... fast kanske lite större. Dessa smäckrare hästar travar bra och blev snabbt poppis varför de ursprungliga nordiska kallblods-raserna idag huvudsakligen består av sådana och man använder dem främst för trav-sport. Den nordsvenska hästen delades för säkerhets skull i två avelsföreningar 1964: En för brukshästar och en för travhästar. Den förra typen är idag i utdöende.
Organiserade travtävlingar för kallblodiga hästar i stor skala är en nordisk företeelse. I andra länder är travsporten helt inriktad på varmblodiga hästar, vilket ju även är vanligast i Sverige.
Dags att introducera mästarinnan, Boteå-Pärla.
mästarinna.jpg (50.76 KiB) Visad 458 gånger
Fantastisk häst som gav min moder någon slant på travbanan.
Precis som du skriver var Pärla en blandning av Nordsvensk- och Döle-häst. Jag vet inte ens vad Döle är för något, men förmodligen en norsk häst.
Döle är den norska varianten av den häst som i Sverige heter nordsvensk. De har i alla tider avlats tillsammans över gränsen och jag tror att båda stamböckerna är öppna för varandra.
Med tiden får lantraserna en renässans och många av dem avlas idag på bred front medan andra för en tynande tillvaro och många är försvunna för alltid.
När hästanvändningen försköts från nytta till nöje behövdes det i ett huj bra hästar för barn, och vad är då lämpligare än små ursprungliga hästar?
De hästar som blev populärast för barnaridandet – ponnysporten – var de engelska raserna. Varför är svårt att säga. Brittiska ponnyer fanns i olika storlekar för olika stora barn. Kanske är det därför. De minsta barnen rider på shetlandsponnyer. Sedan fortsätter man uppåt i storlek med welsh mountain och Dartmoor, sedan på welsh-ponnyer och när tonåren börjar närma sig sitt slut är man stor nog att rida New Forest eller Connemara.
Ponnyer delas i tävlings-sammanhang in i kategorier efter storlek. I Sverige hette de nerifrån och upp A, B, C och D med maxmåtten 107, 130, 140 och 148 cm. Denna indelning är så inrotad att den används i dagligt tal för att ange ungefärlig storlek på en ponny. Det finns även en internationell indelning som skiljer sig från den svenska.
Ponnysporten exploderade i samband med att flickor ville börja rida, alltså på 60-talet. Speciellt Welsh och Connemara har visat sig populära och framgångsrika på ponnytävlingar. Snart följde man ett vedertaget mönster och började förädla sina ponnyer genom att använda små fullblodshingstar. Alla ponnyraser har emellertid stängda stamböcker så dessa hästar kunde inte användas i avel, vilket ledde till att i stort sett i varje europeiskt land startades avelsföreningar för ridponnyer, där stamböckerna var öppna för fullblod och en del utvalda ponnyraser. Idag ser dessa hästar ut som små halvblodshästar och kan betinga riktigt höga, ja löjligt höga, värden om de presterar bra. Även för ponnyer finns det VM och liknande mästerkap och den förälder som vill ge barnet en genväg till mästerskapen kan behöva betala 5, ibland även 6-siffriga Euro-belopp för en färdigutbildad ponny. Det går att köpa billigare hästar också, så klart.
Ponnysporten är i Europa öppen för ryttare som är max 18 år gamla.
Vårt lilla inhemska russ blev aldrig riktigt populär som ridponny för barn, mest troligen för att de är för små. Då gjorde man en mycket svensk sak: Man började köra trav-tävlingar med dem. Idag premieras russ-hingstar bland annat på sina resultat på travtävlingar och russ-travet är en inte stor men ändå bestående och aktiv sport för barn och ungdomar.
Russen kan ju trava på mindre banor, varför det finns ett inte obetydligt antal enklare banor för russ-trav. Ibland visar de såklart upp sig på de stora banorna.
Även den lilla shetlandsponnyn, som inte får vara högre än 107 cm, fick en ny renässans när gruvorna lades ner, och blev även den en travhäst i Sverige. Om man tycker att russ-trav är gulligt skall ni se trav-tävlingar för shettisar. Då smälter man. Men låt er inte luras av gulligheten, kuskarna är duktiga och hästarna är vältränade!
Därmed är vi framme vid dags dato. Min historiska utläggning, som naturligtvis är mera personlig än korrekt och allomfattande, är därmed avslutad. Jag skall skriva några kapitel till, dels om problem med ”matadoravel” och dels om en del säregna och viktiga raser.
