Fighting Vichy 1940 1942
Marcus tyckte jag skulle skriva lite mer om den här boken så då gör jag det här:
Men? De dödar ju varandra.... på riktigt!
Var min första lite dumma tanke när jag kommit in i boken. Jag kände ju till Vichy regimen och attacken mot Mers el kebir men trodde på nått sätt att man låtsas krigade för syns skull och att man sedan gick över till Fria franska styrkorna. (Alltså, överhuvudtaget börjar jag undra hur De Gaulle fick nån att gå med i de Fria franska styrkorna till slut. tex så väljer många av de soldater som kom över via Dunkirk att åka hem igen?
)Men Vichy slogs hårt på flera ställen. Min favorit episod är nog den Engelska invasionen av Libanon och Syrien som jag tidigare trodde var en stilla inmarsch. Här bjuder Vichy Fransmännen tämligen hårt motstånd.
Varför undrar jag? Förutom Mers el Kebir som vänder många emot England, så verkar gamla antipatier väckts till liv och/eller men så känner man sig så förudmjukad av att förlora mot Tyskarna att man låter ilskan gå ut över dessa jäkla självgoda Engelsmän som tror att de är nått. Ja ungefär så verkar författaren mena.
Jag får faktiskt intrycket att Frankrike slåss bättre mot England i Syrien och på Madagaskar än vad de gjorde mot Tyskarna 1940? (Frankrike verkar använda många (koloniala?) prickskyttar (snipers) var och varannat befäl verkar dödas av dem. Nån som vet om detta hände också 1940?)
När operation torch börjar så börjar jag bli riktigt trött på de här dumma Vichy styrkorna som envisas med att döda allierade soldater; nu oxå Amerikaner, helt i onödan, och dessutom först låter Tyskarna få in en fot i Tunisien (när tyskarna går in i Vichy zonen börjar man göra motsånd även där men då är det försent.)
Även om striderna beskrivs som "gentlemanna" strider där sårade tas om hand av respektive fiende och döda ges hedersbegravningar etc. Så säger en krigsdagbok och jag översätter: Vi föraktade Italienarna, och beundrade våra tyska motståndare men vi hatade Vichy Fransmännen!
Det är intressant också att flera slagfält är inte ens en sideshow utan en show bortom detta. Det är off off Broad way skulle min syrra kanske säga. Så materielen är ju därefter. Till viss del är det 20-30-tals utrustade armeer som möter varandra.(Ibland är utrustningen från 1918 på båda sidor.)
Fast detta gäller inte luftstriderna ovanför Syrien där moderna Franska jakt- och bombplan härjar fritt ett tag. Innan Engelsmännen inser att Syrien inte kommer att överlämna sig till Gaullisteran och man får skicka ditt Hurricane och P-40 från öken fronten.
Båtnördarna får sitt lystmätte och i flera sjöslag (eller vad man kallar det), utanför Dakar, Syrien, Madagaskar och Nordafrika och det är ju inte så att Vichy Frankrike låter sig skjutas i sank utan strid, vid Mers el Kebir 1940.
Det är flera kändisar som nämns i boken och flera slogs i Syrien. Moshe Dayan förlorar sitt öga här. Roal Dahl flyger Hurricane.
Och minns ni TV-serien Sword of honor av http://en.wikipedia.org/wiki/Evelyn_Waugh jo det skulle visst finnas en del sanning i den beskrivning av anfallet mot Dakar med den där galne karaktären som kommando befäl.
Sedan får man faktiskt veta vad som händer med överlevarna från SS Laconia. (De försmäktade i ett ökenläger och befrias när de allierade landsiger i Marocko 1942.)
Ska man försöka sig på det stilistiska eller nån slags recension i övrigt så råkar Colin Smith upprepa sig på flera ställen. Samt att han har en förskärlek för långa meningar med små passus inklämda här och där, och som jag kanske skulle satt in en fotnot eller en parantes, jag har tex inte läst hans bok om Singapore, och det blir lätt förvirrande.
Sedan så brukar han upprepa sig på flera ställen på ett sätt som verkar mer korrmiss än kalevalla saga. Men texten flyter endå på bra och boken känns aldrig tråkig. Snarare tvärtom när den torra brittiska humorn lyser igenom, skrockar man för sig själv. (Min fru undrar hur jag kan skratta när jag läser böcker om krig?
)Till sist så undrar jag om man inte skulle avvaktat med att anfalla Mers el Kebir. Även om Vichy inte officiellt var med i Axelmakterna så blev de ju det, i princip de iallafall. Jag kände inte heller till omfattningen av kollaborationen med Tyskarna, ett ord som blir synonymt med förrädare efter att Petain använt det i ett tal. Vichy upplåter flygplatser till Tyskarna och får själv utnyttja baser på Rhodos och Grekland för att skicka förstärningar till ex. Syrien.
Nu försöker jag låna mer än jag köper men detta är ju ett bra standrad verk över ett bortglömt eller sannare kanske, ett förträngt kapitel under VK2 som varje Möp med Bibliomani skulle behöva i sin samling.
Sonderling
