Avel genom historien.

[Markus Holst]

Island skiljer sig i häst-hänseende från resten av Europa, vilket är ett politiskt beslut.

De första hästarna på Island kom nog från Norge tillsammans med de första bosättarna. Därefter har rasen inte haft kontakt med andra hästar. Islänningarna följde inte mainstream-systemet att importera önskvärda hästar av större typ, varken som draghästar eller som ridhästar. Detta lär vara ett beslut som togs av alltinget på 1200-talet. Efter det har det varit förbjudet att importera hästar till Island. Beslutet är så rigoröst, att den häst som lämnat ön inte får återvända.

Jag vet inte varför beslutet togs från början. Kanske var det ett importförbud för att slippa någon grasserande epidemi. På grund av det knapra jordbruket på Island och den karga tillvaron där, tror jag inte heller att man hade lust att föda större djur.

På Island lever alltså den gamla lanthästen kvar – och bara den. Säkerligen har den ändrats under de 1000 åren av isolering och idag föds den upp med lite olika inriktning, som alla andra raser.

En fascinerande sak med islandshästen är att den har fler gångarter än de flesta andra hästar. Normalt har hästen tre gångarter: Skritt, trav och galopp. Islandshästarna har två sätt till att ta sig framåt. Dels har de en fyrtaktig gångart, tölt, som bäst kan liknas vid en snabb snabb skritt, och en del av dem kan även röra sig i passgång, ”flygande pass”, som är en gångart lika snabb som galoppen.



Det har upptäckts att islänningar har samma trav-gen som travaren har och alltså har samma brist, eller förmåga, att samordna bakben och framben vilket är orsaken till de extra gångarterna. De flesta travare kan också utveckla dessa gångarter, även om det sällan görs. Just som travaren har islänningen även svårt för att gå i sidled i annat än skritt, svårt att vända kvickt och svårt att röra sig långsamt i de högre gångarterna.

Att islänningen, åtminstone de flesta, har travgenen visar att denna borde ha funnits redan på vikingatiden. Därför vill mången vän av islandshästar hävda att förr rörde sig alla europeiska lantraser i fem gångarter och att två av dem har avlats bort av elaka européer. Det är ju omöjligt att säga om detta är sant eller inte eftersom det inte går att veta hur hästar rörde sig för 1200 år sedan. Vi vet inte ens om isländshästarna hade med sig sina fem gångarter till ön eller om de har utvecklat dem där.

Om de fem gångarterna var vanliga bland europiska lantraser är det trots allt möjligt att de har avlats bort, eftersom man ville något annat med mycket av ridningen. Hästar med travgenen är inte lika viga på en liten yta. De har rent av svårt av de flesta övningar du behöver kunna vid ett handgemäng med draget vapen (man mot man-fäktning). Därför kan man nog avla bort genen för att man vill slippa den, om den nu har funnits. Det finns en del texter som kan tolkas som att enklare hästar förr kunde tölta, men det är svårt att fastställa exakt vad som menas. Å andra sidan borde man kunna hitta genen och egenskapen hos åtminstone någon kvarvarande ras, om den en gång funnits. Jag får låta frågan vara öppen, jag är inte tillräckligt påläst om den senaste forskningen.

De extra gångarterna gör emellertid i sin tur att man på Island har utvecklat helt egna ridsporter. Varken dressyr, hoppning eller fälttävlan förekommer på ön, i alla fall inte i någon större omfattning. Dessa är ju från början sporter för en adlig överklass och för soldater i kavalleriet, varav ingetdera har funnits på Island. Istället ägnar man sig åt tävlingar där man rider på en liten oval bana och där visa upp hästens olika gångarter, som sedan betygsätts av en domare.

Att man aldrig importerade större hästar gör att där rider fortfarande vuxna på små hästar utan att skämmas. Detta gjorde att det har blivit populärt med islandshästar även utanför Island, eftersom mången vuxen ryttare tycker det känns tryggare och enklare med en mindre häst. Islandshästar kunde rida tillsammans med andra vuxna. Vill de rida små hästar av andra raser får de leka med barnen. Det finns många många islänningar runt om Europa och även i USA. Det hålls VM i islandshäst-ridning, med det problemet att islänningarna själv aldrig vill vara med, i alla fall inte med sina bästa hästar eftersom dessa ju inte får komma tillbaka till Island. Därför kan VM heller aldrig hållas på Island.

[Amund]

En artikel om gruvhästar: https://www.hippson.se/artikelarkivet/f ... kampar.htm

Tack Markus för artikeln. Rekommenderas till den som inte läst den.

De band och det samförstånd som fanns mellan häst och människa kunde innebära skillnaden mellan liv och död. En kusk berättar:
”Jag såg hur han (hästen) vände sig mot mig och jag kände hur något var fel … bara några sekunder senare kom tomma vagnar rusande i gången. Jag kunde rädda mig in i en hålighet i bergväggen …

[Markus Holst]

Avslutningsvis skall jag beskriva hur renavels-iver ibland kan få oväntade men ofarliga följder. Vi skall då ta oss till Vestlandet i Norge, där det som på alla andra ställen i Europa fanns ett urgammalt bestånd av i stort sett samma lantras som vi finner överallt. Hästarna hade nog ungefär samma färgvariationer som vi idag ser hos islänningen. En av de första sakerna som händer när man domesticerar ett djur är att variationen av färger ökar. På Vestlandet gillade man de ljusa enfärgade hästarna bäst, så därför avlade man helst på dem.

