80-talet och 90-talet; Nintendo, Gorbatjov och hårda tider

Diskussioner kring händelser under kalla kriget, från krigsslutet till 1991.
Användarvisningsbild
Löwe
Medlem
Inlägg: 1525
Blev medlem: 11 september 2003, 12:27
Ort: Kalmar

80-talet och 90-talet; Nintendo, Gorbatjov och hårda tider

Inlägg av Löwe » 10 mars 2005, 18:17

Inspirerad av Donkeymans tråd kände jag mig helt enkelt tvingad att berätta mina personliga minnen från min egen uppväxt. Jag är ju född 1983, så egentligen minns jag inte så mycket från 80-talet. Men jag vill ändå dela med mig lite grann jag med. Och 90-talet minns jag ändå ganska väl.

Som alla andra pojkar växte jag upp med ett 8-bitars Nintendo. Ja inte alla pojkar, en del hade ju Sega, men de var jag ovän med. :lol: Vilket konsolsystem man hade avgjorde vem man bytte spel med, och vem man inte kunde låna det nyaste spelet av. Så avgjordes det sociala livet på den tiden. :P För forumets äldre medlemmar kan det väl te sig en aning komiskt att sitta klistrad framför en TV-skärm och styra en röd liten gubbe (Mario) som springer runt och slåss mot sköldpaddor och äter svampar och blommor. :D

Politiskt sett var jag naturligtvis också ett barn av min tid. Muren i Berlin stod fortfarande där den stod när jag var gammal nog att se på nyheterna. Det var något jag tyckte var väldigt roligt, eftersom min pappa var intresserad av politik så ville han naturligtvis uppfostra sin son. Därför fick jag lära mig namnen och ansiktena på Reagan, Thatcher, Carlsson och Bildt med flera. Men vissa politiker var roligare än andra. Arafat, till exempel, var "araben med en handduk på huvudet". Thatcher var "hon den där fula tanten". Gorbatjov var "gubben med sylt i pannan" (jag förstod inte att det var blod, jag trodde faktiskt att det var lingonsylt!). :lol: Ja, jag förstod inte så mycket, men jag fick i alla fall lära mig; att en del var goda, en del var onda, och en del visste man inte riktigt.

Man insåg inte så mycket av politiken på den tiden, man var ju fortfarande för liten. Jag lekte mycket med iranska barn, eftersom det kom mycket flyktingar från Iran i samband med att Saddam Hussein hade attackerat grannlandet. Därför fick jag tidigt lära mig att politik, det var krångligt, men Saddam var i alla fall alltid den onde! :) När jag ville veta om Iran fick jag höra att det var ett varmt land, som hade haft en kung innan det blev krig. Och den kungen var en riktig kung, inte som han i Sverige. Fast det hjälpte tyvärr inte för en så liten kille som mig just då.

Mitt minne av berlinmurens fall var att jag såg Boris Jeltsin stående på en pansarvagn och firade kommunismens fall. Jag förstod naturlgtivs lika lite av detta, men farsan förklarade att nu var det äntligen slut på förtrycket i Ryssland.

Skolan började jag i precis 1990. Jag var rätt så snäll i skolan, men det var ju alltid mycket bråk på rasterna. Ofta kunde bråken handla om vem som had tjejskor eller inte. Skolan på den tiden gick mest ut på att gömma sig för fröken, och kunna smita så mycket som möjligt. En kompis till mig hade sett ett hakkors på nyheterna, i samband med att nynazistiska organisationer gick framåt på den tiden.
Vi visste inte var det handlade om, men vi tyckte svastikan verkade vara en häftig symbol. Så vi fyllde våra svenskaböcker med hakkors. Sen hade min kompis hittat en bok med en bild på Hitler, så han började skriva "bort med alla judar" i svenskaboken. Jag hängde på, eftersom jag tyckte gubben med den konstiga mustachen såg häftig ut. Till slut blev fröken arg på oss och sa till våra föräldrar att nazism var hemskt. Då slutade vi rita hakkors. I stället började vi sno suddgummin! :lol:

Nedskärningarna kom inte våran skola förbi osedda, utan en annan skola lades ner. Våran skola fick för många elever, så alla barnen i våran församling fick i stället gå i en skola som låg längre norrut (på Öland). Det var lite svårt att börja på en större skola, men efter ett tag gick det väl an.

