Sovjetiskt landstignings- och överskeppningstonnage

[Bjernevik]

Jag har fått bilden av att man bara räknade med en attack på väg in och sedan bröta runt i skärgården och "rangerområdet".
Fast med kakan i 12 knop och E1's omloppstid på 3-4 timmar så kanske det inte är helt otroligt, men mycket som måste klaffa.

Möjligen var det en attack med hela E1 samlad. Men därefter så torde ytterligare angrepp i divisions eller grupps storlek ha hunnits med. Visserligen har dessa inte samma mättningseffekt som hela E1, men å andra sidan så är motståndet förhoppningsvis inte lika starkt heller...

Så jag tycker att det vore rimligt att ryssen kan skicka in RoRo båtar i i skärgården och låter BTR'erna simma i land. RoRo fartygen kan då gå tillbaka med kakan och eskorten.

Tja, det kanske fungerar med pansarskyttet. Men det blir samma problem som för de stridsvagnar som mycket väl kan gå runt vägavbrotten i övre Norrland - allt är inte bandburet. Utan det hjulburna underhållet så står sig pansarskyttet slätt. Att britterna kunde göra en sak på Falklandsöarna innebär inte att det är genomförbart i betydligt större skala i en svensk skärgård där KA har förberett sig i femtio år...

Men visst, det finns många om och kanske i en sådan här operation. Men jag vidhåller att vi trots allt hade en välutvecklad förmåga att verka mot "invasionskakan" - däremot var storleken på denna kaka betydligt överdriven.

[Spaningsledaren]

Därmed skulle vi kanske kunna försöka oss pâ att runda av debatten:

1. Det fanns invasionstonnage i Östersjön. (Ryssland som bâde stormakt och utprâglad landmakt hade ju f.ö. svârt att lâta bli att ha delar av detta tonnage i sina mânga Östersjöhamnar.)

2. Sverige hade ett starkt och synnerligen vâl utbyggt invasionsförsvar.

3. WP-tonnagets storlek torde inte ha möjliggjort ett fullskaligt anfall mot Sverige -givet det svenska fôrsvarets styrka och det i fred tillgängliga tonnaget.

4. Det finns t.v. ingenting som direkt tyder pâ att ett sâdant anfall ingick i WP:s grundscenario. (Läste däremot i min franska tidning sâ sent som igâr att den tjeckiska armén, enl. arkiv som nyligen öppnats i det landet, tydligen hade varit avdelad att inta bl.a Lyon, efter insats av nâgot hundratal sovjetiska kärnladdningar.)

[Stivne]

Hur svårt hade det varigt då att integrera robot 08 system på andra farkoster?

Ganska svårt, relativt lång uppstartstid, tungt och krävde relativt mycket teknisk personal och kringutrustning.

Angående diskussionen kring tillgången på robotar (sjömålsrobot) så är jag av den uppfattningen att tillgången var relativt begränsad, i varjefall avseende Rb 15 under den period då alla 12 Rbb samt de 6 dåvarande kustkorvetterna var tillgängliga (dvs mitten av 90-talet) tillgången på Rb 12 torde ha varit något bättre på den tiden eftersom 4 st skrov hade fasats ut. Är hyffsat övertygad om att antalet robotar som köptes in var ett resultat av en sannolikhetsberäkning där exempelvis antal fartyg och förväntade förluster var ganska styrande faktorer. Sedan är ju frågan hur optimistiska analytikerna var, personligen tror jag inte att alla 18 Rb15-bestyckade fartyg skulle genomföra allt för många företag. Dock skulle ju iofs varje förlust av ett skrov innebära att de kvarvarande fick ytterliggare en andel robotar att fördela.

[Serd]

Som så ofta får man väl anta att vår beredskap och förmåga att reagera hade varit mer avgörande än exakta antalet vapen, t.ex. sjörb. Hade all vår ytattack och dessutom E1 kunnat sättas in mot kakan, tror jag Sverige vunnit en enkel taktisk seger, åtminstone i det skedet.

