Vapenvägrare i Finland under vinterkriget och fortsättningskriget

[liljen]

Enligt en finsk vän till mig så var det faktiskt många finnar som stack till skogs under vinterkriget och fortsättningskriget för att slippa delta i kriget mot Sovjet. De flesta av dem hade någon koppling till den röda sidan i finska inbördeskriget, men även andra motiv lär ha funnits förutom olika grader av socialistisk övertygelse. Det ska ha varit en ansenlig mängd män som höll sig undan inkallelserna genom hålla sig gömda, antingen i någons hem eller rent av ute i vildmarken ute på någon myr eller i skogen.

Att det inte talas så mycket om detta och inte är så välkänt beror på att det är lite av en nationell skam att man lät dem komma undan att delta i landets ödeskamp, det var ju orättvist mot alla dem som faktiskt stred och till och med stupade. För de individer som smet undan är det här ju heller inget att ha varit stolt över, så ingen har direkt haft intresse av att lyfta upp det här, men enligt min finske kompis så var det stora mängder människor som höll sig borta från kriget på det här viset.

Låter det här som skrönor som bara bygger på några enstaka fall eller ligger det verkligen historiska fakta bakom sådana här berättelser? Hur vanligt kan detta ha varit?

[Schwemppa]

De så kallade skogsgardisterna. Det förekom förvisso, och det totala antalet tycks ha varit ca. 17000.

https://uppslagsverket.fi/sv/view-103684-skogsgardister

[Hans]

Vad blir det i % , ungefär, av alla värnpliktiga i Östra Rikshalvan?

MVH

Hans

[sonderling]

När jag gjorde lumpen på I22 sa vår "finske" major* att om man var för feg för att kriga så kunde man åtminstone koka kaffe.
Jag har fått för mig att det betydde att varje man räknades och att man såg till att även vapenvägrare fick komma till nytta på nått sätt.

Men det kanske jag får omvärdera nu?

Sonderling

* Han bodde vad jag förstod i Helsingfors, jag har alltid undrat över det?

[Hans]

Jag tror att titeln på tråden är lite missvisande, vi pratar inte om vapenvägrare utan om desertörer.

https://www.uppslagsverket.fi/sv/sok/vi ... envaegrare

MVH

Hans

[Femtiotrean]

Att det inte talas så mycket om detta och inte är så välkänt

Va???!!!!

beror på att det är lite av en nationell skam att man lät dem komma undan att delta i landets ödeskamp

Va???!!!

[sveahk]

Grattis liljen! Du väckte vår Femtiotrea! Som säkert kommer med ett intressant bidrag!

Mvh Hans K

[Femtiotrean]

Jag tror att titeln på tråden är lite missvisande, vi pratar inte om vapenvägrare utan om desertörer.

Det fanns alla tre: vapenvägrare (pacifister, de satt i fängelse, Arndt Pekurinen avrättades), krigsvägrare (kommunister eller "antifasister", fängelse eller "skyddshäkte") och desertörer (reservister som lydde inte inkallelseordern, nästan alla sommaren 1941, och soldater som flydde från fronten, nästan alla sommaren 1944; allt från villkorliga fängelsedom till dödsdom, några hösten1941, men nästan alla sommaren 1944).

[Hans]

Grattis liljen! Du väckte vår Femtiotrea! Som säkert kommer med ett intressant bidrag!

Mvh Hans K

Instämmer, hur många finnar blev avrättade av finnarna? Att bolsjevikerna leder tvekar jag inte en sekund om. Och hur många av desanterna de fick åkte dit?

MVH

Hans

[liljen]

För mig var inte detta så välkänt i alla fall och på min finske vän lät det inte heller som att man i Finland tar upp det här var och varannan dag.

Titeln vaprenvägrare kanske var felvald, men inledningsvis tänkte jag inte på desertörer som ryckt in och tjänstgjort och först sen avvikit utan just på dem som aldrig över huvud taget inställde sig för att tjänstgöra utan gjorde allt för att hålla sig undan. "Krigsvägrare" kanske är ett mer passande namn för just dem, men även vapenvägrare överlappar ju delvis med dem. Men det är ju förstås jätteintressant att höra mer även om desertörer. Så, tack för alla intressanta svar så här långt!

[sveahk]

Den här utmärkta Skalman-tråden viewtopic.php?f=6&t=18812 lyser lampan på en hel del "mörklagda" händelser under de finska krigen...

