Rådbråkas
Rådbråkas
Vad innebär igentligen straffet Rådbråkning ?
Att krossa skelettet i en eller flera kroppsdelar med hjälp av trubbigt våld. Ofta (i Sverige så gott som alltid, vad jag vet) kombinerat med stegling, dvs. att efter att ben och armar grundligt krossats flätas de in mellan ekrarna på ett stort vagnshjul som sedan fästs uppe på en påle (ett stegel). Därav uttrycket "stegel och hjul". I detta fall användes ofta hjulet (som var tungt och järnbeslaget) för att utföra själva rådbråkningen. Annars användes en järnklubba eller liknande.
Det behöver kanske inte tilläggas "stegel och hjul" var ett dödsstraff. Kanske finns det exempel på att rådbråkning använts som "lindrigare" straff också (typ "bara" krossa en hand eller fot, varvid man åtminstone har en liten chans att överleva efter amputation) men det tror jag inte någonsin använts i Sverige. Rätta mig gärna om jag har fel.
Det behöver kanske inte tilläggas "stegel och hjul" var ett dödsstraff. Kanske finns det exempel på att rådbråkning använts som "lindrigare" straff också (typ "bara" krossa en hand eller fot, varvid man åtminstone har en liten chans att överleva efter amputation) men det tror jag inte någonsin använts i Sverige. Rätta mig gärna om jag har fel.
I sverige halshöggs/dödades normalt delikventen innan inflätning i hjulet.
Vidare. Sista krossarslaget skedde mot bröstbenet, det slaget var då m.e.m. dödande, även om döendet för en en stark man kunde ta uppåt tre dagar.
Det förekom dock att man avstod från det sista hugget mot bröstbenet, nån gång i ett slags perverterad barmhärtighet: "om det är Guds mening att den dömde överlever så inte är det vår avsikt att hindra Guds vilja".
Faktum är att en och annan av dem som slapp bröstbenshugget överlevde proceduren - vilket är givetvis ett så gott gudsbevis som något - även om de givetvis blev svårt invalidiserade. Fick väl sitta utnaför nån kyrkport och tigga, fick säkert många extraslantar pga de ohyggliga skadorna.
Vidare. Sista krossarslaget skedde mot bröstbenet, det slaget var då m.e.m. dödande, även om döendet för en en stark man kunde ta uppåt tre dagar.
Det förekom dock att man avstod från det sista hugget mot bröstbenet, nån gång i ett slags perverterad barmhärtighet: "om det är Guds mening att den dömde överlever så inte är det vår avsikt att hindra Guds vilja".
Faktum är att en och annan av dem som slapp bröstbenshugget överlevde proceduren - vilket är givetvis ett så gott gudsbevis som något - även om de givetvis blev svårt invalidiserade. Fick väl sitta utnaför nån kyrkport och tigga, fick säkert många extraslantar pga de ohyggliga skadorna.
Tror ordet Rådbråkning i sig är kopplat till hjulet. Hjul heter Rad pa tyska.Engan skrev:kombinerat med stegling, dvs. att efter att ben och armar grundligt krossats flätas de in mellan ekrarna på ett stort vagnshjul som sedan fästs uppe på en påle (ett stegel). Därav uttrycket "stegel och hjul". I detta fall användes ofta hjulet (som var tungt och järnbeslaget) för att utföra själva rådbråkningen.
Rådbråkning kände jag till vad det var men just denna detaljen har jag aldrig greppat: Hur kan ett hjul användas för att krossa benen på den person som sitter "inflätad" i dess ekrar?Engan skrev:I detta fall användes ofta hjulet (som var tungt och järnbeslaget) för att utföra själva rådbråkningen. Annars användes en järnklubba eller liknande.
Skall det pratas obehagliga avrättningssätt så har pålning en given plats. En vässad påle fördes upp som... ährm... ett gigantiskt stolpiller. Efter införande restes pålen med dödsdömd och allt. Döden inträffar efter ett par timmar.
Alla benen skall nog förstås i första hand som alla lemmar - speciellt givetvis de långa benen där. Det är möjligt att även lederna åkte med av praktiska skäl, jag vet inte.
Och så normalt även bröstbenet som nämnts högre upp.
Vad gäller pålspetsningen, såvitt jag vet så var det ganska sällan det tog bara två timmar. Då var det väl om offret fortsatte att glida ner i relativt snabbt takt. Bortåt två dygn för en stark människa har jag läst...
Alltså ungefär lika länge som rådbråkning och korsfästning.
"Trösten" är förstås att med den tidens läkekonst var döendet hemma i sin egen säng ofta inte så mycket skonsammare. Ibland långdraget, plågsamt osv.
Eller en hederligt sårad på slagfältet med kanske buksår. Kunde också ta flera dagar långsamt döende. Förhoppningsvis kom någon och skar av halsen innan.
