Dien Bien Phu - Ett franskt Poltava

[sonderling]

Som Berthold Brecht låter Svejk säga i pjäsen "Svejk i andra världskriget" om Horst Wesselsången att "den är både sorglig och klämmig på samma gång!"
Kan bara hålla med Svejk.

Jo den och internationalen kan jag komma mig själv att gnola ibland.
Men jag tänkte på det här med legionärerna.
Enligt senaste numret av militärhistoria så skulle det inte vara så många f.d. tyska soldater i legionen utan de tyskar som tog värvning var en yngre årskull som varit för unga för att delta i andra världskriget.
Jag blev lite skeptiskt för man har ju läst att fransmännen skulle gått omkring i de västallierade fånglägren och rekryterat tyskar.

Vill inte förstöra Amunds tråd med OT men hade detta varit en pappers bok om slaget så hade det kanske funnits en förklarande fakta ruta här?

Sonderling

[Amund]

jag tänkte på det här med legionärerna.
Enligt senaste numret av militärhistoria så skulle det inte vara så många f.d. tyska soldater i legionen utan de tyskar som tog värvning var en yngre årskull som varit för unga för att delta i andra världskriget.
Jag blev lite skeptiskt för man har ju läst att fransmännen skulle gått omkring i de västallierade fånglägren och rekryterat tyskar.

Vill inte förstöra Amunds tråd med OT men hade detta varit en pappers bok om slaget så hade det kanske funnits en förklarande fakta ruta här?

En bra fråga och jag kan inte ge något bra svar och än mindre några siffror, jag har inte heller läst artikeln du hänvisar till men frågan är vad man menar med påståendet att det inte var så många som man trodde? Det beror ju också på vad man trodde innan att andelen var? I de europeiska förbanden i legionen bör det tyska inslaget ha varit en hel del, men eftersom ingen statistik finns tillgänglig är det svårt att veta. Frågan är om överhuvudtaget någon kan ge sådana siffror med tanke på legionens anonymitet? Hur som helst är det tyska inslaget i Indokinakrigen mycket omskrivet.

Helt klart är att legionen var i behov av manskap 1945 och man värvade friskt bland de tyska krigsfångarna, efterkrigsåren var svåra i Tyskland och för dem som skickades till Frankrike. Knopps Krigsfångarna uppger att omkring 5000 tyskar gått med under 1946, däremot var knappast majoriteten erfarna elitsoldater från östfronten.

Wikipedia skriver:

Following the war, many German former soldiers joined the Foreign Legion to pursue a military career, an option no longer possible in Germany, with Germans making up as much as 60 percent of the Legion during the war in Indochina. Contrary to popular belief however, French policy was to exclude former members of the Waffen-SS, and candidates for induction were refused if they exhibited the tell-tale bloodtype tattoo, or even a scar that might be masking it.[24] The high percentage of Germans was contrary to normal policy concerning a single dominant nationality

Fast 60 % låter nästan lite väl högt?

http://en.wikipedia.org/wiki/French_Foreign_Legion

[Amund]

Fascinerande berättelse! Stort tack!

Tack för det Stellan!

Dien Bien Phu är ju egentligen kulmen på ett decennium av lågintensiva strider mellan Vietminh och Frankrike, strider som består av luftlandsättningar, gerillaattacker och sammanstötningar mellan djungelpatruller, och som ska komma att fortsätta länge till efter fransmännen.

Vi närmar oss nu raskt slutet av historien och vi är nu inne i maj månad…

[Amund]

Fransmännens yta blir allt mindre

Vid 17-tiden, högtidsdagen den 1:a maj ger de vietnamesiska artilleristerna eld med allt de har och för de försvarare som fortfarande lever blir det svårt att andas när explosionerna suger bort syret ur luften. Samtidigt står hela både 312:e och den 316:e divisionen beredda att attackera österifrån mot Dominique 3 och Elaine 1 och den 308:e div. västerifrån mot Huguette 5.

