Indoeuropéerna
Jag citerar hela Hellquists artikel om as (Hellquist 1980 I:35):
"1. as, mytol., litterärt lån (liksom t. ex. alf 1) från isl. áss, óss (pl. ǽsir), gud, motsv. got.-lat. anses pl., halvgudar, fsax. âs-, ôs- (i personn.), fhty. ans(i)- (i personn., jfr Anselm o. Ansgar, se Oskar), ags. ós (se Osvald), av germ. *ansu-; mycket omstritt; bl. a. sammanställt med avest. ahura- (av *nsura-) [vokaliskt n, n med ring under], gud, till en rot ans-, utvidgn. av an i ande, i så fall eg. 'vindgud' el. 'ande' (jfr grek theós gud, av *dwes, andas; se djur); el. möjl. med Meringer IF 17: 159 [Indogermanische Forschung] o. Helm Altgerm. rel-gesch. 1: 227 besl. med germ. *ansa-, bjälke (=ås 1) o. syftande på gamla träidoler (heliga stavar o. d.); även fört till roten i got. ansts, glädje, gunst (se unna o jfr E Rooth Altgerm. Wortstud. s. 5 n. 1). Det ej uppvisade i fsv. ās [...] uppträder i åska (se d. o.) o. i åtskilliga personnamn, t. ex. Asmund, Astrid, Eskil; [...] Ås (i riksspråket] är en lärd ombildning i ansl. till den form ordet skulle ha haft, om det varit inhemskt; jfr dråpa o. drapa. - Men inhemskt är ordet i sydsv. dial. åsen (dvs. Tor) kör (se åska) o. åsaregn, åskregn. - En femininbildning till as är isl. ásynja [...] bildat med det germ. fem.-suff. -unjōn (nära sammanhängande med -inna)"
Se även http://g3.spraakdata.gu.se/saob/
"1. as, mytol., litterärt lån (liksom t. ex. alf 1) från isl. áss, óss (pl. ǽsir), gud, motsv. got.-lat. anses pl., halvgudar, fsax. âs-, ôs- (i personn.), fhty. ans(i)- (i personn., jfr Anselm o. Ansgar, se Oskar), ags. ós (se Osvald), av germ. *ansu-; mycket omstritt; bl. a. sammanställt med avest. ahura- (av *nsura-) [vokaliskt n, n med ring under], gud, till en rot ans-, utvidgn. av an i ande, i så fall eg. 'vindgud' el. 'ande' (jfr grek theós gud, av *dwes, andas; se djur); el. möjl. med Meringer IF 17: 159 [Indogermanische Forschung] o. Helm Altgerm. rel-gesch. 1: 227 besl. med germ. *ansa-, bjälke (=ås 1) o. syftande på gamla träidoler (heliga stavar o. d.); även fört till roten i got. ansts, glädje, gunst (se unna o jfr E Rooth Altgerm. Wortstud. s. 5 n. 1). Det ej uppvisade i fsv. ās [...] uppträder i åska (se d. o.) o. i åtskilliga personnamn, t. ex. Asmund, Astrid, Eskil; [...] Ås (i riksspråket] är en lärd ombildning i ansl. till den form ordet skulle ha haft, om det varit inhemskt; jfr dråpa o. drapa. - Men inhemskt är ordet i sydsv. dial. åsen (dvs. Tor) kör (se åska) o. åsaregn, åskregn. - En femininbildning till as är isl. ásynja [...] bildat med det germ. fem.-suff. -unjōn (nära sammanhängande med -inna)"
Se även http://g3.spraakdata.gu.se/saob/
- Den stegrande kamelen
- Medlem
- Inlägg: 991
- Blev medlem: 23 mars 2002, 21:08
- Ort: Göteborg
- Kontakt:
- Djinghis Khan
- Medlem
- Inlägg: 2688
- Blev medlem: 26 april 2003, 21:11
- Ort: Karlstad
Det var den tyske naturforskaren Friedrich Johann Blumenbach (1752 - 1840) som delade in människan i fem raser. Han tyckte att kvinnorna i Kaukasus var särskilt vackra, och namngav därefter den "vita rasen" efter kaukasierna.Den stegrande kamelen skrev:Det faktum att den vita rasen kallas kaukasier (i amerikanska polisserier pratar de alltid om Caucasians), varifrån kommer det? Hur gammal är den beskrivningen och vilken teori baserar den sig på?
/DK M
- Den stegrande kamelen
- Medlem
- Inlägg: 991
- Blev medlem: 23 mars 2002, 21:08
- Ort: Göteborg
- Kontakt:
Tack för svaret! Jo, det var ju också ett sätt att välja namn... Men att döma av diskussionen ovan behöver han alltså inte ha varit så snett ute ändå, den gode Blumenbach.Djinghis Khan skrev:Det var den tyske naturforskaren Friedrich Johann Blumenbach (1752 - 1840) som delade in människan i fem raser. Han tyckte att kvinnorna i Kaukasus var särskilt vackra, och namngav därefter den "vita rasen" efter kaukasierna.Den stegrande kamelen skrev:Det faktum att den vita rasen kallas kaukasier (i amerikanska polisserier pratar de alltid om Caucasians), varifrån kommer det? Hur gammal är den beskrivningen och vilken teori baserar den sig på?
