Som ni ser på bilderna med Mannerheim har ryttarna två tyglar i varje hand. Det beror på att hästen har två olika bett med olika funktion i munnen. Vi låter anledningen till det vara, tills jag en dag får lust att berätta om bettens historia för er.koroshiya skrev: ↑26 november 2020, 22:04Kan du förklara för en anhästabet?Markus Holst skrev: ↑25 november 2020, 08:38Exakt. I Ryssland anställdes en engelsman Fillis vid ridskolan i Moskva. Han tog med sig den tygelfattning som han lärt sig vid sin utbildning i Frankrike och sedan dess har den kallats för Fillis eller Rysk tygelfattning.
Femtiotrean tar oss vidare.
Det är något med remtyg mellan lillfinger och ringfinger?
Fyra tyglar skall nu fördelas på två händer med fem fingrar i varje hand. Det låter ju enkelt att ta två i varje hand; vänstertyglar i vänsterhanden och högertyglar i högerhanden. Det är enkelt, ända tills du skall öppna en grind, fäktas, blåsa i trumpet, räcka en blomma till en dam eller, som Mannerheim på bilden, hälsa på trupp. Då fungerar det inte med två händer på tyglarna.
Alltså har vi för en stund reducerat problemet till fyra tyglar fördelat på fem fingrar men eftersom ryttare är ryttare så måste man dels hitta ett eget sätt som är JÄÄÄÄTTTEMYCKET bättre än alla andras sätt, och dels se till att varje rid-tradition har sitt eget sätt att hålla tyglarna så det syns vem man är, eller i alla fall försöker vara.
Under 1800-talet hände mycket inom ridningen. Det har jag beskrivit tidigare när jag beskrev den moderna hoppsitsens utveckling, men det skapades under denna tid även mycket dilettanteri, som att man i vissa kretsar Frankrike började hålla tyglarna på ett sätt som var så opraktiskt att det snart övergavs av de flesta igen.
Den man som höll på längst och mest med detta var en man vid namn Fillis, som blev anställd som chefsinstruktör i Ryssland varpå ryska armén, åtminstone de som ville visa att de fattat grejen, också höll tyglarna på det viset.
Troligen är det som med fotlappar: Man måste var född med det för att få det att fungera. Mannerheim var så van att han nog klarade det i sömnen. Jag har försökt - och misslyckats.
I Svenska armen håller man, vid enhandsridning, tyglarna enligt bild 21, andra figuren uppifrån, som enkelt kan beskrivas som ett finger per tygel, och alla uppåt genom handen och ut under tummen.
Fillis och ryssarna höll tyglarna enligt bild 22, andra figuren uppifrån, alltså två tyglar in under tummen, löpandes nedåt genom handen och de andra in genom olika fingrar och sedan löpandes uppåt genom handen. Det är så Mannerheim håller tyglarna.
Så har man aldrig hållit tyglar i svenska armén, mer än möjligen av en och annan viktigpetter. För Mannerheim var det inte viktigpetteri utan det sätt han nog lärt sig rida borta i Moskva.