Utgangslage.jpg

Vid åttatiden strömmar anfallarna från sina utgångsställningar.

Elaine 1 försvaras av endast 80 man ur ett kompani i Bréchignacs bataljon och man försvarar sig med ett ursinne som knappast är möjligt, vid midnatt stupar kompanichefen men man lyckas ändå genomföra små motanfall och bita sig kvar i ställningen, men vid 2-tiden på natten retirerar de sista enstaka till de bakre ställningarna och Elaine 1 har fallit.

Vid Dominique 3 är det algeriska och Thaisoldater som står för försvaret och ledningens tro på deras förmåga att stå emot anfallet är begränsad och därför förstärker Bigeard dem med ett halvt kompani ur sin egen 6:e bataljon.

Kontroll.jpg

Även här är förbekämpningen fruktansvärd.

Dominique.jpg

Men försvararna utstår ändå de upprepade anfallsvågorna under större delen av natten men vid 4-tiden på morgonen rapporterar stödjepunktens chef major Chenel att ingen stridsduglig soldat återstår i ställningen… och även Dominique 3 har nu fallit.

Vid Huguette 5 i väster stormar två regementen mot de sista tappra försvararna som består av 28 fallskärmsjägare som leds av den redan innan slaget sårade löjtnant de Stabenrath. Ingen förväntar sig något annat än att försvararna ska krossas under den överväldigande massan av Bo-doi-krigare som väller in över deras ställningar men de Stabenrath och hans män lyckas faktiskt mot alla odds hålla angriparna stången i över en och en halv timme innan även Huguette 5 faller.

de Stabenrath.png

Strax efter midnatt den 4:e maj anfaller vietnameserna Huguette 4 med ett regemente och fyra bataljoner. Trots att kapten Luccianis fallskärmsjägare och marockanska skyttesoldater mejar ned många hindra fiendesoldater innan och på taggtrådshindren så tar de Castries stab klockan 03:35 emot ett radiomeddelande från en officer vid Huguette 4 att endast en handfull soldater fortfarande strider… Ögonblicket efteråt hörs det hur officeren blir nedskjuten och man konstaterar att även Huguette 4 är i fiendens händer…

[sveahk]

Apropå Waffen-SS deltagare...

I en artikel i tyska "Der Zeit" från förra året betvivlas också att alltför många Waffen-SS tyskar deltog i Indo-Kina i allmänhet och Dien-Bien-Phu i synnerhet. Men påpekar samtidigt att soldater med tysk nationalitet fanns det gott om.

Exempel:
"Für eine Einheit der Legion, das in Dien Bien Phu aufgeriebene 3. Fallschirmjäger-Bataillon, sind genaue Zahlen überliefert: Unter seinen 390 Mann waren 55 Prozent Deutsche, zehn Prozent Italiener, jeweils sieben Prozent Schweizer und Belgier, außerdem einige Österreicher, Polen, Spanier und Staatenlose."
("För en enhet i legionen, den upprivna 3. Fallskärms-Bataljonen, känner man till exakta siffror: Under bataljonens 390 man var 55 procent tyskar, tio procent italienare, sju procent schweizare och lika många belgare, dessutom några österrikare, polacker, spanjorer och statslösa")

Påpekar samtidigt att exempelvis franska frivilliga som stred i SS-Division "Charlemagne" under andra världskriget, efter kriget anmälde sig i Främlingslegionen under belgisk nationalitet.

http://www.welt.de/geschichte/article12 ... en-SS.html

F.ö. ännu en gång hjärtligt tack Amund för en spännande och informativ tråd!

Mvh

Hans K

[Hans]

Om jag begriper tyskan rätt så tog kommunisterna över 11 000 krigsfångar och efter 120 dagar levde bara drygt 3 000. Jag hoppas min tyska är sämre än vad jag tror.

