På Guadalcanal rasade striderna vidare med oförminskad våldsamhet vilket på båda sidor medförde behov av kontinuerlig tillförsel av underhåll och förstärkningar. Japanerna, vilkas förbindelselinjer var mycket kortare än motståndarens, bedrev en livlig nattlig trafik utefter en route, som utgick från Rabaul, Bougainville och Shortland och tvärs igenom Salomonöarna ledde fram till Guadalcanal. Denna trafik var tidvis så regelbunden, att den av amerikanerna kallades "Tokyo-expressen".
På amerikansk sida framfördes förstärkningar och underhåll i långsammare takt. Till skillnad från motståndaren lossade amerikanerna sina större fartyg vid Guadalcanal under dager, då luftförsvaret var effektivt, och drog dem sydvart under dygnets mörka del, då den japanska överlägsenheten till sjöss gjorde sig gällande. I avsikt att strypa den amerikanska tillförseln grupperade japanerna från slutet av aug -42 fyra ubåtar i tillfartslederna till Guadalcanal, tre båtar väst Salomonöarna och ytterligare sex i en spaningslinje i anslutning till Santa Cruzöarna. Dessa båtar nådde viktiga framgångar. 31 aug skadades Saratoga av en torped och måste sändas till Pearl Harbor för reparation, som krävde tre månader.
I mitten av september angrep en av de vid Santa Cruzöarna baserade ubåtarna ( I-19 ) en amerikansk transport, som kom från Espiritu Santo på Nya Hebriderna. Härvid sänktes hangarfartyget Wasp, medan slagskeppet North Carolina och jagaren O'Brien (DD-415) skadades. Den sistnämnda sjönk, då den var på väg till Pearl Harbor för reparation. Dessa förluster och skador medförde en allvarlig försämring av amerikanernas sjöstrategiska läge: i södra Stilla havet återstod endast ett slagskepp och ett hangarfartyg (Washington och Hornet) i stridsdugligt skick.
Omkring månadsskiftet aug/sep såg sig den japanska krigsledningen nödsakad att helt ändra målet för offensiven i Söderhavet. Likvideringen av det amerikanska brohuvudet på Guadalcanal erhöll högsta prioritet, medan expeditionsstyrkan på Nya Guinea, vilken ännu befann sig under framryckning, om erforderligt fick övergå till försvar. I början av september hade japanerna med hjälp av "Tokyo-expressen" lyckats föra fram delar av en ny division till Guadalcanal. Striderna på ön nådde därefter en första kulmen i slaget vid "Bloody Ridge" 12-14 sep, då amerikanerna slog tillbaka ett häftigt och för japanerna mycket förlustbringande anfall mot Henderson Field. Efter detta misslyckande insåg japanerna, att de underskattat motståndarens styrka och fortsatte att pumpa in förstärkningar, alltjämt dock i små kontingenter.
MVH
Salomonkampanjen
Senast redigerad av 2 Battler, redigerad totalt 21 gång.
På väg den 17 sep, 1942, till Pearl Harbor och permanenta reparationer. Saratoga hade träffats av en japansk ubåtstorped den 31 aug vid Solomonöarna, och utfört temporära reparationer vid Makualofa Harbor, Tongatabu Island.
USS Wasp brinnande efter att ha träffats av tre torpeder från den japanska ubåten I-19 den 15 sep 1942, hangarfartyget sjönk senare.
Jagaren O'Brien (DD-415 träffas av en ubåtstorped
USS North Carolina i docka för reparation av torpedskada
Portside damage from Japanese submarine I-15 torpedo (21- inch/oxygen propelled). Photo taken Oct. 11, 1942 at Pearl Harbor where permanent repairs were done.