Tack för Hellqvist-citatet!
kan man beställa motsvarande om Birk/Birka samt Sig och Tuna, till Ubsola/Birka?
/Wilmer T
... här skiner solen...
kan man beställa motsvarande om Birk/Birka samt Sig och Tuna, till Ubsola/Birka?
jag kommenterade lite på Asatron, tyckte det passade bättre där.barzam skrev:Tor Heyerdahls böcker bör tas med en nypa salt för övrigt. Språkligt sett tycks Azov ha lite att göra med asarna (det saknas ett -n- bland annat)..
/Wilmer T
... här skiner solen...
- Rubber Duck
- Medlem
- Inlägg: 458
- Blev medlem: 23 juli 2003, 14:01
- Ort: Sollentuna
Den vanligaste uppfattningen är väl att indoeuropeernas urhem låg nånstans på slätterna norr om Svarta havet.
En intressant teori är att det var vattenhöjningen och översvämningar när Bosporen brast som fick de indoeuropeiska stammarna i rörelse. Så här skriver Wikipedia:
En intressant teori är att det var vattenhöjningen och översvämningar när Bosporen brast som fick de indoeuropeiska stammarna i rörelse. Så här skriver Wikipedia:
När det gäller indoeuropeernas eventuella ursprung i Indien är det en uppfattning som idag framförs av indiska hindunationalister, enligt en artikel i DN:In 1997, William Ryan and colleagues from Columbia University published evidence that a massive flood through the Bosporus occurred about 5600 BC. They wrote: "Ten cubic miles of water poured through each day, two hundred times what flows over Niagara Falls. ... The Bosporus flume roared and surged at full spate for at least three hundred days." The event flooded 60,000 square miles of land, and significantly expanded the Black Sea shoreline to the north and east. The Black Sea's water level raised many hundreds of feet, and it was transformed from a fresh-water landlocked lake into a salt water sea connected to the ocean. It has been popularly suggested that this event was the source of the legend for Noah's Flood.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1194&a=177836Indierna själva trodde till en början på en invasion av ett folk de kallade arier, idéer som de lånat från Europa. (...) Vad dagens hindunationalister nu gör är att vända upp och ned på teorin om en invasion. Man påstår tvärtom att det egentligen var indierna som förde kultur och civilisation till Europa och resten av världen, att Indien därför är urhemmet för all civilisation. De försöker även i sin teori inkorporera Induskulturen, den civilisation som anses vara en av mänsklighetens första högkulturer och som uppstod i flodens Indus bördiga dalar mellan år 3000 och 1500 f Kr.
-
- Medlem
- Inlägg: 385
- Blev medlem: 9 juli 2004, 13:46
- Ort: Buren
-
- Medlem
- Inlägg: 385
- Blev medlem: 9 juli 2004, 13:46
- Ort: Buren
Det faktum att det talas indoeuropeiska språk idag behöver inte nödvändigtvis betyda att det en gång i tiden fanns ett folkslag på en
viss plats som talade urindoeuropeiska. Det senaste budet om urhemmet
är att indoeuropeiskan uppstod i Kaukasus. Det är några ryska forskare
som kommit fram till det. (Jag måste påpeka att jag inte är någon
språkforskare.) Felet, om man kan kalla det så, med språkforskningen om
ett möjligt urindoeuropeiskt språk är att man jämför de olika orden och
grammatiken i de kända indoeuropeiska språken och sedan söker man den
minsta gemensamma nämnaren och därefter konstruerar man ett urspråk.
Man fryser tiden så att säga, för att leta efter platsen och det
folkslaget som talade detta urspråk.
Tänk om det aldrig har funnits ett indoeuropeiskt urhem. Jag ska
försöka förklara så gott jag kan. I mellanöstern har man hittat ett 95
000 är gammalt skelett från vad man kallar en modern människa. Denna
person använde förmodligen ett språk för att göra sig förstådd av de
andra stammedlemmarna. För 40-50 tusen år sedan
började människor komma till Europa från Nordafrika och via Balkan. De borde också ha talat
olika språk. Redan under istiden bodde det alltså människor från
Atlanten och långt österut in i Asien. Arkeologer i Australien ska
tydligen ha funnit 60 000 år gamla lämningar av människor.
Låt oss för enkelhetens skull säga att detta vidsträckta område
beboddes av folk A, folk B, folk C osv ända till folk Ö. Folk A handlar med, och utbyter kvinnor med folk B. Folk A:s språk påverkas av folk B
som i sin tur handlar med folk C. Folk B:s språk påverkas av folk C.
Folk C påverkas av folk D. Folk D börjar handla med med folk A. Men nu
blir det folk D som påverkas av folk A.
