Universums gåta

[Lindir]

Appropå Singulariteter: Är singulariteten i det svart hål bara en benämning för det tillstånd av oändlig täthet som råder i centrum, eller är singularitet ett faktiskt objekt?

Så här beskriver åtminstone NE saken:

"singularite´t (senlat. singula´ritas 'ensamhet', 'avskildhet', av singularis), inom astronomi, gravitationsteori och kosmologi punkt i rumtiden i vilken rumtidskrökningen är oändlig. Existensen av singulariteter i universum är omtvistad, men de används för att beskriva geometriska egenskaper hos svarta hål. Det ursprungliga tillståndet vid begynnelsen av universum som helhet, Big Bang, beskrivs också som en singularitet, åtminstone inom ramen för den allmänna relativitetsteorin."

Om någon som är insatt i saken har något annat sätt att beskriva saken tar jag gärna del av det.

[überjunge]

Med den moderna betydelsen av vetenskap fanns det inget som skulle kunna kallas det. Ledsen, men den skolastiska traditionen uppfyller inte kraven på vad vi idag kallar vetenskap. Man hade ett utmärkt grepp om logik, vilket är en viktig beståndsdel, men saknade vanligen fullständigt anknytning till empirik.

Okej, vi pratar uteslutande om vad vi "idag kallar vetenskap". Nu när du preciserar dig måste jag få dra till med en världbild av en som verkade under vetenskapsrevolutionen. Spinoza menade att världsaltet är Gud.

Spinozas tanke om substansen är inte någonting som man kan kalla vetenskap av idag. Den är snarare ett exempel på hans rationalism, än på empirism.

Jo visst, men är det inte ett sätt för honom att försöka förstå universum/gud?

[Widsith]

En annan definition på singularitet, som kan ge ett annat perspektiv på er diskussion:
http://www.ugcs.caltech.edu/~phoenix/vi ... -sing.html

När jag själv tänker mig universums utsträckning i tid och rum, brukar jag fråga mig: varför är natthimlen inte helt full av ljuset från stjärnor, med tanke på universums ålder borde ljuset från de flesta stjärnor ha nått fram nu, eller hur? Och svaret är ju naturligtvis att universum är så stort att trots dess ålder har inte ljuset nått fram ännu...

[überjunge]

..."Det ursprungliga tillståndet vid begynnelsen av universum som helhet, Big Bang, beskrivs också som en singularitet, åtminstone inom ramen för den allmänna relativitetsteorin."

Ja, i tidens begynnelse. Vi kan inte beskriva big bang mha den allmänna relativitets teorin. Min idé består i att vi alltjämt har ett tillstånd, universum, i intet som beskrivs bäst iform av en singularitet map skillnaden mellan "utanför och innanför".

[überjunge]

Det var en fin liten halmfigur du sätter upp. Den har (vilket du väl förmodligen också inser) inte något som helst med mig att göra, så den får väl betraktas som det (enligt min mening tämligen misslyckade) försök till retorisk lustifikation som den är.

Intressant och insiktsfullt inlägg. Jag skulle bara vilja avsluta med att fråga vilken betydelse halmfigur har för dig? Kan det vara så att det är strawmen du menar? Själv har jag aldrig stött på begreppet halmfigur i det här sammanhanget som du använder det i.

Det hör kanske inte hit, men jag är nyfiken.

[Engan]

Det är förstås termen strawman argument jag syftar på, det retoriska greppet att tillskriva sin meningsmotståndare en åsikt han/hon aldrig själv egentligen lagt fram, som man sedan enkelt motbevisar och/eller förlöjligar.

Som att i en verklig strid bygga en halmfigur man ställer framför sin motståndare och sedan attackerar och lätt sliter i bitar, varpå man försöker låtsas att man besegrat den verklige motståndaren. I publika debatter är det tyvärr en ofta använd och ganska framgångsrik taktik.

