Svensk?

[Jouppe]

Singularis för "svear" återfinns i isländskans "svii", pl "sviar". Det har aldrig funnits något "svean", varken i isländskan eller svenskan.

Hur kan du vara så säker på att det aldrig har funnits ett "svean" när du själv utifrån ett latinskt ord konstaterar att svearna tidigare måste ha kallats för "sveoner" eller något liknande. Jag bara spekulerade precis som du. Om den isländska namnformen är "svii" borde den svenska motsvarigheten isåfall vara "svee". Vad blir bestämd form av detta?

Enligt Hellqvist ('Svear') http://runeberg.org/svetym/1003.html är ordet en n-stam. Det här betyder att ordet i urgermanskan hade ett *-(e)n- mellan roten och ändelsen. Urnordiskan klippte vidpass vid folkvandringstiden enligt en obönhörlig ljudlag bort alla -n som stod i slutet av orden. Därför har vi på nordiska språk infinitiverna söka och fara medan tyskan har suchen och fahren (redan på Gallehushornet står det 'ek hlewagastiR holtijaR horna_ tawido' där understreckningen visar platsen för en urgermansk ackusativändelse, äldre *hurnan < *krnom). I n-stammarna ströks n först i alla sådana kasus där ljudet hade hamnat sist i ordet. Ganska snart senare fick de andra kasusarna genom analogi ändelser lånade från helt n-lösa stammar. Här ser ni hela böjningsparadigmet både på urgermanska och fornisländska (ON=Old Norse) samt diverse andra germanska fornspråk:
http://www.utexas.edu/cola/centers/lrc/ ... html#3_2_3

När nu 'svear' är en n-stam, om Hellqvist har rätt, så har det haft -n- i alla böjningsformer utom en på Tacitus tid. Också långt in i senantiken har säkert namnet förmedlats till romare av forntyskspråkiga som bevarat n-et i sina fornspråk omedvetna om den särskandinaviska ordstympningsutvecklingen. Detta n-et har inget att göra med den efterställda bestämda artikeln, som kom in först senare i fornnordiskan, mer än ett halvt årtusende efter att n-stammarna förlorat sitt -n.

Om nu svear verkligen är svii på isländska passar det bra in på en n-stam, för just -i/e är fornnordiskans ändelse för n-stammar i maskulinum nominativ singularis. Då skulle det urgermanska böjningsparadigmet på Tacitus tid ha kunnat se ut så här:

Nom.sg. svīō
Gen.sg. svīenaz
Dat.sg. svīeni
Acc.sg. svīanun
Nom.pl. svīaniz
Gen.pl. svīanōn
Dat.pl. svīanmiz
Acc.pl. svīanunz

Här är det lätt att se att Tacitus (på latin sviones) hade tagit nominativ singularis och hängt på en latinsk pluraländelse medan Jordanes et.al (på latin sue(h)ans) tagit nominativ pluralis från en yngre form av nordvästgermanskan som redan synkoperat bort en stavelse (*svīanR) och blott anpassat pluraländelsen till latinets tonlösa -s. Jag är inte helt säker på hur långt i i svī och långt e i svē ställt sig historiskt, det är möjligt att också de varierade i böjningsparadigmet, för vi har ju haft lite varierande utfall på dem i de senare fornspråken.

På fornnordiska ett knappt årtusende senare hade vi då haft kvar former som sví(i), svía, svíar, svía och svíum.
Inget -n- där mera, det har fallit helt enligt reglerna jag skisserat ovan!

Den Indo-Europeiska roten swe- som namnet utgår från är f.ö. ett fenomen med stor variation: Se på den här linken, mycket interessant:
http://www.bartleby.com/61/roots/IE509.html

[Jouppe]

Hur har -nsk ändelsen hamnat på ordet svensk.. är det bara en böjning av ordet "svéar".. alltså "av svears härkomst" eller är det en ren förkortning av "svealändsk"

Yag behandlade inte det her spyrsmálet i mitt lengre inlegg òvan.
Eftersom sve(a)- er en n-stam, trór yag nog at -n- i svensk er ursprungligt og herroyr frá ordstammen. Adjektivet má dà skeligen vère gammalt, urnordiskt minst. Nògon bettre forklaring sér yag inte.

