Brandskattningen av Visby

[Valdemar Sappi]

Det finns inget belägg för att stadsmuren fungerade som tullmur mot landet vid denna tid. Historikerna hävdar snarare det motsatta om jag läst innantill rätt.
Vi vet dessutom att Gotlänningarna från landet deltog intensivt i handeln ända bort till England så sent som under andra halvan av 1300-talet (Dick Wase). Även efter digerdöden dominerade Gotland Englandshandeln (stad och land tillsammans).
Det var först senare som staden försökte monopolisera handeln på landsbygden.

Så det troliga tycks vara att mitten av 1300-talet kanske rent av var den fredligaste tiden vad gäller relationen mellan stad och land på Gotland.
Denna äldre motsättning hjälper oss alltså inte ett dugg i våra försök att tolka det som hände 1361.

[Roback]

Brandskattning eller inte. En gammal och fortfarande lika ointressant fråga med tanke på de i bokstavlig mening hårda fakta som grävts fram från slagfältet. Närmare två tusen, av danskarna, massakrerade bönder, ynglingar såväl som åldringar, nedslängda som slaktad boskap i massgravar.

Det är obestridlig fakta och mer intressant än diverse medeltidsromantiska sägner om brandskattningar, svekfulla borgare, karbunklar, jungfrur som eventuellt hade ihop det med Valdemar Atterdag, skepp som går under utanför Karlsöarna osv. osv.

[Valdemar Sappi]

Hur tänker du då?

För mig handlar det mycket om VARFÖR de kom dit. Vilket mål hade Valdemar? Målet med Visby var som sagt förmodligen just att få Visby betala för rätten handla med sillen i Skåne, så som de vendiska städerna gjort nyligen. Samt låta trupperna härja på landet för att Valdemar inte hade silver till solden.
Att de över huvudtaget kom, det berodde troligen på att greve Henrik satt som ett lås i Kalmar.

För mig är det tvärsom, i den meningen att slakten bara var en av många slakter vid denna tid. Ointressant i den meningen att det var standardförfarandet helt enkelt.

Det finns en nästan samtida slakt straxt innan som är mer omfattande. Den utanför Skanderborg 1340. Varför är inte den lika känd?
Niels Ebbesen hade i täten för sina män huggit huvudet av greve Gert i Randers 1/4 1340. Sedan slogs en segerrik bonde- och väpnarhär mot flyende legosoldater i en här i reträtt och upplösning. Delar av en gigantisk här. Möjligen den största vi sett i norden under medeltiden. Besegrad av ett enormt folkuppror i efterdyningarna av mordet på greven.
De flyende tyskarna sitter på en borg, Jyllands viktigaste. Skanderborg. Belägrade av Niels Ebbesens här.
Då gör den dräpte grevens son Järn-Henrik, densamme som sitter i Kalmar 1361, en genombrytning från söder. Bondehären försvarar sig på en kulle norr om Skanderborg. Blir nedkämpade till sista man. Troligen så steglar greve Henrik sedan Niels Ebbesens lik.

En slaktad bondehär. Större än den utanför Visby. Segerrik, utom vid detta enda slag, i motsatts till gutarna. I massgravarna ligger fler bönder än utanför Visby. Även många holsteinare stupar och hamnar i massgravarna. Så massgravarna innehåller kanske dubbelt så många lik som de utanför Visby.
Så varför är inte dessa gravar kända?
Är det inte av ett enda skäl? Att sommaren 1361 var extremt varm. Liken begravdes med rustningarna på. Det är det unika med slakten utanför murarna. 1340 kläddes liken av. Det är skillnaden.
Valdemars styrka var mycket liten, jämfört med holsteinarna på Jylland 1340.

Slakten utanför murarna är bara en av många slakter vid denna tid. De som gjorde motstånd förverkade sitt liv. Endast den som kapitulerade skonades, och det visste de som var innanför murarna 1361.
Här, just här, blir slakten utanför murarna intressant. Som en del av förklaringen till stadens passivitet.

Så det unika med 1361, det är INTE slakten. Det behöver sägas gång på gång. Särskilt som detta säkert kommer trummas fram på historiska museet från i vår.

Det allra märkligast med 1361, det är att det inte studeras i ljuset av avrättningarna av borgmästarna och rådet 1342. Lyfts inte det fram på museets utställning när stadens passivitet nämns, då blir mitt betyg - underkänt. Och det räknar jag med att det blir, tyvärr. Blir såklart glad om jag får fel.

Dick Harrison gjorde för övrigt ett fel när han presenterade Battle of Wisby i år. Han menade att många i legohären var holsteinare. En omöjlighet! Striden mellan holsteinarna och Valdemar är den enda kontinuerliga striden under detta århundrade. När jyllänningarna tvingades till fred med holsteinarna en tid, då upprätthölls den 'freden' med mängder av förnäma jyllänningar som gisslan.

Glädjande med årets medeltidsvecka är annars att mycket av de tosserier som du nämner, nu var borta från veckan. En rad historiska felaktigheter hade tagits bort...

