Quiz: Forntiden & Antiken

Leonidas · Inlägg av **Leonidas** » 27 februari 2004, 11:28

Vilhelm Moberg?

Dilbert · Inlägg av **Dilbert** » 27 februari 2004, 12:58

Leonidas skrev:Vilhelm Moberg?

Nej, nu har vi kommit lite för långt fram i tiden. Den hittills gemensamma -berg-ändelsen är dock alldeles korrekt. Och det är inte alls fråga om någon doldis, även om hans religionshistoriska böcker inte längre återfinns i den vanliga bokhandeln.

Lindir · Inlägg av **Lindir** » 28 februari 2004, 03:09

Nu börjar det låta som Hjalmar Söderberg ...

Jahves eld?

Dilbert · Inlägg av **Dilbert** » 28 februari 2004, 10:13

Lindir skrev:Nu börjar det låta som Hjalmar Söderberg ...

Jahves eld?

Alldeles rätt! Till skillnad från boken Den förvandlade Messias (1932), som har mer utpräglat "vetenskapliga" ambitioner, faller väl både Jahves eld (1918) och Jesus Barabbas (1928) någonstans emellan kategorierna skönlitteratur och facklitteratur: åtminstone undrade samtidens kritiker huruvida Hjalmar Söderberg verkligen menade allvar med sina religionshistoriska teorier. Men även om Jahves eld har en skönlitterär inramning så har den även en sorts notapparat, och Söderberg lät sig åtminstone inspireras av samtidens religionshistoriska forskning som han studerade flitigt.

Det är två idéer som särskilt väcker uppmärksamhet i Jahves eld. Dels tänker sig Söderberg att Jahve ursprungligen varit en arabisk mångud, vars gudstjänst firades på Sinai (lokaliserat till Arabien). Genom sin svärfar Jetro har Mose introducerats och även invigts till präst i månkulten. Under Moses vägledning har sedan det judiska folket, som med Söderbergs ord på denna tid var "en halvvild beduinstam", tagit upp denna kult och sedermera utvecklat den till sin egen, mer livskraftiga religion där Jahve inte längre är knuten till berget Sinai och naturligtvis inte är någon mångud. Men ursprunget i "månskensreligionen" kan ännu skönjas i formuleringar som "Herren vände sitt ansikte till er, Herren låte sitt ansikte lysa över er".

Sådana idéer hade redan lagts fram bl.a. av den danske religionshistorikern Ditlef Nielsen, vars Die altarabische Mondreligion und die mosaische Ueberlieferung från 1904 varit en av Söderbergs viktigaste inspirationskällor. Och i tysken Hugo Gressmanns efterföljd tänker han sig vidare att Mose burit en form av mask när han tjänstgjorde i kulten - vilket givit upphov till moseböckernas ord om ett "täckelse" framför Moses ansikte. Söderberg kopplar nu samman dessa idéer, och tänker sig att mångudsprästen Mose i förrättandet av kulten burit en sådan mask med nymånens "horn", och att det är minnet av detta som återgår i textens ord om hur Mose fått "horn" i samtalet med Gud. Att tolka detta som någon form av "strålglans" är alltså mest ett sätt för senare tider att försöka förtränga religionens ursprung i tjur- och månskenskult, menar Söderberg.

Hjalmar Söderberg skrev:Nymånen ses i tropikerna i nästan horisontalt läge, och att tjurens horn tyckas av gud själv ha formats som en symbol av "nymånens horn" är ursprunget till den tjurkult, som senare - i åkerbrukande länder som Babylonien, Egypten och Kanaan - avsöndrade sig från den månreligion i vilken den hade sitt ursprung. /.../

Vi kan nu våga oss på att rekonstruera den ursprungliga berättelsen. Den äldsta sagan, som ingalunda har varit mytologisk men tvärtom återgivit en äkta tradition, har enkelt och okonstlat och så gott som sanningsenligt berättat, att Moses på Sinai fick "ett behornat ansikte" av gud själv - eller kanske "en behornad ansiktshud"; och då Israels barn fingo se honom med denna utstyrsel, blevo de förskräckta. Detta ansikte (eller denna "ansiktshud") tog han sedan på sig, så ofta han talade med gud och förkunnade guds vilja för folket. - I denna form bör sagan ha upptecknats, säkert av en av de äldsta sagosamlarna, och bevarats till en senare tid, som dels fann den anstötlig, dels inte längre förstod den, då varje minne av orakelprästens mask hade förbleknat. Med den vördnad för traditionen, som trots alla teologiska hänsyn utmärkte den senare tiden, ville man dock inte kassera den gamla sägnen, men försökte göra den acceptabel så gott man kunde.