[Christer Samuelsson]

Kan vara värt att påpeka:
Vi har en norsk lag, måhända landskapslag, som hävdar att:
Norge gränsar mot Gautland och Svithiod.Man får notera att något Gauthiod, eller Götafolk, förefaller inte existerat.
Denna information finns att skåda i boken om våra landskapslagar, i detta fall södermännens och västermännens lag.
M.v.h.
Christer Samuelsson

[Jouppe]

Jag skall ge en intressant källhänvsning: Thorsten Andersson: "Svethiudh, det svenska rikets kärna" i "Namn och Bygd. Tidskrift för Nordisk ortnamnsforskning. Årgång 92 (2004)".

Bortsett från att Andersson, när det gäller medeltiden och Sveriges enande, är rent axiomatiskt Svealandscentrerad (på bekostnad av Götaland), är artikeln en mycket god översikt av de språkliga synpunkterna. Svear betyder enligt Andersson 'de egna, vi själva' som tidigare påpekat i denna tråd. Etymologin för götar är 'män, sädesutgjutare'. Mest behandlar han betydelsen (utsträckningen) av Uppland och Svethiud i förhistorisk tid.

[Jurgen Wullenwever]

Hur har -nsk ändelsen hamnat på ordet svensk.. är det bara en böjning av ordet "svéar".. alltså "av svears härkomst" eller är det en ren förkortning av "svealändsk"

Yag behandlade inte det her spyrsmálet i mitt lengre inlegg òvan.
Eftersom sve(a)- er en n-stam, trór yag nog at -n- i svensk er ursprungligt og herroyr frá ordstammen. Adjektivet má dà skeligen vère gammalt, urnordiskt minst. Nògon bettre forklaring sér yag inte.

En, kanske sämre, förklaring är att vi skulle kunna ha att göra med samma ord som tyskans schwedish och engelskans swedish, och att sålunda sweðisk >sweðsk > swensk där ð > n i ett utsatt läge, fast om det blott var slutljudande n som föll så är det kanske rimligast att anta att detta bevarats i svänsk.

[Jouppe]

Hur har -nsk ändelsen hamnat på ordet svensk.. är det bara en böjning av ordet "svéar".. alltså "av svears härkomst" eller är det en ren förkortning av "svealändsk"

Yag behandlade inte det her spyrsmálet i mitt lengre inlegg òvan.
Eftersom sve(a)- er en n-stam, trór yag nog at -n- i svensk er ursprungligt og herroyr frá ordstammen. Adjektivet má dà skeligen vère gammalt, urnordiskt minst. Nògon bettre forklaring sér yag inte.

En, kanske sämre, förklaring är att vi skulle kunna ha att göra med samma ord som tyskans schwedish och engelskans swedish, och att sålunda sweðisk >sweðsk > swensk där ð > n i ett utsatt läge, fast om det blott var slutljudande n som föll så är det kanske rimligast att anta att detta bevarats i svänsk.

Intressant tanke, men utvecklingen borde då vara mycket gammal, också islänskan har ju /n/ i sænsk-. Jag har svårt att tänka mig parallellexempel för den här utvecklingen /ð/ > /n/, närmast tänker jag då stanna < staðna men här aviker omgivningen betydligt och utvecklingen är från historisk tid. Däremot hittar jag ett motexempel: tysk (inte **tynsk) < *þeuðisk-

[Jurgen Wullenwever]

Ja, det finns väl ingen anledning till att *swianisk- (eller vilken form ordet hade) inte skulle få behålla sitt n, och rakt av utvecklas till vårt nutida svänsk.

En annan sak i sammanhanget, är de latinska angivelserna suiones och suehans exakt återgivande de nordiska ljudförändringarna, eller ser det bara så ut? Det är några sekler dem emellan, och vi har en tänkt utveckling
swion- > swian- > swean- > swen-, så det verkar vara precisa överensstämmelser, eller har jag missförstått något?

[lampros]

Giancarlo frågade i top-posten varifrån -nsk-ändelsen i "svensk" kommer.

Har för mig att -nsk är ett samindoeuropeiskt suffix. Om någon ber mig kan jag kolla närmare i Lanmans "A Sanscrit Reader", som har en ordlista med en massa indoeuropeiska utbroderingar.