Först nu när min bok Eldskytten börjar bli klar lyckas jag börja skära i den övermatade prolog, som handlar om halshuggningen av borgmästare och råd 1342. Kommer försöka korta en bit till. Obs att vi inte vet ett dugg egentligen om dessa avrättningar, mer än att de skedde. Alla personer som omnämns var med och hade de relationer som beskrivs.
Just nu ser prologen ut såhär:

1342: Flugor!

Ingen gillar en bödel, inte ens bödeln själv. Herman kände hur repet drogs åt bakom hans rygg. När det drogs åt med ännu ett ryck stönade han till, överraskad över smärtan.
Han fick annat att tänka på när ännu ett rep slogs runt benen, för att även det spännas åt med ett ryck. Det enda som höll honom upprätt var rättardrängarnas hårdhänta grepp. Paniken spred sig som en krypande löpeld, ett pirrande i kroppen som spred sig ut i kroppens alla delar. Han kämpade emot, höll på att förlora. Andningen blev stötig. Det susade i öronen. Måste ha luft. Då plötsligt sveptes allt bort. Till och med smärtan.
Befrielsen varade bara bråkdelen av ett ögonblick. Sen var kaoset där igen. Luft! Han bara måste få luft. Synfältet gled undan. Allt blev till ett regn av gnistor.
En hård och irriterad armbågsstöt in i hans ena sida hindrade honom från att glida in i medvetslösheten. Han märkte tacksamt att stöten gjorde att andningen, och synen, sakta kom tillbaks.

Herman orkade inte stå rak längre utan sjönk framåt. Upprätthållen bara av rättardrängarnas hårda grepp. Men det han fick syn på i sin hopsjunkna ställning, det fick honom att rycka till av förfäran. Framför honom, på bara två armslängders avstånd låg ett avhugget huvud. Ett huvud med ögon som stirrade upp mot honom från korgen, som stod där vid sidan av den bloddränkta huggstocken.
Det Herman såg rakt in i, det var hans vän herr Johannes Moppes brustna ögon. Två ögon som stirrande blint.
I en hel evighet hängde han där, stel av förfäran. Såg hur flugor vandrade runt på Johannes ansiktet. Såg hur de gick in och ut ur hans öppna mun. Herman kunde bara stirra förfärat, ända tills ett kraftigt ryck lyfte honom rak.
Nu var det bara smärtan i axlarna efter rycket som höll paniken borta. För nu visste han vilket öde som väntade honom. Flugor! I munnen!
Herman kände inte längre någon smärta. Kunde inte längre känna av sina händer och fötter. Även axlarna domnade bort.
Då hände det märkliga. Plötsligt kunde han stå. Själv. Han blev lätt. Det var som om han svävade uppåt.
Herman såg ut över de som samlats där på torget intill Visby rådhus. Alla ljud var som bortblåsta. Han såg att prästen rörde på munnen, men hörde inte ett ord av hans mässande böner. Flugor! Han måste tänka på annat…

Han Herman Swerting och Johannes Moppe, Visbys två borgmästare, de skulle avrättas först. Johannes huvud hade rullat. Snart, mycket snart, var det hans tur. När prästens böner tystnade, då var hans tid utmätt. Sen kom turen till några av de tio rådsherrarna. En var hans egen son Detmar. En annan var svågern och kompanjonen Henrik Zobber. Han skulle också halshuggas. De stod där någonstans och väntade på sin tur. Hur många fler måste sätta livet till i detta besinningslösa vansinne?
Han sökte flackade runt med blicken. Var fanns hans hustru? Helvig? Han kunde inte se henne. Inte heller sönerna Herman, Simon, Greger…
En enda i havet av människor mötte hans sökande blick utan att vika undan. Hans vän rådsherren Henrik Strande. Han som så enträget varnat honom för att väcka mäktiga mäns vrede. Henrik stod där med surrade händer. Bland de ännu inte dömda. Han skulle också dö. Få flugor i munnen. Nej, han måste tänka på annat…

Vad hade de gjort för fel? Borgmästarna och rådet i Visby. Hade det funnits någon möjlighet att undgå att väcka kung Magnus vrede?
Magnus hade fängslat gotländska köpmän. Stoppat handeln med järn- och kopparmalm. Blockerat sjövägen till Novgorod. Tvingat handeln ta dyra omvägar. Hade de haft något val?
Plötsligt kunde han höra igen. Prästens mässande nådde hans öron. Snart var det hans tur. Flugor! Nej, han måste tänka på annat…

