Gerrgul skrev:
Varje stat ska naturligtvis fatta sina egna beslut om sin utrikespolitik, men militärallianser kan man inte ensidigt bestämma om. Medlemsstaterna i alliansen, i praktiken stormakterna, kan välja att inkludera eller avvisa nya medlemmar. Man bör försöka låta bli att tro att den politiken drivs av altruism. Att stater inte har vänner utan endast intressen, är inte bara en klyscha. Stabilitet är ett intresse, men för stormakter gäller också geopolitisk dominans.
Läser mellan raderna att man lite grann får acceptera att det är den starkes rätt som gäller i världspolitiken och att det vore konstigt om stormakterna inte utnyttjade sin ställning för att forma omvärlden så att de själva gynnas. Jag håller med om att det är en realitet som vi alltid kommer att få leva med och att stormakterna alltid kommer att ha sina intressesfärer, men vi får aldrig tystna eller sluta att kritisera deras maktspråk och dåliga beteende. Inte heller reflexmässigt använda 'Lika goda kålsupar-teorin' som är så vanligt när Ryssland kritiseras, en tråd som kritiserar Rysk imperialism vrids alltid direkt om till att handla om vad USA gjort och inte.
Gerrgul skrev:Och då inställer sig frågan varför t ex Polen, men inte Ryssland, välkomnades in i NATO. Historikern Sakwa menar att de interna utvecklingen bedömdes som för osäker och turbulent. Andra analytiker menar att oberoende av detta så är Ryssland för USA otänkbar som medlem eftersom det skulle rubba maktbalansen till USAs nackdel. Ett nära samarbete mellan europeiska stormakter som Tyskland och Ryssland är det sista Vita Huset vill se.
Jag tror I så fall att Sakwa har mer rätt. Ryssland utgjorde absolut inget hot på något plan under 90-talet, möjligtvis var man ibland rädd för att det kunde uppkomma en flyktingkatastrof från öst. Att Ryssland hade kunnat bli ett av benen i en europeisk ekonomisk koalition är inte alls orealistiskt och därmed något som USA självklart kan ha fruktat.
Gerrgul skrev:
De forna öststaternas NATO-politik påverkades förmodligen av olika faktorer. Minnena från tiden som satellitstat kan ju ha spelat in, men jag har svårt att tro - Sovjetimperiet tillhör ju historien, liksom Tredje Riket - att det är huvudskälet.
Vet inte om du besökte någon av satellitstaterna när det begav sig men för de som gjorde det är det inte svårt att förstå drivet att aldrig mer låta Moskva styra över ens öde. Undantag fanns förstås, svenska kommunister som bjöds in behandlades ytterst väl i det socialistiska paradiset som utländska gäster, det har flera berättat för mig personligen. Paradoxalt nog var det i öststaterna jag lärde mig vad ett klassamhälle var.
Gerrgul skrev: I potten har också legat utsikter om bättre förbindelser överlag med rika västländer Opinionerna har ju därtill varit delade, vilket visats nu senast i Montenegro.
Jo – jag har alltid hävdat att ekonomisk vinning är den starkaste drivkraften och slår alla andra mänskliga önskemål med hästlängder, däremot är det få som erkänner det öppet.
Gerrgul skrev:
Demokrati är fint, men har inget med militärallianser att göra. Bland de första medlemmarna i NATO fanns Portugal under diktatorn Salazar och Turkiet. En medlemsstat kan ju inte hängas av och på en allians, beroende på interna förändringar i demokratiskt hänseende.
Här tror jag du missförstod mig, jag menade att NATO-anslutningen av de före detta WP-länderna drevs på via valsedeln I de västligast belägna öststaterna.
Gerrgul skrev:
Beträffande utvecklingen i Ryssland så får vi ju till leda höra psalmversen om ökad aggressivitet och repression. Jag har svårt att förstå detta om man ser det i historiskt perspektiv, för vad jämför vi då med? Kreml 1980 när Afghanistan invaderats? Moskva 1993 när Jeltsin skickade fram stridsvagnar för att skjuta sönder parlamentet och massakrera demonstranter? Eller 1996 när han säkrade sin position genom det hitintills mest omfattande valfusket?
Har inte du också känt att världen har förändrats en hel del på det trettiotal år som förflutit sedan dessa händelser? Största möjliga territorium är inte lika viktigt som förr eftersom det kostar enorma summor att inlemma försummade områden till ens egen stat, inte ens det rika Tyskland skulle exempelvis kunna tacka ja till sina forna polska och ryska delar eftersom det skulle bli för dyrt att återställa dessa områden. I den kontexten framstår den ryska aggressiviteten de senaste åren närmast som en anakronism, krig om territorium var något som Karl XII, Peter den Store och Hitler sysslade med, inte en modern president i ett modernt land.
Vidare undrar jag varför denna nu,mera mycket spridda förklaring att -allt är USA:s fel- sprids och grasserar och därmed i många kretsar ursäktar Kremls handlingar? Nu kommer du att hävda att detta är ett dåligt exempel men det vore faktiskt som om man när Hitler tillskansat sig Österrike, Tjeckoslovakien, Memel - skulle förklara det tyska agerandet med att grundorsaken skulle vara franska politikers svek mot det tyska folket 15-20 år tidigare.