http://www.navsource.org/archives/01idx.htm
MVH
Den 9 okt -42 landsatte lätta kryssaren Tatsuta och fem jagare en mindre styrka vid Tassafaronga. Följande dag inleddes ett något större företag, vars mål var att landsätta en infanteribataljon, artilleri m m vid Kokumbona sydost Tassafaronga. Medan lossningen pågick skulle Henderson Field beskjutas av en tung kryssardivision. Den japanska styrkan organiserades i Rabaul och fick följande sammansättning:
Japansk expeditionsstyrka
Konteramiral Goto
Beskjutningsgrupp
6. kryssardivisionen: tunga kryssarna Aoba (flaggskepp), Kinugasa och Furutaka
Två jagare
Transportgrupp
Flygdepåfartygen Chitose och Nissin (728 man, två fältkanoner, fyra 15 cm haubitser, sex landstigningsfarkoster m m)
Sex jagare
Japanernas förehavanden i Rabaul undgick icke amerikanerna, som beslöt att omgående förstärka garnisonen på Guadalcanal. Den 9 okt avseglade från Nouméa två transportfartyg och åtta jagare, vilka medförde ett infanteriregemente på 2.840 man. Som fjärrskydd insattes tre stridsgrupper. Den första med hangarfartyget Hornet som kärna sändes till farvattnen sydväst Guadalcanal och den andra, uppbyggd kring slagskeppet Washington, till området ost Malaita. Den tredje gruppen, Operationsstyrka 64, sköts fram till till Rennelön sydväst San Cristobal med uppgift att spana efter och förstöra fientliga fartyg och landstigningsfarkoster. Styrkan hade följande sammansättning:
Operationsstyrka 64
Konteramiral Scott
Tunga kryssarna San Francisco (flaggskepp) och Salt Lake City
Lätta kryssarna Boise och Helena
Fem jagare
Operationsstyrka 64 gjorde såväl den 9 som den 10 okt framstötar mot Cape Esperance men återgick sydvart, sedan flygspaningen rapporterat, att inga fientliga fartyg siktats. Den 11 okt omkring 16.00 fick emellertid Scott meddelande om att en fientlig styrka med hög fart nalkades från nordväst och beräknades nå Guadalcanal omkring midnatt 11/12 okt. Scott ökade farten till 29 knop och satte en kurs, som skulle placera honom i närheten av Savo, innan fienden inträffade där. 23.25 fick Helena utanför Cape Esperance radarkontakt med amiral Goto's förband, som nalkades på sydostlig kurs. 23.46 öppnade amerikanerna eld.
Denna gång var det japanernas tur att bli fullständigt överraskade: Goto visste icke, att fienden var i närheten, förrän projektilerna började hagla omkring hans flaggskepp. Han befann sig dessutom i ett taktiskt ogynnsamt läge, eftersom Scott lyckats nå det eftertraktade T - läget tvärs fiendens kurslinje. Under första fasen av slaget vid Cape Esperance skades Aoba svårt, varvid Goto stupade. Furutaka och en jagare sänktes. När japanerna hämtat sig efter den första överraskningen, girade de till kontrakurs och började retirera mot nordväst. Samtidigt öppnade deras två återstående kryssare en välriktad eld, sänkte en jagare och tillfogade Boise betydande skador. Amiral Scott avbröt förföljandet 00.28 och därmed slutade striden.
Under tiden landsatte den japanska transportgruppen medförd personal och materiel. Särskilt haubitserna utgjorde en välkommen förstärkning, som kom att bereda amerikanerna mycket besvär. Flygdepåfartygen drog sig därefter oskadda tillbaka. Däremot sänktes den 12 okt två av transportgruppens jagare, vilka sökte efter överlevande från Goto's division. På morgonen den 13 okt anlände den amerikanska transportstyrkan och landsatte det embarkerade infanteriregementet, vilket mer än väl kompenserade förstärkningen på japansk sida.
Karta: http://ahoy.tk-jk.net/MoreImages/Solomo ... artBig.jpg
MVH
Japansk expeditionsstyrka
Konteramiral Goto
Beskjutningsgrupp
6. kryssardivisionen: tunga kryssarna Aoba (flaggskepp), Kinugasa och Furutaka
Två jagare
Transportgrupp
Flygdepåfartygen Chitose och Nissin (728 man, två fältkanoner, fyra 15 cm haubitser, sex landstigningsfarkoster m m)
Sex jagare
Japanernas förehavanden i Rabaul undgick icke amerikanerna, som beslöt att omgående förstärka garnisonen på Guadalcanal. Den 9 okt avseglade från Nouméa två transportfartyg och åtta jagare, vilka medförde ett infanteriregemente på 2.840 man. Som fjärrskydd insattes tre stridsgrupper. Den första med hangarfartyget Hornet som kärna sändes till farvattnen sydväst Guadalcanal och den andra, uppbyggd kring slagskeppet Washington, till området ost Malaita. Den tredje gruppen, Operationsstyrka 64, sköts fram till till Rennelön sydväst San Cristobal med uppgift att spana efter och förstöra fientliga fartyg och landstigningsfarkoster. Styrkan hade följande sammansättning:
Operationsstyrka 64
Konteramiral Scott
Tunga kryssarna San Francisco (flaggskepp) och Salt Lake City
Lätta kryssarna Boise och Helena
Fem jagare
Operationsstyrka 64 gjorde såväl den 9 som den 10 okt framstötar mot Cape Esperance men återgick sydvart, sedan flygspaningen rapporterat, att inga fientliga fartyg siktats. Den 11 okt omkring 16.00 fick emellertid Scott meddelande om att en fientlig styrka med hög fart nalkades från nordväst och beräknades nå Guadalcanal omkring midnatt 11/12 okt. Scott ökade farten till 29 knop och satte en kurs, som skulle placera honom i närheten av Savo, innan fienden inträffade där. 23.25 fick Helena utanför Cape Esperance radarkontakt med amiral Goto's förband, som nalkades på sydostlig kurs. 23.46 öppnade amerikanerna eld.