Allt som var nytt och häftigt kom från USA. Spindelmannen, Nintendo, Hockeybilder och Turtelsgubbar. Okej Nintendo kom egentligen från Japan, men vem kunde ana att något häftigt kom från något annat land än USA? :wink:

Så när USA startade sitt krig mot Irak i samband med invasionen av Kuwait, hejade jag på USA. Det var liksom självklart. Att det hade funnits ett annat mäktigt land i öster för bara ett par år sen tänkte man fortfarande inte så mycket på. Det var kaos i Ryssland, och vad för häftiga saker hade ryssarna? Min mamma var dessutom finsk, så hon lärde mig minsann tidigt vilka som var våra arvfiender. 8) Farsan hade en rysk bil dock, en LADA. Och den klagade han alltid på.

Så småning om blev det krig på nytt, och jag fattade inte så mycket varför det var krig i Jugoslavien. Jugoslaverna höll på och dödade varandra, men när det kom många bosniska barn till Mörbylånga började jag förstå att jugoslaver inte var ett enda folk. Jag hejade naturligtvis på USA i det här kriget också, men jag förstod inte varför de skulle hålla på att bomba Europa? Sakta började jag omvärdera min syn på mina barndomsideal, jag tyckte inte om USA:s storebrorspolitik. Sen började jag läsa om Vietnamkriget, och därefter föll mina bitar på plats. USA var inte bara ett land som exporterade häftiga leksaker och TV-spel. De dödade oskyldiga människor också. Jag började söka mig mot vänster, eftersom jag allt mer reagerade mot samhällets orättvisor.

Varje vecka kunde man läsa i tidningarna om nedskärningar, arbetslöshet och annan soppa. Samtidigt som det här skedde, fanns det makthavare som försvarade tingens ordning. Hädanefter beslutade jag mig för att bli kommunist, och bekämpa det korrupta Sverige!

Jag började gymnasiet, och ägnade mig mer åt politik än åt skolarbete. Alla ämnen utom samhällskunskapen blev ointressanta. Men just på samhällstimmarna var jag desto mer aktiv - jag tog upp Marx och startade häftiga diskussioner med klassens moderater. Jag gick ju på en IT-linje, så de var i ganska kraftig majoritet. Det gick som det brukar när pojkar inte kan hålla sams, så vi rök ihop och hamnade hos rektorn.
Men rektorn var en förstående man, som försökte lägga locket på och lyssna på mig. Jag var ju trots allt en arg poje mitt i puberteten. Det slutade med att jag valde att flytta från stan. Samtidigt tog jag avstånd från den dekadenta IT-linjen och började gå en agronomisk yrkeslinje. Men det är en annan historia...

Och för er som läser det vill jag bara säga att den arge pojken har åldrats och blivit en ung man nu. Som är mycket gladare nu för tiden. Och mina gamla klasskompisar på IT-linjen har jag bra kontakt med nu för tiden. :)

Användarvisningsbild
Hans
Redaktör och stödjande medlem 2024
Inlägg: 28564
Blev medlem: 11 juli 2002, 12:52
Ort: Utrikes

Inlägg av Hans » 10 mars 2005, 19:30

Tac Löwe,

Jag tycker det är mycket intressant att få personliga reflektioner från forummedlemmarna. Jag skall ta mig mer tid och läsa och kanske kommentera ungdomens upplevelser :wink:

MVH

Hans

Confident
Tidigare medlem
Inlägg: 406
Blev medlem: 23 april 2004, 15:27
Ort: Helsingborg

Mitt åttiotal

Inlägg av Confident » 10 mars 2005, 20:03

Nostalgi... :) Född april-80. Snart ett kvartssekel...

För mig var det musiken: rocken, synthen och popen. Simple Minds, Depeche Mode, Bryan Adams, Bowie, U 2, Tears For Fears, Huey Lewis And The News...med många, många fler, bra band. Musiken! :D

Också kom man ju på det där med tjejer, med... :)

Frogman
Medlem
Inlägg: 1166
Blev medlem: 15 februari 2003, 22:27
Ort: Sverige

Inlägg av Frogman » 11 mars 2005, 08:19

Äh, commondore 64 var kung (har aldrig ägt en dator själv dock) och Metallica var bandet med stort M på 1980-talet.

