Jag har just nu ett exempel på denna känsla när jag läser Lennart Westbergs Waffen-SS. En mycket kunnig författare som jag alltid haft stor behållning av. Men denna bok skulle man lika gärna kunna lansera som farsdagspresent till de flesta män i landet, nördiga stridsbeskrivningar eller som källa till väsentligt ny information tycker jag inte boken har tillräckligt att erbjuda. Den är absolut inte dålig men för egen del har jag svårt med den pedagogiska texten som förutsätter att jag som läsare är relativt okunnig om ämnet. Som exempel skriver han så här om striderna i Estland 1944
Ur boken:
Den sovjetiske marskalken Leonid Govorovs syfte var att nå ett snabbt genombrott mot Tallinn och erövra norra Estland som en bas för operationer mot övriga Baltikum men även för aktioner mot Finland, som militärt deltog på tysk sida.
Min fetstil
Jag tänker att om man är lite nördig och läser detaljer om Röda arméns framryckning över Narva så kanske man redan känner till att även Finland låg i krig med Sovjet, och att den onödiga bisatsen kanske är tillagd av någon ointresserad korrekturläsare som vill göra texten mer förståelig.
Exempel på böcker som verkligen inte försöker vara allmänna är Michael Tamelanders Waterloo, eller Lennart Samuelssons Röd koloss på lerfötter. Där tappar nog de flesta allmänläsare intresset ganska snabbt.
Om det ligger något i den känsla jag har så borde man nästan kunna kategorisera historiska böcker i en sorts subjektiv innehållsdeklaration av författaren, där man kan få en känsla av exempelvis:
* Behov av förkunskaper
* Akademisk eller allmänunderhållning
* Nya rön eller sammanfattning av tidigare forskning
* Teknisk nivå
Självklart finns det många exempel som motbevisar min tes - men det var länge sedan en bok på nördnivå fördjupade sig i Korsun 1944