Denna färg heter black och är inte en färg utan snarare en variation av färger där hästen har vad man kallar för ”vildtecken” alltså en mörk strimma längs ryggen från nacke till svansrot, en strimma som kallas ål, och även en del andra svarta markeringar i ansikte, på framknäna och manke. Grundfärgen hos blacka hästar är lite smutsbleka så blacka hästar urskiljer sig rejält från andra färger.


Fem av sex förekommande blacka färger.

Trots att de blacka färgerna var populära, var de alltså inte de enda på Vestlandet. Nu blir det sent 1800-tal och staten vill förbättra den lilla ursprungliga hästen på Vestlandet och ställer dit några hingstar av den större norska rasen Dölehäst.

Det finns runt Oslo och Mjösa något som kan likna vid slättland, rätt ovanligt i Norge. Här finns troligen större gårdan men framför allt bättre tillgång på foder och också ett behov av större dragare. Där avlas Dölehästen fram enligt känt tema: Import av utländska hingstar.

På de små gårdarna efter fjordarna i Vestlandet blir dessa stora hästar inget bra. De blir för otympliga i drift och troligen är de även för stora för de selar och stallar man har. På bara några år blir statens dölehingstar impopulära och säljs.

Motståndet mot dessa hingstar blir så markant att man inte vill befatta sig med dess avkommor. Man vill skapa en renrasig fjordhäst, som rasen oftast kallas. Då händer något dråpligt: Man vet att Dölehingstarna aldrig gav blacka avkommor. Med de troligen rudimentära anteckningarna om hästarnas härstamning som fanns på Vestlandet är detta det enda man har att gå efter: Är hästen black är den renrasig fjordhäst. Så trots att rasen från början hade ett större urval av färger försvann allt utom de blacka färgerna i en vilja att renavla rasen. Så ser rasen fortfarande ut: En fjording är black. Är den inte black är den ingen fjording. Den blacka färgen finns emellertid hos många fler raser, så en häst kan vara black utan att vara fjording, men inte tvärt om.

Alla vet hur en fjording ser ut, och därför har det uppstått en hel del folktro runt dess ursprung. Den blacka färgen, som alltså bara varit rastypisk i 150 år, har använts som inteckning för att fjordingen är släkt med den vilda przewalski-hästen långt borta i Gobi-öknen. Detta stämmer såklart inte.

Ett annat rykte om fjordhästen är att vikingarna red på sådana. Detta hänförs till att man hittat bilder där vikingarnas hästar har samma frisyr som man traditionellt klipper fjordhästarnas man i. På vikingatiden fanns inga raser än. Man red på de hästar som fanns i nejden, man åkte inte till Vestlandet och hämtade hästar från en ras som ännu inte fanns.

Fjordhästarna ståndman gör till och med att man allt som oftast hör att denna frisyr är naturlig på fjordhästen: Den står rakt upp vare sig man vill eller inte. Det stämmer inte heller: Låter man manen vara lägger den sig ned som på alla andra hästar (som även de får ståndman om man friserar dem på rätt sätt) och blir väldigt tjock och fin.

Vad hände då med den blacka lilla hästen från Vestlandet? Först drabbades den av samma ardennerkomplex som de flesta andra kallblodsraser och förvandlades under en mansålder i början på 1900-talet från en liten smidig häst till en fortfarande liten men bred, tung och stark häst. När väl denna tid var förbi och man började avla fram smidigare hästar igen blev den, mycket på grund av sitt karakteristiska utseende, en av världens populäraste raser, inte på tävlingsbanorna då den varken är snabb eller vig utan bland fritidsryttare som vill ha en trofast kompis att göra allt med. Jag har själv en, som idag är ovanlig eftersom han dels är musblack och dels är av den grova typen.


Fjordhästar med den vanligaste färgen, ljusbrunblack, och traditionellt klippt ståndman.

Er älskade forumledare på sin grove lille fjordhäst med den ovanligare färgen musblack – och vackert hängande, böljande man.

Där slutar min utläggning om hästavel. Tack för att ni har läst. Jag skriver gärna mer om ni kommer med frågor som triggar min berättarlust.

[koroshiya]

Men matadorhästen du skulle skriva om?

Hm, jag har fått massor av information - som jag storligen tackar för - men kanske inte så mycket om sentida avel som gått fel.

[Markus Holst]

Jag skrev lite om matadorvel: viewtopic.php?p=807649#p807649

Så mycket mer har jag inte att berätta om det. Vår moderna även är, i de stora raserna, så prestationsinriktad att dåliga individer rätt fort faller bort och inte kan föröka sig.

