Jag är väldigt intresserad av Nerthuskulten, men det jag hittat på internet skiljer sig dels från källa till källa, och dels är den ofta väldigt lokal, har hittat flera tyska, svenska och engelska sidor men de avhandlar ofta bara kulten i sitt eget område. Jag skulle vilja ha en helhetsbild: var Nerthus man eller kvinna? och är Nerthus motsvarighet i Norden Njord eller är de två olika individer? Vilka folkslag hängav sig åt Nerthuskulten? förvisso de som Tacitus omnämner, men har även hört att bla västgoter, kelter mm mm skulle ha gjort det likväl. De folkslag i Europa som hade en gud/gudinna som motsvarade Nerthus men inte hette det, vad hette deras gudar, och vilka var de? Vilken är ön som Tacitus berättar om, finns den och är(var) Nerthuskulten speciellt utpräglad där?
Allt som hörs, sägs, spekuleras om är av intresse. Är det dessutom fler än jag som finner ett stort intresse och fascination inför denna kult så vore det ännu roligare!
Nerthuskulten - hur, var, när?
Tacitus är vad jag vet den ende som berättat om Nerthuskultuen hos germanfolken så det borde vara din huvudkälla. Se http://websok.libris.kb.se/websearch/hi ... 252&page=1 för lista på de tillgängliga utgåvorna.
Folke Ström har skrivit en bra bok i ämnet: Nordisk hedendom : tro och sed i förkristen tid 3. uppl. (1985).
Nerthus beskrivs av Tacitus som en gudinna, språkligt sett motsvaras namnet av Njord (med 'o-med hake') som ju är en av vanerna men i vikingatiden en manlig gud. Mycket tyder på att Nerthus och Njord är samma gudom, och könsbytet tycks kunna förklaras. Se gärna ovannämnde Ströms diskussion om detta.
Ta alltid det antika geografer säger om nordens geografi med en STOR nypa salt. Tacitus hade aldrig besökt denna del av världen och hans uppgifter kom genom många mellanled. Alla antika geografiska beskrivningar om norden härrör från en grekisk geograf (minns inte namnet, Prokopios kanske?) inklusive Jordanes. Historikern Lauritz Weibull har skrivit en utmärkt uppsats i ämnet, jag tror den finns i: Nordisk historia : forskningar och undersökningar. 1, Forntid och vikingatid (1948).
Hoppas det var till lite nytta i alla fall. De tre boktitlarna jag nämnt är mycket väsentliga, du kommer att finna mycket mer där än på internet.
/Janne
Folke Ström har skrivit en bra bok i ämnet: Nordisk hedendom : tro och sed i förkristen tid 3. uppl. (1985).
Nerthus beskrivs av Tacitus som en gudinna, språkligt sett motsvaras namnet av Njord (med 'o-med hake') som ju är en av vanerna men i vikingatiden en manlig gud. Mycket tyder på att Nerthus och Njord är samma gudom, och könsbytet tycks kunna förklaras. Se gärna ovannämnde Ströms diskussion om detta.
Ta alltid det antika geografer säger om nordens geografi med en STOR nypa salt. Tacitus hade aldrig besökt denna del av världen och hans uppgifter kom genom många mellanled. Alla antika geografiska beskrivningar om norden härrör från en grekisk geograf (minns inte namnet, Prokopios kanske?) inklusive Jordanes. Historikern Lauritz Weibull har skrivit en utmärkt uppsats i ämnet, jag tror den finns i: Nordisk historia : forskningar och undersökningar. 1, Forntid och vikingatid (1948).
Hoppas det var till lite nytta i alla fall. De tre boktitlarna jag nämnt är mycket väsentliga, du kommer att finna mycket mer där än på internet.
/Janne
Det finns ju bara en skriftlig källa, Tacitus' "Germania" kapitel 40, och från denna utgår alla som skriver om Nerthus. För att komma vidare måste man gå till arkeologin.
G.Burenhult skriver i Arkeologi i Sverige del II om en kvinnlig gudoms ökande betydelse under bronsåldern. Den äldre bronsålderns offerfynd är i hög grad manligt präglade, det handlar om vapen, svärd, dolkar, yxor.
Men under bronsålderns lopp ökar andelen kvinnliga föremål, bronsålderns kvinnosmycken, under yngre bronsåldern framförallt parvis nedlagda halsringar av brons. Även på hällristningar börjar under yngre bronsålder enstaka kvinnliga gestalter dyka upp. Detta vill som sagt Burenhult tolka som att en kvinnlig gudom, en fruktbarhetsgudinna, kommit att inta en ledande roll i den yngre bronsålderns - äldre järnålderns religion.