MVH

Hans

[Lasse O]

Så här ser historieskrivningen ut rörande det här anfallet såvitt jag vet men jag gissar att det här är Bigeards version, hur som helst tycker jag det verkar konstigt att han skulle gått och lagt sig precis när anfallet börjar, det är lite för lägligt eftersom det fritar honom personligen från fiaskot kan jag tycka, men jag får inte fram mer om det.

Ett av truppförarens vanligaste misstag är att inte sköta om sin egen befälsduglighet genom att få tillräckligt med sömn. Det kan vara så att den rutinerade Bigeard inser att det kommer nya prövningar inom kort och att han då måste vara tillräckligt vaken att fatta nya beslut.
Jag har själv under övningar sett förband där befälen kört slut på sig själva inom två dygn och sedan måst beordrats gå och sova några timmar innan allt blir kaos inom förbandet.
Nu vet jag förstås inte om så var fallet här men det kan kanske misstänkas?

[Hans]

Jag delar Lasses uppfattning och efter snabbtrål har jag inte hittat någon större kritik mot honom för detta.

MVH

Hans

[Amund]

Så här ser historieskrivningen ut rörande det här anfallet såvitt jag vet men jag gissar att det här är Bigeards version, hur som helst tycker jag det verkar konstigt att han skulle gått och lagt sig precis när anfallet börjar, det är lite för lägligt eftersom det fritar honom personligen från fiaskot kan jag tycka, men jag får inte fram mer om det.

Ett av truppförarens vanligaste misstag är att inte sköta om sin egen befälsduglighet genom att få tillräckligt med sömn. Det kan vara så att den rutinerade Bigeard inser att det kommer nya prövningar inom kort och att han då måste vara tillräckligt vaken att fatta nya beslut.
Jag har själv under övningar sett förband där befälen kört slut på sig själva inom två dygn och sedan måst beordrats gå och sova några timmar innan allt blir kaos inom förbandet.
Nu vet jag förstås inte om så var fallet här men det kan kanske misstänkas?

Jag delar Lasses uppfattning och efter snabbtrål har jag inte hittat någon större kritik mot honom för detta.

MVH

Hans

Ni har nog helt rätt! Det var helt naturligt att han tog en chans att vila efter att ha varit vaken i många dygn under väldigt hård press och Bigeard tog på sig det yttersta ansvaret för anfallet oavsett.

Det jag reagerade på var att under ett stort anfall som inkluderar samordning av både artilleri och flyginsatser borde kanske någon högre ansvarig ha övervakat det hela. Vad gäller Liesenfelts radio hävdas det även att det var metallbeläggningen på landningsbanan som störde radion. Dessutom var Bigeard emot hela idén att försöka återta Huguette 1, han ansåg att även om motanfallet hade lyckats så skulle man ändå inte ha kunnat hålla ställningen.

Om jag begriper tyskan rätt så tog kommunisterna över 11 000 krigsfångar och efter 120 dagar levde bara drygt 3 000. Jag hoppas min tyska är sämre än vad jag tror.

Dessvärre är nog siffrorna nära sanningen, men det fanns åtskilliga sårade bland de mellan tio och elvatusen som togs tillfånga, avsaknad av mediciner och den 50 mil långa marschen till lägren tog sin tribut. Sedan avrättades förmodligen många inhemska krigare, både stamfolk och reguljära vietnames-franska förband.

[Amund]

Nya förstärkningar anländer

Under natten till den 5:e maj hoppar kapten Bazin de Bezon med stabsgrupp och ett reducerat kompani ur 1:a koloniala fallskärmsbataljonen, enligt Bigeard är kaptenen på ett uselt humör när han anländer till ledningsbunkern.

”Vad i hela helvete har vi här att göra? Dien Bien Phu är förlorat och mina män behöver vila ”.

Då skriker Langlais honom rätt i ansiktet att han bara ska hålla käften, man är inte intresserade av hans åsikt utan han ska bara strida som alla andra!