[koroshiya]

Jag skrev lite om matadorvel: viewtopic.php?p=807649#p807649

Så mycket mer har jag inte att berätta om det. Vår moderna även är, i de stora raserna, så prestationsinriktad att dåliga individer rätt fort faller bort och inte kan föröka sig.

Tack igen.

Av någon anledning missade jag det inlägget

Det jag hörde om eventuella avelsproblem är nu 20 år gammalt eller mer, och även om min kamrat arbetade med hästar är det fullt möjligt att han inte visste så mycket om just sådant här.

Rent allmänt står vi inför en enorm biologisk utarmning där vilda däggdjurs totala biomassa beräknas vara många gånger lägre än tamdjurens och människornas. På samma vis kan det vara med tamfåglar jämfört med vilda fåglar.

Uppenbart är att vi människor aktivt måste hjälpa många raser och arter, eller så försvinner de för alltid.

[Patrik Öbrink]

Inom fullblodsaveln är bara naturlig betäckning tillåten. Jag vet att inseminering är vanligt inom både ridhäst- och travhästavel, men hur är det men andra raser? Och när dök insemineringen upp? Vet du något om det?

[Markus Holst]

Jag vågar inte säga i vilka raser det är tillåtet. Generellt kan man säga att det används flitigt i de stora raserna där det föds många föl, som varmblod och travhästar. Åtminstone i Sverige är ju galoppen en rätt liten sport. I små raser med dålig lönsamhet blir semin för dyrt.

Semin fanns redan när jag började avla i slutet på 80-talet så det borde ha utvecklats ungefär 10 år tidigare. Det gick långsammare än i nöt-aveln där populationen är så mycket större att lönsamheten blir bättre, men även lär det vara skillnad på tjur- och hästsperma så att tjursperman var enklare att hantera i fritt tillstånd.

Seminverksamheten har ju utvecklats steg för steg. I början fick ju allt hända direkt, vilket betyder att hingsten tappades varefter ejakulatet delades upp i mindre doser och manuellt stoppades in i närvarande väntande ston. Förbannat oromantiskt, alltihopa.

Med tiden lärde man sig hur man kunde kyla sperman och transportera den till väntande ston en dagsresa bort, och idag är man kunnig nog att frysa ned den så man kan plocka fram sperman efter några år och stoppa in i lämpligt sto.

Skall du idag få lönsamhet i försäljning av ett halvblodsföl bör snittpriset på fölen ligga på 80.000 kronor.

Huruvida semin används inom fullblodsaveln i andra länder, låter jag vara osagt. Vet du?

[Patrik Öbrink]

Tack för svar, Markus!

Aktiva inom svensk galoppsport (eller rättare skandinavisk, för galopppsporten på de här breddgraderna är en skandinavisk historia) skulle gärna se semin inom fullblodsvalen, då tillgången till riktigt bra hingstar skulle öka dramatiskt. Nu är skandinaviska uppfödare hänvisad dels till det skrala inhemska hingstutbudet, dels hingstar ute i Europa. Eftersom Kirsten Rausing sponsrar stolöpningar i Sverige blir det ofta några av hennes hingstar i Newmarket.

Beslutet om semin eller inte ligger på global nivå och där är det tvärstopp från vissa länder, i första hand de stora uppfödarnationerna Irland och Storbritannien gissar jag. Så svaret på din fråga är att fullblodsavel i hela världen är begränsad till naturlig betäckning.

[Patrik Öbrink]

Läste en artikel i tidningen Ridsport om familjen Ten Bosch, som föder upp dressyrhästar i Nederländerna. Eef Ten Bosch berättar att innan semin infördes, reste han runt med sina avelshingstar för att betäcka åt olika stoägare. Jag har alltid trott att det varsom i fullblodsaveln idag, att uppfödarna åkte iväg med sina ston till hingsten utan tvärtom. Intressant.

[Markus Holst]

Det beror väl på var man drar gränserna. Flyinge ställde ju ut sina hingstar på olika stationer runt om i landet, för att göra dem tillgängliga. Det betyder att de flesta ston i nejden betäcktes med samma hingst. Efter tre år, när hingstens döttrar blivit vuxna, ställde Flyinge dit en annan hingst istället. På det viset styrde Flyinge aveln rätt bra i landet, och i samma område hade de flesta hästar i stort sett samma härstamning.

Jag kan tänka mig att i Holland, där det tidigare fanns stora stuterier kan det nog vara praktiskt att ta hingsten till stuterier en månad tills alla ston var betäckta, varefter han kunde flytta till nästa stuteri.

Svårigheten med naturlig betäckning är ju att de allra flesta ston betäcks maj-juli. Då fölar de på våren när betessäsongen drar igång, vilket är praktiskt. Man brukar betänka stona varann dag under den veckolånga brunsten.

En populär hingst som får 100 ston skall alltså betänka 300 gånger under 3 månaders tid. Ni får själva räkna vidare på det.

1991 skulle vi betänka vårt sto med en hingst från Flyinge. Han betäckte naturligt och hade just då så många ston att han betäckte sex gånger om dagen. Han verkade måttligt intresserad när han förstod vad som var på gång men gjorde sitt jobb.