Han hade inte brytt sig om de högljudda unga män som skrikit ut sin vrede på Visbys krogar och gator. Då när det blev känt att rådet i hemlighet betalt ut skatten till kungen, trots att Magnus låg i fejd med flera städer i Hansaförbundet. För vem hade inte skrikit ut sin ölstinna vrede i sin ungdoms dagar? Varför bry sig om det några berusade slynglar kastade ur sig?
Så varför hade inte folk sansat sig? Varför har de låtit vanvettet ta över? De fegaste ljög mest, krävde de hårdaste domarna mot ”förrädarna” i rådet. Förnuft hade ersatts av en vettlös rädsla för att själv hamna bland de anklagade. Ja, så måste det vara.
Herman vacklade till. Värken gjorde sig påmind. Han märkte tacksamt att ilskan och vreden över orätten gav honom kraften att stå rak. Nej han skulle inte gå till sin död som ett skälvande vrak. Han tittade Henrik Strande stadigt i ögonen. Hörde prästens mässande som ett surr i bakgrunden. Aldrig tidigare hade han så hett önskat att en präst skulle fortsätta med sitt mässande i all oändlighet. För när prästen var färdig, då hade hans tid runnit ut. Han sneglade på bödelns bredbladiga blodiga yxa. Nej, han bara måste tänka på annat…
Hermans blick sög sig fast i Henriks. Skulle han förlora kampen om sin värdighet? Förvandlas till en skrikande ynkrygg? Nej, det skulle gå bra. Men varifrån kom alla flugor? Han måste tänka på att hålla munnen stängd! Nej, han måste tänka på annat…

Där ute i folkmassan fanns hans hustru, sönerna. Stolta envisa Helvig. Han kunde se dem i sitt inre, så som han sett dem stå när han leddes fram. Hans hustru hade haft tårarna rinnande utefter kinderna i tyst gråt. Mitt i denna tanke slutade prästen sin bön. I samma ögonblick vräktes Herman omkull på stocken. Bödelsyxan föll…

[Valdemar Sappi]

Lagt ut hur jag valt skildra striden vid Mästerby, och stadens vacklan inför att gå in i striden.
Hur det egentligen var, det kommer vi nog inte längre med:

viewtopic.php?f=21&t=43056&p=660742#p655010

[Valdemar Sappi]

Efter att ha funderat på varför Nordergutarna i Rute och Bro settingar samlades utanför Visby murar 27/7 1361, så tror jag det handlar om ungefär det här.

Det var en lämplig samlingsplats inför att tåga ner och förstärka de två settingar som försvarade Ajmunds bro. Hejde och Kräklinge, Midal Tredung.
Sudergutarna i Garde och Hoburg settingar högg nog dansken i hälarna söderifrån, om de hunnit samlas.
Dessutom så förväntade sig gutarna förstärkning av kanske tusen Visbybor. Lika många, hälften, skulle nog stanna på murarna.

Men när dansken bröt igenom pga torkan som gjorde en kringgående rörelse möjlig, då fanns det inget bra försvarsalternativ.
En del frivilliga Visbybor anslöt troligen till hären utanför, även efter att nederlaget blev känt. Några hundra kanske.
Staden fick Valdemar nog passiv genom att skicka fram parlamentärer och lova fred. Det satte staden i ett omöjligt läge, inte minst efter nederlaget vid Ajmunds.

Gutarna kunde inte rycka framåt till en bättre försvarsplats. Inte bakåt heller då det knappast fanns någon rimlig plats inom räckhåll och då detta skulle trötta trupperna i värmen.
Kanske hoppades gutarna på att staden ändå skulle falla ut och hjälpa dom...

Börjar snart skriva ner min fiktiva historia om striden vid muren till Eldskytten...

[sonderling]

Vetenskapens värld och vetenskaps radion har sänt inslag om brandskattningen eller slaget om Visby. I TV inslaget hävdade man att Brandskattningen är en myt som stadsborna odlade upp för att dölja att man lätt bönderna slaktas.

Själv undrar jag: varför utsattes bönder för så grovt övervåld? Man verkar ha fortsatt att hacka och hugga även när första slaget borde ha varit dödande.

Var det bara de danska legoknektarna som hade rustning? Så de begravdes alla tillsammans huller om buller?

Varför flydde inte bönderna när de märkte vart åt det barkade? I programmet menade man att de inte såg mer en snubben framför sig så att knektarna kunde hacka ner alla metodiskt. Och att man inte var van vid ett förintelse slag av den här typen. Men jag undrar ändå, om man inte är van och du ser snubben framför hackas i bitar, blir man inte förfasad då och springer för livet?

Ja man blev lite intresserad av perioden måste jag säga.

Sonderling

Ps man fick se bilder från medeltidsveckan, blir man inte som medeltids möp dödstrött på alla "sagan om ringen" alver och annat trams?

[Valdemar Sappi]

Det fortsatta hackandet och huggandet förstår arkeologerna som så att flera man samtidigt attackerat från olika håll, med olika vapen som gett olika typer av skador.

Nu när man kan konstatera med moderna metoder vilka som faktiskt ligger där i gravarna, så vet man att gutarna fick med sig ganska många danskar i döden. En dansk på 5-6 gutar. Och att en del av de som var väl beväpnade var gutar.

Själv så tror jag slakten av bönderna inte bara berodde på 'stridens hetta'. Legotruppernas lön var plundring av landsbyggden. Den skulle gå lättare om gutarna blev slaktade där på platsen. Enlig en tradition som kanske är ren myt, så sparades en yngling från varje socken som sedan skickades hem. För att sprida skräck och minska på motståndet.