Vet ingen riktigt bra svensk term för detta (någon?), och jag tycker det är ett väldigt användbart begrepp. Det är en ganska vanlig term på engelska.

http://www.nizkor.org/features/fallacies/straw-man.html
http://www.skepticfiles.org/conspire/strawman.htm
http://gncurtis.home.texas.net/strawman.html

[Engan]

..."Det ursprungliga tillståndet vid begynnelsen av universum som helhet, Big Bang, beskrivs också som en singularitet, åtminstone inom ramen för den allmänna relativitetsteorin."

Ja, i tidens begynnelse. Vi kan inte beskriva big bang mha den allmänna relativitets teorin. Min idé består i att vi alltjämt har ett tillstånd, universum, i intet som beskrivs bäst iform av en singularitet map skillnaden mellan "utanför och innanför".

Problemet med den synen är att en singularitet existerar i rumtiden. Om du vill betrakta hela universum som en singularitet implicerar du att universum existerar i en rumtid som ligger utanför. Men i så fall är det ju den rumtiden som är det verkliga universum, och problemet med dess utsträckning kvarstår.

Samma problem stöter du egentligen på så fort du över huvud taget försöker diskutera vad som finns "utanför". Finns det ett "utanför" är det en del av universum och är inte "utanför". Finns det inte ett "utanför" finns det ingen anledning att tala om hur "gränsen" mellan utanför och innanför ser ut.

Big bang är något av ett specialfall. Innan big bang säger inte relativitetsteorin att universum är en singularitet, för det finns ingenting att vara en singularitet i (det finns ingen rumtid som kan vara oändligt krökt). Däremot närmar man sig en singularitet, sedd inifrån, ju längre bakåt i tiden man går. Alla avstånd minskar, varje punkt i rumtiden blir mer och mer krökt. Man kan komma godtyckligt nära en singularitet, men så fort man är där är det inte längre en singularitet. Då existerar ingenting alls, för det finns inget att existera i. Utan rumtid är begreppet existens meningslöst.

[überjunge]

Om du vill betrakta hela universum som en singularitet implicerar du att universum existerar i en rumtid som ligger utanför. Men i så fall är det ju den rumtiden som är det verkliga universum, och problemet med dess utsträckning kvarstår.

Nej det gör jag inte alls det. Det är precis det jag vill föreslå att vi inte ska göra. Universum -> rum och tid som vi känner till det, utanför universum -> något annat. Jag försöker inte förklara det som finns utanför i termer som utsträckning i rummet osv.

Samma problem stöter du egentligen på så fort du över huvud taget försöker diskutera vad som finns "utanför". Finns det ett "utanför" är det en del av universum och är inte "utanför". Finns det inte ett "utanför" finns det ingen anledning att tala om hur "gränsen" mellan utanför och innanför ser ut.

Nej, inget problem om det har relationen singularitet - ickesingularitet.

Däremot närmar man sig en singularitet, sedd inifrån, ju längre bakåt i tiden man går. Alla avstånd minskar, varje punkt i rumtiden blir mer och mer krökt. Man kan komma godtyckligt nära en singularitet, men så fort man är där är det inte längre en singularitet. Då existerar ingenting alls, för det finns inget att existera i.

Ja, precis! Helt plötsligt verkar du ju vara säkrare på det här än mig. Utan tidsrum existerar ingenting på det sätt vi kan beskriva det, matematik är populärt nu förtiden. Det måste alltså till en singularitet i intet för att vi ska kunna existera!

[Engan]

Om du vill betrakta hela universum som en singularitet implicerar du att universum existerar i en rumtid som ligger utanför. Men i så fall är det ju den rumtiden som är det verkliga universum, och problemet med dess utsträckning kvarstår.

Nej det gör jag inte alls det. Det är precis det jag vill föreslå att vi inte ska göra. Universum -> rum och tid som vi känner till det, utanför universum -> något annat. Jag försöker inte förklara det som finns utanför i termer som utsträckning i rummet osv.