Döle är den norska varianten av den häst som i Sverige heter nordsvensk. De har i alla tider avlats tillsammans över gränsen och jag tror att båda stamböckerna är öppna för varandra.
De tävlade på isen. Det låter som ett skämt men man hade travbanor på älvisen i Norrland.
Även den lilla shetlandsponnyn, som inte får vara högre än 107 cm, fick en ny renässans när gruvorna lades ner,
Normalt tänker man ju på hästens insats inom jordbruket, men i hur stor utsträckning har den använts inom industrin? Och jag kan tänka mig att det inte kan ha varit det lyckligaste livet för en häst att jobba i till exempel en malmgruva?
2. I de perioder när man avlat hårt för att snabbt få fram nya egenskaper - borde det inte då ha blivit en massa fel på rasen liksom inom hundavel? Jag menar att förr i tiden kunde man inte heller åka iväg långt bort eller transportera hästsperma längre sträckor. Bland hundar blir det ju snabbt höftfel och liknande när det avlas hårt.
3. (Säkert en dum fråga ) Var det olika hästraser inom lätt respektive tungt kavalleri, eller har benämningen mer att göra med understödsfunktionerna?
Nog har hästen används inom industrin, men betänkandes att industrialiseringen drevs framåt av främst kol men även förbättringar av vattenkraften så är hästens bruk där inte så betydande. Mest var det nog för transporter till och från industrin.
Tidigt och än idag i fattiga länder, användes de ju i vandringar, där de går runt runt i en liten cirkel, dragandes en stång som får en axel att snurra. På det viset drevs pumpar i gruvorna, tröskverk på gårdarna och liknande saker. Hästarna i gruvorna är värda en egen berättelse.
Även användes ju hästar som dragare av både tåg och spårvagn den första tiden, och även pråmar. Rätt länge fanns de kvar på rangerbangårdar för att dra fram vagnar när tåg skulle monteras. Det finns en rörande artikel om Englands sista häst i denna tjänst. Det sista han gjorde å yrkets vägnar var att dra fram den vagn som strax tog honom själv till den gård där han framlevde sin tid som pensionär.
2) Jo, sådant förekommer, vilket jag kommer att skriva om idag, vilket ju egentligen var koroshiyas ursprungliga fråga.
3) Lätt och tungt kavalleri avspeglar sig mest i ryttarens skydd där tungt kavalleri har mera plåt på sig. Efter medeltidens tunga riddare som man tror red grövre hästar (se kapitlet om destriern) har ju kavalleriet största tillgång varit rörlighet varför lättare hästar varit idealet.
Även den lilla shetlandsponnyn, som inte får vara högre än 107 cm, fick en ny renässans när gruvorna lades ner,
Normalt tänker man ju på hästens insats inom jordbruket, men i hur stor utsträckning har den använts inom industrin? Och jag kan tänka mig att det inte kan ha varit det lyckligaste livet för en häst att jobba i till exempel en malmgruva?
...
I små raser, eller djurarter, blir det ju lätt inavel. Därför har man de gånger man velat rädda en hästras, till exempel med russ-aveln på 20-talet, hämtat in hingstar från andra raser med liknande egenskaper för att bredda populationen. I russaveln lyckades man så bra att den idag är en rätt stor och frisk ras, och spåren av de främmande hingstarnas gener är nästan borta igen. De russ som finns idag är renrasiga.
I avel av alla arter, och även i förbättring av grödor, vill man ju ha de bästa generna som finns för att säkert få de egenskaper man vill ha. Därför är det lätt att vissa handjur får betäcka ett väldigt stort antal hondjur. Idag, med förmågor att ”tappa” handjur, dela upp deras doser, frysa sperman och transportera den långväga, kan man även i riktigt stora arter och raser få liknande problem med inavel. Det finns ridhäst-hingst med över 1000 avkommor.
Idag kan man ju även flytta embryon från ett sto till ett annat så det eftertraktade stoet dels kan vara mamma och tävla samtidigt, men även få fler föl än vad som annars hade varit möjligt.
Ett överdrivet användande av vissa hingstar är inget nytt fenomen och kallas, när man vill kritisera det, för matadoravel. Sådan kan förvisso leda till spridning av goda gener, men kan såklart också leda till oönskade sjukdomar och egenskaper till följd av inavel.
Sådana exempel finns. Man vet att inom olika raser florerar olika sjukdomar och handikapp. Islandshästar har ofta hudproblem. Ridhästar har tid efter annan problem med exteriöra defekter, till exempel ”lösa benbitar” som ligger och skaver i leder. Ardennerhästen lär ha haft problem med hudåkommor på benen, så kallad mugg och rasp.