Användarvisningsbild
Donkeyman
Saknad medlem †
Inlägg: 3181
Blev medlem: 5 februari 2004, 18:29
Ort: Tromsø

Inlägg av Donkeyman » 11 mars 2005, 10:28

Kul att min tråd blev så väl mottagen.

Mina 80- och 90-tal blev med ålderns rätt annorlunda. På 80-talet kunde jag fortfarande kallas "ung och lovande", i varje fall om man tänkte positivt. På 90-talet passerade jag definitivt gubbgränsen, dvs när de yngre anser att man står i vägen för deras karriär. Och när man upplever att få de som man har lärt upp som chefer.

Två decennier som till stor del passerade på hotell och i flygsäten. Många år med upp mot 250 dagar "on the road" runt hela världen. Ett underbart liv – men 20 år som försvann utan att jag vet vad som hände. Tidsmässigt kändes det som några veckor. Nu sedan jag blivit änkeman har jag hittat lådor med brev och vykort från alla världens hörn. Jag förstår bättre nu att hustrun klagade över att jag aldrig var hemma.

Gubbgränsen märks också klart när man inte förstår dagens musik. Fy f***n vilket bröl. Bara sk***t jämfört med Elvis och Beatles. Skivsamlingen, bildarkivet och biblioteket är plötsligt ett kulturminne. Nintendo vet jag inte vad det är och ett dataspel har jag aldrig spelet. Däremot har datorn varit ett underbart arbetsverktyg i si så där 15 år. Och var gång det behövs några nya program eller det blir fel på något så får man leta rätt på någon av familjens 15-åringar för att få det fixat.

Då känns det skönt att ha politiken och historien att fördjupa sig i. Och ett jobb där man värdesätter erfarenhet trots att en sådan hållning är högst omodern i dagens samhälle. För 80- och 90-talen har också innehållit banbrytande ögonblick. Som till exempel murens fall och hela östblockets förändring. För att inte tala om hela IT – revolutionen. E-mail, Internet, Satelit TV – vilka underbara förändringar.

Men begravningskostymen är numera ett plagg som kommer i flitig användning och man kommer på sig själv med att studera dödsannonserna var dag.

Sensmoral: Ungdomar gör det ni önskar och gör det NU. Man vet aldrig vad morgondagen bär med sig. Jag har aldrig ångrat något som jag faktiskt gjort – däremot har jag ångrat möjligheter som funnits men som jag aldrig utnyttjat.

Så en liten fundering kring flyktingar med tanke på Löwes inlägg, som en jämförelse med 90-talets politik. År 1956 kom det två Ungerska grabbar till vår skolklass. Lärarinnan presenterade dem som flyktingar från Ungern. På den tiden fanns inte några flyktingförläggningar och inte heller en stor förvaltning som livnärde sig på dem. Familjerna sattes i var sin lägenhet och förväntades klara sig själv. Grabbarna placerades i var sitt hörn av klassrummet och förbjöds att snacka Ungerska med varandra. Några månader senare kunde både de och familjerna Svenska och familjerna var i fullt jobb. Och vid fotboll VM 1958 blev de hjältar. Deras föräldrar kände nämligen Puskas som kom till skolan och spelade boll med oss ungar......

Frogman
Medlem
Inlägg: 1166
Blev medlem: 15 februari 2003, 22:27
Ort: Sverige

Inlägg av Frogman » 11 mars 2005, 11:49

Donkeyman, när mina mor-föräldrar kom till Sverige under WW2, fick inte flyktingar vistast i Stockholm utan tillstånd.
Så allt var inte bättre förr....

Användarvisningsbild
Belisarius
Medlem
Inlägg: 5093
Blev medlem: 26 november 2004, 14:43
Ort: Utrikes

Inlägg av Belisarius » 11 mars 2005, 11:54

@Löwe: Med all respekt för dina åsikter, så finner jag argumentet att bli kommunist för att bekämpa korruptionen i samhället en smula roande.. :P