Vid vilken tidpunkt här ska man söka efter ett urspråk? Var ska man
leta efter det? Vilket ögonblick är lämpligt att frysa? Vilket folk
talar urspråket? Vad jag vill ha sagt är att det har varit ett böljande
mellan språken. En påverkan fram och tillbaka mellan folken ända sedan
den första lämmeln grillades utanför någon grotta på Balkan och det
första björnskinnet bytte ägare vid Himalayas fötter.
Om det bara fanns det svenska, det norska och det danska språket, vilket av dem är då urspråket?
/dpe
viss plats som talade urindoeuropeiska. Det senaste budet om urhemmet
är att indoeuropeiskan uppstod i Kaukasus. Det är några ryska forskare
som kommit fram till det. (Jag måste påpeka att jag inte är någon
språkforskare.) Felet, om man kan kalla det så, med språkforskningen om
ett möjligt urindoeuropeiskt språk är att man jämför de olika orden och
grammatiken i de kända indoeuropeiska språken och sedan söker man den
minsta gemensamma nämnaren och därefter konstruerar man ett urspråk.
Man fryser tiden så att säga, för att leta efter platsen och det
folkslaget som talade detta urspråk.
Tänk om det aldrig har funnits ett indoeuropeiskt urhem. Jag ska
försöka förklara så gott jag kan. I mellanöstern har man hittat ett 95
000 är gammalt skelett från vad man kallar en modern människa. Denna
person använde förmodligen ett språk för att göra sig förstådd av de
andra stammedlemmarna. För 40-50 tusen år sedan
började människor komma till Europa från Nordafrika och via Balkan. De borde också ha talat
olika språk. Redan under istiden bodde det alltså människor från
Atlanten och långt österut in i Asien. Arkeologer i Australien ska
tydligen ha funnit 60 000 år gamla lämningar av människor.
Låt oss för enkelhetens skull säga att detta vidsträckta område
beboddes av folk A, folk B, folk C osv ända till folk Ö. Folk A handlar med, och utbyter kvinnor med folk B. Folk A:s språk påverkas av folk B
som i sin tur handlar med folk C. Folk B:s språk påverkas av folk C.
Folk C påverkas av folk D. Folk D börjar handla med med folk A. Men nu
blir det folk D som påverkas av folk A.
Vid vilken tidpunkt här ska man söka efter ett urspråk? Var ska man
leta efter det? Vilket ögonblick är lämpligt att frysa? Vilket folk
talar urspråket? Vad jag vill ha sagt är att det har varit ett böljande
mellan språken. En påverkan fram och tillbaka mellan folken ända sedan
den första lämmeln grillades utanför någon grotta på Balkan och det
första björnskinnet bytte ägare vid Himalayas fötter.
Om det bara fanns det svenska, det norska och det danska språket, vilket av dem är då urspråket?
/dpe
Jag ska svara på olika argument i taget, det blir tydligast:
1. Forskarna bakom teorin du pratar om (Kaukasus-förslaget) är Gamkrelidze och en till jag inte minns namnet på. De lägger fram ett språkliga argument (den s.k. glottaliseringsteorin som jag inte tänker gå in på här) som på intet sätt vunnit allmän acceptans i forskarvärlden. En viktig poäng i deras teori är att förlägga urhemmet till Kaukasus gick hem i Sovjet (Stalin var ju ursprungligen därifrån), vilket också märks för att de båda fick utresetillstånd av Sovjet. Jag vill inte gå in i en politisk diskussion om detta, men personligen tror jag att det är en viktig anledning till att de kom på det över huvud taget.
Den senaste teorin är den att indo-europeernas spreds tillsammans med jordbruket från anatolien. Jag har för mig att Colin Renfrew är den som argumenterat starkast för den. Jag tycker den har många problem, och den teorin har knappast vunnit allmän acceptans. Vad man kan säga är att indo-europeerna i mycket tidig tid har haft kontakt med finno-ugriska folk, och lösningen ligger nog i ett studium av indo-europeiska lånord i de finno-ugriska språken, vilket inte är genomfört.
2. När man systematiskt går tillbaka med användning av den komparativa metoden får man ett schema över vilka ljud som utvecklats till vad. Personligen tror jag inte att man som skicklig komparativist skulle kunna konversera med en indo-europé, men det finns många som går så pass långt som att anta det.
All komparativ evidens leder fram till ett antaget urspråk, som är enhetligt och ganska väldefinierat (iaf i stora drag). Detta säger ingenting om det verkliga urspråket, om det har funnits ett sådant eller inte, utan det är en rent vetenskaplig skapelse. I vilket fall som helst måste föregångaren till de besläktade språk som vi buntar ihop under begreppet indo-europeiska språk ha talats av någon med någon (det ligger så att säga i ett språks natur).