Hans K

[Schwemppa]

Jag tänkte genast på den tråden, men nu ska det hållas i minnet att hela ärendet visade sig vara myter och konspirationsteorier, som tydligen grasserat i vissa kretsar ända sedan krigsslutet. Det hela blev hursomhelst ordentligt undersökt och debunkat.

De skelettdelar som hittades (och hade hittats längs åren tidigare nu och då) visade sig tillhöra ryska soldater som dött i sjukdomar under 1800-talet.

[Schwemppa]

Den här utmärkta Skalman-tråden viewtopic.php?f=6&t=18812 lyser lampan på en hel del "mörklagda" händelser under de finska krigen...

Hans K

Nu när jag läser tråden ordentligt på nytt, så kan konstateras att den är fortfarande läsvärd, och den tar ju upp en hel del i övrigt om deserteringar och avrättningar i Finska armén. Citat av mig själv:

Min översättning: "Under Vinter och Fortsättningskriget verkställdes ca. 550 dödsstraff, av vilka kanske 90 procent gällde spioner och sabotörer. Under krigstiden utfärdades allt som allt 681 dödsdomar, den överväldigande majoriteten av dessa var åt sovjetmedborgare. Enligt den interimistiska lagen verkställdes dödsdomarna genom arkebusering. I strid och i samband med strid användes förmannens rätt att skjuta (någon) för uppvisad feghet några gånger. Ett känt fall är avrättningen av vapenvägraren Arndt Pekurinen i Uhtua hösten 1941. Stor upprördhet bland manskapet orsakade fallet med två för desertering dömda soldater vid 7. divisionen i Svir, som avrättades i december 1941 då de vägrade att fortsätta strida på grund av trötthet och kylan, som gått ned till -40 grader. Fallet fungerade som förebild för avrättningsscenen i Väinö Linnas "Okänd soldat". Efter krigen behandlades i offentligheten också flitigt fallet med den ävenså för desertering dömde och avrättade medicine kandidaten Urpo Viinikka som i det kaotiska reträttskedet drabbats av nervsammanbrott."

Så allmänt taget:

Ja, soldater dömdes för desertering, feghet och insubordination, och en del avrättades. Både i stridens hetta och i av fältdomstolar under mer ordnade förhållanden.

Ja, det förekom att officerare sköt ner flyende eller vägrande soldater. Några enstaka gånger, och denne hade i princip laglig rätt till det.

Ja, det förekom att soldater skadade sig själva för att slippa strida. Sådant har väl förekommit i stort sett alla krig.

Ja, det förekom att man flydde över till Sverige för att slippa krigstjänst, bl.a. från svenskspråkiga Österbotten. Vad jag har förstått var åtminstone en del av dessa män frikyrkliga från någon rörelse med starkt pacifistisk inriktning.

[cats]

Jag intervjuade en gång en person om händelser under kriget som hade med fredsaktivister att göra. Hans far (nu död) hade varit med i fredsrörelsen före kriget och när vinterkriget bröt ut vägrade han vapen. Dock inte militärtjänst.

Han hade berättat till sina söner att när hans trupp anföll gjorde han sitt gevär obrukbart och vägrade använda det. Det gjorde naturligtvis att han inte blev populär hos sitt befäl. De beordrade honom att rada sten framför linjerna mitt på ljusan dagen, fullt synlig från ryska linjerna. Tanken var antagligen att ryssen fick sköta problemet. Men på andra sidan tänkte de tydligen att; där har vi ett problem som finnarna vill bli av med och vi hjälper dem inte. I varje fall sköt de inte honom. Han överlevde kriget och fick i fortsättningskriget papper på att han var tokig, och befrielse från aktiv tjänst men uppgifter att sköta civila uppdrag.

Jag kan tänka mig att det finns ett mörkertal där liknande personer som trilskades sattes i tjänst som gjorde att de stupade.

Sedan kan man fundera över det här med feghet. Det var knappast fegt att ställa sig framför linjerna i klar skottlinje för fienden utan vapen. Däremot ganska hård övertygelse.

[Amund]

Intressant tråd med många kunniga skribenter.

De beordrade honom att rada sten framför linjerna mitt på ljusan dagen, fullt synlig från ryska linjerna. Tanken var antagligen att ryssen fick sköta problemet. Men på andra sidan tänkte de tydligen att; där har vi ett problem som finnarna vill bli av med och vi hjälper dem inte. I varje fall sköt de inte honom.

Även om det låter anekdotiskt och jag skrattade gott så tror jag på det, ibland överträffar faktiskt verkligheten dikten.