perspektiv. Om vi skulle går ut fra at Rantzau ment "tre tusen døde liggende på slagmarken" uten å presisert hvilken andel var dansk, tysk eller svensk- kan det hendt at de "300 døde" var dansk eller av høy status, da kunne vi ha en rimelig sikkerhet på at opptil 2000 svensker og 1000 dansker var drept og antall sårede kan være lik høy likesom med antall fanger. Etter en kilde er det sagt at 200 dansker var tatt til fange i likehet med ti ganger flere av Rantzau (?).
Dersom jeg skulle akseptere deres etablering av bakgrunnsstoff om sammensetting av både svenske og danske styrker siden de har tilgang til Jensens bok og hans opplysninger ( jeg misunnet dem! ) var det på grunn av at de hadde tilgjengelighet til mer stoff enn hva jeg hadde forsøkt å får tak på. I Norge virket det som det fantes en motvilje mot militærhistorie generelt sett og de på norsk var for gamle eller for nasjonalistiskpåvirkede som overså militærhistorie fra Danmark-Norge i detaljer- og faglitteratur "selges ikke" i butikk som forslag, deretter så man bare få dusiner av slike bøker i lik mange år. Det samme er etterspørsel i Norge, nært alt jeg fikk tak på var i andre land i Internet eller på reiser.
Da jeg for flere år siden lett opp stoff om krigen mellom Norge og Sverige var det sjokkartende å oppdager at det var nært tabu for norske historikerne å nevnte aggressive handlinger fra norsk side og felttog inn i Sverige var deretter forsøkt "glemt"- i likehet med herjingstogene under Sjuårskrigen. Jeg måtte helt til Värmland og deretter lete opp på Internett for et oppriktig bilde som effektivt ødelegger bildet av "den sanneferdige bondefreden" som var ment å hersker langs den norske-svenske grensen. De samme opplysninger samt en del gransking i norske kilder om Trondheim og lokale miljø på grensetraktene mer eller mindre ødelegger troen på bondefreden som i virkeligheten var destabilisende og kortlevende som mellom Bleksinge og Småland.
Nå tilbake til Axtorna. Bertil C:son Barkman levde i mellomkrigsperioden og det er allment kjent at samtiden alltid har en påvirkning på all historiebearbeidering spesielt i sanking av historiske dokumentasjon og deretter utlegging av dette i bokformat for et bredt publikum farget av deres tids perspektiv og tankemåte. Det samme kan sies om "Meddelanden från krigsarkivet IV" i 1926. Mange av mytene og løgner som hadde tilskyet militærhistoriske fakta, også i Sverige, var et resultat av seneste historiebearbeidering ofte i nasjonalistiske klær og derfor var jeg i utgangspunktet skeptisk overfor deres prestasjon her dersom tidligere erfaring var lite positivt om "bråkjekke påstander".
Jeg ment da ikke at Axtorna var tilskyet, men at det kan være mulig at de svenske opplysningene fra Bielke og deretter sekretæren til Erik XIV, Helsing, ikke helt kan tars for god fisk som med Rantzau som kan effektivt holde munn eller vri om faktum. Helsing spesielt med tanke på hans nærhet til Erik XIV er mindre sannsynlig enn Bielke og Rantzau dersom han kunne fristes til å tillegget ekstra "detaljer". Men slik det er, må vi nok akseptere dette.
Takk for informasjon over styrkeoppstillingene om slaget ved Axtorna, dette var uventede og høyst velkommende. Jeg vil nå gjenopptar søken etter Jensen`s bok på nytt. Erik XIVs hær var spesielt, men ikke ufeilbar eller så velorganisert etter datidens særvane selv om den utvilsomt var kanskje best utrustede "nasjonalshær" som består av innfødte soldater rekruttert eller tatt ut for stridstjeneste i Europa.