Under morgonen träffas kapten Bezon av en granatskärva i låret men han och hans män övertar samma morgon försvaret av Elaine 2 från de dödströtta främlingslegionärerna som knappast avundas de nyanlända deras svåra uppgift. Man har länge lyssnat till grävljud och ljud under jorden i och omkring vad som återstår av ställningen Elaine 2 och man är mycket medveten om vad det innebär om det tystnar - Det innebär kanske att hela ställningen kommer att explodera när fiendens laddningar detonerar under dem.


Den 6:e maj 1954

Ytterligare 91 fallskärmssoldater från samma förband ansluter under natten till den belägrade styrkan som denna morgon består av ca 3000 stridsdugliga män, de blir de sista som förstärker garnisonen så nu får man strida med det man har. Vädret är bra denna torsdag och det utnyttjas av attackflyget som är aktivt och slår mot vietminhs ställningar, även underhållsfällningarna fortsätter som vanligt.

Oljemalning.jpg

En C-119 Flying boxcar med fyra mans besättning som spakas av det amerikanska VK2-esset James B. ”Earthquake” McGovern, Jr. påbörjar en inflygning för att fälla en haubits över Isabelle när man plötsligt träffas av luftvärnseld som slår ut två motorer och även skadar stjärtfenan.

Skadad.jpg

McGovern försöker ta sig till en liten landningsbana 120 km bort djupt inne i Laos och lyckas nästan men under nedstigningen slår en vinge i en trädtopp och hans sista ord på radion blir: “Looks like this is it, son” .

År 2002 hittas hans grav och som den förste amerikanske piloten att stupa i Vietnam flyttas kvarlevorna 2007 till krigskyrkogården Arlington och han får även av president Chirac Ordre national de la Légion d'honneur postumt 2005.


Bryta sig ut eller kämpa till sista kulan?

De Castries funderar på om han ska ge order om utbrytningsförsöket mot undsättningsstyrkan, problemen är självklart många, värst är kanske att man måste förstöra all tung utrustning och de återstående stridsvagnarna och om försöket misslyckas står man försvarslös. Ett annat stort problem är det propaganda nummer som Ho Chi Minh kan göra av flyende höga franska officerare och en sådan neslig kapitulation kan förstöra minnet av den tappra kamp som garnisonen hittills utkämpat.

Slutligen bedömer man att det inte återstår några trupper som längre har tillräckligt med krafter för att ge sig ut i djungeln och man lägger ned planerna.

Stämningen är inte den bästa och nätet dras åt allt mer...

[Hans]

Ursäkta att jag är tjatig. F*rbannat välgjord tråd!

MVH

Hans

[varjag]

Ursäkta att jag är tjatig. F*rbannat välgjord tråd!

MVH

Hans

Instämmer! Är det bara jag som får en ''titanic-känsla'' när jag läser tråden......när den Röda vågen stiger....?, Varjag

[pandersson2]

Tack för en intressant berättelse. En sak undrar jag över. Varför skickade man in förstärkningar när det verkade vara klart att ställningen skulle förloras? Om inte ens förstärkningarna förstod vad syftet var, vilket det ju låter som om Bezons upprördhet är korrekt återgiven. Var man inte medveten om det kritiska läget i armeledingen eller var det en struktur som gjorde att det var omöjligt att taga till sig informationen eller förståelsen att ställningen skulle falla? Att skicka in nytt folk var ju bara att öka förlusterna utan att kunna vinna något, förutom på väldigt kort sikt. Räknade man med att kunna hålla basen tills undsättningsstyrkor kom fram? Hur lång tid beräknade man det skulle taga för undsättningsstyrkorna?

[Amund]

Tack för en intressant berättelse. En sak undrar jag över. Varför skickade man in förstärkningar när det verkade vara klart att ställningen skulle förloras? Om inte ens förstärkningarna förstod vad syftet var, vilket det ju låter som om Bezons upprördhet är korrekt återgiven. Var man inte medveten om det kritiska läget i armeledingen eller var det en struktur som gjorde att det var omöjligt att taga till sig informationen eller förståelsen att ställningen skulle falla? Att skicka in nytt folk var ju bara att öka förlusterna utan att kunna vinna något, förutom på väldigt kort sikt. Räknade man med att kunna hålla basen tills undsättningsstyrkor kom fram? Hur lång tid beräknade man det skulle taga för undsättningsstyrkorna?