[JohnT]

Jag har fått bilden av att man bara räknade med en attack på väg in och sedan bröta runt i skärgården och "rangerområdet".
Fast med kakan i 12 knop och E1's omloppstid på 3-4 timmar så kanske det inte är helt otroligt, men mycket som måste klaffa.

Möjligen var det en attack med hela E1 samlad. Men därefter så torde ytterligare angrepp i divisions eller grupps storlek ha hunnits med. Visserligen har dessa inte samma mättningseffekt som hela E1, men å andra sidan så är motståndet förhoppningsvis inte lika starkt heller...

Vilken effekt har du då räknat med att Sovietiskt jaktflyg skulle kunna göra i skyddet av kakan?
Med Rb 15 hade svenskarna fått en mycket större front som man kunde avfyra ifrån men det var ju efter 1990.
eller hur Sovietisk telekrigsresurser skulle neutraliseras?

Så jag tycker att det vore rimligt att ryssen kan skicka in RoRo båtar i i skärgården och låter BTR'erna simma i land. RoRo fartygen kan då gå tillbaka med kakan och eskorten.

Tja, det kanske fungerar med pansarskyttet. Men det blir samma problem som för de stridsvagnar som mycket väl kan gå runt vägavbrotten i övre Norrland - allt är inte bandburet. Utan det hjulburna underhållet så står sig pansarskyttet slätt. Att britterna kunde göra en sak på Falklandsöarna innebär inte att det är genomförbart i betydligt större skala i en svensk skärgård där KA har förberett sig i femtio år...

Vad det gäller RoRo tonnaget så kunde man ju koncentrera pansar och hjulfordon til det landstigningstonnage som fanns kvar.
Plus mitt eviga tjatande om att köra över lasttrampar med bulk am som
kunde lossas lite pö om pö.

Svenskt KA hade förberett sig för att slåss mot en fiende utan styrda vapen och under åttiotalet spenderades mycket luft åt argumentet att stormakten inte skulle ha råd att anfalla just KA förbanden med styrda vapen.
(man tror på det man själv vill. och det var i klass med arméns motsvarande tro på "anfallsförbandet" IB77)
Min främsta kritik mot svenska försvaret är just att man lät sig leva i en egen liten värld. Jag satt själv i TVsoffan under gulfkriget med KA- personal och såg hur dom ryste när CNN visade filmer på hur Irakiska fasta installationer sprängdes av styrda vapen.
Alla hade indoktinerat dom till att tro att spetznas skulle komma om man inte var skärpt men inget om styrda bomber där Kpist 45b inte hjälpte.

Eller om de fanns de som visste så levde dom enligt maximen:
En anfallare döljer sina starka sidor, en försvarere döljer sina svaga sidor.
Och alltså var man ganska nära PA Hansons föraktade "Vår beredskap är god"

Och sedan amfibiebataljons anfall mot en fiende försvarad med luftvärnautomatkanoner på skären och atttackhelikoptrar i luften har stor risk att bli en lätta brigadens anfall.
Dock, ett rörligt spärrkompani som smög in och grupperade sig på förhand tror jag var det mest kostnadseffektiva förbandet vi hade i svenska försvaret.

Men visst, det finns många om och kanske i en sådan här operation. Men jag vidhåller att vi trots allt hade en välutvecklad förmåga att verka mot "invasionskakan" - däremot var storleken på denna kaka betydligt överdriven.

Kakan var stor om man jämförde med svenska försvaret men lägger man in NATO i ekvationen såg det ljusare ut.
Marineflieger var ju ungefär lika stort som E1 och sedan några Britiska atombomber över brohuvedet så hade vi nog rett ut det på lokal nivå.

Cheers
/John T.

[Bjernevik]

Vilken effekt har du då räknat med att Sovietiskt jaktflyg skulle kunna göra i skyddet av kakan?
Med Rb 15 hade svenskarna fått en mycket större front som man kunde avfyra ifrån men det var ju efter 1990.
eller hur Sovietisk telekrigsresurser skulle neutraliseras?