Denna gång var det japanernas tur att bli fullständigt överraskade: Goto visste icke, att fienden var i närheten, förrän projektilerna började hagla omkring hans flaggskepp. Han befann sig dessutom i ett taktiskt ogynnsamt läge, eftersom Scott lyckats nå det eftertraktade T - läget tvärs fiendens kurslinje. Under första fasen av slaget vid Cape Esperance skades Aoba svårt, varvid Goto stupade. Furutaka och en jagare sänktes. När japanerna hämtat sig efter den första överraskningen, girade de till kontrakurs och började retirera mot nordväst. Samtidigt öppnade deras två återstående kryssare en välriktad eld, sänkte en jagare och tillfogade Boise betydande skador. Amiral Scott avbröt förföljandet 00.28 och därmed slutade striden.
Under tiden landsatte den japanska transportgruppen medförd personal och materiel. Särskilt haubitserna utgjorde en välkommen förstärkning, som kom att bereda amerikanerna mycket besvär. Flygdepåfartygen drog sig därefter oskadda tillbaka. Däremot sänktes den 12 okt två av transportgruppens jagare, vilka sökte efter överlevande från Goto's division. På morgonen den 13 okt anlände den amerikanska transportstyrkan och landsatte det embarkerade infanteriregementet, vilket mer än väl kompenserade förstärkningen på japansk sida.
Karta: http://ahoy.tk-jk.net/MoreImages/Solomo ... artBig.jpg
MVH
Konteramiral Aritomo Goto dödades när
hans flaggskepp Aoba träffades.
Tunga kryssaren Furutaka sänktes vid slaget vid Cape Esperance natten den 11/12 okt 1942.
Chef för Opertionsstyrka 64 Konteramiral Norman Scott.
Lätta kryssaren Boise anländer till Philadelphia Navy Yard i November 1942 för reparationer av skadorna hon åsamkat sig vid slaget vid Cape Esperance. Notera riktningen på torn 1, tornet låste sig efter att en japansk 8" granat träffat den pansrade barbetten strax under tornet.
http://www.combinedfleet.com/kaigun.htm
http://www.warship.get.net.pl/Japonia/Japonia.html
http://www.history.navy.mil/photos/pers-us/uspers.htm
http://www.navsource.org/archives/04idx.htm
MVH
Slaget vid Cape Esperance var en klar seger för amiral Scott, som dock icke kunde förhindra, att japanerna fick iland friska trupper och viktig materiel. När de första optimistiska rapporterna kom in på amerikansk sida, bedömdes att segern vid Cape Esperance var likvärdig med japanernas seger vid Savo. Skildringen visar, att detta icke var fallet. Utgången var emellertid av stort värde för att höja tillförsikten på amerikansk och bröt i viss mån japanernas tilltro till sin egen överlägsenhet i nattstrid.
Motgången vid Cape Esperance dämpade på intet vis den japanska stridsviljan. Krigsledningen var fast besluten att driva bort amerikanerna från Salomonöarna och kastade fram alla disponibla sjö- och flygstridskrafter mot Guadalcanal, som hölls under skoningslöst tryck. Samtidigt löpte "Tokyoexpressen" för fullt och framförde nya förstärkningar.
Redan den 13 okt insattes två flyganfall mot Henderson Field. Följande natt uppträdde en japansk eskader, som omfattade slagkryssarna Kongo och Haruna, lätta kryssaren Isuzu och nio jagare, utanför Guadalcanal och utsatte flygfältet för en våldsam beskjutning med 35,6 cm pjäser. När marinsoldaterna i gryningen den 14 okt kunde överblicka läget, konstanterades att endast 42 flygplan återstod av de 90, som var förlagda till basen. Större delen av de redan knappa drivmedelsförråden hade gått upp i rök. En enda, provisorisk startbana var i brukbart skick. Situationen var kritisk och tveksamhet rådde om möjligheten att hålla flygbasen mycket längre. Den 14 okt anlände ytterligare japanska förstärkningar med sex transportfartyg, eskorterade av fyra jagare. Ett tiotal amerikanska flygplan, allt som för ögonblicket kunde flyga, försökte förgäves hejda transporten. Japanerna fortsatte att pressa på. Natten 14/15 okt vräkte tunga kryssarna Chokai och Kinugasa 752 20,3 cm projektiler över flygfältet.
På morgonen upptäckte amerikanerna sex japanska transportfartyg, som i fullt dagsljus landsatte trupper och lossade materiel vid Tassafaronga. De sista drivmedelsresterna skrapades ihop, varefter återstående flygplan gick till motanfall. Tre japanska fartyg skadades så svårt, att de måste sättas på land och sedemera blev vrak. Återstående tre fartyg skadades likaledes men lyckades undkomma nordvart. Japanerna hade dock hunnit landsätta omkring 4.000 man och bragte därmed upp sina styrkor på Guadalcanal till 20.000 man. Natten 15/16 okt genomförde tunga kryssarna Myoko och Maya ytterligare en beskjutning, under vilken Henderson Field dränktes av 1.500 20,3 cm granater.
