Trots att det är intressant att följa diskussionerna tycker jag inte att någon varit riktigt i närheten av något svar. Avundsjuka verkar en del luta åt. Att judarna får skylla sig själva hävdar en del. Jag tror däremot
inte att orsaken till anti-semitismen finns hos judarna överhuvudtaget, utan ligger i vår egen europeiska kultur, med ett tvåtusenårigt teologiskt anti-semitiskt arv som påverkar vår världsbild (judebild) än idag. Om man ser närmare på judehatets historia finner man att judarna föraktats/hatats/förföljts med bl a följande motivation:
* de är för rika OCH de är för fattiga
* de beblandar sig med oss OCH de isolerar sig
* de är för religiösa OCH de saknar förmåga att vara religiösa
* de är för våldsamma och hämndlystna OCH de slår inte tillbaka utan finner sig som fromma lamm
* de är kapitalister OCH de är kommunister
* de är för svaga OCH de är för starka
* de är för nationalistiska OCH de är för kosmopolitiska
* de är för eniga OCH de är för splittrade
osv osv
Den som ur detta kan hitta det judiska draget som gör att vi har föraktat dem i tvåtusen år kan ju nådigen meddela detta, så vi andra får reda på svaret!
Bara för att ta ett exempel från den största judeförföljelsens tid:
Under första hälften av 1900-talet fanns en stark och utspridd anti-semitism i bl a Ryssland, Polen, Tyskland och Österrike (uppräkningen kunde fortsätta länge). De använde ungefär samma argument: judarna var ett hot för att de kontrollerade makt, kapital och media, och de levde sitt eget isolerade liv, där de ansåg sig förmer än andra, vägrade assimileras och levde allmänt utanför det övriga samhället.
Hur såg då verkligheten ut?
Tja, i Östeuropa levde judarna ofta i egna samhällen, talade jiddisch, odlade sin egen kultur, religion och intellektuella bildning, men var i allmänhet fattiga arbetare, hantverkare, småbrukare, och väldigt ofta s k "luftmänniskor", dvs folk som inte hade en fast plats i samhället med fast jobb, utan levde på att sälja prylar på marknader, göra småtjänster åt bättre ställt folk eller livnära sig på rent tiggeri (ungefär som andra utstötta folk som zigenare och tattare). De var utsatta för en stark anti-semitism, vilket förstärkte utanförskapet och isoleringen, och gjorde att många sökte sig till de framväxande socialistiska rörelserna. De flesta var emot sionismen, för övrigt.
I västeuropa var däremot judarna (som var mycket färre än i Östeuropa) till övervägande del integrerade i samhället. Få av dem var arbetare, utan i stället fanns de i medelklassen, som affärsmän, läkare, jobbade inom universitet och kultur, militärer, osv. Merparten av dem uppfattade sig som mer tyskar (eller motsvarande ...) än judar, talade tyska även hemma och var antingen kristna, sekulariserade eller utövade sin judiska religion på ett sätt som man måste vara anti-semit för att lägga märke till ...
Av detta totade man alltså ihop en bild som omfattade litet av de västliga judarnas drag och litet av de östliga, sammansatta så att det skulle ge en så negativ bild som möjligt, men som kombinerade så många drag att antagligen ingen jude överhuvudtaget fanns som kunde uppvisa dem alla på en gång.
Det hjärnspöke, "juden", som fanns i antisemitens (eller rentav i de flestas) hjärna hade helt enkelt i stort sett inget med hur judarna egentligen var. De flesta tyskar kände någon trevlig jude, men just hans jude var väl bara ett undantag från regeln ...
Som tårta på moset lanserade den tyske psykiatern Erich Jaensch på 30-talet teorin om "der Gegentypus" ("mottypen"), som gick ut på att juden av naturen har psykologiska egenskaper som är exakt motsatta tyskens (arierns). Det spelade alltså ingen som helst roll hur en jude betedde sig - det var ju bara att studera en "arisk" tysk, göra helomvändning av resultatet, så hade man judens egenskaper! På samma sätt letade man efter de judiska, mottypiska, inslagen i musik, konst, litteratur, etc. Men "juden" själv var inget annat än ett hjärnspöke. På det gamla skalman-forumet var det en debattör jag debatterade mot, som plötsligt och oväntat hade mage att hala fram denna gamla Gegentypus-teori ur rockärmen för att stödja sin argumentation! Det var inte utan att jag häpnade

Jag trodde i min naiva enfald att åtminstone den typen av teoribildning hade dött ut för mer än ett halvsekel sedan ...