Den andra centrala idén, som här inte närmare skall beröras men som förstås kan studeras närmare i Söderbergs bok, är att Mose har känt till krutet och att användning av detta har varit en central del av kulten av Jahve (härav förstås titeln Jahves eld). Här stöder sig Söderberg närmast på en skrift med den eleganta titeln Kannte Moses das Pulver? War die Bundeslade ein Laboratorium?, skriven av den österrikiske ingenjören och amatörforskaren Silvio Gesell.

Varsågod Lindir!

Lindir · Inlägg av **Lindir** » 2 mars 2004, 01:57

I vilken kultur (och under vilket århundrade) hittar vi den äldsta kända avbildningen av en dildo (tillika det äldsta belägget överhuvud taget)? Extrapoäng om ni kan tala om vad den kallades på deras språk och vad den var tillverkad av.

Kynes · Inlägg av **Kynes** » 3 mars 2004, 16:58

Lindir skrev:I vilken kultur (och under vilket århundrade) hittar vi den äldsta kända avbildningen av en dildo (tillika det äldsta belägget överhuvud taget)? Extrapoäng om ni kan tala om vad den kallades på deras språk och vad den var tillverkad av.

Har ingen aning men skulle väldigt gärna vilja vet

om ingen svara på snart kan du väll avslöja svaret (min nyfikenhet växer för varje gång jag kollar skalman)

Dilbert · Inlägg av **Dilbert** » 10 mars 2004, 11:24

Lindir skrev:I vilken kultur (och under vilket århundrade) hittar vi den äldsta kända avbildningen av en dildo (tillika det äldsta belägget överhuvud taget)? Extrapoäng om ni kan tala om vad den kallades på deras språk och vad den var tillverkad av.

Vi tackar för att du så väluppfostrat avhöll dig från billiga skämt av typen "vem införde dildon?".

Det äldsta belägg jag hittat, nu när jag tjyvkikat för att quizzen skall gå vidare, är denna livfulla bild (bara för vuxna, förstås). Den härrör alltså från ett grekiskt dryckeskärl som sägs vara från 500-talet fvt, och redskapet ifråga kallades olisbos eller baubon.

Den senare termen förekommer tydligen i en av Herondas' mimer, vilken man kan läsa lite om här. Sapfo sägs också nämna en olisbos i ett fragment (fast det kan i sammanhanget tydligen även tolkas som en bit bröd), och även Aristofanes låter Lysistrate beröra saken (fråga mig inte på vilket sätt). Materialet sägs ha varit trä och/eller läder.

Lindir · Inlägg av **Lindir** » 10 mars 2004, 21:23

Föredömligt svar från Dilbert. Visserligen skriver min källa att vasmålningar från 400-talet f Kr visar tydliga fall av dildoanvändning, men det är möjligt att 500-talet stämmer.

På den bild jag har här använder hon också två stycken simultant (en framifrån och en bakifrån ...), så det tycks inte ha varit helt ovanligt. Även dubbeländade förekommer, för användning på två personer på en gång. De grekiska bildbeläggen på dildos är för övrigt ganska vanligt förekommande.

Det vanligaste materialet tycks ha varit läder (olisbos anges t ex i ett bysantiskt lexikon från 900-talet vara en läderfallos använd av änkor för att tillfredsställa sig själva eller av lesbiska för att ha "oanständiga" relationer), men det du skriver om bröd tycks ha mer bakom sig än vad du antyder. Så sent som 1986 upptäckte en grekisk professor ett gammalt skämtsamt klotter som innehöll ordet kollix, vilket skulle betyda ett brödstycke av ungefär samma form som en baguette. Han hittade därefter ordet olisbokallix i ett grekiskt lexikon från 400-talet, och det sammansatta ordet torde därför betyda något i stil med "baguettedildo". Detta förklarade också ett märkligt motiv som förekommer på grekiska vaser, nämligen kvinnor som bär på hela korgar fulla med fallus-formade brödstycken ...