Det är intressant att jämföra Tacitus' uppgifter med en del arkeologiska fynd. Jag tänker t.ex på Dejbjergvagnarna där både vagnarnas utseende och fyndomständigheter väl överensstämmer med Tacitus' uppgifter.
Och mossliken. Dom slavar som hade att ta hand om och rengöra Nerthus vagn och utrustning och även gudinnan själv dränktes ju, enligt Tacitus, efter fullgjort uppdrag.
Följande citerar jag ur Stenberger "Det forntida Sverige":
Invid gravfältet i Gödåker finns en källa som upprensades vid undersökningarna 1925. Den visade sig därvid innehålla rester efter flätverk ovanför en oval stenskoning samt ben efter nötkreatur, hund och människa. Det är kring denna källa vid gravbackens resta stenar och många kullar som "Ransakningar efter antiquiteter" uppger att kulthandlingar skulle ha utövats i gammal tid: "Vthj Gödåkers åker äro Och sådane Steenar, som gifva itt besynnerljgitt anseendhe fram för andre, hoos hvilka ähr een Källa; Och omföres af rycktett att Wijdt denna Källa och Steenar skall förre i tijdhen någon serdeles dyrkan eller gudstienst, såsom medh offrandhe varit brukatt."
Ekholm har påpekat att namnet Gödåker är känt såsom "Gydakrum" i Upplands lagmansbok från år 1492 och att dess ursprungliga form torde ha varit "Gudhiuaker" med betydelsen "gudinnans åker". Platsen skulle enligt denna tydning ha varit helgad åt en gudinna, en fruktbarhetens gudom, möjligen samma Magna mater, gudinnan Nerthus, vars dyrkan hos germanfolken i nordvästra Germanien Tacitus skildrar i "Germania".
Slut citat
(Gödåker ligger i Tensta socken, Uppland.)
Och apropå mosslik, betrakta Tollunmannens i döden fridfulla ansikte, visst är väl detta en man som vilar vid Nerthus' barm!
G.Burenhult skriver i Arkeologi i Sverige del II om en kvinnlig gudoms ökande betydelse under bronsåldern. Den äldre bronsålderns offerfynd är i hög grad manligt präglade, det handlar om vapen, svärd, dolkar, yxor.
Men under bronsålderns lopp ökar andelen kvinnliga föremål, bronsålderns kvinnosmycken, under yngre bronsåldern framförallt parvis nedlagda halsringar av brons. Även på hällristningar börjar under yngre bronsålder enstaka kvinnliga gestalter dyka upp. Detta vill som sagt Burenhult tolka som att en kvinnlig gudom, en fruktbarhetsgudinna, kommit att inta en ledande roll i den yngre bronsålderns - äldre järnålderns religion.
Det är intressant att jämföra Tacitus' uppgifter med en del arkeologiska fynd. Jag tänker t.ex på Dejbjergvagnarna där både vagnarnas utseende och fyndomständigheter väl överensstämmer med Tacitus' uppgifter.
Och mossliken. Dom slavar som hade att ta hand om och rengöra Nerthus vagn och utrustning och även gudinnan själv dränktes ju, enligt Tacitus, efter fullgjort uppdrag.
Följande citerar jag ur Stenberger "Det forntida Sverige":
Invid gravfältet i Gödåker finns en källa som upprensades vid undersökningarna 1925. Den visade sig därvid innehålla rester efter flätverk ovanför en oval stenskoning samt ben efter nötkreatur, hund och människa. Det är kring denna källa vid gravbackens resta stenar och många kullar som "Ransakningar efter antiquiteter" uppger att kulthandlingar skulle ha utövats i gammal tid: "Vthj Gödåkers åker äro Och sådane Steenar, som gifva itt besynnerljgitt anseendhe fram för andre, hoos hvilka ähr een Källa; Och omföres af rycktett att Wijdt denna Källa och Steenar skall förre i tijdhen någon serdeles dyrkan eller gudstienst, såsom medh offrandhe varit brukatt."
Ekholm har påpekat att namnet Gödåker är känt såsom "Gydakrum" i Upplands lagmansbok från år 1492 och att dess ursprungliga form torde ha varit "Gudhiuaker" med betydelsen "gudinnans åker". Platsen skulle enligt denna tydning ha varit helgad åt en gudinna, en fruktbarhetens gudom, möjligen samma Magna mater, gudinnan Nerthus, vars dyrkan hos germanfolken i nordvästra Germanien Tacitus skildrar i "Germania".
Slut citat
(Gödåker ligger i Tensta socken, Uppland.)
Och apropå mosslik, betrakta Tollunmannens i döden fridfulla ansikte, visst är väl detta en man som vilar vid Nerthus' barm!
