Akilles häl

[Spencer]

Varför kallar man det en Akilles häl?? och vad hände med Akilles?









/Spencer

[Rubber Duck]

Enligt legenden skall Akilles mor Thetis ha doppat honom i floden Styx för att han skulle bli odödlig. Hon höll honom i hälen när hon doppade honom. Akilles blev därför osårbar överallt utom på hälen, som blev hans svaga punkt (dvs Akilleshäl).

[Spencer]

ok tack


/Spencer

[Rubber Duck]

Akilles blev sedemera dödad av den trojanske prinsen Paris, som sköt honom med en pil i hälen.

[Spencer]

Hehe låter osannolikt att man kan dö av en pil i hälen men mytologi är mytologi!


/Spencer

[hangatyr]

Hehe låter osannolikt att man kan dö av en pil i hälen men mytologi är mytologi!


/Spencer

men att bli osårbar genom att doppas i en gränsflod till dödsriket låter inte osannolikt?

jfr för övrigt gärna sigurdslegenden!

[Dilbert]

Hehe låter osannolikt att man kan dö av en pil i hälen men mytologi är mytologi!

Pilen var förgiftad, så det är närmast diskbänksrealism vi talar om här!

För övrigt kan nämnas om Akilles och hans häl att det även berättas att hans mamma Thetis, som var gudinna, höll honom i en eld för att bränna bort den dödlighet som han ärvt av sin mänsklige far kung Peleus, och det var då den uppskrämde pappan avbröt henne innan saken var klar - och därför förblev hälen fortfarande sårbar. Då hade hon redan bränt ihjäl sex tidigare barn i liknande försök, så det är kanske inte underligt att pappan fått nog. Akilles klarade sig dock. Berättelsen om doppandet i floden Styx är dock vanligare.

Det berättas också att den unge Akilles fick välja mellan att antingen leva ett kort och ärofullt liv eller ett långt och dådlöst, och att han då valde det första alternativet och alltså visste att han skulle dö ung, men som en hjälte. En annan historia säger att det bara var mamman som hade kännedom om spådomen om Akilles' tidiga död, och att hon därför klädde honom i kvinnokläder och försökte hålla honom borta från striderna. Han levde därför som kvinna i nio år, innan skramlet av vapen en dag plötsligt påminde honom om vem han "egentligen" var.

I det kända eposet Iliaden - som ju börjar just med raden Sjung, o gudinna, om vreden som brann hos peliden Akilles - berättas om hans stridsinsatser i trojanska kriget. Akilles vill inte slåss för kung Agamemnon, eftersom de är "rivaler" om slavinnan Briseis som kungen lagt beslag på, utan sitter bara och tjurar i sitt tält och därmed går det dåligt för grekerna. Sedan trojanernas hjälte Hektor dödat Akilles' vän Patroklos ger sig dock Akilles in i striden och dödar sedermera Hektor, vars lik han sedan behandlar illa. En höjdpunkt i sagan är dock när Akilles slutligen låter sig övertalas att lämna tillbaka Hektors kropp till hans anförvanter, och därmed visar lite mänskliga drag.

Hans egen död skildras inte i Iliaden, men historien om hur prins Paris skjuter honom ur bakhåll finns i andra källor. Det finns också en berättelse om hur han dödades av guden Apollo, sedan han skadat det hälben som gav honom övermänsklig styrka och snabbhet - kroppens hälsena kallas ju fortfarande även akillessenan.

Akilles ses ofta som en symbol för styrka och stridslust, en "tragisk" hjälte hungrig efter ära men utan någon vidare intelligens, och han ställs då gärna i motsats till Odysseus, huvudpersonen i Odysseen, som var känd för sin list och slughet.

[Naeira]

Akilles ses ofta som en symbol för styrka och stridslust, en "tragisk" hjälte hungrig efter ära men utan någon vidare intelligens, och han ställs då gärna i motsats till Odysseus, huvudpersonen i Odysseen, som var känd för sin list och slughet.

En helt annan tolkning gör författaren Marion Zimmer Bradley av Akilles i sin omtolkning av Trojas fall. Där framstår han mer som en blodtörstig psykopat än en hjälte vilket författarinnan verkar mena ska förklara några av hans illdåd, som att släpa runt med Hektors döda kropp efter sin vagn. /Victoria

[Dilbert]

En helt annan tolkning gör författaren Marion Zimmer Bradley av Akilles i sin omtolkning av Trojas fall. Där framstår han mer som en blodtörstig psykopat än en hjälte vilket författarinnan verkar mena ska förklara några av hans illdåd, som att släpa runt med Hektors döda kropp efter sin vagn.

Visst, men det beror väl på att "vårt" hjälteideal är färgat av kristendomens riddartanke om att man måste vara osjälvisk och slåss för en god sak för att vara en hjälte. Akilles är ju raka motsatsen: han vägrar att kämpa för "sin" kung såvida han inte får någon personlig belöning (i form av Briseis), och slår Hektor först när denne har sårat honom personligen genom att döda hans vän Patroklos. "Hjälte" betyder väl här snarare en person som har en speciell relation till sitt unika öde och till vissa gudar och gudinnor, än att han skulle vara en "förebild".

