JohnT, vårt egentliga val av basfilosofi var att klara oss på korta rester av banor, tydligast blir det i södra Sverige där man på flygbaserna kring Skaraborg i princip startar i andra basers landningsvarv. Vi slog i något fall ihop två bas60 vid utbyggnaden av Bas90. Någonstans kommer kärran alltid ner och vi måste vara rörliga mot sidobas för att kunna ta emot och vända kärran där. De kraven ställde vi redan vid beställningen av Flygplan 37, du skall inte stirra dig blind på Bas90 då det bara är att göra en Bas60 mer robust.
Infrastrukturellt är Bas60 en ordentlig budgetlösning, många flygfält för att vi skall kunna ta emot mycket stryk. Korta banorprestanda hos flygplanen möjliggör att vi kan fortsätta att verka ifrån en plats om fienden kraftsplittrar mot många baser. Kraftsamlar fienden mot få baser blir dom utslagna men vi kunde verka med full kapacitet ifrån dom oskadade baserna. Alternativet är baser med kraftigt luftvärn och kraftfullt fortifikatoriskt skydd för flygplan och personal.
Vi valde väg 1967, långt innan JAS beställdes, vi valde att inte förlita oss på luftvärn och vi valde att inte bygga fast infrastruktur på ett fåtal baser. Det Israeliska flygvapnet visade världen vad dålig flexibilitet luftvärn har, det Israeliska flygvapnet visade oss vad kvalitet innebär för flygplan. Vid anskaffning av ersättning till flygplan AJ37 var man beredd att ta risker att inte minutoperativt kunna starta ett företag ifrån en viss bas. Jakten däremot de måste kunna starta på korta banor och de måste kunna landa in.
Jag snor en bild ifrån Skippers blogg:
http://navyskipper.blogspot.se/2012/07/ ... v-hur.html
Vi ser på bilden i de blåa cirklarna vilka aktionsradier vi egentligen har med ett jaktflygplan om vi vill ha tid i luften, de gröna cirklarna innebär i princip att man flyger fram till halva bränslemängden är förbrukad och sedan vänder hem. För att förlänga den tiden måste vi lufttanka eller köpa ett betydligt större flygplan. Lufttankning är uteslutet i den hotmiljö som en konflikt över Skandinavien innebär, köper vi dyrare flygplan så har vi inte råd med så många. Dessutom har vi fortfarande inte finansierat skyddet vid våra kvarvarande flygbaser.
I LFU67 ville man inte bygga ut luftvärnet, vi moderniserade HAWK till Rb77 och vidmakthöll antalet Jaktdivisioner. Därav valet att inte köpa fler HAWK-batterier. Luftvärn är att betrakta som ett minfält, du kan fördröja ett anfall, du kan kanalisera fienden till en mer hanterlig motståndare.
Bas90 kom till då man förutspådde en utökad förmåga och prestanda hos det Sovjetiska flyget. Någon gång vid mitten av 1980-talet räknade man med att Su27 skulle förbandsättas med rudimentär förmåga, det innebar att den sovjetiska jakten effektivare kunde eskortera de attackflygplan man avsatte för attack mot Sverige. Återigen kan vi tillämpa de Israeliska erfarenheterna som vi har återanvänt gång på gång mot Irak, Jugoslavien och Libyen. Sätt samman attackflygförband med attackflygplan som har egen störförmåga, eskortflygplan som agerar medstörare och är dedikerade att slå mot luftvärn, bakgrundsstörare som ligger långt bakom företaget samt jakteskort så handlar det om att låta fienden slå mot många baser för att uppnå verkan. Luftvärn blir då en irriterande faktor men de är hanterbara så att flygbaser av NATO-snitt kommer att bli oskadliggjorda, personal och materiel kommer i stor utsträckning att vara inlåsta på baserna under reparationstiden.
Som jämförelse kan vi titta på hur många flygbaser som inrymdes på det lilla utrymme som utgör Schleswig-Holstein:
http://goo.gl/maps/b52jw Inte mindre än åtta stycken flygbaser med hårdgjord infrastruktur med det luftvärn som efterfrågas. Om vi extrapolerar till Sverige så kan vi se att det skulle kunna kosta stor summa pengar att ställa kravet på det skydd av flygbaser, personal, materiel och de röjnings och reparationsresurser som krävs för att kunna operera ifrån sådana här baser. Vi inser rätt snabbt att Bas90 är en budgetlösning. Vi byter lastförmåga (bränsle och beväpning) hos flygplanen mot möjligheten att operera ifrån delvis förstörda banor, vi skapar alternativa taxivägar för att inte bli inlåsta på flygbaser (vilket är ett problem att brottas med idag...
). Vi utnyttjar det faktum att vi har många flygbaser till att förlåta den sämre uthålligheten hos eget flyg för att kunna använda flygbaser.
Hade vi råd att bygga om baskomplexet Råda, Hasslösa, Hovby och Såtenäs. Baskomplexet Kjula, Hässlö och Örebro. Baskomplexet Ärna, Tierp och Borlänge. Baskomplexet Bråvalla, Nyköping och Malmslätt. Vi har de småländska baserna Kosta, Byholma och Hagshult tillsammans med Halmstad, Ängelholm och Ronneby ifrån Bas60 till NATO-standard? Observera att jag inte har räknat upp våra basområden i Norrland, här har vi Färila, Söderhamn, Sättna, Kubbe, Frösön, Åmsele, Gunnarn, Fällfors, Kallax, Vidsel, Jokkmokk och Kiruna med sidobaser som Arvidsjaur, Lycksele, Umeå, Örnsköldsvik och Midlanda.
Vi gjorde ett vägval och jag anser att det ankommer den som anlägger kritik emot det vägvalet att också försvara den kritiken. Vi valde ett luftförsvarssystem där flygplanet är en kritisk punkt men i sammanhanget får vi också ställa det i relation till att fortifikatoriskt göra flygbasskydden mer komplexa, vi måste ställa det i relation till att utöka antalet fredsbaseringar med den större mängd personal som kontinuerligt åtgår. Vi måste också ställa flygplanet i relation till det utökade antalet Luftvärnsförband i form av materiel, personal och utbildningsplattformar som knyts till Flygvapnets skydd. Den kritiker av JAS-projektet måste med utgångspunkt av 1980-års kalla krig göra det troligt att alternativet är billigare.
J.K Nilsson