Den språkliga argumentationen säger ingenting om ålder, bara vilken den gemensamma nämnaren som förklarar de skilda reflexerna i de belagda språken är. Inom indo-europeiskan kan man dock utskilja vissa olika tidsskeden (t.ex. laryngalpåverkan, regeln att obetonat *e försvinner, utveckling av nya suffix etc.). Men vi kan inte rekonstruera vad som har hänt innan indo-europeiskan, för eftersom våra belagda språk endast reflekterar indo-europeiskan och inte dennas föregångare är det omöjligt. Om verbet *h1és-ti 'han är' förut hette ?h1és-tipi och vi konstruerar regeln att:
- ändelsen -tipi utvecklas till -ti vid indoeuropeiskans förstadium
kan vi inte säga något om det eftersom den ju är försvunnen! Denna regel är alltså helt meningslös...
3. Den bild av språkutveckling som du skissar upp, d.v.s. att all språkutveckling sker genom påverkan och inflytande från obesläktade språk tycker jag är alldeles förenklad. Vid de tillfällen då sådana blandspråk uppstått (pidginspråk) har man överraskande nog funnit att även om grundspråken är olika så har den grammatiska strukturen visat sig ganska lik (med få böjda former t.ex.). Språk kan däremot lika väl utvecklas genom ingen kontakt alls (d.v.s. i isolering). Men den viktigaste faktorn till språkförändring är i min mening fonetiska, med detta menar jag att komplicerade ljudföljder anpassas till en enklare att uttala. I förlängningen kan detta leda till stora skillnader i uttal, och vi pratar ju om tidsrymder på tusentals år med små befolkningsgrupper som levde ganska isolerat från varandra.
4. Jag vill bara poängtera att man inte har funnit några bevis för alls att kunna koppla samman den indo-europeiska språkfamiljen med någon annan. Detta är värt att poängtera, då inlägget antyder att språken utvecklas i ständig kontakt. Samma sak gäller de andra språkfamiljerna.
Vidare vill jag understryka att den språkliga forskningen om indo-europeiskan är helt oberoende av forskningen kring urhemmet. Ett uttalande om modusanvändning i indo-europeiskan säger ingenting om urhemmet eller indo-europeerna! Jag tycker personligen frågan om urhemmet är ganska ointressant.
5. Om vi säger att bara svenska danska och norska funnits (och att de är besläktade, vilket de ju är i verkligheten), skulle "urspråket" vara föregångaren till dem.
Hoppas jag inte var otydlig nånstans. Nu ska jag sova, godnatt!
1. Forskarna bakom teorin du pratar om (Kaukasus-förslaget) är Gamkrelidze och en till jag inte minns namnet på. De lägger fram ett språkliga argument (den s.k. glottaliseringsteorin som jag inte tänker gå in på här) som på intet sätt vunnit allmän acceptans i forskarvärlden. En viktig poäng i deras teori är att förlägga urhemmet till Kaukasus gick hem i Sovjet (Stalin var ju ursprungligen därifrån), vilket också märks för att de båda fick utresetillstånd av Sovjet. Jag vill inte gå in i en politisk diskussion om detta, men personligen tror jag att det är en viktig anledning till att de kom på det över huvud taget.
Den senaste teorin är den att indo-europeernas spreds tillsammans med jordbruket från anatolien. Jag har för mig att Colin Renfrew är den som argumenterat starkast för den. Jag tycker den har många problem, och den teorin har knappast vunnit allmän acceptans. Vad man kan säga är att indo-europeerna i mycket tidig tid har haft kontakt med finno-ugriska folk, och lösningen ligger nog i ett studium av indo-europeiska lånord i de finno-ugriska språken, vilket inte är genomfört.
2. När man systematiskt går tillbaka med användning av den komparativa metoden får man ett schema över vilka ljud som utvecklats till vad. Personligen tror jag inte att man som skicklig komparativist skulle kunna konversera med en indo-europé, men det finns många som går så pass långt som att anta det.
All komparativ evidens leder fram till ett antaget urspråk, som är enhetligt och ganska väldefinierat (iaf i stora drag). Detta säger ingenting om det verkliga urspråket, om det har funnits ett sådant eller inte, utan det är en rent vetenskaplig skapelse. I vilket fall som helst måste föregångaren till de besläktade språk som vi buntar ihop under begreppet indo-europeiska språk ha talats av någon med någon (det ligger så att säga i ett språks natur).
Den språkliga argumentationen säger ingenting om ålder, bara vilken den gemensamma nämnaren som förklarar de skilda reflexerna i de belagda språken är. Inom indo-europeiskan kan man dock utskilja vissa olika tidsskeden (t.ex. laryngalpåverkan, regeln att obetonat *e försvinner, utveckling av nya suffix etc.). Men vi kan inte rekonstruera vad som har hänt innan indo-europeiskan, för eftersom våra belagda språk endast reflekterar indo-europeiskan och inte dennas föregångare är det omöjligt. Om verbet *h1és-ti 'han är' förut hette ?h1és-tipi och vi konstruerar regeln att:
- ändelsen -tipi utvecklas till -ti vid indoeuropeiskans förstadium
kan vi inte säga något om det eftersom den ju är försvunnen! Denna regel är alltså helt meningslös...