Den 15 okt uttalade amiral Nimitz, att kontrollen över farvattnen runt södra Salomonöarna tycktes ha gått förlorad, att garnisonen på Guadalcanal i fortsättningen endast kunde underhållas till priset av stora förluster och att situationen var kritisk om än icke hopplös. Följande dag godkände storamiral King Nimitz förslag, att viceamiral Halsey skulle avlösa Ghormley som chef för Södra Stillahavsområdet. Sedan president Roosevelt kraftigt framhållit, att förstärkningar snabbt måste föras fram till Guadalcanal, vidtogs åtgärder för att förstärka marinstridskrafterna i södra Stilla havet med ett slagskepp, sex kryssare, 24 ubåtar och omkring 130 marinplan. Hangarfartyget Enterprise reparerades provisoriskt och sattes i tjänst. Slutligen förflyttades en infanteridivision och 75 arméflygplan från Hawaii till Söderhavet.
Under tiden sluförde japanerna förberedelserna för en oktoberoffensiv på Guadalcanal. Deras plan gick ut på ett koncentrerat anfall söderifrån mot Henderson Field. Så snart detta intagits, skulle en kraftig flotta tränga sydvart med uppgift att uppfånga och förinta varenda större stridsgrupp inom Salomonområdet liksom varje förstärkning.
De i det föregående skildrade företagen runt Salomonöarna i mitten av oktober utgjorde inledningen till denna operation. Med beskjutningen av Henderson Field natten 15/16 okt var japanernas förberedelser vid Guadalcanal avslutade och den 19 okt utlöstes offensiven mot flygfältet.
Under den närmast följande veckan utkämpades blodiga strider, varunder båda sidors lätta sjöstridskrafter ingrep för att lämna eldunderstöd. Vid ett av dessa tillfällen sänktes lätta kryssaren Yura av amerikanskt flyg. I gryningen den 26 okt inställde japanerna offensiven och gav upp kampen om Henderson Field. Amerikanerna hade då förlorat 350 man, medan japanernas förluster enligt amerikansk uppgift kunde räknas i tusentals man. Försvaret hade kämpat sig igenom ännu en svår kris. Faran var dock icke över: i enlighet med den japanska operationsplanen var en stark flotta i annalkande.
MVH
Motgången vid Cape Esperance dämpade på intet vis den japanska stridsviljan. Krigsledningen var fast besluten att driva bort amerikanerna från Salomonöarna och kastade fram alla disponibla sjö- och flygstridskrafter mot Guadalcanal, som hölls under skoningslöst tryck. Samtidigt löpte "Tokyoexpressen" för fullt och framförde nya förstärkningar.
Redan den 13 okt insattes två flyganfall mot Henderson Field. Följande natt uppträdde en japansk eskader, som omfattade slagkryssarna Kongo och Haruna, lätta kryssaren Isuzu och nio jagare, utanför Guadalcanal och utsatte flygfältet för en våldsam beskjutning med 35,6 cm pjäser. När marinsoldaterna i gryningen den 14 okt kunde överblicka läget, konstanterades att endast 42 flygplan återstod av de 90, som var förlagda till basen. Större delen av de redan knappa drivmedelsförråden hade gått upp i rök. En enda, provisorisk startbana var i brukbart skick. Situationen var kritisk och tveksamhet rådde om möjligheten att hålla flygbasen mycket längre. Den 14 okt anlände ytterligare japanska förstärkningar med sex transportfartyg, eskorterade av fyra jagare. Ett tiotal amerikanska flygplan, allt som för ögonblicket kunde flyga, försökte förgäves hejda transporten. Japanerna fortsatte att pressa på. Natten 14/15 okt vräkte tunga kryssarna Chokai och Kinugasa 752 20,3 cm projektiler över flygfältet.
På morgonen upptäckte amerikanerna sex japanska transportfartyg, som i fullt dagsljus landsatte trupper och lossade materiel vid Tassafaronga. De sista drivmedelsresterna skrapades ihop, varefter återstående flygplan gick till motanfall. Tre japanska fartyg skadades så svårt, att de måste sättas på land och sedemera blev vrak. Återstående tre fartyg skadades likaledes men lyckades undkomma nordvart. Japanerna hade dock hunnit landsätta omkring 4.000 man och bragte därmed upp sina styrkor på Guadalcanal till 20.000 man. Natten 15/16 okt genomförde tunga kryssarna Myoko och Maya ytterligare en beskjutning, under vilken Henderson Field dränktes av 1.500 20,3 cm granater.