Sovjetiskt jaktflyg har jag inte räknat med alls. Lika lite som jag har räknat med svenskt jaktflyg. Första halvan av 80-talet är jag dessutom lite skeptisk till det sovjetiska jaktflygets förmåga att ingripa mot mål på lägsta höjd.

Vad det gäller RoRo tonnaget så kunde man ju koncentrera pansar och hjulfordon til det landstigningstonnage som fanns kvar.
Plus mitt eviga tjatande om att köra över lasttrampar med bulk am som
kunde lossas lite pö om pö.

Fast nu var väl ditt argument att det inte gjorde så mycket om specialtonnaget sänktes eftersom det fanns rorofartyg kvar?

Svenskt KA hade förberett sig för att slåss mot en fiende utan styrda vapen och under åttiotalet spenderades mycket luft åt argumentet att stormakten inte skulle ha råd att anfalla just KA förbanden med styrda vapen.
(man tror på det man själv vill. och det var i klass med arméns motsvarande tro på "anfallsförbandet" IB77)

Nu var det inte så mycket de fasta anläggningarna jag tänkte på. Utan det faktum att din jämförelse med brittiskt användande av pontonfärjor inte riktigt tar hänsyn till att britterna gjorde detta på Falklandsöarna, inte i en svensk skärgård där det torde finnas gott om svenska förband. En sådan operation torde vara synnerligen känslig för påverkan, även om denna påverkan bara skulle utgöras av enstaka skyttegrupper med grg.

Av rent intresse, vad hade Sovjetunionen för styrda vapen i början av 80-talet och vilka flygplan bar dem?

Kakan var stor om man jämförde med svenska försvaret men lägger man in NATO i ekvationen såg det ljusare ut.
Marineflieger var ju ungefär lika stort som E1 och sedan några Britiska atombomber över brohuvedet så hade vi nog rett ut det på lokal nivå.

Jag hävdar fortfarande att kakan trots allt var ganska liten. Framförallt jämfört med hur den framställdes, i alla fall under min grundutbildning. Men just den frågan kan vi lika gärna sluta diskutera, där handlar det om uppfattningar. Det jag tycker är lite är mycket för någon annan osv.

[masase]

Vet man något om Sovjet hade några planer för D-dagen liknande logistik? Amerikanska marinkåren har välutvecklad over-the-beach logistikkapacitet. Hade Sovjet något liknande?

Om det inte fanns några planer för strandbaserad lossning så måste det logiskt sett innebära att amfibieförbanden var avsedda för operationer mot relativt små mål (Gotland, Sjaelland) där pansarskyttet klarar sig hyggligt på dieseln i sina egna tankar alternativt att man var övertygad om att man skulle klara av att besätta en oskadad hamn.

[JohnT]

Sovjetiskt jaktflyg har jag inte räknat med alls. Lika lite som jag har räknat med svenskt jaktflyg. Första halvan av 80-talet är jag dessutom lite skeptisk till det sovjetiska jaktflygets förmåga att ingripa mot mål på lägsta höjd.

Svenskt jaktflyg bestod under större delen av åttiotalet av J35F med milt sagt begränsad förmåga mot sovietisk jaktflyg.
Sovietunionen hade Su-15E, MIG-23 och 1988 kom MIG-29'or till östersjön.
Och vi visste alla att sovietiska plan inte kunde skjuta på mål på lägre höjd,
men tyvärr stämde det inte. Sena Mig-23 var mycket mer likvärdiga jaktviggar än vad vi visste. Det var först när muren föll och AA-7 kunde köpas för dollar som sanningen kom fram.

Fast nu var väl ditt argument att det inte gjorde så mycket om specialtonnaget sänktes eftersom det fanns rorofartyg kvar?

Nej, jag sa att specialtonnagets betydelse minskade efter första varvet och de som trodde att ryssen skulle ge upp om dom fick 25% förluster på specialtonnaget var ute och cyklade.