En mycket bra fråga och med ett väldigt komplext svar. Min uppfattning är att den franska militärledningen i Indochina fungerade mycket dåligt med stora rivaliteter mellan de olika nivåerna. Om vi börjar hos den lite kantige Henri Navarre som förde befälet från sitt högkvarter i Saigon så hade han att kämpa mot ett politiskt etablissemang i Paris som endast var intresserade av politiska framgångar, att föra krig kostar pengar och blir det dödsoffer och framgångarna uteblir så minskar det politiska stödet.

Det pågick ju även fredsförhandlingar i Geneve under dessa dagar och det fanns trots allt en vilja att undvika det nederlag som nu blev fallet, om det finns en garnison som fortfarande kämpade så skulle man där ha kvar ett förhandlingsläge. Från maktens korridorer i Paris hade man dålig förståelse för det militära läget på marken och man räknade nog cyniskt med möjligheten att låta de stackars militärerna kämpa vidare men utan allt det stöd de behövde och förtjänade, därför menar jag att Henri Navarre hade att dels kämpa mot den politiska makten i Paris men samtidigt försvara sig nedåt mot det lokala militärhögkvarteret i Hanoi under generalmajor Cogny som befinner sig närmare verkligheten.

Generalmajor Cogny i Hanoi var dessutom djupt ovän med Henri Navarre och han ansåg inte att Dien Bien Phu var hans projekt utan han ansåg det vara en gökunge som sög åt sig det mesta av de dyrbara resurser som han så väl behövde inom i Tonkindeltat. Trots detta gjorde han nog vad han kunde för att utföra de order som han ålagts trots sitt motstånd, han försökte till och med bli befriad från sina arbetsuppgifter men hans avskedsansökan godkändes aldrig av Navarre.

Stridsledningen i Dien Bien Phu ställer i sin tur berättigade krav på militärområdesledningen i Hanoi som de inte kan uppfylla, man svär dessutom ve och förbannelse över vad man upplever som ett stort svek mot de kämpande hjältarna.

Med dessa förutsättningar är det lätt att förstå hur det bara rullar på med denna oklara befälsordning där ingen längre tror på seger eller har riktigt klart för sig vad krigsmålsättningen är eller har blivit, och det är tyvärr soldaterna på marken som får betala priset som vanligt.

Min slutsats är därför att det saknades en strategi för vad man skulle göra när operation Castor visade sig bli ett misslyckande, man lät det hela bara rulla på utan att revidera målsättningarna. När Dien Bien Phu utvecklades till ett resursslukande svart hål fanns det ingen stab som drog upp nya planer och riktlinjer samt tillförde eller drog bort resurser och försökte styra utvecklingen, istället fortsatte varje enhet som vanligt ända till det bittra slutet allt enligt de ursprungliga planerna. Det är talande hur Navarre svarar på Cognys begäran om mera resurser:

”De resurser ni förfogar över är tillräckliga för att lösa uppgiften och om det inte räcker så har ni använt dem på ett felaktigt sätt.”

Vidare är ju USA:s insats med utrustning, vapen, flygplan och piloter avgörande för den franska insatsen, så det bör även ha funnits en fransk uppfattning (tror jag) att bollen låg i Washington till viss del..?

Hoppas det här förklarar en del av det irrationella franska beteendet.

[Amund]

Slutet

Samtliga stödjepunkter vet vid det här laget att de få återstående artilleripjäserna inte har många rundor ammunition kvar och man kan inte heller räkna med några förstärkningar.

