Nu har jag läst den bok som förmodligen ligger till grund för dokumentären bakom trådskaparens fråga.
Artur Szulc skrev:För någon vecka sedan såg jag en polsk dokumentär om Eugenik (titel: Eugenika w imie postepu, fritt översatt, Eugenik - I utvecklingens namn) producerad av Grzegorz Braun, en inte helt okontroversiell dokumentärmakare i Polen. Intresset för hans dokumentärer är dock alltid mycket stort. Nåväl.
I dokumentären om eugenikens historia och återverkningar i nutiden nämns det att rashygieniska tendenser främst fick genomslag i icke-katolska länder på 1920-30-talen. Och i vissa länder som Kanada och Schweiz tillämpades rashygien i icke-katolska provinser resp kantoner.
Men stämmer det här påståendet?
I "
De rena och de andra : om tvångssteriliseringar, rashygien och arvsynd" av Maciej Zaremba drivs just denna tes, att eugenik är ett fenomen i protestantiska länder. Som framgår av tidigare inlägg i denna tråd är det ett mycket tveksamt påstående.
Bokens syften är dels att beskriva praktiken och dels att förklara varför den, enligt Zaremba, bara fick fotfäste i vissa protestantiska länder. Zaremba skriver på sidan 15:
Från samtida fransk, brittisk, italiensk, men även amerikansk eller tysk horisont, framstod de svenska steriliseringslagarna, deras motiv, tillämpning och varaktighet, som något enastående och oförenligt med ett demokratiskt samhälle.
Och på sidan 17:
Genom att studera vilka krafter som tillskyndade och vilka argument som satte stopp för rashygienens utbredning kan man kanske förklara varför den nordiska demokratin saknade immunförsvar på denna punkt.
Efter att ha givit sin beskrivning av historien går författaren över till att försöka förklara den.
Är det katolikernas motstånd eller protestanternas tillskyndan av rashygienen som behöver utredas? [...] Och rashygieniska steriliseringslagar utgjorde trots allt ett historiskt undantag: de förekom under en begränsad tid, i en totalitär stat, därutöver i Europas och Nordamerikas utkanter samt på en ö i Stilla havet. I övriga världen betraktades de och betraktas som illegitima.
Författaren vill förklara det med den protestantiska inställningen till arvsynden och gör en poäng av att i andra än germanska språk heter det ursprunglig eller ursynd, inte arvsynd. (sidan 250)
Kan det vara en tillfällighet att samtliga europeiska länder (utom ett – Österrike) där Adams och Evas överträdelse kallas arvsynd har haft rashygieniska steriliseringslagar, medan inget europeiskt land där denna olydnad betecknas som ursynd har lagstiftat om rashygien?
På sidorna 327 och 328 (av 330) lägger författaren in uppgifter som slår sönder hans tes och glider vidare till att tala om regeringen Carlsson.
Allvarligast var Österrike, där tusentals mestadels mycket unga flickor sägs ha steriliserats på mentalsju[k]hus under liknande omständigheter.
Theresia Haidlmayr, språkrör för Österrikes De Gröna, hävdar att 70 procent av kvinnliga mentalpatienter underkastats denna operation. Volker Schonwiese, forskare vid universitetet i Innsbruck, bekräftar att det kan röra sig om tusentals patienter. (The Telegraph 31.8.97)
Zaremba driver en provokativ tes, jag hade laddat upp med motargument. När han sedan slår undan benen på sig själv känner jag mig lurad på konfekten. Det verkar meningslöst att lägga ner så mycket arbete på något som man vet inte håller. Att boken ändå väckte en omfattande debatt kan bara bero på att få läsare orkat till slutet.