Nu var det inte så mycket de fasta anläggningarna jag tänkte på. Utan det faktum att din jämförelse med brittiskt användande av pontonfärjor inte riktigt tar hänsyn till att britterna gjorde detta på Falklandsöarna, inte i en svensk skärgård där det torde finnas gott om svenska förband. En sådan operation torde vara synnerligen känslig för påverkan, även om denna påverkan bara skulle utgöras av enstaka skyttegrupper med grg.

Så länge det skulle finnas gott om svenska förband i brohuvudet så var det inte mycket till brohuvud. Hotbilden innehöll ju också luftlandsatta förband,
både via helikopter (Skåne) och fallskärm. Jag har visst förtroende för att ryssarna kunde rensa kring brohuvudet.

Fast i sak har du ju rätt, så länge det fanns svenskar som var beredda att trotsa stormakten var det ingen enkel sak att invadera sverige. Vi hade ju ungefär lika många jägarutbildade som det var aktiv afgansk guerrilla, sedan fanns det ju 750 000 man till som man som ryss inte kunde lita på.
Men det hade nog blivit lika blodigt och eländigt som afganistan för bägge parter. Men jag tror inte att E1 och KF hade fixat det medan resten av befolkningen satt och mös i TV soffan.

Av rent intresse, vad hade Sovjetunionen för styrda vapen i början av 80-talet och vilka flygplan bar dem?

Lite förenklat, allt efter Su-7 blev uppgraderat och Tu-16 hade signalsökande robotar.

Jag hävdar fortfarande att kakan trots allt var ganska liten. Framförallt jämfört med hur den framställdes, i alla fall under min grundutbildning. Men just den frågan kan vi lika gärna sluta diskutera, där handlar det om uppfattningar. Det jag tycker är lite är mycket för någon annan osv.

Vet ju inte hur det framställdes för dig, detta är ju verkligen något som man kan presentera på olika sätt.
så kanske en sjundedel av overlord i alla fall
(Två brigader mot 5 divisioner)

Jag vill inte larva på med att lite och mycket men vill få avsluta den debatten med att de fartyg FNP listade i sitt första inlägg i tråden kunde bära ca tiotusen man och fyrahundra pansarfordon plus att sovietiska östersjömarinen dessutom hade (Janes 1983)
2 Robotkryssare
2 gamla kryssare (frågan var om dom kunde lämna hamn)
4 Robotjagare
5 jagare
14 jagare till från 50-talet (frågan var om dom kunde lämna hamn)
8 Krivakfregatter
25 Korvetter
55 robotbåtar
130 mindre patrullfartyg/torpedbåtar
125 minsvepare

ISSS military balance 1986-87 sa
2 kryssare
11 jagare (skiljer inte på de med robot)
15 fregatter
17 korvetter
(skrev inte upp i mina gamla papper hur dom hade fördelat mindre fartyg)


Mvh
/John T

[Spaningsledaren]

Vad som här debatteras framstâr som oklart.
1. Det fanns landstigningsfähigt tonnage i WP-hamnarna.
2. Det svenska invasionsfôrsvaret var rätt mycket utformat fôr att kunna avvärja just en invasion Österifrân.
3. Ur detta följer inte att det skulle ha funnits skarpa WP-planer pâ en sâdan.
4. Ännu mindre följer ur detta att det fanns skarpa WP-planer pâ en invasion med det tonnage som fredsmâssigt fanns i de baltiska hamnarna. (Just detta hade nog kunnat utveckla sig ganska olyckligt för angriparen.)

I den mân det sedan finns anledning att försöka uppskatta hur stor styrka en angripare rimligen hade behövt förfoga över för att kunna nâ framgâng är min synnerligen ogrundade känsla att det nog ända skulle ha handlat om typ invasionen av Normandie i repris. Jag föreställer mig nämligen att man mot tjugotalet svenska arméfôrdelningar nog till sist skulle ha behövt gâ iland pâ i alla fall typ fem fördelningars front. (Jag antar att det finns nyckeltal ocksâ fôr den ha sortens räknestycken.) Hade försvararna sedan kunnat sänka hälften av styrkan till sjöss ( optimistiskt) skulle man ha behövt skeppa in dubbla antalet, alltsâ tio divisioner. Ev. generalstabsutbildade eller i övrigt fackkunniga här pâ forumet kan säkert sätta jordklämma pâ antalen fördelningar o.s.v. men jag skulle väl tro att det är ung. pâ det här sättet man skulle behöva räkna.