Karta.jpg

Läget blir alltmer ovisst under eftermiddagen den 6:e maj när de franska ställningarna skakas av någonting fruktansvärt som de flesta aldrig hört förut, men de som stridit på östfronten känner igen ljudet av stalinorglarna som oberäkneligt skickar raketerna in i ställningarna och manglar sönder försvararna tills de knappt vet vad som är fram och bak längre. Giap låter naturligtvis även sitt tunga artilleri delta i orkestern och det absolut värsta stridsdygnet sedan belägringens början har inletts.

Katjusja.jpg

Elaine 2

Efter två timmars våldsam beskjutning är väntan över och tusentals Bo-doi stormar fram mot de franska ställningarna och det är Elaine 2 som får ta emot den värsta smällen. De tappra försvararna kämpar ursinnigt över hela linjen för att stoppa anfallarna innan de mals ned under den aldrig sinande strömmen av angripare, man är pressade överallt och det blir allt svårare för Bigeard att få loss en reserv att kunna skicka till särskilt hotade avsnitt.

Avancemang.jpg

Vid 23-tiden öppnar sig plötsligt marken och kastar upp allt i sin väg vid Elaine 2, då exploderar över två ton sprängmedel under ställningen och det sliter med sig allt i dess väg. Endast fem man återstår som kämpar vidare men kapten Pouget med ett trettiotal man kämpar sig fram i ett motanfall och striden fortsätter under natten, men antalet stridsdugliga försvarare minskar hela tiden.

Artilleribeskjutningen är intensiv och natten lyses upp av spårljus och lysgranater i det spöklika landskapet. Vid halv fyra-tiden på morgonen den 7:e maj återstår det vid Elaine 2 endast två sergeanter som fortfarande bemannar en tung kulspruta, vid 04:00 är ammunitionen slut och efter en kort närstrid är ställningen erövrad.


Efter en tung och blodig natt

Även Claudine 5 i väster faller innan gryningen. Försvararna är oerhört tilltygade efter den kraftiga förbekämpningen och vietminhs oupphörliga anfall och åtskilliga Bo-doi är döda och sårade, men Giap sänder fram nya friska och utvilade enheter som ska upprätthålla intensiteten i anfallen, för de belägrade väntar ingen vila eller återhämtning…

Stormning.jpg

Striderna fortsätter

Både Giap och Langlais/Bigeard vet hur viktig Elaine är för det franska försvaret och därför koncentreras mycket av uppmärksamheten dit. Det franska flyget försöker hjälpa till så gott det går men det försvåras av det effektiva luftvärnet och närstriderna gör att det nu närmast är omöjligt att urskilja var stridslinjen går.

Klockan 09:30 mottar Bigeard det sista meddelandet från major Bréchignac vid Elaine 4:

”De anfaller en masse, jag förstör min radio. Adieu Bruno”.

En halvtimme senare meddelar kapten Botella (Bawouan-bataljonen) från Elaine 10:

”Den här gången är det slut. Adieu Bruno. Tala om för le gars Pierre [Langlais] att jag gillade honom, Au revoir”.

Några ögonblick senare väller vietnamesiska skyttesoldater in i ställningarna…

Seger.jpg

Ungefär klockan 16:00 faller även Elaine 3 men vid Elaine 11 och 12 pågår det fortfarande strider.


Hissa aldrig vit flagg!

General Cogny i Hanoi insisterar på att garnisonen inte får hissa vit flagg eftersom det skulle kunna fördunkla garnisonens tappra försvar. De Castries lyder och bestämmer att man inställer striden från och med klockan 17:00 efter att man förstört all utrustning, man spränger fosforfgranater i eldrören och tunga slutstycken kastas ned i floden. Det kommer senare att bli en liten historisk fråga om huruvida det förkom vita flaggor eller inte, men det är en annan historia.

Undan för undan dör stridslarmet bort, endast i fjärran hörs ibland fortfarande sporadisk eldgivning…


I det militära högkvarteret i Hanoi skriver ett underbefäl i krigsdagboken denna notering för den 7:e maj 1954:

”17:30 - Ingen radiokontakt längre med Dien Bien Phu.”