De vietnamesiska soldaterna rör sig försiktigt fram i små grupper in i de franska ställningarna och tystnaden upplevs som besynnerlig, man förväntar sig inte att bli behandlade korrekt av de unga Bo-doi som nu avväpnar fransmännen, Langlais har förstört sin basker medan Bigeard vägrar att ta av sig sin.
Man börjar föra bort fångarna västerut och när de kommer till fiendens uppmarschområden förvånas många av hur det vimlar av fiendesoldater i de bakre regionerna, så långt ögat kan nå kryllar det av dessa Bo-doi.
Isabelle
Nere i söder i det isolerade Isabelle har man beskjutits konstant sedan det sista anfallet började och man har inte längre radiokontakt med omvärlden. Vid 21-tiden på kvällen den 7:e gör man ett utbrytningsförsök på egen hand, det är en blandad styrka om två bataljoner som består av legionärer, algerier, thai och artillerister. Man kommer inte långt utan går rätt in i välbefästa ställningar och redan vid midnatt är striden över, dock lyckas ett nittiotal man smita igenom till friheten i Laos.
Den 8:e maj får undsättningsstyrkan från Laos som befinner sig ca 50 km från Dien Bien Phu besked om att garnisonen kapitulerat, man påbörjar ett återtåg mot säkrare marker längre in i Laos men hamnar i svåra strider och lider stora förluster.
En segrare anländer
Det är med triumf som Giap hälsar sina trupper.
Fångarna
Det är med förvåning som man konstaterar att behandlingen av fångarna är relativt human i början, man delas in i grupper om 50 i varje, men strapatserna och de bristfälliga resurserna kommer att skörda många offer bland de ca elvatusen krigsfångar som skickas norrut.
Det är en lång marsch som väntar för de tröttkörda och undernärda männen som har att se fram emot 50 mil genom djungel med små matransoner och inga mediciner för de sårade, malaria och dysenteri härjar.
Försök till omvändelse
Krigsfångarna utsätts för mycket politisk propaganda och kommissariernas enträgna försök att omvända fångarna blir ibland komiska, vid ett tillfälle visas en sovjetisk propagandafilm som visar hur sovjetiska och amerikanska soldater möts vid Elbe, varvid amerikanen pekar på kikaren som hänger på ryssens bröst och frågar, ”Vad är det där?”
Repatriering
Det är många som dör i fångenskap, och i september 1954 när fångarna ska repatrieras så återstår det endast ca 3300 som har klarat sig igenom alla strapatser.
Bägge dessa herrar skulle komma att leva länge än, Bigeard ända till 2010 (94 år).
Det är inte helt lätt att få någon ordning på siffrorna eftersom fångarna blandats med tidigare fångar och de legionärer som tillhörde östblocksländerna skickades via Kina direkt till sina hemländer och några blev kvar i Nordvietnam av olika orsaker, men de flesta krigsfångarna skulle inte komma att överleva de extremt hårda förhållandena i sitt försvagade skick.
Dien Bien Phu
Slaget kom att få stor betydelse för efterkrigstidens historia. Det skedde enligt mig i en brytningstid mellan det traditionella och det moderna, världen hade kastats omkull i andra världskrigets fasor och ingen visste riktigt vad som skulle hända därefter.
Efter det här slaget stod det åtminstone klart för många att det inte längre var möjligt att behålla kolonier på samma sätt som man gjort under de senaste 300 åren, nu var det ideologierna som skulle göra upp om världsherraväldet, självständighetsrörelser i all ära men de flesta var tvungen att välja sida i Kalla kriget.
Kriget fortsätter bara några månader till men enskilda gerillaförband kämpar vidare i bergen ofta med franskt befäl, till och med flera år efter Dien Bien Phu uppsnappas en begäran via radio om mer ammunition från en kommandogrupp i bergen.
The end!
Ett stort tack till alla som följt tråden och som bidragit med synpunkter, frågor, tillägg och även korrigeringar, ett särskilt tack till Hans för hjälp med lite länkar. Det har varit jobbigt att skriva men samtidigt helt underbart när man får så mycket respons och uppskattning – Tack ska ni ha!
