VERB – PERFEKT
När man inom svenskan böjer verb, brukar man ”rabbla” dem i tre olika tempus, nämligen presens, imperfekt, perfekt. Exempelvis ”springa, sprang, sprungit”, där alltså sprungit är perfekt. Dock är perfekt en form som inte kan existera helt själv utan, precis som med futurum, så använder vi oss av ett hjälpverb (”har”) när vi talar i perfekt. ”Jag har sprungit” osv.
Quenya däremot, har en helt autonom perfektform, som alltså inte kräver hjälpverb. Det finns några exempel på denna form i Sagan om Konungens Återkomst . Bl. a när Aragorn krönas och han uttalar Elendils ed: Et Eärello Endorenna utúlien. ”Från havets vidd till Midgård jag kommer [mer exakt: jag har kommit].” Utúlië utgör här ”har kommit”. Det sista -n:et är ett pronomen och står för ”jag”, vilket vi ska titta närmare på senare. Om tul- är ”att komma”, skapas alltså perfekt genom att lägga till ett u- framför ordet, göra stamvokalen lång, samt ge ordet ändelsen -ië, utúlië. So far so good…
Ett annat exempel är irícië ”har vridit”. Ur detta exempel framgår det att prefixet är detsamma som stamvokalen (i detta fall ett i-) och att transformationen från infinitiv till perfekt i övrigt är konsekvent med fallet utúlië. Om vi då helt sväljer detta, kan vi konstruera perfektformen för många andra verb:
cal- ”att skina” -> acálië ”har skinit”
mel- ”att älska” -> emélië ”har älskat”
wil- ”att flyga” -> iwílië ”har flugit”
lom- ”att gömma” -> olómië ”har gömt”
suc- ”att dricka” -< usúcië ”har druckit”
Hur blir det med A-verb då? Till att börja med är det ganska rimligt att anta att det sista -a:et försvinner när man lägger dit ändelsen -ië. Så de enklaste A-verben skulle förmodligen böjas enligt: Mapa- ”att greppa, fånga tag i” -> amápië ”har greppat”, top- ”att täcka över” -> otópië ”har täckt över”. Här dyker en fundering upp. Vissa A-verb har en konsonantgrupp efter stamvokalen, ex. vis linda- ”att sjunga” och quanta- ”att fylla”. Det går ju som bekant i Quenya inte att ha en lång vokal följt av en konsonantgrupp, så hur ska det då vara? Det mest logiska är väl att helt enkelt strunta i att göra vokalen lång. Ovanstående exempel i perfekt blir således: ilindië ”har sjungit” och aquantië ”har fyllt”. Det sista exemplet är i sig speciellt, eftersom det har en diftong i sig. Det man förmodligen får göra här är att blicka tillbaka på roten till ordet. Roten till quanta- är enligt Etymologin KWAT-. Så med all sannolikhet är det a:et i diftongen som sätts som prefix.
Det återstår dessvärre en del komplikationer med perfektformen. A-verb som slutar med -ya är en, eftersom kombinationen yi inte förekommer inom Quenya. Ett möjligt sätt att lösa detta är att helt enkelt ta bort hela ändelsen -ya innan -ië läggs dit. Ord som tulya- ”att leda” skulle då böjas utúlië ”har lett”. Men då dyker ytterligare en komplikation upp. Är utúlië perfekt för tul- ”att komma”, eller för tulya- ”att leda”? I de flesta fall går det att, ur sammanhanget, förstå vilket av verben som använts, som tur är.
En annan ”komplikation” är verb som börjar på en vokal. Här finns det inga självklara exempel att gå efter, men vi kan ju fastslå att perfekt för ett ord som anta- ”att ge”, inte borde bli a’antië. En variant här är att sätta hela första stavelsen (an) som prefix, vilket ger anantië. Det är ju ett sätt som fungerar. Ett annat är att helt och hållet strunta i prefixet. Antië är ingen omöjlighet, speciellt inte då Tolkien i tidigare texter ibland skrev verb i perfekt utan prefix, trots att det inte innebar några fonologiska problem. Välj själva hur ni vill skriva, eller strunta i att använda verb som börjar på vokaler om ni vill skriva i perfekt
. Vill man uttrycka sig i plural är det som vanligt med verb, att de även får ändelsen -r.VERB – AORIST
Ett tempus som jag inte tänker gå in på speciellt mycket. Aorist fungerade inom gammal grekiska som en sorts tidlös imperfekt, eller för att beskriva generella sanningar. Aorist har en liknande funktion inom Quenya, där Tolkien ofta använde den för att beskriva ett förhållande, snarare än någonting som sker för stunden. I Namarië använder Galadriel aoristformen för att beskriva Midgård: sindanóriello caita mornië ”mörkret väller från gråa länder” (svårt att översätta rakt av från engelska, men caita ”ligger” är aoristformen av caita- ”att ligga”, jmf presens caitëar). Hon försöker alltså beskriva den generella situationen i Midgård, snarare än att det bara är frågan om något som bara sker just nu och snart är över.
Aoristformen är lätt att skapa. I fallet med A-verb är det helt enkelt samma som infinitivformen. Namarië börjar med laurië lantar lassi (på engelska:) ”like gold fall the leaves”. Lantar är alltså aorist med pluraländelse och beskriver en sanning, ett förhållande, snarare än en för stunden pågående händelse.
Vanliga, primära verb böjs genom att lägga till ett -i på slutet. MEN, om -i:et förblir sist i verbet (eller vilket ord som helst för den delen), skall det istället skrivas om till ett kort -ë. Detta är helt enkelt en sån där transformation som Quenya i sig gick igenom genom åren (dvs -i blev -ë). Ett verb som mat- ”att äta”, blir i aorist mati- som stam, men skrivs det utan ändelser blir det matë. Således skriver man Aran matë ”Kungen äter”, men Arani matir ”Kungarna äter”.