Själv, som född i mitten på 70-talet, hann jag bli medveten om den politiska världen runt omkring mig ganska lagom till att det kalla kriget gick in i sitt sista slutskede. Jag minns invasionen av Grenada, toppmötet i Reykjavik, OS i Sarajevo 1984 (första riktiga TV-minnet, jag och Farfar satt klistrade framför tvn i en vecka).. och mer. Själv förde jag lite av en nördtillvaro då jag hörde till de få procent av mina jämnåriga som inte var med i ortens fotbollsklubb, men jag och kompisarna byggde modeller, sprängde/eldade upp saker, hade vattenkrig som sträckte sig över 10 kvarter, byggde kojor och satt med datorerna. Först var det Commodore 64/128, sedan Amiga på högstadiet. För oss var det enbart töntar som hade nåt så kasst som Nintendo 8-bitars. Och vad var Super Mario mot Lost Ninja? ;)

Något musiktycke hade jag egentligen inte som liten, man lyssnade på Tracks, till en dag då min syster kom hem med ett band (ni vet, kassettband) med *gasp* HÅRDROCK på! Eller snarare speed metal, tror det var en mix av Halloween och Judas Priest-låtar. Hursomhelst, hon var i den åldern att hon lyssnade mest för att vara lite smårebell mot föräldrarna tror jag, men jag blev fast. Sedan dess har man väl utvecklat smaken lite och flera andra riktningar också, men tunga riff och falsettsång går alltid hem.

Angående murens fall, ja. Jag och familjen var på bilsemester i Tyskland i augusti -89, och när vi kom in mot hamnen i Travemünde kunde man ju se den östtyska stranden till vänster, tom med vakttorn och taggtråd. Som min Far sa då, "Barn, jag hoppas att vi iallafall under er livstid kommer att se slutet på detta". Lite anade man då hur den hösten skulle utveckla sig...

Användarvisningsbild
Donkeyman
Saknad medlem †
Inlägg: 3181
Blev medlem: 5 februari 2004, 18:29
Ort: Tromsø

Inlägg av Donkeyman » 11 mars 2005, 11:57

Frogman skrev:Donkeyman, när mina mor-föräldrar kom till Sverige under WW2, fick inte flyktingar vistast i Stockholm utan tillstånd.
Så allt var inte bättre förr....
Och under kriget var det många flyktingar som åtmindstone enligt min moraluppfattning borde ha fått stanna som blev direkt avvisade ur landet och sända tillbaka dit där de kom från. Hela den grejan har väl alltid varit en sorts lotteri och är så än i dag.

varjag
Saknad medlem †
Inlägg: 48101
Blev medlem: 24 april 2002, 12:53
Ort: Australien

Inlägg av varjag » 11 mars 2005, 12:41

Ett 'definierande ögonblick' (som det så modernt heter..) för mig var Kuba-krisen i oktober 1962. Virriga nyhetstelegram pratade om sovjetiska Il-28-bombplan på Kuba, sen att 'sovjetiska fartyg - möjligen - med last av kärnladdade robotar' var på väg till Kuba...bla bla bla..
Näst dyker President John F. Kennedy upp i (den svartvita) TV-rutan. Kennedy talar i brösttoner om 'en infiltrering av den västliga hemisfären - av främmande makter...' Jag kunde min Monroe-doktrin och begrep mycket väl att här skulle USA gå till Ragnarök hellre än att vika. Det var darriga dagar då i oktober 1962, men jag tog det fatalistiskt - USA och dess 'kultur' erbjöd nästan allt som man kunde önska sig. Kommunismen i öster hade INGENTING att erbjuda. Så jag såg det stoiskt enligt den gamla devisen; Hellre död - än röd!

Användarvisningsbild
Schwalbe
Tidigare medlem
Inlägg: 4437
Blev medlem: 20 juni 2002, 13:51
Ort: Sverige

Inlägg av Schwalbe » 11 mars 2005, 12:45

80-talet känns som ett långt sökande till vad man skulle bli.
Jag gick ut 9:an med 4.4 i snitt och syokonsulenten tyckte att Natur var ett bra val.
Första terminen gick väl hyfsat, fick 3.8- de ger ju alltid lägre betyg i början.
Jag blev dock skoltrött, och började festa en del med en annan läkarson och då föll betygen till 3.3.
1987 tyckte jag att ett år som utbytesstudent i USA lät bra, jag tänkte läsa upp mina betyg.
Det började också bra, hade bara A:n från början, men sen föll betygen då jag började längta hem och var tvungen att byta värdfamilj.
När jag kom hem var jag skoltrött och hoppade av natur. Min far blev då orolig och köpte en butik åt mej i Linköping. (Ja jag antar att jag har varit bortskämd :) )
Den gick just så pass runt, så vi sålde den efter ett halvår. Ingen konkurs, och det blev en liten slant över.
Då började jag allmän linje på Strömbäcks folkhögskola, som jag hoppade av efter ett halvår.
Min mor tvingade mej då till arbetsförmedlingen, tog ett simpelt industrijobb, där jag eg aldrig har trivits, men åren går.
1996 började jag läsa nationalekonomi, men slutade. Har även påbörjat Historia A.
Nu funderar jag på att läsa data, men jag vet inte om jag vågar....tänk om jag hoppar av igen...jag är hopplös antar jag :?