Som min bok också försynt påpekar, har en bröddildo också den fördelen gentemot en modern i plast att den löses upp automatiskt, för den händelse något skulle gå snett ...

Förutom i grekiska texter finns dildon också belagd i gamla indiska och kinesiska texter.

Frågan övergår därmed till Dilbert (nej, inga ordvitsar på namnet heller ...)!

Dilbert · Inlägg av **Dilbert** » 12 mars 2004, 21:32

Till vilken religion/åskådning "avföll" Julianus Apostata?

Raskolnikov · Inlägg av **Raskolnikov** » 13 mars 2004, 21:33

Kristendomen?

Leonidas · Inlägg av **Leonidas** » 13 mars 2004, 23:19

Dilbert skrev:Till vilken religion/åskådning "avföll" Julianus Apostata?

Från kristendomen till hedendomen?

Dilbert · Inlägg av **Dilbert** » 14 mars 2004, 19:49

Leonidas skrev:Från kristendomen till hedendomen?

Ja, jo... i kyrkans ögon är ju detta fallet, men om man mer specifikt och positivt försöker bestämma vilken "hednisk" lära han i stället bekände sig till? Kanske är det en slamkrypare eftersom det här inte alltid handlar om åskådningar och läror med noggrant definierade "trosbekännelser", men jag tänker närmast på den lära som han sägs ha anammat genom filosofen Maximos.

Leonidas · Inlägg av **Leonidas** » 15 mars 2004, 13:53

Dilbert skrev:
Leonidas skrev:Från kristendomen till hedendomen?
Ja, jo... i kyrkans ögon är ju detta fallet, men om man mer specifikt och positivt försöker bestämma vilken "hednisk" lära han i stället bekände sig till? Kanske är det en slamkrypare eftersom det här inte alltid handlar om åskådningar och läror med noggrant definierade "trosbekännelser", men jag tänker närmast på den lära som han sägs ha anammat genom filosofen Maximos.

Jag hade för mig att han återgick till Olympens gudare, eller snarare den romerska varianten, men tydligen är jag fel ute där. Jag vet inte vilka trosbekännelser han anammade.

Dûrion Annûndil · Inlägg av **Dûrion Annûndil** » 15 mars 2004, 23:14

Julianus var ju Nyplatoniker, men var Maximos kommer in i bilden vet jag inte riktigt...

Dilbert · Inlägg av **Dilbert** » 16 mars 2004, 00:10

Dûrion Annûndil skrev:Julianus var ju Nyplatoniker, men var Maximos kommer in i bilden vet jag inte riktigt...

Inte jag heller, men lite blind auktoritetstro kan ju aldrig skada!

I det här fallet går min trosbekännelse närmast till Sture Linnér, som skriver följande om Julianus i sin bok Ensamhet och gemenskap:

Sture Linnér skrev:Han [den sexårige Julianus] skickades bort till olika orter i Mindre Asien, fjärran från hovet men alltid under noggrann uppsikt, och uppfostrades strängt i den kristna tron. I Efesos lärde han emellertid känna filosofen Maximos, som övertalade honom att i hemlighet ansluta sig till nyplatonismen (351). Vid sidan av Augustinus Bekännelser är detta den enda omvändelsen på 300-talet av vilken vi äger en självbiografisk beskrivning. Man kan ana hur det kändes för Julianus att i fortsättningen tvingas leva i hemlig opposition mot den kristna, ständigt misstänksamma regeringen.

Så det var mycket riktigt nyplatonismen jag syftade på, även om Leonidas förstås har rätt i att Julianus försökte återknyta till de grekisk-romerska gudarna och smälta samman de olika kulterna (inklusive soldyrkan och Attiskult) till ett sammanhängande hedniskt religionssystem, där nyplatonismen fick stå för de mer subtila teoretiska spekulationerna. Det tycks väl, såvitt jag förstår, som att han själv verkligen trodde på sitt system och därför stundom kunde uppträda lika fanatiskt intolerant som de kristna.

Varsågod Durion!