Kan man verkligen "veta" någonting?

[Gatzu]

Kan man verkligen säkert "veta" någonting?

Faktiskt en riktigt lurig fråga.

[Abs0]

Tog mig en riktig tankeställare, och kom fram till: Ja, jag tror det?

[Martin Tunström]

Tog mig en riktig tankeställare, och kom fram till: Ja, jag tror det?

Tro är icke veta!

/Anno

[Luno]

Tog mig en riktig tankeställare, och kom fram till: Ja, jag tror det?

Tro är icke veta!

/Anno

men kan man då veta utan att tro

[Panzerfaust]

Jag tror inte att man kan veta nåt.

/Jonathan

[jb]

Kan man verkligen säkert "veta" någonting?

Faktiskt en riktigt lurig fråga.

Oj, intressant fråga. Jag kan varmt rekommendera Platons "Teaitetos" där just huvudämnet är vad "vetande" är.

[Lindir]

Det vore ju litet intressant om ni kunde motivera era olika ställningstaganden en smula ...

[Martin Lundvall]

Såvida man inte ifrågasätter hela människans existens så vet man åtminstone något. Om man går med på att männsikan existerar så vet man ju åtminstone en sak, och det är att vi finns.

/Martin

[Westling]

Klart man kan... Se där. Jag gjorde det just.

Att solen går upp i öster (jag skjuter mig själv om jag skrev fel) är ett faktum som vi alla kan säga att vi vet.
Men även det går säkert att slå hål på... Så det finns två svar;

Analysera sönder det till tidernas slut; Nej, man kan inte veta något.
Se på det med sunt förnuft; Ja, du kan veta något.

[Den stegrande kamelen]

Jag funderar ibland i de här banorna (ja, jag är konstig, jag vet! 8)):

I varje givet ögonblick "vet" jag i någon mening att jag existerar. Jag känner av min egen närvaro, skulle man kunna säga. Men i nästa ögonblick vet jag inte längre att jag existerade i det där förra ögonblicket. För jag skulle ju kunna vara skapad precis i detta ögonblick, med alla mina minnen från förflutna ögonblick "inbyggda". Och om det är så så kan jag ju omöjligt veta om dessa mina minnen är sanna eller bara påhittade och ditmonterade av min okände skapare. Så det enda man egentligen "vet" är det man upplever i nuet, detta oändligt korta, ständigt skiftande ögonblick där medvetandet bor.

Fast egentligen vet man ju inte det heller. För den enda kontakt man har med omvärlden är ju genom sina sinnen - ögon, öron, lukt, smak, känsel. Man är totalt beroende av dem för att inhämta kunskap. Men kanske är sinnena i själva verket defekta och ger en falsk bild av omvärlden? Så nej, egentligen kan man inte veta någonting alls.

Sedan kan man ju också fundera på: Om jag nu verkligen inte fanns för ett ögonblick sedan utan skapades just nu: Vem skrev då det här inlägget?

[Lindir]

Vem skrev då det här inlägget?

Vilket inlägg ...?

[Lindir]

Så det enda man egentligen "vet" är det man upplever i nuet, detta oändligt korta, ständigt skiftande ögonblick där medvetandet bor.

Och för att ytterligare komplicera bilden är ju inte ens det verkligen "nuet", eftersom vårt medvetnade är något förskjutet (ca en halv sekund efter det vi tror vi upplever).

Enligt någon nylig undersökning ligger vårt medvetande t o m efter vår fria viljas beslut. Med andra ord fattar vi besluten strax innan vi blir medvetna om dem - och då kan man ju fråga sig om det verkligen är vi som fattar dem - eller om vi bara uppfattar dem ...

I undersökningen noterade man nämligen att kroppen började förbereda rörelser innan man fattat besluta att göra rörelsen i fråga. Hmm ...

[Den stegrande kamelen]

Vilket inlägg ...?

Det som mina defekta ögon och mitt manipulerade minne får mig att tro står strax ovanför ditt...

I undersökningen noterade man nämligen att kroppen började förbereda rörelser innan man fattat besluta att göra rörelsen i fråga. Hmm ...

Det låter som en oerhört svår undersökning att göra på ett vettigt sätt. Det finns så många olika fördröjningar inblandade - t ex tiden från fattande av beslutet till mätutrustningens registrerande av detta fattande - så det torde vara snudd på omöjligt att egentligen veta (nu var vi där igen) den verkliga ordningsföljden.

Så jag väljer nog att ignorera denna undersökning och ha kvar mina illusioner om medveten vilja. Det blir lättare att leva då!

[Lindir]

Jag måste erkänna att jag drabbades av samma dubier, men hur som helst kan den som är intresserad läsa mer i senaste numret av Illustrerad Vetenskap (nr 12/2003 - temanummer om hjärnan).

[wiseguy]

När man skall bena ut dessa mer filosofiska frågor finns det egentligen bara två sätt att gå till väga. Dels kan man skapa ett utryck för frågan som är så generaliserat att utrycket gäller för alla olika typer, t.ex. ett utryck för vad ett bord är skulle kunna vara en upphöjd yta. Det andra sättet är att rent språkligt ta reda på vad ordet i fråga betyder och utifrån detta ge ett svar.

Men för att återgå till frågeställningen kan man verkligen veta något?

Då kan man börja med att fråga sig vad är det för något som vi påstår oss kunna veta? Man kan tro sig veta saker om historia, religion, matematik etc etc.

Nästa fråga borde vara: vad kan man inte veta? Saker om framtiden tycker jag att man omöjligt kan veta, men om detta skall stämma så borde de ju logisk vara så att man inte verkligen kan veta något om dåtiden heller. Så kontentan borde bli att det enda man kan veta är saker om nutiden eller helst saker oberoende utav tid, någon slags universal sanning om man så vill.

Då har man kommit fram till att de finns saker att veta (?) men vad är de för saker? och finns det någon som vet de?

Här lämnar jag pennan vidare för nu...