Användarvisningsbild
jj
Medlem
Inlägg: 522
Blev medlem: 12 juli 2002, 14:33
Ort: Stockholm

Inlägg av jj » 11 mars 2005, 12:57

Jag kommer ihåg när krisen kom: det var när man inte längre kunde få hur många blyertspennor man ville i skolan.... Sedan dess har det gått utför och vi 80-talister är de första som inte fått det bättre än våra föräldrar...

Användarvisningsbild
Belisarius
Medlem
Inlägg: 5093
Blev medlem: 26 november 2004, 14:43
Ort: Utrikes

Inlägg av Belisarius » 11 mars 2005, 13:13

@Schwalbe: Oj, ditt 80-tal är nästan exakt som mitt 90-tal, inklusive fallande betyg och USA-utbyte. :) Jag gick ut natur med 4.0 dock men harvade sen på först Chalmers, sedan universitetet. Jobbade ett par år som Nisse på Manpower och läser nu på Handelshögskolan i Göteborg. Blir nog en magisterexamen till slut, nästa vår.

Mitt tips till dig: Vill du, så kan du. Jag blev förvånad över hur sugen jag var att plugga när jag väl återvände till studierna efter jobbandet. Men då måste man ju vara förberedd på den ekonomiska realitet som kommer med det valet, det kan vara svårt om man sitter på lån eller höga fasta kostnader. Jag valde ju avsiktligt under min arbetstid att inte dra på mig mer kostnader eftersom jag hade i tanken att återvända till studierna.

Användarvisningsbild
loop
Stödjande medlem 2024
Inlägg: 1860
Blev medlem: 3 juli 2002, 03:38
Ort: Götet

Inlägg av loop » 11 mars 2005, 13:33

Belisarius skrev:@Löwe: Med all respekt för dina åsikter, så finner jag argumentet att bli kommunist för att bekämpa korruptionen i samhället en smula roande.. :P

Själv, som född i mitten på 70-talet, hann jag bli medveten om den politiska världen runt omkring mig ganska lagom till att det kalla kriget gick in i sitt sista slutskede. Jag minns invasionen av Grenada, toppmötet i Reykjavik, OS i Sarajevo 1984 (första riktiga TV-minnet, jag och Farfar satt klistrade framför tvn i en vecka).. och mer. Själv förde jag lite av en nördtillvaro då jag hörde till de få procent av mina jämnåriga som inte var med i ortens fotbollsklubb, men jag och kompisarna byggde modeller, sprängde/eldade upp saker, hade vattenkrig som sträckte sig över 10 kvarter, byggde kojor och satt med datorerna. Först var det Commodore 64/128, sedan Amiga på högstadiet. För oss var det enbart töntar som hade nåt så kasst som Nintendo 8-bitars. Och vad var Super Mario mot Lost Ninja? ;)

Något musiktycke hade jag egentligen inte som liten, man lyssnade på Tracks, till en dag då min syster kom hem med ett band (ni vet, kassettband) med *gasp* HÅRDROCK på! Eller snarare speed metal, tror det var en mix av Halloween och Judas Priest-låtar. Hursomhelst, hon var i den åldern att hon lyssnade mest för att vara lite smårebell mot föräldrarna tror jag, men jag blev fast. Sedan dess har man väl utvecklat smaken lite och flera andra riktningar också, men tunga riff och falsettsång går alltid hem.