[Vysotskij]

Jag föreställer mig nämligen att man mot tjugotalet svenska arméfôrdelningar nog till sist skulle ha behövt gâ iland pâ i alla fall typ fem fördelningars front.

Över tjugo arméfördelningar?

[Spaningsledaren]

Jag skrev ju att den här sortens kapacitetsberâkningar inte var min grej men att jag tror att finns folk som ev. kunde hjälpa till.

I Normandie kunde de allierade till sist sätta in tre luftburna och sex sjöburna fördelningar i en första omgâng plus ytterligare sex sjôburna ung. en vecka senare. Det företaget hade krävt över ett ârs planeringstid, om inte tvâ. Försvararens resurser var givetvis svâra att fâ grepp om under planeringstiden. Sâ här efterât har framkommit att dessa till sist uppgick till endast ett tiotal fördelningar. (Det hade s.a.s. lika gärna kunnat vara femton - eller tjugo, eller t.o.m. ännu mer beroende pâ hur det gick pâ ostfronten, i Italien o.s.v.)

En ganska allmân uppfattning tycks hur som helst vara att även med endast dessa tio pâ plats var det en vacklande och senfärdig tysk befälsföring som till stora delar möjliggjorde den allierade framgângen.
Därmed, om vi hanterar detta trots allt historiska precedensfall rent aritmetiskt, kan vi dra slutsatsen att en över-hav-invasion pâ totalt nio fördelningars front mot ett försvar baserat pâ tio möjligen är i svagaste laget. Dessutom ( nästan otroligt!) kunde de allierade skeppa över de sex fördelningarna fullkomligt ostörda av tyskarna, delvis beroende pâ att förbanden inte ens upptäcktes förrän de hunnit fram till sina resp. urlastningsstationer.

En WP sjöinvasion av Sverige hade nog knappast kunnat undgâ att upptäckas, om inte förr sâ i inlastningsskedet. (För att inte tala om att redan tonnagesammandragningen knappast hade kunna försiggâ obemärkt.)

Inte heller skulle jag väl tro att WP skulle ha kunnat ha haft intresse av att besätta "enbart Sverige". Snarare skulle jag väl tro att det taktiska mâlet (i sâ fall) hade behövt utgöras av typ "hela den skandinaviska halvön" (med Finland och Sverige mer eller mindre som genomgângsländer). I det läget, (âterigen med Normandie-erfarenheterna framför ögonen) hade det kanske varit förnuftigt för även NATO-stridskrafterna att hjälpa till att möta sjökomponeten av en sâdan invasion redan framme vid den svenska kusten. (Uppe i norr är det däremot dâligt med vägar öst-väst, inte heller det helt av en slump)

Vad du och jag sedan tror om allt detta har till sist rätt liten betydelse, min poäng, i all enkelhet, är att angriparen skulle ha behövt väga in ocksâ scenarios av det ha slaget i sina egna kalkyler. Tung amerikansk materiel, bl.a pansar, fanns t.ex. förhandslagrad i Norge. Hur skulle angriparen, âratal i förväg, kunna veta att inte amerikanska pansardivisioner skulle ha kunnat kompettera de svenska i landstigningsomrâdet och att NATO-flyg inte skulle flyttas fram till det svenska bassystemet?

Allt detta âterigen bara som antydan till det jag tror skulle behöva vara själva beräkningsmetodiken pâ angriparsidan. Och även om du här halverar det försvarande antalat fördelningar till de franska tio och helt bortser frân varje form av förluster under överfarten skulle Normandie-relationen hur som helst antyda en anfallande styrka (i en första grov överslagsberäkning) pâ nivân tio fördelningar. (Tror väl jag, intill dess nâgon klokare känt sig manad att gâ in och ge sin mer förfinade syn pâ saken. Om nu hela saken fortf. kan anses vara av inresse. Det blev ju inget krig. Lika bra det!)