3. Den bild av språkutveckling som du skissar upp, d.v.s. att all språkutveckling sker genom påverkan och inflytande från obesläktade språk tycker jag är alldeles förenklad. Vid de tillfällen då sådana blandspråk uppstått (pidginspråk) har man överraskande nog funnit att även om grundspråken är olika så har den grammatiska strukturen visat sig ganska lik (med få böjda former t.ex.). Språk kan däremot lika väl utvecklas genom ingen kontakt alls (d.v.s. i isolering). Men den viktigaste faktorn till språkförändring är i min mening fonetiska, med detta menar jag att komplicerade ljudföljder anpassas till en enklare att uttala. I förlängningen kan detta leda till stora skillnader i uttal, och vi pratar ju om tidsrymder på tusentals år med små befolkningsgrupper som levde ganska isolerat från varandra.
4. Jag vill bara poängtera att man inte har funnit några bevis för alls att kunna koppla samman den indo-europeiska språkfamiljen med någon annan. Detta är värt att poängtera, då inlägget antyder att språken utvecklas i ständig kontakt. Samma sak gäller de andra språkfamiljerna.
Vidare vill jag understryka att den språkliga forskningen om indo-europeiskan är helt oberoende av forskningen kring urhemmet. Ett uttalande om modusanvändning i indo-europeiskan säger ingenting om urhemmet eller indo-europeerna! Jag tycker personligen frågan om urhemmet är ganska ointressant.
5. Om vi säger att bara svenska danska och norska funnits (och att de är besläktade, vilket de ju är i verkligheten), skulle "urspråket" vara föregångaren till dem.
Hoppas jag inte var otydlig nånstans. Nu ska jag sova, godnatt!
-
- Medlem
- Inlägg: 385
- Blev medlem: 9 juli 2004, 13:46
- Ort: Buren
Tack för svaret. Det var mycket övertygande men jag skulle ändå vilja gå i svaromål.
Här motsäger du dig själv. I ditt inlägg argumenterar du för en påverkan mellan urindoeuropeiskan och finsk-ugriskan men här menar du forntidens människor levde mycket isolerade från varandra. Att språk förändras i en grupp genom fonetiska förändringar är det väl ingen som bestrider. Vill man övertyga sig själv att så är fallet behöver man bara jämföra hur stockholmarna talade på 1960-70-talet med hur de talar nu.
Finns det överhuvudtaget någon forskning om hur isolerade folk förr i tiden, läs i slutet av istiden, var. Jag menade inte att det uppstod blandspråk hos folk A, folk B osv, utan att folk A:s språk påverkades av folk B, en påverkan på ordförrådet, grammatiken eller uttalet.
Folken i Europa har alltid bott här. Åtminstone om man ser till vad genetikerna har kommit fram till. http://vetinarilord.blogspot.com/2004/0 ... tdnas.html
God morgon förrresten.
. Nej det är inte det förslaget jag menar utan om ett nyare där man jämfört olika ord med aveende på topologi, djurbeteckningar och växtnamn. Ska försöka leta reda på källan.Forskarna bakom teorin du pratar om (Kaukasus-förslaget) är Gamkrelidze och en till jag inte minns namnet på. De lägger fram ett språkliga argument (den s.k. glottaliseringsteorin som jag inte tänker gå in på här)
Ja, om man fryser tidpunkten när "någon talade med någon" kan man kanske hitta föregångaren till de indoeuropeiska språken. Det ligger så att säga i sakens natur att stanna tiden för att hitta urindoeuropeiskan annars blir frågan om urspråket ursprung vagt geografiskt, tidsmässigt och språkmässigt.All komparativ evidens leder fram till ett antaget urspråk, som är enhetligt och ganska väldefinierat (iaf i stora drag). Detta säger ingenting om det verkliga urspråket, om det har funnits ett sådant eller inte, utan det är en rent vetenskaplig skapelse. I vilket fall som helst måste föregångaren till de besläktade språk som vi buntar ihop under begreppet indo-europeiska språk ha talats av någon med någon (det ligger så att säga i ett språks natur).
Den bild av språkutveckling som du skissar upp, d.v.s. att all språkutveckling sker genom påverkan och inflytande från obesläktade språk tycker jag är alldeles förenklad. Vid de tillfällen då sådana blandspråk uppstått (pidginspråk) har man överraskande nog funnit att även om grundspråken är olika så har den grammatiska strukturen visat sig ganska lik (med få böjda former t.ex.). Språk kan däremot lika väl utvecklas genom ingen kontakt alls (d.v.s. i isolering). Men den viktigaste faktorn till språkförändring är i min mening fonetiska, med detta menar jag att komplicerade ljudföljder anpassas till en enklare att uttala. I förlängningen kan detta leda till stora skillnader i uttal, och vi pratar ju om tidsrymder på tusentals år med små befolkningsgrupper som levde ganska isolerat från varandra.