Angående murens fall, ja. Jag och familjen var på bilsemester i Tyskland i augusti -89, och när vi kom in mot hamnen i Travemünde kunde man ju se den östtyska stranden till vänster, tom med vakttorn och taggtråd. Som min Far sa då, "Barn, jag hoppas att vi iallafall under er livstid kommer att se slutet på detta". Lite anade man då hur den hösten skulle utveckla sig...
Påminner en hel del om min uppväxt, jag är också född i mitten av 70-talet. Jag han även ha en Atari ST innan Amigan, sen tröttnade jag på datorer då Commodore lyckades sabba allt. PC var för mig miniräknare, med usel grafik, ljud och användarvänlighet som låg under all värdighet. Hur många saker man eldat, sprängt eller skjutit sönder vette katten.

Headbangers Ball var stort. Brukade ta mopeden(DT-50 trimmad) till en kompis med parabol för att titta. Innan det så fanns det nåt program på svensk tv som bla visade Twisted sisters videos ibland. När jag gick med i Fältbiologerna(miljörörelsen var stor i slutet av 80-talet) så upptäcktes även punken och en mer problematiserad syn på politik kom.

När det gäller sport så finns det väl en hel del man minns några SM-guld med AIK bla. Gunde Svan gjorde vad han kunde bäst. Ingmar Stenmark eran är något jag inte hade velat missa.

Användarvisningsbild
Dalmas
Medlem
Inlägg: 2236
Blev medlem: 10 april 2002, 11:25
Ort: Torde framgå

Inlägg av Dalmas » 11 mars 2005, 14:01

jj skrev:Jag kommer ihåg när krisen kom: det var när man inte längre kunde få hur många blyertspennor man ville i skolan.... Sedan dess har det gått utför och vi 80-talister är de första som inte fått det bättre än våra föräldrar...
Jaså. Jag tycker faktiskt att beskrivningarna på den här tråden visar att det faktiskt blivit bättre?

Användarvisningsbild
real parakeet
Medlem
Inlägg: 205
Blev medlem: 18 oktober 2004, 23:44
Ort: Shitlake
Kontakt:

Inlägg av real parakeet » 12 mars 2005, 13:17

Ha ha... underbara nostalgiska inlägg. 25 september 1971 nådde evolutionen sin höjdpunkt - jag föddes (obs, ironi!). Jag lyckades med konststycket att inte dras med i alla modenycker. Jag har inte vart punkare, nazist, fältbiolog, kommunist, fotbollsspelare eller något sådant där. Jugoslavien betraktade jag som ett vanligt européskt land om än lite i utkanten av Europa. Jag visste också att det fanns jugoslaver i Sverige som kommit hit för att jobba på 60-talet. Jag tyckte att det var lite konstigt att de sedan började kriga och bära sig åt. Jag menar... jag hade ju sett OS i Sarajevo för tusan!!! Jugoslavien kunde ju vart vilket civilicerat land som helst, och i sådana länder krigade man inte, tyckte jag. Fältbiologerna hade en lokal i närheten. Syrran var där på studiebesök och berättade om all snuskig disk och allt skräp som låg i deras lokal. Vi kallade dem för snuskbiologerna och sedan dess har jag aldrig engagerat mig i miljön. Så se till att diska efter er, man vet aldrig vad det får för konsekvenser annars.

Skolan var väl ungerfär lika rolig osm den brukar vara. Vi hade två invandrare i klassen och att man ens skulle komma på tanken att vara taskig mot dem fanns inte. Ordet rasism kände vi inte till och svältande barn fanns bara i Afrika. Men så hade det alltid vart. Och i Polen. Då och då samlade vi in kläder som skulle till Polen. Varför det fanns så många fattiga barn i Polen fick vi aldrig någon förklaring till. När Sverige spelade hockey mot ryssarna höll jag på ryssarna för att jag tyckte synd om dem. Trodde att de skulle få skäll av kommunistpamparna om de förlorade.

På det hela var min uppväxt på 80-talet lycklig. Det var inte så komplicerat. Ta musiken till exempel, antingen var man syntare eller hårdrockare. Sedan fanns det några som lyssnade på pop. Läsk fick jag bara på fredagkvällen när vi åkt ut till sommarstugan. Då fick en 33:a räcka hela kvällen när man tittade på "Razzel" eller vad det nu gick på TV. Jag får nog hålla med om att det var bättre förr. Allt har blivit så komplicerat nu. Allt skall vara så j-vla politiskt korrekt nu. Välfärden raseras på grund av att det inte är politiskt korrekt att belysa vad som är ett problem. Ingen vågar ta ansvar och alla skall bara roffa åt sig.

Skriv svar