Den 15 okt uttalade amiral Nimitz, att kontrollen över farvattnen runt södra Salomonöarna tycktes ha gått förlorad, att garnisonen på Guadalcanal i fortsättningen endast kunde underhållas till priset av stora förluster och att situationen var kritisk om än icke hopplös. Följande dag godkände storamiral King Nimitz förslag, att viceamiral Halsey skulle avlösa Ghormley som chef för Södra Stillahavsområdet. Sedan president Roosevelt kraftigt framhållit, att förstärkningar snabbt måste föras fram till Guadalcanal, vidtogs åtgärder för att förstärka marinstridskrafterna i södra Stilla havet med ett slagskepp, sex kryssare, 24 ubåtar och omkring 130 marinplan. Hangarfartyget Enterprise reparerades provisoriskt och sattes i tjänst. Slutligen förflyttades en infanteridivision och 75 arméflygplan från Hawaii till Söderhavet.
Under tiden sluförde japanerna förberedelserna för en oktoberoffensiv på Guadalcanal. Deras plan gick ut på ett koncentrerat anfall söderifrån mot Henderson Field. Så snart detta intagits, skulle en kraftig flotta tränga sydvart med uppgift att uppfånga och förinta varenda större stridsgrupp inom Salomonområdet liksom varje förstärkning.
De i det föregående skildrade företagen runt Salomonöarna i mitten av oktober utgjorde inledningen till denna operation. Med beskjutningen av Henderson Field natten 15/16 okt var japanernas förberedelser vid Guadalcanal avslutade och den 19 okt utlöstes offensiven mot flygfältet.
Under den närmast följande veckan utkämpades blodiga strider, varunder båda sidors lätta sjöstridskrafter ingrep för att lämna eldunderstöd. Vid ett av dessa tillfällen sänktes lätta kryssaren Yura av amerikanskt flyg. I gryningen den 26 okt inställde japanerna offensiven och gav upp kampen om Henderson Field. Amerikanerna hade då förlorat 350 man, medan japanernas förluster enligt amerikansk uppgift kunde räknas i tusentals man. Försvaret hade kämpat sig igenom ännu en svår kris. Faran var dock icke över: i enlighet med den japanska operationsplanen var en stark flotta i annalkande.
MVH
Kyusyu Maru sänktes av amerikanskt flyg den 15 okt 1942
Kyusyu Maru har en egen sida: http://www.michaelmcfadyenscuba.info/ar ... kyusyu.htm
Lätta kryssaren Yura sänktes av amerikanskt flyg.
http://www.history.navy.mil/photos/sh-f ... p-name.htm
MVH
Slaget vid Santa Cruzöarna den 26 okt 1942, har berörts tidigare. Lägger in en karta och några bilder.
http://www.ibiblio.org/hyperwar/USN/USN ... Cruz-1.jpg
Karta över slaget vid Santa Cruzöarna.
Hornet under attack.
Hornet bogseras av kryssaren Northamton
South Dakota attackeras av ett japanskt torpedplan.
http://www.navsource.org/archives/02/020816.jpg
Besättningen på Hornet är beredda att överge fartyget.
Enterprise under attack
Skaderapport Enterprise: http://www.cv6.org/ship/damage/santacruz_1.htm
http://www.ibiblio.org/hyperwar/USN/USN-CN-SantaCruz/
http://www.navsource.org/archives/02idx.htm
MVH
http://www.ibiblio.org/hyperwar/USN/USN ... Cruz-1.jpg
Karta över slaget vid Santa Cruzöarna.
Hornet under attack.
Hornet bogseras av kryssaren Northamton
South Dakota attackeras av ett japanskt torpedplan.
http://www.navsource.org/archives/02/020816.jpg
Besättningen på Hornet är beredda att överge fartyget.
Enterprise under attack
Skaderapport Enterprise: http://www.cv6.org/ship/damage/santacruz_1.htm
http://www.ibiblio.org/hyperwar/USN/USN-CN-SantaCruz/
http://www.navsource.org/archives/02idx.htm
MVH
Senast redigerad av 1 Battler, redigerad totalt 8 gånger.
-
Olof Larsson
- Medlem
- Inlägg: 1741
- Blev medlem: 25 mars 2002, 19:08
- Ort: Sverige
-
Gutekrigaren
- Medlem
- Inlägg: 4120
- Blev medlem: 23 mars 2002, 19:38
- Ort: Rom
Sänkningen av Hornet var en allvarlig motgång och föranledde storamiral King att begära hjälp av britterna. Amiralitetet ställde hangarfartyget Victorius till förfogande. Detta fartyg blev dock icke klart för samverkan med Pacific Fleet förrän i mars 1943.
Trots det kostsamma misslyckandet i oktober vidhöll japanerna envist sin föresats att erövra Henderson Field. Kryssare och jagare förde under tiden 2 - 10 nov nästan varje natt över förstärkningar till Kokumbona. Samtidigt utarbetades planer för en större operation, som gick ut på att förstöra Henderson Field genom en nattlig beskjutning från slagkryssare och att därefter under dager föra över en kraftigt skyddad konvoj till Guadalcanal.