Jag menar, vid en tid när det var vanligt att döendet ofta var svårt och långt - inte så konstigt att de uppfann jobbiga avrättningssätt. Varför skulle döden vara lättare för en dömd brottsling än för en hederlig människa?? Jag bara frågar!
Och så normalt även bröstbenet som nämnts högre upp.
Vad gäller pålspetsningen, såvitt jag vet så var det ganska sällan det tog bara två timmar. Då var det väl om offret fortsatte att glida ner i relativt snabbt takt. Bortåt två dygn för en stark människa har jag läst...
Alltså ungefär lika länge som rådbråkning och korsfästning.
"Trösten" är förstås att med den tidens läkekonst var döendet hemma i sin egen säng ofta inte så mycket skonsammare. Ibland långdraget, plågsamt osv.
Eller en hederligt sårad på slagfältet med kanske buksår. Kunde också ta flera dagar långsamt döende. Förhoppningsvis kom någon och skar av halsen innan.
Jag menar, vid en tid när det var vanligt att döendet ofta var svårt och långt - inte så konstigt att de uppfann jobbiga avrättningssätt. Varför skulle döden vara lättare för en dömd brottsling än för en hederlig människa?? Jag bara frågar!
Det är kanske inte för intet de kallades för frälse. Frälsta från skatt, men precis som du påpekar även från jobbiga avrättningssätt...
Iofs, svärdet var tänkt i första hand som alternativ till bilan, dvs yxan, och möjligen till hängningen som simpla tjuvar fick uthärda tills de inte orkade längre. (max 5 minuter brukade det ta, oftast kortare. Det var dock ganska sällan de fick omedelbar död pga knäckt nacke).
Om det var viktigt av statsskäl eller andra skäl att en adelsman fick en gruvlig död så fick han det också. Då kunde det vara riktigt utstuderat om bödeln kunde sin sak. Inget så lindrigt som en enkel pålspetsning eller simpel rådbråkning. Brrr...
Iofs, svärdet var tänkt i första hand som alternativ till bilan, dvs yxan, och möjligen till hängningen som simpla tjuvar fick uthärda tills de inte orkade längre. (max 5 minuter brukade det ta, oftast kortare. Det var dock ganska sällan de fick omedelbar död pga knäckt nacke).
Om det var viktigt av statsskäl eller andra skäl att en adelsman fick en gruvlig död så fick han det också. Då kunde det vara riktigt utstuderat om bödeln kunde sin sak. Inget så lindrigt som en enkel pålspetsning eller simpel rådbråkning. Brrr...
viewtopic.php?p=236321#236321
Tråden där Donkeyman skrev om William Marwood, mannen som räknade ut hur mycket rep som behövs till hur många kilo, vilket föranledde mig att leta rätt på nedanstående någonstans ifrån:
Tråden där Donkeyman skrev om William Marwood, mannen som räknade ut hur mycket rep som behövs till hur många kilo, vilket föranledde mig att leta rätt på nedanstående någonstans ifrån:
Själv skulle jag f.n. behöva 2,49 meter.A process of sometimes grisly experimentation led to the discovery that an energy of 1260 foot pounds (1710 joules) would have the desired effect, so one could calculate the required drop by dividing 1260 by the weight of the prisoner: a person weighing 112 pounds (50.8 kg) required a drop of 11.25 ft (3.43 m). Over time, Marwood refined this basic formula to take account of the prisoner's age, stature, and physical condition, especially after some early mistakes when too great a drop resulted in decapitation. Marwood also experimented with the positioning of the knot, and discovered that placing it under the left ear or under the angle of the left jaw would jerk the head backwards at the end of the drop and instantly sever the spinal cord and dislocate the cervical vertebrae.
Intressant uppgift, tack Hexmaster. Denne William Marwood en riktig välgärningsman åt en plågad mänsklighet. Skall tända ett ljus för hans själs räkning nästa gång jag är i en kyrka.
Men den formella brittiska juridiska frasen är visst: Att hängas vid halsen tills döden inträffar, eller nåt liknande. Så rent juridiskt var man inte alls angelägen att döden skulle komma fortast och barmhärtighast möjligt. Det är ingen tillfällighet att man brukade skriva om att dansa i repet eller liknande. Det var alltså inte vinden som drog i dem.
Då var man ju snällare i Sverige, om den hängde plågades så brukade bödeln antingen hänga sig på den döende, eller sätta sig ovanför och pressa på med benen mot axlarna - allt i syfte att korta ner dödsplågorna något.
Men den formella brittiska juridiska frasen är visst: Att hängas vid halsen tills döden inträffar, eller nåt liknande. Så rent juridiskt var man inte alls angelägen att döden skulle komma fortast och barmhärtighast möjligt. Det är ingen tillfällighet att man brukade skriva om att dansa i repet eller liknande. Det var alltså inte vinden som drog i dem.
Då var man ju snällare i Sverige, om den hängde plågades så brukade bödeln antingen hänga sig på den döende, eller sätta sig ovanför och pressa på med benen mot axlarna - allt i syfte att korta ner dödsplågorna något.