Nu är jag totalt förvirrad. Om du inte menar att universum är en singularitet, och inte menar att "det som är utanför" är en singularitet, vad är det du menar är en singularitet? Vad vill du använda begreppet till?

Samma problem stöter du egentligen på så fort du över huvud taget försöker diskutera vad som finns "utanför". Finns det ett "utanför" är det en del av universum och är inte "utanför". Finns det inte ett "utanför" finns det ingen anledning att tala om hur "gränsen" mellan utanför och innanför ser ut.

Nej, inget problem om det har relationen singularitet - ickesingularitet.

Men det hade det ju inte? Alldeles nyss sa du att det var universum=rumtid, utanför=något annat. Ingendera var någon singularitet. Hur får du det då till att detta är en relation singularitet-ickesingularitet?

Däremot närmar man sig en singularitet, sedd inifrån, ju längre bakåt i tiden man går. Alla avstånd minskar, varje punkt i rumtiden blir mer och mer krökt. Man kan komma godtyckligt nära en singularitet, men så fort man är där är det inte längre en singularitet. Då existerar ingenting alls, för det finns inget att existera i.

Ja, precis! Helt plötsligt verkar du ju vara säkrare på det här än mig. Utan tidsrum existerar ingenting på det sätt vi kan beskriva det, matematik är populärt nu förtiden. Det måste alltså till en singularitet i intet för att vi ska kunna existera!

Det är inget plötsligt med det alls, jag har inte påstått något annat.. vad du menar med "singularitet i intet" är fortfarande oklart, liksom vad din personliga definition av singularitet är.

Det finns inget som är "i intet". Antingen är något i rumtiden och då existerar det, är det inte i rumtiden existerar det inte. Allt som existerar är universum och universum är samlingsnamnet på allt som existerar. Universum i sig "ligger inte i" någonting, vare sig i intet (vad nu det skulle betyda) eller i något annat. Universum har ingen position, det finns ingenting att ha en position i. En singularitet, till exempel, har däremot en entydigt definierad position i rumtiden.

Om man vill kan man ju ge samlingsnamnet "intet" till summan av allt som inte existerar. Men det finns ingen riktning i universum som pekar mot detta "intet". Universum "ligger" inte i intet, och det finns ingen "gräns" mellan universum och intet. Man kan aldrig peka på något och säga "här går gränsen mellan universum och intet".

Det verkar som om du vill lösa ett icke-problem. Eller rättare sagt, jag ser inte vilket problem det är du försöker lösa och har fortfarande inte förstått din förklaring av hur du vill lösa det. Jag tror vi får börja om från början. Har du lust att ge

• 1) En klar definition av vad det är för problem du vill lösa.
  2) En beskrivning av exakt hur du definierar "singularitet", eftersom det verkar vara ett begrepp du vill använda i förklaringen av din lösning, men inte på ett sätt som stämmer med vedertagen definition av begreppet.
  3) En beskrivning av din lösning på problemet beskrivet i punkt 1.

[Dûrion Annûndil]

Med den moderna betydelsen av vetenskap fanns det inget som skulle kunna kallas det. Ledsen, men den skolastiska traditionen uppfyller inte kraven på vad vi idag kallar vetenskap. Man hade ett utmärkt grepp om logik, vilket är en viktig beståndsdel, men saknade vanligen fullständigt anknytning till empirik.

Okej, vi pratar uteslutande om vad vi "idag kallar vetenskap". Nu när du preciserar dig måste jag få dra till med en världbild av en som verkade under vetenskapsrevolutionen. Spinoza menade att världsaltet är Gud.

Spinozas tanke om substansen är inte någonting som man kan kalla vetenskap av idag. Den är snarare ett exempel på hans rationalism, än på empirism.

Jo visst, men är det inte ett sätt för honom att försöka förstå universum/gud?