Amerikanerna var lika fast beslutna att förstärka sina styrkor på den omstridda ön. Två regementen ur marinkåren landsattes den 4 nov vid Lunga Point och följdes den 11 - 12 nov av två konvojer med totalt 6.000 man. Konvojerna skyddades av två stridsgrupper under befäl av konteramiralerna Callaghan och Scott. Lossningen pågick alltjämt vid Lunga Point den 12 nov, då rapport ingick, att en stark japansk eskader nalkades från Rabaul. Detta var den raidstyrka, som avdelats för beskjutningen av Henderson Field. Amerikanerna slutförde lossningen, varefter transportfartygen avgick med tre jagare som närbevakning. Med övriga fartyg styrde Callaghan mot sundet mellan Savo och Guadalcanal för att uppta fördröjande strid och därigenom hindra japanerna att angripa transportfartygen.
Den 13 nov omkring 01.40 möttes de båda styrkorna praktiskt taget stäv mot stäv, varefter en våldsam nattlig strid utkämpades i området mellan Lunga Point och Savo. Denna strid utgjorde den första av de sammandrabbningar, som ägde rum mellan den 13 och 15 nov och erhållit beteckningen: slaget vid Guadalcanal. I striden den 13 nov deltog följande stridskrafter:
Stridsgrupp 67.4 Konteramiral Callaghan
Tunga kryssarna San Francisko (flaggskepp) och Portland samt lätta kryssaren Helena
Lvkryssarna Atlanta (amiral Scott) och Juneau
Åtta jagare
Japansk raidstyrka. Viceamiral Abe
Slagkryssarna Hiei och Kirishima
Lätta kryssaren Nagara och elva jagare
Slaget blev en av andra världskrigets hårdaste sjöstrider. Amerikanerna rände rätt in i motståndarens gruppering, varefter fullständigt kaos inträdde. Artilleri och torpeder sattes in på kortast tänkbara stridsavstånd med påföljd, att förluster och skador blev utomordentligt svåra. Amiral Scott, segraren från Cape Esperance, stupade i slagets början, då Atlanta sköts sönder och samman. Kort efteråt föll även amiral Callaghan. På amerikansk sida blev samtliga kryssare utom Helena samt flera jagare svårt skadade. Två jagare sänktes. Japanerna förlorade likaledes två jagare. Amiral Abe's flaggskepp, slagkryssaren Hiei, erhöll ett femtiotal träffar och blev nästan helt manöverodugligt. Anledningen till de svåra skadorna på amerikansk sida var framför allt de högeffektiva japanska torpederna. Efter striden uppgav japanerna planen att beskjuta Henderson Field och retirerade på ömse sidor om Savo. De amerikanska fartyg, som alltjämt kunde förflytta sig, drog sig undan ostvart genom sundet mellan Florida och Guadalcanal.
Tunga kryssaren Portland räddades med möda in till Tulagi. Atlanta ankrade vid Guadalcanal men sjönk på kvällen den 13 nov. Kort dessförinnan hade också också två helt utbrända amerikanska jagare gått till botten sydost Savo. Under återfärden till basen träffades den skadade Juneau av en ubåtstorped och sjönk efter en fruktansvärd explosion. Den amerikanska flygspaningen påträffade Hiei, som långsamt cirklade i närheten av Savo, Slagkryssaren angreps under dagen av bomb- och torpedflygförband och sjönk på kvällen den 13 nov.
De båda sidornas fartygsförluster var i stort sett likvärdiga: två amerikanska kryssare och fyra jagare mot en japansk slagkryssare och två jagare. Amerikanernas personalförluster var däremot mångdubbelt större än motståndarens. Callaghan räddade emellertid Henderson Field från ännu en beskjutning, vilket var av betydelse med tanke på den planerade japanska förstärkningskonvojen.
MVH
Trots det kostsamma misslyckandet i oktober vidhöll japanerna envist sin föresats att erövra Henderson Field. Kryssare och jagare förde under tiden 2 - 10 nov nästan varje natt över förstärkningar till Kokumbona. Samtidigt utarbetades planer för en större operation, som gick ut på att förstöra Henderson Field genom en nattlig beskjutning från slagkryssare och att därefter under dager föra över en kraftigt skyddad konvoj till Guadalcanal.
Amerikanerna var lika fast beslutna att förstärka sina styrkor på den omstridda ön. Två regementen ur marinkåren landsattes den 4 nov vid Lunga Point och följdes den 11 - 12 nov av två konvojer med totalt 6.000 man. Konvojerna skyddades av två stridsgrupper under befäl av konteramiralerna Callaghan och Scott. Lossningen pågick alltjämt vid Lunga Point den 12 nov, då rapport ingick, att en stark japansk eskader nalkades från Rabaul. Detta var den raidstyrka, som avdelats för beskjutningen av Henderson Field. Amerikanerna slutförde lossningen, varefter transportfartygen avgick med tre jagare som närbevakning. Med övriga fartyg styrde Callaghan mot sundet mellan Savo och Guadalcanal för att uppta fördröjande strid och därigenom hindra japanerna att angripa transportfartygen.
