Men visst var det väl så att många av de strejkande senare verkligen fick sparken och i stället bl.a. gick till den nybildade UPA-studion, där man tecknade i ett mycket mer stiliserat manér och inte alls i Disneyidealet av en illusion of life? Och strejkens ledare, Art Babbitt som bl.a. skapat Långben-figuren, fick väl aldrig Disneys förlåtelse? Var det inte så att strejken fick Disney att själv tröttna på tecknad långfilm - han "flydde" till Sydamerika så att strejken skulle kunna få ett slut, och producerade där mer lättviktiga snuttfilmer som Three Caballeros och Saludos Amigos? Efter kriget ägnade han väl hellre sitt personliga intresse åt studions naturfilmer, åt TV-showerna som väl tog sin början på 50-talet, och naturligtvis åt sitt stora favoritprojekt, de "verkliga" fantasivärldarna i Disneyland?Scrooge_McDuck skrev:Men efter strejken fick de sitt omnämnade och högre löner.
I det här sammanhanget kan det förresten kanske vara intressant att påminna om det nazistiska Tysklands lite kluvna förhållande till Disneys filmer. När Leni Riefenstahl besökte Hollywood i december 1938 var Disneystudion den enda studio som tog emot henne, medan de andra av politiska eller taktiska skäl vägrade - kristallnatten hade då ägt rum bara en månad tidigare. Man får då hålla i minne att Hollywood av det nazistiska Tyskland sågs som den judiska propagandafabriken framför andra. Die Juden herrschen mit Terror und Boykott, "judarna härskar med terror och bojkott", rapporterade Riefenstahl till Goebbels, som övervägde ett förbud mot amerikanska filmer i Tyskland, och att Disney tog emot Riefenstahl var förstås desto mer uppskattat.
I Tyskland hade man länge en splittrad syn på just Disneys filmer. Grunden för Disneystudions första långfilmer utgjordes ju av berättelser av germanskt och italienskt ursprung - en folksaga från bröderna Grimms samlingar till Snövit, en italiensk konstsaga till Pinocchio, Goethes berättelse om trollkarlens lärling till Fantasia och en österrikisk barnbok till Bambi. En del nazistiska och fascistiska ideologer såg då Disneys filmatiseringar som kitsch, typiska exempel på amerikansk vulgarisering av de germanska myterna och sagorna. Man får ju minnas hur den tyska romantiken gärna betraktade berättelser av detta slag som heliga uttryck för den germanska "folksjälen", och dessa fick förstås inte "besudlas" av amerikansk kommersialism. En kortfilm av Disney där Rödluvan förekommer kritiserades av den nazistiska Film-Kurier för att den förvrängt den germanska sagans djupa innebörder och förvandlat dem till "naiv amerikansk slapstick".
Men andra uppskattade att Disney ändå behandlade "germanska" ämnen - Snövit fick t.ex. beröm för sitt "ariska" utseende - och man beklagade närmast att den tyska filmindustrin ännu inte kunde åstadkomma något liknande. Samtidigt som andra amerikanska filmer bojkottades i Tyskland hoppades man ändå kunna visa Snövit just p.g.a. dess höga konstnärliga behandling av ett germanskt ämne. Hitler lät visa filmen på sin privata biograf i Übersalzberg och bedömde den som en av de främsta filmerna någonsin. För att göra Disney mer acceptabel i Tyskland försökte vissa nazistiska filmteoretiker rentav hävda att Walt Disney i själva verket härstammade från Tyskland och tidigare hade hetat Walter Distler!
Sedan Tyskland förklarat krig mot USA blev dock förstås ställningstagandet också mot Disneys produktion entydigt negativt. Film-Kurier skrev den 16 december 1941:
Film-Kurier skrev:På en judisk biosalong i Zürich har en ny Disneyfilm vid namn Fantasia dykt upp. Det rör sig om en vulgarisering av sublima germanska värden, sådana som Bach, Beethoven och Schubert; en vulgarisering som troligen bara det nordamerikanska sinnet är mäktigt i denna groteska form. Disney försöker återge bredden i tanken och känslan hos de största tyska musikerna i färglagda teckningar av tunnaste slag. (etc. etc.)
den låg väll också i tiden.