Här motsäger du dig själv. I ditt inlägg argumenterar du för en påverkan mellan urindoeuropeiskan och finsk-ugriskan men här menar du forntidens människor levde mycket isolerade från varandra. Att språk förändras i en grupp genom fonetiska förändringar är det väl ingen som bestrider. Vill man övertyga sig själv att så är fallet behöver man bara jämföra hur stockholmarna talade på 1960-70-talet med hur de talar nu.
Finns det överhuvudtaget någon forskning om hur isolerade folk förr i tiden, läs i slutet av istiden, var. Jag menade inte att det uppstod blandspråk hos folk A, folk B osv, utan att folk A:s språk påverkades av folk B, en påverkan på ordförrådet, grammatiken eller uttalet.
Japp, särskilt som de två inte verkar ha så mycket med varandra att göra.Vidare vill jag understryka att den språkliga forskningen om indo-europeiskan är helt oberoende av forskningen kring urhemmet. Ett uttalande om modusanvändning i indo-europeiskan säger ingenting om urhemmet eller indo-europeerna! Jag tycker personligen frågan om urhemmet är ganska ointressant.
Folken i Europa har alltid bott här. Åtminstone om man ser till vad genetikerna har kommit fram till. http://vetinarilord.blogspot.com/2004/0 ... tdnas.html
God morgon förrresten.
Problemet med djurbeteckningar är att de kan vara svåra att använda i argumentation. I lite äldre teorier gav man stor vikt åt t.ex. ordet för lax (rekonstrueras till *lokso- 'en sorts fisk') med vilket man argumenterade för att indo-europeerna måste härstamma från norra Europa för att det är endast här laxen som vi känner den finns. Helt otroligt, när man ser att samma etymologiskt besläktade ord i tokhariskan betyder 'fisk som lever i dammar' (ganska o-laxlikt!).den pinkande elefanten skrev:Tack för svaret. Det var mycket övertygande men jag skulle ändå vilja gå i svaromål.
Nej det är inte det förslaget jag menar utan om ett nyare där man jämfört olika ord med aveende på topologi, djurbeteckningar och växtnamn. Ska försöka leta reda på källan.
Nej, det fungerar inte så. Vi har inget belägg för något förstadium till indo-europeiskan. Jag trodde jag illustrerade detta med min utläggning om den påhittade ändelsen -tipi.Ja, om man fryser tidpunkten när "någon talade med någon" kan man kanske hitta föregångaren till de indoeuropeiska språken. Det ligger så att säga i sakens natur att stanna tiden för att hitta urindoeuropeiskan annars blir frågan om urspråket ursprung vagt geografiskt, tidsmässigt och språkmässigt.
Jag påstod inte att forntidens folk inte hade kontakt med varandra, däremot att denna kontakten inte gav upphov till språkutveckling. När jag talade om samband mellan finno-ugrierna och indo-europeerna menade jag språklig påverkan på ordnivå (alltså det skulle röra sig om mycket tidiga lånord, främst från indo-europeerna till finno-ugrierna).Här motsäger du dig själv. I ditt inlägg argumenterar du för en påverkan mellan urindoeuropeiskan och finsk-ugriskan men här menar du forntidens människor levde mycket isolerade från varandra. Att språk förändras i en grupp genom fonetiska förändringar är det väl ingen som bestrider. Vill man övertyga sig själv att så är fallet behöver man bara jämföra hur stockholmarna talade på 1960-70-talet med hur de talar nu.
Har indoeuropeiska språk spritts redan under jägarstenåldern? Sedan början av 90-talet har flera forskare framlagt hypoteser om detta.
Arkeologen Marcel Otte och klimatforskaren Jonathan Adams skriver inledningsvis i sin gemensamma artikel Did Indo-European Languages spread before farming? (1999):
The late Glacial record of vegetation and climate suggests that major changes in hunter-gatherer population density might have occurred across Europe and Asia as a result of extreme climate fluctuations. We hypothesise that a reduction in population density across most of the region during the coldest part of the Younger Dryas (around 12,800-11,400 cal. y.a.) may have been followed by a sudden rebound phase, when climate switched back to warm, moist Holocene conditions over only a few decades. A 'sparse wave' of hunter-gatherers migrating rapidly out of a refugial area (possibly located in southern Europe and/or the Near East) would have made a disproportionate contribution to the genetic and linguistic legacy of the region. This may explain part of the initial prehistoric dispersal pattern of the Indo-European languages. Other smaller and somewhat later climate changes, such as the cold event at 8,200 cal. y.a., are also candidates for this process of regional depopulation followed by repopulation from a restricted source region. The possibility should be considered in addition to hypotheses invoking spread of these languages by early farmers or warlike cultures.
Otte & Adams skriver längre fram i artikeln, under rubriken How languages may spread due to climate instability:
The last 100,000 years have been marked by large numbers of dramatic climate oscillations ..., each of which would have been capable of causing changes in human population density as the resource base shifted. Episodes of relatively low population density, for example during intense cold and dry phases, would have been followed by rebound periods in which humans could expand in range and in numbers across the region.