Jag är säker på att listan kan göras längre.
Jag vågar säga att alla ser dessa problem. I raser som skall prestera och alltså behöver kunna vara fysiskt aktiva, vilket ju inkluderar de flesta varmblodsraser, är det egentligen inget långsiktigt problem eftersom en hingst vars avkommor får problem som minskar prestationen ju rätt fort tappar i popularitet. Därför röntgas alla presumtiva ridhästhingstar idag, innan de får sitt godkännande så man vet att de inte har lösa benbitar. Inom ardenneraveln skulle, eller skall, man visa upp någon typ av intyg för att visa att hästen inte har de för rasen typiska problemen.
Det diskuteras mycket om aveln förändrar temperamentet på hästarna i oönskade riktningar, men det är svårt att veta vad i temperamentet som är genetiskt, vad som kommer av handhavande och vad som beror på miljön. Handhavande betyder inte att folk slår sina hästar, men det är tid till annan modernt att inte öva på vissa aktiviteter vilket gör att hästar kanske inte vänjer sig vid dem. En häst som bara rids i ridhus kan ju till exempel bli nervös i skogen, helt utan att vi kan skylla på problem med aveln.
Störst är ju dessa problem, vågar jag säga, i raser som mest används till att visas upp utan fysisk prestation. Det finns mängder med raser, speciellt i USA, som visas ungefär som man ställer ut hundar. Det är hela grejen med rasen, de skall inte prestera något, och då är det ju svårare att upptäcka problemen. Samtidigt kan man ju diskutera om ett problem är ett problem om det inte ställer till problem, men det är en etisk fråga som blir ointressant här.
Jag känner att om jag skriver mera om detta blir det för personligt och känslomässigt, varför jag slutar här. Jag kan väl säga, att en ytterligare risk med för gen-utarmning är att vi inte vet vilka hästar vi kommer behöva om, säg, 100 eller 150 år. Om det den dagen finns för få häst-typer bevarade kan det vara svårt att få fram de hästar vi den dagen vill ha. Därför gläds jag så länge det finns många livskraftiga raser med så många olika egenskaper som bara möjligt är.
Härnäst skall jag skriva det jag vet om islandshästen.
Hur lång var lagstadgad semester i Storbritannien 1913?
MVH
Hans
Det fanns bara bank holidays, efter en lag från 1871. Det är lediga dagar runt stora högtider, som jul och påsk. Som jag förstår det fick de annars inte ens en vecka enligt lagen, förrän en semesterlag klubbades igenom under 30-talet, då alla med tiden skulle få två veckor betald semester + bankdagarna.
I förbigående växte fotbollen i mycket fram som en sidoeffekt av förändrade arbetstimmar. Disciplinen bland arbetarna var i början inte så hög, och manfallet var ibland stort på måndagen Ägarna förhandlade då fram kortare och kortare lördagar, mot löftet att arbetarna skulle vara på plats måndag morgon.
Systemet fungerade, och vad som hände var att arbetare under sin lediga tid på lördagen började spela och titta på fotboll. Något som tidigare hade ansetts vara onyttigt.
Senast redigerad av 1 koroshiya, redigerad totalt 25 gånger.
Tack Markus Holst och Koroshiya för svaren på mina frågor. Det där med hårt arbetande hästar i gruvor med dålig luft gör mig lite illa berörd. Kan ni inte berätta att det faktiskt inte var så illa som det låter?
Vi skall nog inte ha några överdrivet romantiska bilder av livet i gruvorna. Generellt kan man konstatera att våra husdjur hade det sämre förr, inte av elakhet utan av okunnighet.
Vi kan som parallell tänka oss hur livet för de tvåbenta gruvarbetarna var och nog gissa att djuren hade det än sämre.
Samtidigt skall vi komma ihåg att hästarna blev vanliga i gruvorna när man började förbjuda barnarbete där. Barnen ersattes av små shetlandsponnyer som ju fick plats i samma små gångar.
Skall vi säga något positivt om livet i gruvan blir det en utläggning om den kollegialitet och kamratskap som fanns mellan häst och kusk. Kuskarna var stolta över sin häst och skröt om den långt efter att den var död och kusken själv sätt på hemmet som gammal man. Säkert hade han, på samma sätt som jag, gråtit ordentligt när en häst dog eller av annan anledning lämnade honom.
Jag återvänder till vad en gammal bonnmora sade om sin gubbe när hon interjuades: Jag har ännu inte sett honom klappa traktorn.
) Var det olika hästraser inom lätt respektive tungt kavalleri, eller har benämningen mer att göra med understödsfunktionerna?