Ja, Spinoza jämställer Universum med Gud. Universum är då någonting ordnat, systematiskt, som som kan förstås genom att rationellt fundera ut hur saker och ting fungerar. Spinoza tror även att människans förmåga att nå insikt är intuitiv, och när vi funderat ut hur någonting egentligen funkar kommer vi inse att detta är sanningen - sanningen ger sig själv. Detta liknar Platons tankar om Idévärlden, det finns enligt Spinoza total kunskap att nå - den ligger där och väntar. Människan är kapabel till att förstå universum genom sitt tänkande, eftersom vi är kapabla att föreställa oss allting - och allting som kan föreställas måste existera i verkligheten. Och eftersom Universum och Gud är detsamma, och Gud är oändlig, så är Universum oändligt och kan inte ha någon gräns - Gud kan inte vara ändlig inuti någonting utanför Gud.
Mycket luddigt förklarat kanske...

För att återgå till poängen med den här delen av tråden: Att det här inte har så mycket att göra med modern vetenskap är väl självskrivet, då vi numera är medvetna om rationalismens begränsningar i att uppnå kunskap... Det är betydligt mer rationellt att lita till empiriska undersökningar!

[überjunge]

• 1) En klar definition av vad det är för problem du vill lösa.
  2) En beskrivning av exakt hur du definierar "singularitet", eftersom det verkar vara ett begrepp du vill använda i förklaringen av din lösning, men inte på ett sätt som stämmer med vedertagen definition av begreppet.
  3) En beskrivning av din lösning på problemet beskrivet i punkt 1.

Till att börja med, jag kan inte svara: "på vad du menar med "singularitet i intet" är fortfarande oklart, liksom vad din personliga definition av singularitet är. " eftersom jag inte har någon sådan.

Angående de punkter du ställer upp, så lägger jag till en punkt.

• 1) Jag lägger fram en idé om vad vi finner vid universums rand.
  
  2) Just det, den vedertagna matematiska termen; singularitet.
  
  3) Är du bekant med antik grekisk filosofi? Läs Aristoteles anteckningar angående fysik och metafysik. Min idé är flera tusen år gammal, bara det att med dagens matematiska beskrivning av världsalltet krävs ett förhållande mellan metafysiken och fysiken som bara kan förklaras med en singularitet. Om min idé stämmer och jag kan ställa upp ekvationer som beskriver den, så kommer jag att segla upp på nivå med Einstein. Jag är rädd att jag måste göra dig besviken på den punkten.
  
  4) Låt oss säga att vi har en singularitet i en punkt på funktionen y=x. Vi kan inte säga något om den punkten mha all den matematiska kunskap vi besitter. Det skulle alltså kunna finns ett helt universum i en sådan punkt.

Förresten, har du ingen idé om universums oändlighet/ändlighet?

[überjunge]

Okej, vi pratar uteslutande om vad vi "idag kallar vetenskap". Nu när du preciserar dig måste jag få dra till med en världbild av en som verkade under vetenskapsrevolutionen. Spinoza menade att världsaltet är Gud.

Spinozas tanke om substansen är inte någonting som man kan kalla vetenskap av idag. Den är snarare ett exempel på hans rationalism, än på empirism.

Jo visst, men är det inte ett sätt för honom att försöka förstå universum/gud?

Ja, Spinoza jämställer Universum med Gud. Universum är då någonting ordnat, systematiskt, som som kan förstås genom att rationellt fundera ut hur saker och ting fungerar. Spinoza tror även att människans förmåga att nå insikt är intuitiv, och när vi funderat ut hur någonting egentligen funkar kommer vi inse att detta är sanningen - sanningen ger sig själv. Detta liknar Platons tankar om Idévärlden, det finns enligt Spinoza total kunskap att nå - den ligger där och väntar. Människan är kapabel till att förstå universum genom sitt tänkande, eftersom vi är kapabla att föreställa oss allting - och allting som kan föreställas måste existera i verkligheten. Och eftersom Universum och Gud är detsamma, och Gud är oändlig, så är Universum oändligt och kan inte ha någon gräns - Gud kan inte vara ändlig inuti någonting utanför Gud.
Mycket luddigt förklarat kanske...

