På tal om Saving private Ryan.....

[Hans]

Tänkte aldrig ens tanken under min tid i Hären, har någon en aning om det finns liknade i Sverige?

MVH

Hans

[Ördög]

Jag var nära att inleda detta inlägg med det sedvanliga Kul ämne, men det är ju sannerligen inte fallet. Sorgligt och gripande, dock.

Under Finlands krig förlorade många familjer två, tre eller fyra söner, men någon Sole Survivor-regel verkar aldrig ha införts officiellt. År 2009 blev det diskussion om ämnet i och med en en kolumn som den eminente historikern, numera professorn Markku Jokisipilä författade i Turun Sanomat och även på sin blogg. En uppföljande bloggpost följdes av flera kommentarer. I en av dem påstods att man i vissa militärdistrikt lär ha tillämpat någon form av bäste bror-system, där skyddskåren ordnade med hemförlovning av personer som hade viktiga uppgifter att sköta på hemmafronten. Dit hörde i synnerhet bondsöner från större hemman, som redan förlorat flera bröder i kriget. Om även den siste sonen strök med, skulle gården stå utan husbonde.

Även Jokisipilä själv sa sig ha fått uppgifter om att man i vissa truppförband på eget initiativ försökte spara den siste sonen i familjer, som redan hade gett ett tungt offer. Möjligen gav huvudstaben noggrannare direktiv om detta under sommaren 1944, då den sovjetiska storoffensiven börjat.

Jokisipilä berättar att han vänt sig till Krigsarkivet, och frågat om det är möjligt att ta reda på hur mången trio eller kvartett av bröder som föll i våra krig. Men en sådan uppgift lär vara nästan omöjlig. I de uppgifter som bokförts om de krigsdöda ingår inte föräldrarnas namn. Totalt stupade 476 Virtanen, 448 Nieminen, 411 Korhonen, 374 Järvinen och så vidare.

Enligt Jokisipilä inträffade under Finlands krig minst fem fall, där fyra söner i samma familj ljöt hjältedöden. Det har avtäcks minnesstenar över dem.



I byn Kruusila i Kiikala (numera en del av Salo stad) finns en sten, rest 1956 av Salonejdens reservofficerare, med texten: Du som går förbi - stanna och begrunda. På denna plats låg Topuli gård, som betalade ett tungt pris för vårt lands frihet i våra krig 1939-44. Gården förlorade sönerna Martti Lehtinen (-39), Vilho (-41), Kauko (-41) och Erkki (-41) samt svärsonen Mauri Helkiö (-41) i stupade. Hem - Tro - Fosterland. Mer om dessa fem hjältar kan läsas på finska här.



På en annan sten som står i Eskolankulma i Renko (Tavastehus stad) kan man läsa om Miina och Niilo Nieminens fyra söner, som växte upp i ett numera försvunnet hus på samma plats. 24-årige Viljo och 28-årige Arvi Nieminen stupade vid Tammisuo på Karelska näset i vinterkrigets slutskede i mars 1940, med bara två dagars mellanrum. Olavi, 29 år, föll under fortsättningskriget i oktober 1941 vid Svir, och Niilo, 34 år, i december samma år i byn Gora söder om samma flod, där sovjettrupperna gick till motoffensiv. Modern Miina, som varit änka sedan 1934, lär då ha sagt: Nu prövar Gud mig. Allt som sker ska tas emot ur Guds hand.

Ett tredje exempel är en annan familj Nieminen, från gården Ypee i Onkemäki by i Vesilahti. Familjen hade sex söner av vilka två, Tauno och Reino, stupade i vinterkriget och ytterligare två, Eino och Jaakko, i fortsättningskriget. Även svärsonen Kalle föll i vinterkriget. Bara två av pojkarna kom hem.