Kvinnliga gudar under yngre bronsålder, förromersk järnålder
Angående Nerthus-kulten:
Intressant vad gäller Nerthus-kulten i Sverige är ju också de likheter man sagt sig se med namnen - just Njord som nämnts, men även ett motsvarande kvinnligt namn, Njärd (som ska ha levt kvar i formen Mjärd ex. Mjärdevi i Linköping).
Iden finns att det rör sig om ett slags tvillinggudom, som Frej/Freja och att detta kanske varit en i vissa delar av Sverige härskande tro, samtidigt eller innan Asa-tron vann insteg.
Jag kan rekommendera läsning av H.R. Ellis Davidson, som skrivit spaltmetrar både om Asa-tron gudomar och dess föregångare.
- Nordens gudar och myter (gods and myths of Northern Europe, 1964) ISBN 91-518-1773-X
- Gudinnor Norden (Minns inte exakt titel, den handlar om kvinnodyrkan med kopplingar till den keltiska kulturen i norra Europa under för-romersk järnålder (eller keltisk järnålder, ca 500 f.Kr - 0 )
Angående fornsvenska folkstammar:
Än intressantare är väl att de s k kungshögarna i Gamla Uppsala av mycket att döma snarare är gravplatser för framstående kvinnor, än de sueon-kungar man allmänt vill göra gällande.
Före dessa gravhögar runt 500 e.Kr. finns det tidbestämda liknande gravhögar i Hälsingland, från 300-400-talen som är lika stora som Uppsala-högarna - bortsett från den västra, som ju egentligen ensam är den största - de övriga två är snarare 'normala'.
När vi talar om Tacitus är det ju påfallande att han nämner ett kvinnostyrt (kan ju faktiskt betyda kvinnodyrkande) folk som bor i samma landområden som sueonerna - han kallar dem 'sithoner', att liknas vid Jordanes beteckning 'suetidhi'. Och kanske situn -> Sigtuna?
En teori gör ju gällande att Uppland inte beboddes av "svear" d v s den folkbeteckning sueoner som Adam av Bremen m fl (Snorre, 'sviar') utan av ett kvinnodyrkande/styrt folk - fram tills att sueonerna faktiskt bevisligen befunnit sig i Uppland, d v s från 600-talet när de s k båtgravarna börjar dyka upp med tydliga krigar-företecken i begravningsförfarandet.
Troligen är väl den gamla beteckningen 'diser' ett kvinnligt övernaturligt väsen som mycket väl skulle kunna motsvara 'trollkunniga' magiker som var kvinnor. Och deras gudomar hette kanske Njärd, Ull etc. d v s de gamla gudanamn som inte riktigt verkar passa in i Asa-mytologin men som ändock haft sin plats i de forntida svenska folkstammarnas gudstro.
Angående ensidigheten i diskussioner om Sveriges ursprung:
Problemet med diskussionen om Uppland är ju att det är ett politiskt känsligt kapitel, alltsedan Olof Rudbeck på 1600-talet grävde en brunn mitt emot Kungshögarna för att bevisa att det var Odens källa, Urds brunn. Och döpte om Sala-ån genom östra Aros till Fyrisån, så att Fyrisvallarna skulle kunna placeras in i det uppländska nyss-ur-havet-uppstigna landområdena.
... eftersom Birka ligger där det ligger, Uppsala där det ligger och Sigtuna där det ligger så måste Asa-tron och sueonerna (vi ska kalla dem 'svear') naturligtvis ha haft sin vagga i Uppland...
Tja, jag köper inte den teorin - det finns för många luckor.
Ansgar i Birka kom inte till Björkön, han kom till Köpingsvik på Öland. Där finns en kyrka från mitten av 800-talet som man sett spåren av, där byggdes i början av 1100-talet en domkyrka större än den i Lund - för Birka-stiftet, som skulle vara utgångspunkten för kristnandet av Östersjö-folken. Tyvärr hade den bränts ner så stiftet flyttades, till Ljunga i Östergötland... men det är en annan historia, och ett annat ämne.
Hur som helst, nerthus-kulten - vad än gudinnan kallades - existerade säkerligen i Sverige också liksom bland 'sveberna' eller slaverna i östra nordeuropa, och liksom bland de folkstammar Tacitus berättar om i nordvästra tyskland/Danmark etc., i sin Germania.
Se förresten http://www.northvegr.org/ för online-läsning av gamla fornnordiska/europeiska/klassiska källor, eller Internet Medieval Sourcebook på http://www.fordham.edu/halsall/sbook2.html
där bl a Tacitus står att finna. via länkar om inte annat.
Eller här: http://www.wikipedia.org/wiki/Ancient_Uppsala
med några synpunkter som framförts gentemot 'Svealandsteorin'.