Tackar tackar. Nej, din förklaring är helt ok tycker jag. Sidnot, i Slottet använder sig Kafka av sju vägar till slottet vill jag minnas. Han som söker sig till slottet kommer aldrig dit. Kan Kafka ha inspirerats av Spinoza? Vem vet. Jag tänker på Spinozas "träd".

[Engan]

• 1) En klar definition av vad det är för problem du vill lösa.
  2) En beskrivning av exakt hur du definierar "singularitet", eftersom det verkar vara ett begrepp du vill använda i förklaringen av din lösning, men inte på ett sätt som stämmer med vedertagen definition av begreppet.
  3) En beskrivning av din lösning på problemet beskrivet i punkt 1.

Till att börja med, jag kan inte svara: "på vad du menar med "singularitet i intet" är fortfarande oklart, liksom vad din personliga definition av singularitet är. " eftersom jag inte har någon sådan.

Angående de punkter du ställer upp, så lägger jag till en punkt.

• 1) Jag lägger fram en idé om vad vi finner vid universums rand.

I så fall kanske du skulle börja med att förklara varför du tror att det finns någon sådan "rand", och vad den skulle separera universum från.

2) Just det, den vedertagna matematiska termen; singularitet.

Den matematiska definitionen handlar om funktioner. Bara detta gör det fullständigt klart att det inte är den du använder. Definitionen är "en punkt i en funktions definitionsområde där funktionen inte är partiellt differentierbar med avseende på alla sina variabler". Geometriskt innebär detta (för koordinatsystem i två eller tre dimensioner) ungefär att funktionens lutning i just den punkten inte kan fastställas i alla riktningar. Punktens position i koordinatrummet är däremot entydigt bestämd, likaså dess utsträckning (som alla andra punkters: ingen alls).

Hur kan du med någon trovärdighet hävda att det är denna definition du använder?

3) Är du bekant med antik grekisk filosofi? Läs Aristoteles anteckningar angående fysik och metafysik. Min idé är flera tusen år gammal, bara det att med dagens matematiska beskrivning av världsalltet krävs ett förhållande mellan metafysiken och fysiken som bara kan förklaras med en singularitet.

Hur du kan hävda att den matematiska definitionen av singularitet skulle kunna ha något som helst med "förhållandet mellan metafysik och fysik" är helt obegripligt. Fysik och metafysik är inga funktioner.

Om min idé stämmer och jag kan ställa upp ekvationer som beskriver den, så kommer jag att segla upp på nivå med Einstein. Jag är rädd att jag måste göra dig besviken på den punkten.

Har man inga förhoppningar kan man inte gärna bli besviken. Men det vore trevligt om du kunde förklara vad din "idé" är, lite mer konkret än att "det krävs en singularitet för att förklara förhållandet mellan metafysik och fysik".

4) Låt oss säga att vi har en singularitet i en punkt på funktionen y=x. Vi kan inte säga något om den punkten mha all den matematiska kunskap vi besitter. Det skulle alltså kunna finns ett helt universum i en sådan punkt.[/list]

En singularitet i en funktion är bara en matematisk abstraktion. Den kan du inte lägga in något universum i. Det är heller inte sant att vi "inte kan säga något om punkten". Det är bara i ett enda avseende, funktionens derivata med avseende på den variabel funktionen inte är differentierbar i den punkten för, som det finns något "vi inte kan säga".

En punkt i rumtiden som uppfyller fysikens definition på singularitet måste det vara du pratar om (eller också har du, som sagt, en helt egen definition av singularitet). Vi kan utmärkt väl säga alla möjliga saker om en fysisk singularitet. Vi kan ange dess position i rumtiden, vi kan ange dess utsträckning i rumtiden, vi kan mäta dess gravitation, etc etc. Därför tycker jag inte det låter som det är en fysisk singularitet du pratar om.

Det är, bör påpekas, inte heller bevisat att det över huvud taget existerar fysiska singulariteter. Svarta hål är det som kommer närmast.