Exemplen på tre stupade i en familj är förstås ännu fler. 33-årige Gunnar Mickwitz, känd som en av Finlands mest lovande unga historiker, stupade i februari 1940 utanför Viborg, sex dagar efter sin 20-årige bror Tore, teknolog. En tredje bror, 27-årige juristen Nils, stupade i juli 1941 vid Hyrsylä.



(Bara en bror, år 1917 födde Gösta, överlevde kriget, blev omsider professor i nationalekonomi och avled först 2003.)

Fortsättning torde följa.

[Hans]

Tack Ördög, jag blir djupt rörd när jag läser.

MVH

Hans

[Ördög]

Jag har fortsatt söka efter uppgifter om fall, där en och samma familj miste flera söner i kriget. När Saving Private Ryan gick upp på biograferna, hade Helsingin Sanomat (den 4 oktober 1998) en artikel i ämnet. Där intervjuades Seppo Klemettilä vid försvarsmaktens krigsarkiv. Han sa, att han faktiskt inte vet om man i Finland följde principen i Spielbergs film - att låta den siste överlevande brodern slippa strid, om alla de övriga stupat.

Enligt Klemettilä var det föga troligt att man inom arméledningen kunde följa med hela brödraskarors öden, utom då de anhöriga tog kontakt och bönföll om att den siste sonen måtte få överleva. I fallet med familjen Nieminen i Renko stupade således alla fyra gossar. Däremot vet Klemettilä att fäder i storfamiljer, med tio barn eller däromkring, brukade placeras i trängen eller på annars betryggande avstånd från stridszonen.

HS talar också med då 80-årige professor Gösta Mickwitz, som berättar hur han förlorade sin äldste och sin yngste bror i vinterkriget - nyheten om att båda stupat kom under en och samma vecka. Efter att också en tredje bror fallit i fortsättningskriget, blev Gösta, den ende återstående, befriad från fronttjänst.

Mickwitz säger att han aldrig fått veta varför så skedde - hans familj hade inte anhållit om det. Det rörde sig om en befallning från högre ort. Mickwitz gissar att någon i generalstaben märkt vad som skett med bröderna, eller också tillämpades en regel om att en fjärde broder skulle förflyttas från fronten om tre hade dött.

Gösta Mickwitz slapp alltså krigandet, men inte faran. Han hade tjänstgjort i kustartilleriet, på Pörtö utanför Borgå, där man inte märkte mycket av striderna. Nu placerades han som byråofficer på sjöstridskrafternas stab, på översta våningen vid Alexandersgatan i Helsingfors centrum, som var en av stadens farligaste platser under bombanfallen. Han studerade flitigt, och blev så småningom professor vid Hanken.

På HS:s fråga om han har sett Spielbergs film, blir veteranens (Mickwitz var född den 6 december 1917, samma dag som Finland blev självständigt) svar ett bestämt nej. Jag tycker inte om amerikanska krigsfilmer. De är avskyvärda, säger han.

HS talar även med en annan veteran, Antero Lietzén (1924-2015). Han hade tio bröder, av vilka åtta, förutom han själv, deltog i kriget. Så gjorde även den enda systerns äkta man. En av bröderna stupade och en sårades svårt. Bara två klarade sig utan en skråma.

Lietzén säger att det var "helt allmänt", att man i mån av möjlighet sökte rädda den siste återstående brodern - om man bara hann. Men ofta reagerade man för sent. Han är själv hemma i Kisko, som är grannkommun till Kiikala, och minns hur alla bröderna Lehtinen strök med - kan de ha varit fyra eller fem, funderar han. Två av hans kusiner stupade 1944, tillsammans med sin svåger.

Lietzén berättar också hur det i Kisko finns en minnessten med namnen på honom och hans bröder, och med devisen Fred åt fosterlandet. Den avtäcktes den 23 juli 1992, då 50 år hade gått sedan brodern Tatu stupade.

(På Salonejdens krigsveteraners webbplats har Antero Lietzén gett en utförligare skildring av sina krigsminnen.)

To be continued ...