Robert_Kropotkin skrev:Appropå Kristendomens spridning så använde man sig av en intressant missionsprincip, som jag tyvärr har glömt namnet på. Det gick ut på att man i så stor omfattning som möjligt skulle anpassa kristendomen till den aktuella religionen man vill omvända. Man påvisade likheter i traditioner, högtider etc för att på så sätt vinna ett slags förtroende hos dem som skulle omvändas. Jag vet inte fall Muslimska missionärer använde liknande strategier?
Den inställningen användes i många (främst katolska) missionsfall, men man ska också hålla i minnet att den fått mycket hård kritik från den kyrkliga ledningen i Rom. Rom ville ofta (liksom i allmänhet de protestantiska missionsledningarna) att en renlärig och av främmande kulturinslag ren kristendom skulle spridas.
I många fall har missionärerna själva lärt känna den kultur (och de religioner) som de missionerat i, vägt in vad som inte stör det kristna budskapet, låtit de nyomvända använda sin egen musik, liturgiska kläder och rörelser inspirerade av deras egen kultur, och t o m tillåtit dem att delvis använda sin egen filosofiska begreppsapparat för att bearbeta sin förståelse av det kristna budskapet. Dessa "öppna" sätt att missionera har bl a ofta använts av Jesuitorden (i Kina, Indien, Sydamerika m m) och en del andra ordnar. Ofta har dessa missionärer fått sitt straff ifrån Rom, genom exkommunikationer och annat. Det finns flera fall i modern tid där missionärer utestängts från sin tjänst anklagade för synkretism, för att de försökt ge kristendomen en mindre dogmatisk prägel i andra kulturer. Däremot är det numera accepterat att liturgin (kläder, musik, rörelser m m) får olika prägel i olika kulturer, förutsatt att de nya varianterna är vederbörligen godkända från Roms sida.
Islam har i ännu högre grad påverkats av de nya kulturer den spritts till. Det är i själva verket enorm skillnad mellan de typer av islam som i allmänhet praktiseras i exempelvis Indonesien (även om de arabinfluerade fundamentalistgrupperna fått fotfäste även där) och de olika typer som praktiseras i arabvärlden. Även västerlandet har en egen form av islam, som kännetecknas av anpassning till en modern, humanistisk, vetenskaplig värld. Tyvärr hindras denna typ av islam att blomma av det kraftiga islamhat som dess företrädare möter i västerlandet, och som driver många västerländska muslimer i famnen på mer konservativa, västfientliga grupper. Man kan med fog säga att västerlandets rädsla för islam i sig gör islam mer befogat att vara rädd för ... Annars har västerländskt influerade muslimer tidigare fått stort inflytande i många muslimska länder, och skulle med en fredligare inställning kulturerna emellan kunna utgöra en bro mellan kulturerna.
Buddhismen, den tredje stora världsreligionen, är ännu mer mångskiftande i sina uttryckssätt. Eftersom den inte har någon läroauktoritet, ingen strikt dogmatik och ingen kultur som är alltings mått (som Arabien för islam och Västeuropa för katolsk kristendom) har den av naturliga skäl fått ständigt nya former för varje kultur den nått insteg i. Den västerländska buddhismen är t ex, i jämförelse med annan buddhism, extremt avmytologiserad och saklig, skeptisk och lekmannacentrerad. Dock är västerländsk buddhism inte speciellt likformad, eftersom den i olika grupper grundar sig på helt olika typer av asiatisk buddhism (theravada, zen, tibetansk, osv).