Att du skriver "funktionen y=x" är (förmodligen oavsiktligt) lite lustigt eftersom den funktionen inte har några singulariteter. Ett exempel på en funktion som har en singularitet är däremot "1/x", som har en singularitet med avseende på x i punkten x=0. Det innebär naturligtvis inte det att det kan "finnas ett universum" i punkten x=0. Förstår du varför jag säger att det inte är den matematiska definitionen du använder? Varför jag vill att du skall tala om vad det är för definition du använder?

Du har dessutom fortfarande inte förklarat vad det är du menar är en "singularitet" enligt vilken definition det nu än är du använder. Du har sagt att det inte är universum du menar. Vilket gör det lite underligt att du nu pratar om att det "kan finnas ett universum i en singularitet".

[überjunge]

• 1) En klar definition av vad det är för problem du vill lösa.
  2) En beskrivning av exakt hur du definierar "singularitet", eftersom det verkar vara ett begrepp du vill använda i förklaringen av din lösning, men inte på ett sätt som stämmer med vedertagen definition av begreppet.
  3) En beskrivning av din lösning på problemet beskrivet i punkt 1.

Till att börja med, jag kan inte svara: "på vad du menar med "singularitet i intet" är fortfarande oklart, liksom vad din personliga definition av singularitet är. " eftersom jag inte har någon sådan.

Angående de punkter du ställer upp, så lägger jag till en punkt.

• 1) Jag lägger fram en idé om vad vi finner vid universums rand.

I så fall kanske du skulle börja med att förklara varför du tror att det finns någon sådan "rand", och vad den skulle separera universum från.

2) Just det, den vedertagna matematiska termen; singularitet.

Den matematiska definitionen handlar om funktioner. Bara detta gör det fullständigt klart att det inte är den du använder. Definitionen är "en punkt i en funktions definitionsområde där funktionen inte är partiellt differentierbar med avseende på alla sina variabler". Geometriskt innebär detta (för koordinatsystem i två eller tre dimensioner) ungefär att funktionens lutning i just den punkten inte kan fastställas i alla riktningar. Punktens position i koordinatrummet är däremot entydigt bestämd, likaså dess utsträckning (som alla andra punkters: ingen alls).

Hur kan du med någon trovärdighet hävda att det är denna definition du använder?

3) Är du bekant med antik grekisk filosofi? Läs Aristoteles anteckningar angående fysik och metafysik. Min idé är flera tusen år gammal, bara det att med dagens matematiska beskrivning av världsalltet krävs ett förhållande mellan metafysiken och fysiken som bara kan förklaras med en singularitet.

Hur du kan hävda att den matematiska definitionen av singularitet skulle kunna ha något som helst med "förhållandet mellan metafysik och fysik" är helt obegripligt. Fysik och metafysik är inga funktioner.

Om min idé stämmer och jag kan ställa upp ekvationer som beskriver den, så kommer jag att segla upp på nivå med Einstein. Jag är rädd att jag måste göra dig besviken på den punkten.

Har man inga förhoppningar kan man inte gärna bli besviken. Men det vore trevligt om du kunde förklara vad din "idé" är, lite mer konkret än att "det krävs en singularitet för att förklara förhållandet mellan metafysik och fysik".

4) Låt oss säga att vi har en singularitet i en punkt på funktionen y=x. Vi kan inte säga något om den punkten mha all den matematiska kunskap vi besitter. Det skulle alltså kunna finns ett helt universum i en sådan punkt.[/list]

En singularitet i en funktion är bara en matematisk abstraktion. Den kan du inte lägga in något universum i. Det är heller inte sant att vi "inte kan säga något om punkten". Det är bara i ett enda avseende, funktionens derivata med avseende på den variabel funktionen inte är differentierbar i den punkten för, som det finns något "vi inte kan säga".