/Wilmer T
... här skiner solen...
Intressant vad gäller Nerthus-kulten i Sverige är ju också de likheter man sagt sig se med namnen - just Njord som nämnts, men även ett motsvarande kvinnligt namn, Njärd (som ska ha levt kvar i formen Mjärd ex. Mjärdevi i Linköping).
Iden finns att det rör sig om ett slags tvillinggudom, som Frej/Freja och att detta kanske varit en i vissa delar av Sverige härskande tro, samtidigt eller innan Asa-tron vann insteg.
Jag kan rekommendera läsning av H.R. Ellis Davidson, som skrivit spaltmetrar både om Asa-tron gudomar och dess föregångare.
- Nordens gudar och myter (gods and myths of Northern Europe, 1964) ISBN 91-518-1773-X
- Gudinnor Norden (Minns inte exakt titel, den handlar om kvinnodyrkan med kopplingar till den keltiska kulturen i norra Europa under för-romersk järnålder (eller keltisk järnålder, ca 500 f.Kr - 0 )
Angående fornsvenska folkstammar:
Än intressantare är väl att de s k kungshögarna i Gamla Uppsala av mycket att döma snarare är gravplatser för framstående kvinnor, än de sueon-kungar man allmänt vill göra gällande.
Före dessa gravhögar runt 500 e.Kr. finns det tidbestämda liknande gravhögar i Hälsingland, från 300-400-talen som är lika stora som Uppsala-högarna - bortsett från den västra, som ju egentligen ensam är den största - de övriga två är snarare 'normala'.
När vi talar om Tacitus är det ju påfallande att han nämner ett kvinnostyrt (kan ju faktiskt betyda kvinnodyrkande) folk som bor i samma landområden som sueonerna - han kallar dem 'sithoner', att liknas vid Jordanes beteckning 'suetidhi'. Och kanske situn -> Sigtuna?
En teori gör ju gällande att Uppland inte beboddes av "svear" d v s den folkbeteckning sueoner som Adam av Bremen m fl (Snorre, 'sviar') utan av ett kvinnodyrkande/styrt folk - fram tills att sueonerna faktiskt bevisligen befunnit sig i Uppland, d v s från 600-talet när de s k båtgravarna börjar dyka upp med tydliga krigar-företecken i begravningsförfarandet.
Troligen är väl den gamla beteckningen 'diser' ett kvinnligt övernaturligt väsen som mycket väl skulle kunna motsvara 'trollkunniga' magiker som var kvinnor. Och deras gudomar hette kanske Njärd, Ull etc. d v s de gamla gudanamn som inte riktigt verkar passa in i Asa-mytologin men som ändock haft sin plats i de forntida svenska folkstammarnas gudstro.
Angående ensidigheten i diskussioner om Sveriges ursprung:
Problemet med diskussionen om Uppland är ju att det är ett politiskt känsligt kapitel, alltsedan Olof Rudbeck på 1600-talet grävde en brunn mitt emot Kungshögarna för att bevisa att det var Odens källa, Urds brunn. Och döpte om Sala-ån genom östra Aros till Fyrisån, så att Fyrisvallarna skulle kunna placeras in i det uppländska nyss-ur-havet-uppstigna landområdena.
... eftersom Birka ligger där det ligger, Uppsala där det ligger och Sigtuna där det ligger så måste Asa-tron och sueonerna (vi ska kalla dem 'svear') naturligtvis ha haft sin vagga i Uppland...
Tja, jag köper inte den teorin - det finns för många luckor.
Ansgar i Birka kom inte till Björkön, han kom till Köpingsvik på Öland. Där finns en kyrka från mitten av 800-talet som man sett spåren av, där byggdes i början av 1100-talet en domkyrka större än den i Lund - för Birka-stiftet, som skulle vara utgångspunkten för kristnandet av Östersjö-folken. Tyvärr hade den bränts ner så stiftet flyttades, till Ljunga i Östergötland... men det är en annan historia, och ett annat ämne.
Hur som helst, nerthus-kulten - vad än gudinnan kallades - existerade säkerligen i Sverige också liksom bland 'sveberna' eller slaverna i östra nordeuropa, och liksom bland de folkstammar Tacitus berättar om i nordvästra tyskland/Danmark etc., i sin Germania.
Se förresten http://www.northvegr.org/ för online-läsning av gamla fornnordiska/europeiska/klassiska källor, eller Internet Medieval Sourcebook på http://www.fordham.edu/halsall/sbook2.html
där bl a Tacitus står att finna. via länkar om inte annat.
Eller här: http://www.wikipedia.org/wiki/Ancient_Uppsala
med några synpunkter som framförts gentemot 'Svealandsteorin'.
/Wilmer T
... här skiner solen...