Vad gäller behandlingen av den döda kroppen så är den naturligtvis barbarisk i våra ögon, men kanske tvärtom en hederssak för Akilles - han skulle inte verkligen hämnas Patroklos om han inte också förnedrade Hektors lik. Något av samma problematik i fråga om behandlingen av en död kropp finns väl i Sofokles' Antigone, så det kanske verkligen upplevdes som ett moraliskt problem av sofistikerade greker. Då är det kanske en medveten poäng i Iliaden att Akilles verkligen låter sig övertalas att lämna tillbaka liket, d.v.s. att han slutligen besegrar också sin inre barbar.

Men det kan ju verkligen vara svårt att tolka äldre myter och berättelser, både religiösa och andra, eftersom risken är så stor att man läser dem anakronistiskt. Du vet ju förmodligen hur t.ex. Nietzsche hävdade att det antika Grekland verkligen hade en brutal och blodtörstig "dionysisk" sida vid sidan av den ljusa och klara "apollinska", och att denna dualism kan vara nästan omöjlig att förstå för oss som studerar kulturen i en judisk-kristen idétradition, där man gärna efterlyser en moralisk konsekvens och en strävan efter någon sorts rättfärdighet hos ens "hjältar".

[Naeira]

"Men det kan ju verkligen vara svårt att tolka äldre myter och berättelser, både religiösa och andra, eftersom risken är så stor att man läser dem anakronistiskt. Du vet ju förmodligen hur t.ex. Nietzsche hävdade att det antika Grekland verkligen hade en brutal och blodtörstig "dionysisk" sida vid sidan av den ljusa och klara "apollinska", och att denna dualism kan vara nästan omöjlig att förstå för oss som studerar kulturen i en judisk-kristen idétradition, där man gärna efterlyser en moralisk konsekvens och en strävan efter någon sorts rättfärdighet hos ens "hjältar".

Helt enig! Det ÄR givetvis så att man tolkar äldre tiders myter utifrån sin egen kulturella kontext och att det i sin tur medför att man går miste om "dåtidens poäng" men det fascinerande är också att äldre tiders myter och sagor KAN omtolkas och förflyttas ut ur sin egen tid och berätta något även för dagens människor! Eyvind Jonssons "Strändernas svall" är förutom ett stycke makalöst god litteratur ett bra och (i sammanhanget) fräscht exempel på det.

[Jurgen Wullenwever]

Enligt legenden skall Akilles mor Thetis ha doppat honom i floden Styx för att han skulle bli odödlig. Hon höll honom i hälen när hon doppade honom. Akilles blev därför osårbar överallt utom på hälen, som blev hans svaga punkt (dvs Akilleshäl).

Hehe låter osannolikt att man kan dö av en pil i hälen men mytologi är mytologi!

men att bli osårbar genom att doppas i en gränsflod till dödsriket låter inte osannolikt?

Pilen var förgiftad, så det är närmast diskbänksrealism vi talar om här!

För övrigt kan nämnas om Akilles och hans häl att det även berättas att hans mamma Thetis, som var gudinna, höll honom i en eld för att bränna bort den dödlighet som han ärvt av sin mänsklige far kung Peleus, och det var då den uppskrämde pappan avbröt henne innan saken var klar - och därför förblev hälen fortfarande sårbar. Då hade hon redan bränt ihjäl sex tidigare barn i liknande försök, så det är kanske inte underligt att pappan fått nog. Akilles klarade sig dock. Berättelsen om doppandet i floden Styx är dock vanligare.

I historien om trojanska kriget har Akilles rustningar stor plats. Om jag minns rätt, så lånar Akilles ut sin första rustning till Patroklos, för att denne skulle slåss mot trojanerna i stället för Akilles, som inte hade lust. När sedan Hektor dräpit Patroklos, så måste Akilles hämnas, varvid en ny rustning måste smidas åt honom av den gudomlige smeden innan han kan draga ut på slagfältet.

Det här måste ha undrats av många generationer förut:

Om Akilles var osårbar, varför tarvar han en rustning? Han skulle ju blott ha behövt skydda hälen, men just hälen verkar inte ha täckts av rustningen. Omvänt skulle en rustning som endast skyddat hälen inte ha varit lämplig för Patroklos, men denne dog ju trots den lånta rustningen, eller kanske till följd av den. Ingen av rustningarna var tydligen att betrakta som fullgott skydd, och de förefaller för Akilles del ha varit onödiga, eller åtminstone konstruerade efter felaktiga specifikationer.

Att myter skulle vara logiska är kanske att begära för mycket, och även sentida personer som Karl XII kunde ha rykte om sig att vara hårda mot kulor.