Den 13 nov omkring 01.40 möttes de båda styrkorna praktiskt taget stäv mot stäv, varefter en våldsam nattlig strid utkämpades i området mellan Lunga Point och Savo. Denna strid utgjorde den första av de sammandrabbningar, som ägde rum mellan den 13 och 15 nov och erhållit beteckningen: slaget vid Guadalcanal. I striden den 13 nov deltog följande stridskrafter:
Stridsgrupp 67.4 Konteramiral Callaghan
Tunga kryssarna San Francisko (flaggskepp) och Portland samt lätta kryssaren Helena
Lvkryssarna Atlanta (amiral Scott) och Juneau
Åtta jagare
Japansk raidstyrka. Viceamiral Abe
Slagkryssarna Hiei och Kirishima
Lätta kryssaren Nagara och elva jagare
Slaget blev en av andra världskrigets hårdaste sjöstrider. Amerikanerna rände rätt in i motståndarens gruppering, varefter fullständigt kaos inträdde. Artilleri och torpeder sattes in på kortast tänkbara stridsavstånd med påföljd, att förluster och skador blev utomordentligt svåra. Amiral Scott, segraren från Cape Esperance, stupade i slagets början, då Atlanta sköts sönder och samman. Kort efteråt föll även amiral Callaghan. På amerikansk sida blev samtliga kryssare utom Helena samt flera jagare svårt skadade. Två jagare sänktes. Japanerna förlorade likaledes två jagare. Amiral Abe's flaggskepp, slagkryssaren Hiei, erhöll ett femtiotal träffar och blev nästan helt manöverodugligt. Anledningen till de svåra skadorna på amerikansk sida var framför allt de högeffektiva japanska torpederna. Efter striden uppgav japanerna planen att beskjuta Henderson Field och retirerade på ömse sidor om Savo. De amerikanska fartyg, som alltjämt kunde förflytta sig, drog sig undan ostvart genom sundet mellan Florida och Guadalcanal.
Tunga kryssaren Portland räddades med möda in till Tulagi. Atlanta ankrade vid Guadalcanal men sjönk på kvällen den 13 nov. Kort dessförinnan hade också också två helt utbrända amerikanska jagare gått till botten sydost Savo. Under återfärden till basen träffades den skadade Juneau av en ubåtstorped och sjönk efter en fruktansvärd explosion. Den amerikanska flygspaningen påträffade Hiei, som långsamt cirklade i närheten av Savo, Slagkryssaren angreps under dagen av bomb- och torpedflygförband och sjönk på kvällen den 13 nov.
De båda sidornas fartygsförluster var i stort sett likvärdiga: två amerikanska kryssare och fyra jagare mot en japansk slagkryssare och två jagare. Amerikanernas personalförluster var däremot mångdubbelt större än motståndarens. Callaghan räddade emellertid Henderson Field från ännu en beskjutning, vilket var av betydelse med tanke på den planerade japanska förstärkningskonvojen.
MVH
Slagkryssaren Hiei skadades under den nattliga striden den 12/13 nov, och sänktes av amerikanskt flyg påföljande dag.
Amerikanska kryssaren Atlanta ankrade svårt skadad vid Guadalcanal men sjönk på kvällen den 13 nov.
Amerikanska kryssaren Juneau sänktes av en ubåt.
Tunga kryssaren Portland i Cockatoo torrdocka, Sydney, New South Wales, Australien, sent 1942, för temporära reparationer av torpedskada erhållen vid Guadalcanal den 13 Nov 1942.
http://www.history.navy.mil/photos/sh-usn/usn-name.htm
http://www.navsource.org/archives/04idx.htm
MVH
Resultatet av nattstriden den 13 nov och den uteblivna beskjutningen av Henderson Field avskräckte icke japanerna från att fortsätta sina operationer för att förstärka garnisonen på Guadalcanal. Redan tidigt på morgonen den 13 nov utlöpte amiral Mikawa från Shortland med en stridsgrupp, som var sammansatt av tunga kryssarna Chokai (flaggskepp), Suzuya, Maya och Kinugasa, lätta kryssarna Isuzu och Tenryu samt sex jagare. Målet för framstöten var att beskjuta Henderson Field. Sent på em samma dag avgick, likaledes från Shortland, amiral Tanaka med en transportflotta, som bestod av elva trupptransportfartyg med närbevakning av lika många jagare. För luftförsvar av transportfartygen insattes en stridsgrupp, som innefattade hangarfartygen Junyo och Hiyo, vilka stöddes av bl a slagkryssarna Kongo och Haruna.
