Ögonvittnesskildringar

[Schwalbe]

Jag har funderat en del på de rykten som gick mellan manskapet på fronten. Är inte risken stor att de inte stämmer överrens med den oficiella versonen? Jag kan bara ta ett exempel från mitt jobb. Personaltidningen målar upp en perfekt bild av verkligheten som man bara gapar åt på golvet. Det jag menar är att den historiker som bara gräver i arkiv kanske får en sned uppfattning om vad som eg hände?

[Kai Robert]

Jag är övertygad om att ryktena avviker ganska rejält från verkligheten men däremot så tror jag att historiker som gräver i arkiven får en bättre översikt av vad som verkligen hände än de som faktiskt var med.
Det jag menar är att det är nästan omöjligt att bilda sig en övergripande bild av vad som händer när man är i händelsernas centum.

Det jag gillar med ögonvittnesskildringar och memoarer är att man får inblick i hur de som var med upplevde situationen och hur de reagerade på olika rykten. Ett ex. är hur tyska enheter i slutet av kriget fick förnyad stridsenergi när det gick ryckten om en separatfred med de allierade och att de gemensamt skulle bekämpa Ryssland.
De som var med fick alltså en felaktig bild av verkligheten men det påverkade hur de agerade.

/ Kai

[tommyjonason]

Ögonvittnesskildringar är alltid av intresse, och det finns ju böcker som bygger på berättelser från t ex allierade bombflygbesättningar, tyska Ubåtsmän, stridande vid östfronten o.s.v.
Men oftast blir det anekdotiska inslag, de ger oftast ingen bild av skeendet i stort eftersom männen i ledet inte hade en aning om det.

Mycket av det man trodde om de större sammanhangen har sen fått reviderats ordentligt när arkiv öppnats, vilket ofta skett de senaste årtiondena.
Hemligheten om Ultra, att britterna kunde läsa tyskarnas Enigmakodade meddelanden släpptes först i början på 70-talet. Dubbelagenter i brittiska Double Cross, som t ex GARBO, avslöjades på 50-talet. På National Archive i London finns akter från britternas MI5, som släppts de senaste åren, ja varannan månad ungefär kommer nytt material. MI6 har arkiv som aldrig öppnats. För CIAs föregångare OSS finns säkert inte allt tillgängligt. Och tyska arkiv är säkert väldigt dåligt utnyttjade. Norska och Danska arkiv är hemliga.

Det finns alltså åtskilligt kvar att luska ut och berätta vad som egentligen hände. Ögonvittnena därimot har snart dött bort.

[sonderling]

Jag har funderat en del på de rykten som gick mellan manskapet på fronten. Är inte risken stor att de inte stämmer överrens med den oficiella versonen? Jag kan bara ta ett exempel från mitt jobb. Personaltidningen målar upp en perfekt bild av verkligheten som man bara gapar åt på golvet. Det jag menar är att den historiker som bara gräver i arkiv kanske får en sned uppfattning om vad som eg hände?

Jag har tänkt precis samma sak och just av samma anledning som du pga situationer i arbetslivet. (Exempel som jag inte ska tråka ut er med här.)
Detta har gjort att jag är betydligt mer skeptiskt när jag läser om geniala befälhavare och liknande, lika så när jag läser om misslyckade historiska personer.
På de flesta arbetsplatser som jag arbetat på så förekommer det så mycket tjyv och rackarspel, baktaleri, lögn och förtal, så det vore märkligt om inte sammasak förekommer i en stab eller presidentkansli m.m.

Sonderling

[Göstring]

Problemet med att deltagare inte har överblick över händelserna inskränker sig inte till vanliga soldater. På engelska finns uttrycket "fog of war", med vilket väl menas just att man har en dimmig uppfattning om vad som pågår när det händer.