En punkt i rumtiden som uppfyller fysikens definition på singularitet måste det vara du pratar om (eller också har du, som sagt, en helt egen definition av singularitet). Vi kan utmärkt väl säga alla möjliga saker om en fysisk singularitet. Vi kan ange dess position i rumtiden, vi kan ange dess utsträckning i rumtiden, vi kan mäta dess gravitation, etc etc. Därför tycker jag inte det låter som det är en fysisk singularitet du pratar om.

Det är, bör påpekas, inte heller bevisat att det över huvud taget existerar fysiska singulariteter. Svarta hål är det som kommer närmast.

Att du skriver "funktionen y=x" är (förmodligen oavsiktligt) lite lustigt eftersom den funktionen inte har några singulariteter. Ett exempel på en funktion som har en singularitet är däremot "1/x", som har en singularitet med avseende på x i punkten x=0. Det innebär naturligtvis inte det att det kan "finnas ett universum" i punkten x=0. Förstår du varför jag säger att det inte är den matematiska definitionen du använder? Varför jag vill att du skall tala om vad det är för definition du använder?

Du har dessutom fortfarande inte förklarat vad det är du menar är en "singularitet" enligt vilken definition det nu än är du använder. Du har sagt att det inte är universum du menar. Vilket gör det lite underligt att du nu pratar om att det "kan finnas ett universum i en singularitet".

Egentilgen borde jag nog inte skriva några svar på dina inlägg eftersom du inte visar något intresse i att spekulera i universums gåta. Hitintills har du ju bara skrivigt att jag har fel även om du lite nu och då har halkat in på samma idéer.

Vad gäller y=x, så tror jag att det är ganska talande för ditt sätt att tänka, märk väl jag spekulerar nu, du är rädd att anta saker själv. (du skulle bara veta vad en fysiker antar när det kommer till pass.) Inga egna idéer, även om du har det så verkar det som om du inte alls vill ventilera dem, det tycker jag är synd. Jag menar: vad är det för vits att uppfinna hjulet om och om igen. I en den "debatt" som förs här är väl det viktigaste inte att smälla någon på fingrarna så fort man inte förstår eller tror att den inte har rätt. Är det inte utbytet av idéer som är det viktigaste?

Som jag ser det så har jag förklarat min idé på så pass många olika sätt nu att den som vill förstå också kan göra det, oavsett bakgrund.

Än så länge har jag inte fått någon idé ifrån dig vilket jag mer än gärna skulle. Det ända du bistått med hittills står ju att finna i uppslagsverk av olika slag, vilket i och för sig inte är at förakta. Vill du trots allt ägna tid åt att diskutera mitt generella användande av olika begrepp, så kan det kanske göras i någon annan form än här. Som jag ser det för det inte diskutionen i den här grenen framåt. Vidare så uppmuntrar den inte andra att kasta fram sina idéer. Vi skulle ju kunna ägna oss åt att slå lite i uppslagsböcker för att sedan rapa upp det vi hittat och skicka det till varandra.

[Engan]

Jag har inte "bara skrivit att du har fel". Hittills har jag inte kunnat avgöra om du har fel eftersom du inte lyckats beskriva vad det är du vill ha sagt. Jag har bett dig tala om vad du använder för definitioner. Du har hittills misslyckats. Man kan inte diskutera begrepp med varandra om inte båda är överens om vilken definition av begreppen man använder.

Jag är ledsen, men för mig låter din "idé" hittills som kvasivetenskap nödtorftigt maskerad genom felaktigt användande av vetenskapliga begrepp du inte brytt dig om att förstå vad de betyder. Det är mycket möjligt att det inte är så, någonstans där inne kan det kanske finnas en intressant idé. Så länge du inte beskriver denna idé på ett motsägelsefritt och klart definierat sätt är det omöjligt för "den som vill förstå" att göra det. Oavsett bakgrund. Jag förstår definitivt inte, jag tror inte någon annan heller gör det.

Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.

Och citera för guds skull inte ett jättelångt inlägg när du inte tänker bemöta något av det som står där. Det gör bara diskussionen oöverskådlig.