As well as acting as a source of genetic shifts in population composition, the 'sampling error' caused by contraction of populations, followed by exponential expansion of populations out from refuge areas, could tend to provide waves of linguistic and cultural uniformity to spread across the region. Just such a wave of population out of the Near East may have carried Indo-European languages across much of Europe and part of the way eastward into central Asia.
Following a climate phase marked by low human population densities across the region, any one group that acquired both the general cultural traits that caused it to spread rapidly out of a refugium, and the technology to enable it to do so, would have experienced rapid exponential population growth in an environment relatively free from competition by other hunter-gatherer groups. Such a group, spreading out northwards and westwards, and possibly eastwards as well, would make a disproportionate contribution to the genetic and linguistic legacy of Europe and parts of the Near East.
Other groups even a few centuries slower in expanding their range and populations in tune with the climate change would have become numerically dominated by the earlier colonists as they left their refugial homelands, given the likely exponential growth rate of each population. Even at the relatively low densities that hunter-gatherer populations would have been capable of achieving, competition or at least interaction between groups would eventually have become more frequent, with less abundant (non-Indo-European speaking) groups much more likely to lose their cultural and linguistic identity among a larger wave of Indo-European speakers. This scenario, of separate refugial populations which failed to expand fast enough to dominate linguistically, may explain the existence of the Basque language group, as a 'potential' European dominant that narrowly failed to expand out before the Indo-European speakers became abundant in central and eastern Europe, south-eastern Europe and possibly also most other parts of Europe. The extinct Etruscan, Ligurian and Iberian language groups may be regarded as further examples of the same. As the hypothetical Indo-European wave spread out in each direction, it can be expected to have 'gathered up' the genetic and linguistic legacy of scattered smaller populations it encountered along its way, as each of these began a slightly later spread out of southern European refugia. This process of 'gathering up' may explain some of the current east-west and north-south gradients which now exist in Europe, and some of the differences between the present-day branches of the Indo-European family of languages.
It is thus possible that much of the initial (mid-Holocene) range of the Indo-European languages across central and northern Europe, the Balkans and the Near East was achieved by the rapid spread of a 'sparse wave' of hunter-gatherers, out of either southern Europe, the Levant, Anatolia or western Asia, preceding the 'farming wave'.
Vilka var tillflyktsområdena i Europa under den sista nedisningen? Genetikern Stephen Oppenheimer skriver i sin bok Out of Eden. The peopling of the world (2003):
There were three main refuge areas of Southern Europe to which the Palaeolithic peoples of Europe retreated ... From west to east, the first consisted of parts of France and Spain either side of the Pyrenees, in the Basque country, characterized by the finely knapped stone 'leaf points' of the Solutrean culture (named after a French village called Solutré). Receiving, perhaps, their technologies from north-west Europe, this south-western refuge was culturally distinct from other southern refuges, whose stone technology is described more generally as Epi-Gravettian. The second refuge area was Italy, with more or less continuous local occupation. The third was the Ukraine, a large area north of the Black Sea defined by two great rivers, the Dnepr and the Don, and separated from the rest of Southern Europe by the Carpathian Mountains, which were partially glaciated at the LGM (Last Glacial Maximum). Two other regions of Central Europe have some claim to small-scale occupation at the LGM. These were western Slovakia, just south of the Carpathians, and the Dnestr River basin of Moldavia, just east of the Carpathians on the north-west coast of the Black Sea.
The Eastern European sites were home to the final flowering of the Upper Palaeolithic mammoth culture. As the LGM reached its climax, one focus of activity shifted away from western Slovakia, mainly eastward towards Moldavia and the Ukraine, but also south into Hungary. It is in the Ukraine and farther north up the rivers Dnepr and Don into the Russian plain, however, where we find the best record of continuous human occupation - even expansion in Eastern Europe during the Big Freeze.
Något av dessa tillflyktsområden skulle kunna utgöra det område från vilket en "tunn våg" av urindoeuropeiska jägar-samlare snabbt spred sig då inlandsisen drog sig tillbaka, m.a.o utgöra det indoeuropeiska "urhemmet".
För artikeln Did Indo-European Languages spread before farming?, se
http://www.esd.ornl.gov/projects/qen/Indo2.html
mvh/hitpil
Arkeologen Marcel Otte och klimatforskaren Jonathan Adams skriver inledningsvis i sin gemensamma artikel Did Indo-European Languages spread before farming? (1999):
The late Glacial record of vegetation and climate suggests that major changes in hunter-gatherer population density might have occurred across Europe and Asia as a result of extreme climate fluctuations. We hypothesise that a reduction in population density across most of the region during the coldest part of the Younger Dryas (around 12,800-11,400 cal. y.a.) may have been followed by a sudden rebound phase, when climate switched back to warm, moist Holocene conditions over only a few decades. A 'sparse wave' of hunter-gatherers migrating rapidly out of a refugial area (possibly located in southern Europe and/or the Near East) would have made a disproportionate contribution to the genetic and linguistic legacy of the region. This may explain part of the initial prehistoric dispersal pattern of the Indo-European languages. Other smaller and somewhat later climate changes, such as the cold event at 8,200 cal. y.a., are also candidates for this process of regional depopulation followed by repopulation from a restricted source region. The possibility should be considered in addition to hypotheses invoking spread of these languages by early farmers or warlike cultures.