[tryggve]

Svenskt jaktflyg bestod under större delen av åttiotalet av J35F med milt sagt begränsad förmåga mot sovietisk jaktflyg.
Sovietunionen hade Su-15E, MIG-23 och 1988 kom MIG-29'or till östersjön.
Och vi visste alla att sovietiska plan inte kunde skjuta på mål på lägre höjd,
men tyvärr stämde det inte. Sena Mig-23 var mycket mer likvärdiga jaktviggar än vad vi visste. Det var först när muren föll och AA-7 kunde köpas för dollar som sanningen kom fram.

Fast hur var det med Sovjets förmåga att leda jaktinsatser över Östersjön, och sedan över svenska skärgården?
Den sovjetiska jakten var ju extremt beroende av dirigering från marken. Hur var det med radartäckning och kommunikation? Flygande radarstationer ( Tu-126 Moss) fanns väl i mycket begränsad omfattning

[FNP]

Så här såg det ut...

[FNP]

Ursprungligen handlade denna tråd om "..hur stor den faktiska sovjetiska kapaciteten för landstigningsföretag var under Kalla krigets olika skeden? Jag tänker då framförallt på situationen i Östersjön"

Alltnog, det Sovjetiska flygvapnet har varit uppe till debatt.

Det Sovjetiska flyget var under det kalla kriget uppdelat enligt följande:

-Det strategiska bombflyget
-Luftförsvarsflyget
-Marinflyget
-Frontflyget

För insatser mot Sverige i samband med en direkt invasion kan vi lämna det Strategiska bombflyget därhän. Detta kunde förvisso nyttjas för konventionell eller nukleär förbekämpning, men precisionen var i bägge fallen låg, varför målen skulle vara stora och orörliga. (Dessutom var detta flyg naturligtvis en exklusiv resurs vid en stormaktskonflikt)

Luftförsvarsflyget var som namnet antyder avsett för territoriellt luftförsvar i huvudsak över eller i närhet till eget markterritorium. Detta flyg var integrerat med luftvärnsrobotar och styrdes både till verkansområden och till insats från marken luftburen ledning saknades helt.
I Sveriges närhet fanns under 1980-talet i huvudsak följande flygförband ur luftförsvarsflyget:
6.Flygarmén (Omfattande bl a Baltikums och Leningrads Militär Distrikt)
I Baltikum
655.IAP (jaktregemente) Pärnu: 39 Mig-23MLD
656.IAP Tapa: 39 Mig-23MLD
384.IAP Talinn: Mig-23P
689.GvIAP Jessau: 33 Su-27P(ersatte Su-15 1987-88)
54.GvIAP Vainode: 36 Su-27 (ersatte Su-15 1988-89)
366.IAP Pärnu: Mig-23
425.IAP Haapsalu: 39 Mig-23MLD
Totalt: 7 jaktregementen med ca 250 fpl (Under 70-talet fanns upp till 9 jaktregementen men, ur äldre fpl generationer)

Luftförsvarsflyget kunde ha skyddat en kustinvasion under del av företaget (dvs nära egen kust). Fritt till sjöss kunde möjligen något större örlogsfartyg lett flygföretag till insats, men risken för vådabekämpning tillsammans med brist på övning av gjorde detta osannolikt.

Marinflyget hade från 50-talet tre huvuduppgifter, ubåtsjakt, insatser mot större flottstyrkor( Hangarfartyg motsv) och understöd av markoperationer.
Östersjömarinen förfogade under 1980-talet i huvudsak över följande bomb- och attackflygförband:
846.OMShAP (Attackregemente), Chalovsk: 44 Su-17M2
12.MRAP (Marinflygregemente) Ostrov: Tu-16K-16 (utgick ca 1985)
170.MRAP Bychov: Tu-16K-10 (ombeväpnat till Su-24 1989-90)
240.MRAP Bychov /Ostrov: 40 Tu-22M
547.MRAP ?: Tu-16 (utgick ca 1985)
944.MRAP Ostrov-Gorochovka: 22 Tu-16KSR-2-11”G”

Huvuduppgiften för 846. regementet var direktunderstöd vid landstigning. Beväpning var raketer och bomber, kapacitet mot kvalificerade sjömål saknades.