[Sensemaker]

"En helt annan tolkning gör författaren Marion Zimmer Bradley av Akilles i sin omtolkning av Trojas fall. Där framstår han mer som en blodtörstig psykopat än en hjälte vilket författarinnan verkar mena ska förklara några av hans illdåd, som att släpa runt med Hektors döda kropp efter sin vagn. /Victoria"

Skall vi nu bedöma Akilles med moderna mått är psykopati knappast rimligt. Den nuvarande kliniska definitionen av psykopati, framställd av psykologen Hare, PCL-R, visar några drag som kanske kan stämma på Akilles, men andra tycks vara hans rena motsats.

Psykopaten är exempelvis manipulativ och en skicklig lögnare. Det är uppenbarligen inte Akilles:

"lika förhatlig som Hades' port är en man som ängsligt i hjärtat döljer en sak men bär något annat på tungan"

Vidare är psykopatens känsloliv kallt och ytligt vilket man knappast kan säga om Akilles.

Däremot har han massor av obehagliga personlighetsdrag.

Om man kan göra en tendens av två och en halv händelser är han nekrofil. När han ser Patroklos' spöke vill han ha sex med det. När han dödat amasondrottningen blir han förälskad i henne. På begravning förälskar han sig i Polyxena, som efter Trojas fall också offras till honom.

Han är fåfäng, trots att han är heligt förbannad över Patroklos död vill han inte gå i krig förrän han har en ståndsmässig rustning. Vanliga soldaters rustning duger ej. Mamma känner hans smak och har Hefaistos att skapa världens mest överdekorerade rustning. Bara beskrivningen av alla bilder på skölden tycks oändlig. Mest i guld och silver förstås.

Han saknar ridderliga ideal totalt. När Hektor inför deras kamp föreslår att de skall komma överens om att vinnaren skall utlämna förlorararens kropp vägrar han. Han offrar krigsfångar på Patroklos grav.

Han klär ut sig till kvinna och gömmer sig bland kvinnor för att hålla sig borta från kriget men dumfan är så bottenkorkad att han avslöjar sig genom att visa intresse för vapen.

Han är, liksom alla de homeriska krigarna, en våldtäktsman.

Han är långsint. När Agammemnon vill sluta fred erbjuder han en lång lista av gåvor (åttio trefotar som aldrig rörts av eld, tio lesbiska kvinnor kunniga i allsköns handslöjd...) samt Briseis tillbaka -orörd. Likväl vill han inte sluta fred eller ens åka hem. Han vill plåga Hektor post mortem i många dagar och det är bara gudomligt ingripande som gör att hans pappa kan köpa tillbaka kroppen -dyrt förstås.

Han är mordisk och odisciplinerad. Det är med stor svårighet han förmår sig att inte mörda sin överbefälhavare när denne vill ta hans krigsbyte. Karln är till och mordgalen nog att ge sig på en flodgud och hade väl fått en välförtjänt död om inte Hera ingripit.

Inte ens som död slutar han tjura och tycka synd om sig själv; "sök ej trösta mig över min död du berömde Odysseus. Hellre jag tjänte som dräng hos en usling som ingenting ärvt och som hade det fattigt än gå som kung bland de döda."

Moderna människor har väldigt svårt att se något beundransvärt alls i kräket. Karln gick odräpt för länge.

Sensemaker

[Covendor]

Om Akilles var osårbar, varför tarvar han en rustning? Han skulle ju blott ha behövt skydda hälen, men just hälen verkar inte ha täckts av rustningen. Omvänt skulle en rustning som endast skyddat hälen inte ha varit lämplig för Patroklos, men denne dog ju trots den lånta rustningen, eller kanske till följd av den. Ingen av rustningarna var tydligen att betrakta som fullgott skydd, och de förefaller för Akilles del ha varit onödiga, eller åtminstone konstruerade efter felaktiga specifikationer.

Kände Akilles till sin "akilleshäl"? Att rustningen inte skyddade hälen tyder väl på det.

[Davian]

En annan myt är att Akilles morsa brände honom i en eld och att han var nästan helt färdig när fadern kom in och knuffade ur honom ur elden. Akilles morsa hade nämligen bränt ihjäl ett flertal av akilles äldre syson i nämnda eld. Så han var lite orolig.

För övrigt får man inte glömma bort att grekisk mytlogi inte är ond/god på samma vis som kristen. Därför är det svårt för oss idag att förstå varför kids vill vara som Akilles. Då han var en flåbuse

[Hexmaster]

En annan myt är att Akilles morsa brände honom i en eld och att han var nästan helt färdig när fadern kom in och knuffade ur honom ur elden. Akilles morsa hade nämligen bränt ihjäl ett flertal av akilles äldre syson i nämnda eld. Så han var lite orolig.

Den historien förtjänar en förklaring... Mamma Thetis var av gudomlig börd, och prövade därför sina söners gudomlighet genom att slänga dem i elden o.dyl.

Det var förresten på Thetis och Peleus bröllop som den oinbjudna Eris kastade in ett gyllene äpple "till den skönaste", vilket i förlängningen gav upphov till en massa problem.