När försvann R från svenska språket ?

[mormorsgruvan]

Alltså ljudet R i runsvenskan. När förvann th ?

[Ephraim]

Det var flera olika ljudförändringar som gjorde att /ʀ/ försvann som ett separat språkljud, och dessa skedde vid olika tider. Flera assimilationer av /ʀ/ (eller dess urgermanska föregångare *z) med omkringliggande konsonanter skedde redan innan runsvensk tid, och vid olika tider.

Sammanfallet av /ʀ/ och /r/ verkar dock såvitt jag förstår, åtminstone i Sverige, ha skett med start på 900-talet. Åtminstone en bit in på 1000-talet kan ljuden nog ha fortsatt varit distinkta på sina håll. Sammanfallet skedde nog också successivt i olika positioner i orden, beroende på omkringliggande ljud. Dessutom lär det ha funnits en del geografisk variation. I de västnordiska dialekterna lär sammanfallet ha skett tidigare än i de östnordiska.

Det kunde också hända att /ʀ/ helt föll bort helt i stället för att sammanfalla med /r/. Detta var också beroende på position i ordet, och bl.a. beroende på vilken vokal som föregick (mest bortfall efter obetonat /a/). Denna förändring torde ha skett strax innan sammanfallet med /r/, men här fanns ganska stora dialektala skillnader. Generellt är bortfallet av /ʀ/ större i söder (inklusive i Danmark). Fornvästnordiskan, åtminstone isländskan, har generellt inte detta bortfall alls kanske därför att /ʀ/ redan tidigare blivit till /r/.

[Markus Holst]

Hur lät bokstaven i fråga? Enligt Wikipedia var den ett tonat sje-ljud, ungefär som franskt J.

[Örjan]

På den här sidan finns det uttalsprov för de olika runorna:

https://k-arv.se/pages/457

Det är œlgR-runan längst ned som translittereras till ett stort R i det latinska alfabetet.
Rœið-runan representerar det normala r-ljudet (för oss som inte är från södra Sverige).

[Ephraim]

Hur lät bokstaven i fråga? Enligt Wikipedia var den ett tonat sje-ljud, ungefär som franskt J.

Det är omdiskuterat, och det är svårt att veta säkert. Vi kan i alla fall säga följande:

• Ljudet utvecklades genom Verners lag ur urgermanskt *z, och var alltså från början bara var en tonande motsvarighet till /s/. Ljudet fortsatte med största sannolikhet att vara tonande, åtminstone i de flesta positioner.
• Senast någon gång under urnordisk tid måste ljudet ha utvecklat någon ytterligare skillnad från /s/ än bara att det var tonande. Skälet till det är att urnordiskan genomgick en period där konsonanter blev tonlösa i slutet av ord (som i tyska, ryska, nederländska och gotiska). Hade det inte funnits någon annan skillnad än stämbandston skulle ljudet ha sammanfallit med /s/ i slutet av ord, vilket inte är fallet (men detta skedde i gotiskan). När sedan många vokaler föll bort borde ljudet också ha assimilerats till /s/ i kontakt med tonlösa konsonanter, men så skedde inte heller.
• I västnordiska, men inte i östnordiska, fanns ett särskilt ʀ-omljud med samma effekt som i-omljudet.
• Ljudet var så pass likt /r/ att ljuden sedan sammanföll.
• Ljudet assimilerades på lite olika sätt till koronala ljud (/n/, /r/, /l/, /s/, och i viss grad till /t/, /d/, /θ~ð/).

Så utifrån det vi vet kan man ju försöka sluta sig till hur /ʀ/ kan ha låtit. Traditionellt kallas ljudet palatalt r och det har nog ibland antagits att det skulle ha varit en pataliserad motsvarighet till /r/ men det tror jag inte är den vanligaste uppfattningen idag. Skälet till att ljudet antagits vara palatalt på något sätt är det västnordiska ʀ-omljudet.

Den vanligaste uppfattningen idag är nog att det skilde sig från /s/, förutom genom att vara tonande, antingen på så sätt att det uttalades på lite annan plats i munnen och med tungspetsen lite företrädesvis längre bak, eller genom att det uttalades på ett lite annat sätt, och möjligen lite mer öppet som en approximant. Uttalet längre bak i munnen blir alltså ungefär som ett franskt j. Uttalet som en approximant blir ungefär som ett engelskt r. En kombination av dessa är också möjlig, kanske till och med trolig, dvs. att uttalet var en approximant med tungan längre bak än /s/ (vilket också ofta är sant för r i engelskan).

När det gäller just sje- och r-ljud finns dock väldigt många olika varianter, om man går in på olika fonetiska detaljer. Det är inte osannolikt att det fanns en hel del dialektal variation, och variation över tid. Jämför hur det finns en hel del variation i uttalet av svenskans r, liksom av sje- och tje-ljuden. Det västnordiska ʀ-omljudet och tidigare sammanfall med /r/ kan tyda på att det fanns en dialektal skillnad i uttalet.