Otte & Adams skriver längre fram i artikeln, under rubriken How languages may spread due to climate instability:
The last 100,000 years have been marked by large numbers of dramatic climate oscillations ..., each of which would have been capable of causing changes in human population density as the resource base shifted. Episodes of relatively low population density, for example during intense cold and dry phases, would have been followed by rebound periods in which humans could expand in range and in numbers across the region.
As well as acting as a source of genetic shifts in population composition, the 'sampling error' caused by contraction of populations, followed by exponential expansion of populations out from refuge areas, could tend to provide waves of linguistic and cultural uniformity to spread across the region. Just such a wave of population out of the Near East may have carried Indo-European languages across much of Europe and part of the way eastward into central Asia.
Following a climate phase marked by low human population densities across the region, any one group that acquired both the general cultural traits that caused it to spread rapidly out of a refugium, and the technology to enable it to do so, would have experienced rapid exponential population growth in an environment relatively free from competition by other hunter-gatherer groups. Such a group, spreading out northwards and westwards, and possibly eastwards as well, would make a disproportionate contribution to the genetic and linguistic legacy of Europe and parts of the Near East.
Other groups even a few centuries slower in expanding their range and populations in tune with the climate change would have become numerically dominated by the earlier colonists as they left their refugial homelands, given the likely exponential growth rate of each population. Even at the relatively low densities that hunter-gatherer populations would have been capable of achieving, competition or at least interaction between groups would eventually have become more frequent, with less abundant (non-Indo-European speaking) groups much more likely to lose their cultural and linguistic identity among a larger wave of Indo-European speakers. This scenario, of separate refugial populations which failed to expand fast enough to dominate linguistically, may explain the existence of the Basque language group, as a 'potential' European dominant that narrowly failed to expand out before the Indo-European speakers became abundant in central and eastern Europe, south-eastern Europe and possibly also most other parts of Europe. The extinct Etruscan, Ligurian and Iberian language groups may be regarded as further examples of the same. As the hypothetical Indo-European wave spread out in each direction, it can be expected to have 'gathered up' the genetic and linguistic legacy of scattered smaller populations it encountered along its way, as each of these began a slightly later spread out of southern European refugia. This process of 'gathering up' may explain some of the current east-west and north-south gradients which now exist in Europe, and some of the differences between the present-day branches of the Indo-European family of languages.
It is thus possible that much of the initial (mid-Holocene) range of the Indo-European languages across central and northern Europe, the Balkans and the Near East was achieved by the rapid spread of a 'sparse wave' of hunter-gatherers, out of either southern Europe, the Levant, Anatolia or western Asia, preceding the 'farming wave'.
Vilka var tillflyktsområdena i Europa under den sista nedisningen? Genetikern Stephen Oppenheimer skriver i sin bok Out of Eden. The peopling of the world (2003):
There were three main refuge areas of Southern Europe to which the Palaeolithic peoples of Europe retreated ... From west to east, the first consisted of parts of France and Spain either side of the Pyrenees, in the Basque country, characterized by the finely knapped stone 'leaf points' of the Solutrean culture (named after a French village called Solutré). Receiving, perhaps, their technologies from north-west Europe, this south-western refuge was culturally distinct from other southern refuges, whose stone technology is described more generally as Epi-Gravettian. The second refuge area was Italy, with more or less continuous local occupation. The third was the Ukraine, a large area north of the Black Sea defined by two great rivers, the Dnepr and the Don, and separated from the rest of Southern Europe by the Carpathian Mountains, which were partially glaciated at the LGM (Last Glacial Maximum). Two other regions of Central Europe have some claim to small-scale occupation at the LGM. These were western Slovakia, just south of the Carpathians, and the Dnestr River basin of Moldavia, just east of the Carpathians on the north-west coast of the Black Sea.
The Eastern European sites were home to the final flowering of the Upper Palaeolithic mammoth culture. As the LGM reached its climax, one focus of activity shifted away from western Slovakia, mainly eastward towards Moldavia and the Ukraine, but also south into Hungary. It is in the Ukraine and farther north up the rivers Dnepr and Don into the Russian plain, however, where we find the best record of continuous human occupation - even expansion in Eastern Europe during the Big Freeze.
Något av dessa tillflyktsområden skulle kunna utgöra det område från vilket en "tunn våg" av urindoeuropeiska jägar-samlare snabbt spred sig då inlandsisen drog sig tillbaka, m.a.o utgöra det indoeuropeiska "urhemmet".
För artikeln Did Indo-European Languages spread before farming?, se
http://www.esd.ornl.gov/projects/qen/Indo2.html
mvh/hitpil