Överraskningen blev total för båda sidor när de snubblade in i varandra. Franska förband som haft
fullt sjå att ta sig uppför de svampiga flodsluttningarna kom i oordning och kastades tillbaka efter
en hård närstrid. Anfall och motanfall korsade varandra i vinden och regnet. Till slut bröt några
ryska skvadroner genom. De franska rytteriet bröts bakåt, törnade ihop med det egna infanteriet,
och hela den oordnade horden ramlade så iväg, utför de slippriga hålsväggarna och hala niporna,
ned mot vattnet. Preussarna fick kanoner på plats uppe på flodsplatån, kanoner som hamrade på de
panikslagna franska massorna när de försökte ta sig tillbaka över den rusande strömmen. Skriken
och skotten fortsatte till dess natten och mörkret äntligen satte stopp för det hela.
Varken Macdonald eller Blücher hade begripit vad som egentligen hade skett. De hade förstått att
det man i vardagslag brukar kalla för ett slag hade gått av stapeln, någonstans inne i de fjärran grå
skyarna av regn och rök. Mer var det inte. Det visade sig att fransmännen blivit av med runt 15000
man och hundra kanoner under dagen och kvällen. Blücher kunde, icke utan förvåning, konstatera
att han nog hade vunnit. Han var segrare i en batalj som han knappt visste mer om än att den ägt
rum. Det var rena turen, det erkände han för sin stabschef Gneisenau: "Vi har vunnit slaget, det
kan ingen neka oss; men nu undrar jag hur vi skall få folket att förstå hur sinnrikt vi planerade
det."

[Simon_HBG]

Oavsett om det gäller arkivkällor eller ögonvittnesskildringar så är källkritiken det viktigaste. Min erfarenhet är att arkiven i regel inte berättar hela sanningen och att ögonvittnen har en förmåga att (omedvetet) återberätta modifierade historier. En kombination av arkiv och ögonvittnen är nog alltid det bästa, men utan en källkritisk analys så hamnar man troligen snett ganska snabbt.

[sonderling]

Oavsett om det gäller arkivkällor eller ögonvittnesskildringar så är källkritiken det viktigaste. Min erfarenhet är att arkiven i regel inte berättar hela sanningen och att ögonvittnen har en förmåga att (omedvetet) återberätta modifierade historier. En kombination av arkiv och ögonvittnen är nog alltid det bästa, men utan en källkritisk analys så hamnar man troligen snett ganska snabbt.

Ja detta är en annan aspekt när det gäller ögonvittnes skildringar, ibland måste man ta dem med en nypa salt. Tiden gör ju sitt. Den som var kanske inte är nån möp som vet allt om diverse fiende utrustning, tex så är det jätte vanligt att allierade soldater alltid stöter på en 88, har jag läst fast så många och just där kanske de inte fanns. Eller den veteranen jag träffade från finska vinterkriget som helst bestämt minns att ryssarna rusade fram med flintlås gevär (måste ju vara mosin nagant med den långa bajonetten han såg, eller?)
Själv råkade jag också ut för detta, jag såg att mitt ögonvittnes mål blev ifrågasatt i Töre tråden, om att jag somnade till granatkastar eld. Men det är faktiskt sant eller som mediumet Karsten Torebjer skulle sagt "jag kenner vad jag kenner". (Sketch ur tv programet morgonsoffan med ...äh glömt det.)

Sedan tänker jag på vad Göstring skrev om the fog of war. Det finns inget som förstör en ögonvittnes berättelse så mcyket som tvärsäkra utalanden om historiska händelser som den medverkande rimligtvis inte kan ha en aning om. Som att jag skulle veta bestämt om ubåtar krängt svenska vatten eller inte, om detta har jag ingen aning om men ibland kan man ju läsa sådana böcker där den som var med bestämt vet hur det egentligen ligger till angående (och här kan ni fylla i vad som helst.) Det är nästan som man tar fram skäms kudden när jag läser sånt.

När det gäller den delen som jag och Scwalbe var inne på, eller iallafall jag, så tänkte jag mest på överskattade personligheter eller dess motsvarighet med mindre lyckosamma personer.

Sonderling

[Utåtriktad]

Ögonvittnesskildringar ska man alltid ta med en nypa salt.

Mvh Peter