Dette hadde jeg neimen ikke ventet meg og hvis du kunne ha solid bakgrunn for disse opplysningene, er det klart at de er en stor autoritet på det feltet som kunne ha gjorde noe med allmente oppfatning av "fakta" omkring Sjuårskrigen. Jeg hadde jo sett på leksioner og andre summeringer på svensk av eldre og nyere dato som mer eller mindre gjentar det Sundberg presentert, "Svenska Slagfält" var en brytning med dette tendenset dersom man fikk en faktisk innsiktelse som åpner opp et nytt perspektiv. Om vi skulle går ut fra at Rantzau ment "tre tusen døde liggende på slagmarken" uten å presisert hvilken andel var dansk, tysk eller svensk- kan det hendt at de "300 døde" var dansk eller av høy status, da kunne vi ha en rimelig sikkerhet på at opptil 2000 svensker og 1000 dansker var drept og antall sårede kan være lik høy likesom med antall fanger. Etter en kilde er det sagt at 200 dansker var tatt til fange i likehet med ti ganger flere av Rantzau (?).
Dersom jeg skulle akseptere deres etablering av bakgrunnsstoff om sammensetting av både svenske og danske styrker siden de har tilgang til Jensens bok og hans opplysninger ( jeg misunnet dem! ) var det på grunn av at de hadde tilgjengelighet til mer stoff enn hva jeg hadde forsøkt å får tak på. I Norge virket det som det fantes en motvilje mot militærhistorie generelt sett og de på norsk var for gamle eller for nasjonalistiskpåvirkede som overså militærhistorie fra Danmark-Norge i detaljer- og faglitteratur "selges ikke" i butikk som forslag, deretter så man bare få dusiner av slike bøker i lik mange år. Det samme er etterspørsel i Norge, nært alt jeg fikk tak på var i andre land i Internet eller på reiser.
Da jeg for flere år siden lett opp stoff om krigen mellom Norge og Sverige var det sjokkartende å oppdager at det var nært tabu for norske historikerne å nevnte aggressive handlinger fra norsk side og felttog inn i Sverige var deretter forsøkt "glemt"- i likehet med herjingstogene under Sjuårskrigen. Jeg måtte helt til Värmland og deretter lete opp på Internett for et oppriktig bilde som effektivt ødelegger bildet av "den sanneferdige bondefreden" som var ment å hersker langs den norske-svenske grensen. De samme opplysninger samt en del gransking i norske kilder om Trondheim og lokale miljø på grensetraktene mer eller mindre ødelegger troen på bondefreden som i virkeligheten var destabilisende og kortlevende som mellom Bleksinge og Småland.
Nå tilbake til Axtorna. Bertil C:son Barkman levde i mellomkrigsperioden og det er allment kjent at samtiden alltid har en påvirkning på all historiebearbeidering spesielt i sanking av historiske dokumentasjon og deretter utlegging av dette i bokformat for et bredt publikum farget av deres tids perspektiv og tankemåte. Det samme kan sies om "Meddelanden från krigsarkivet IV" i 1926. Mange av mytene og løgner som hadde tilskyet militærhistoriske fakta, også i Sverige, var et resultat av seneste historiebearbeidering ofte i nasjonalistiske klær og derfor var jeg i utgangspunktet skeptisk overfor deres prestasjon her dersom tidligere erfaring var lite positivt om "bråkjekke påstander".
Jeg ment da ikke at Axtorna var tilskyet, men at det kan være mulig at de svenske opplysningene fra Bielke og deretter sekretæren til Erik XIV, Helsing, ikke helt kan tars for god fisk som med Rantzau som kan effektivt holde munn eller vri om faktum. Helsing spesielt med tanke på hans nærhet til Erik XIV er mindre sannsynlig enn Bielke og Rantzau dersom han kunne fristes til å tillegget ekstra "detaljer". Men slik det er, må vi nok akseptere dette.
Takk for informasjon over styrkeoppstillingene om slaget ved Axtorna, dette var uventede og høyst velkommende. Jeg vil nå gjenopptar søken etter Jensen`s bok på nytt. Erik XIVs hær var spesielt, men ikke ufeilbar eller så velorganisert etter datidens særvane selv om den utvilsomt var kanskje best utrustede "nasjonalshær" som består av innfødte soldater rekruttert eller tatt ut for stridstjeneste i Europa.