På amerikansk sida hade hangarfartyget Enterprise, två snabba slagskepp och några lätta fartyg den 11 nov avgått från Nouméa mot Salomonöarna. Halsey ville icke utsätta sitt enda återstående hangarfartyg för alltför stora risker. Han gav därefter order, att Enterprise icke fick gå nord Guadalcanal, medan slagskeppen skulle vara beredda att på en särskild signal, göra en snabb framstöt mot denna ö.
För att i det längsta söka undgå upptäckt tog Mikawa från Shortland vägen nord Choiseul och Santa Isabel och inträffade vid Savo strax efter midnatt den 13/14 nov. Omkring 1.000 20.3 cm granater östes över Henderson Field. Sjutton amerikanska flygplan förstördes och trettiotvå skadades men flygfältet förblev användbart. 02.05 avbröts beskjutningen, varefter Mikawa syd centrala Salomonöarna återgick mot Shortland. Under reträtten utsattes japanerna sydväst New Georgia för häftiga anfall av flygplan från Henderson Field och Enterprise, varvid tunga kryssaren Kinugasa sänktes, medan tre kryssare, däribland Chokai, och en jagare skadades.
Amerikanerna kunde därefter vända sig mot Tanaka's transportflotta, som angreps mellan Russelöarna och Santa Isabel och under em den 14 nov förlorade sju fartyg. Omkring midnatt den 14/15 nov utkämpades vid Savo en ny sjöstrid, som kommer att beröras i följande. Medan denna strid pågick, höll sig Tanaka avvaktande i närheten av Russelöarna och fortsatte sedan envist mot Guadalcanal. 04.00 sattes de fyra återstående transportfartygen på land vid Tassafaronga, varefter omkring 2.000 man kunde debarkera. De medförda förråden gick däremot förlorade och under dagen den 15 nov förstördes transportfartygen av amerikanskt flyg.
MVH
På amerikansk sida hade hangarfartyget Enterprise, två snabba slagskepp och några lätta fartyg den 11 nov avgått från Nouméa mot Salomonöarna. Halsey ville icke utsätta sitt enda återstående hangarfartyg för alltför stora risker. Han gav därefter order, att Enterprise icke fick gå nord Guadalcanal, medan slagskeppen skulle vara beredda att på en särskild signal, göra en snabb framstöt mot denna ö.
För att i det längsta söka undgå upptäckt tog Mikawa från Shortland vägen nord Choiseul och Santa Isabel och inträffade vid Savo strax efter midnatt den 13/14 nov. Omkring 1.000 20.3 cm granater östes över Henderson Field. Sjutton amerikanska flygplan förstördes och trettiotvå skadades men flygfältet förblev användbart. 02.05 avbröts beskjutningen, varefter Mikawa syd centrala Salomonöarna återgick mot Shortland. Under reträtten utsattes japanerna sydväst New Georgia för häftiga anfall av flygplan från Henderson Field och Enterprise, varvid tunga kryssaren Kinugasa sänktes, medan tre kryssare, däribland Chokai, och en jagare skadades.
Amerikanerna kunde därefter vända sig mot Tanaka's transportflotta, som angreps mellan Russelöarna och Santa Isabel och under em den 14 nov förlorade sju fartyg. Omkring midnatt den 14/15 nov utkämpades vid Savo en ny sjöstrid, som kommer att beröras i följande. Medan denna strid pågick, höll sig Tanaka avvaktande i närheten av Russelöarna och fortsatte sedan envist mot Guadalcanal. 04.00 sattes de fyra återstående transportfartygen på land vid Tassafaronga, varefter omkring 2.000 man kunde debarkera. De medförda förråden gick däremot förlorade och under dagen den 15 nov förstördes transportfartygen av amerikanskt flyg.
MVH
http://www.warship.get.net.pl/Japonia/C ... asa_04.jpg
Tunga kryssaren Kinugasa sänktes av plan från Henderson Field och Enterprise (CV-6).
Japanerna blev tvungen att "lämna" fler transportfartyg kvar på stränderna av Guadalcanal, här Kinugawa Maru.
http://www.history.navy.mil/branches/org11-2.htm
MVH
Tunga kryssaren Kinugasa sänktes av plan från Henderson Field och Enterprise (CV-6).
Japanerna blev tvungen att "lämna" fler transportfartyg kvar på stränderna av Guadalcanal, här Kinugawa Maru.
http://www.history.navy.mil/branches/org11-2.htm
MVH
Senast redigerad av 2 Battler, redigerad totalt 20 gång.
Bara för att uppmuntra Battler i hans utmärkta och intressanta arbete
http://www.usaaf.net/ww/vol3/images/henderson.jpg
http://www.friesian.com/history/guadal.gif
MVH
Hans
edit - adress
http://www.usaaf.net/ww/vol3/images/henderson.jpg
http://www.friesian.com/history/guadal.gif
MVH
Hans
edit - adress