Huvuduppgiften för övriga var attack med robot mot större fartygsanhopningar, hamnar och större mål på marken. Tillgängliga sensorer och vapenprestanda gjorde att insatser mot små mål skulle haft små möjligheter till framgång. Kärnvapenladdning gjorde dock vissa av dessa vapen farliga mot fartyg i bas.

Frontflyget hade som huvuduppgift understöd till egena markförband.
För insatser mot Sverige kunde påräknas följande förband:
15.Flygarmén
886.ORAP (Spaningsregementet) Krustspils: 14 Su-17M3R, 12 Su-24MR 321.BAP (Bombregementet) Suurkyul: 30 Su-24 (ombeväpnat från Yak-28 ca 1984)
39.ADIB (Attackfördelningen), Lielvarde
53.GvIAP Slauliai: 45 Mig-23M (ombeväpnat till Mig-27 1989)
372.APIB Daugavpils: 45 Mig-27
899.APIB Lielvaarde: 45 Mig-21SMT (ombeväpnat till Mig-27 1989)
Dessa attackförband kunde eskorterade av egen jakt angripa mål på marken. Förmåga mot kvalificerade sjömål saknades.

Dessutom kunde eventuellt följande förband ur TVD Väst disponeras
4.Flygarmén Legnica
132.BAD (Bombfördelningen), Tjernjachovsk (i sin helhet överförd till Marinflyget 1989)
4.GvBAP, Tjernjachovsk: 30 Su-24M
63.BAP, Tjernjachovsk: 30 Su-24
668.BAP, Tukums: 30 Su-24
149.BAD, Szprotawa
3.BAP Krzywa: 30 Su-24
42.GvBAP Zagan: 30 Su-24 M
89.BAP Szprotawa: 30 Su-24/M,
239.IAD (Jaktfördelningen), Stargard
159.GvIAP Kluczewo: 33/6 Su-27S/UB (ombeväpnat från Mig-21 1987-89)
582.IAP Chojna: 45 Mig-21SMT (ombeväpnar till Su-27 från 1989-)
871.IAP Kolobrzeg: 39 Mig-23 MLD

Dessa attackförband kunde eskorterade av egen jakt angripa mål på marken. Förmåga mot kvalificerade sjömål saknades.

Det polska flygvapnet förfogade över ett attackregemente (7.PLS, Semirowice),vilket övat för uppgifter tillsammans med marininfanteriet, detta var utrustat med Lim-6 (Mig-17) och utgick 1990.
Förmåga mot kvalificerade sjömål saknades.

Det östtyska flygvapnet förfogade över ett attackregemente vilket övat för uppgifter i samband med landstigning:
MFG-28, Laage-Kronskamp: 23/4 Su-22M-4/Su-22UM-3K
Detta förband var möjligen det bästa WP förbandet i Östersjöregionen..
Förmåga mot kvalificerade sjömål saknades.

Det svenska flygvapnet var under samma tid utrustat med J-35D/F/F2/J samt JA-37.
FV Jaktförband utvecklades enligt följande:

F1: 2 div J-35F2 utgick 1981 och 1982
F4: 2 div J-35D ersatta av JA 37 från 1983 och 1984
F10: 3 div J-35F2 2 div ersatta av J-35J från 1987 och 1988
F13: 1 div JA 37 sedan 1979
F16: 2 div J-35F2 ersatta av JA-37 från 1986 och 1987
F17: 1 div J-35F2 ersatt av JA-37 från 1981
F18: 1 div J-35F2 1983 till 1985
F21: 1 div J-35D ersatt av JA-37 från 1985, 1 div JA-37 från 1983

Den sista av 149 JA-37 levererades till FV 1990

[Rickard]

Hur stor var svenska E1, alltså hur många flygplan på ett ungefär?