Oavsett om man tror eller inte tror på att sverige varit utsat för omfattande och systematiska undervattensoperationer, och varifrån man iså fall tror att dessa kommer ifrån, finns ett antal obestridliga fakta.
Miniubåtar och farkoster för dykare har existerat sedan andra världskriget.
De användes av många aktörer på många olika platser.
Tyskland hade flera modeller av miniubåtar. Tex Biber, Seehund och Seeteufel. Seeteufel var en modell som bara var 13,5 meter lång och försedd med larvband. Vid behov kunde den krypa fram på bottnen i 10 km/h. Så inte ens den tekniken är inte speciellt ny eller okänd.
Italien använde 2 mans dykarfarkoster mycket likt det Sovjetiska systemet Sirena för att utföra en framgångsrik specialoperation mot den Brittiska medelhavsflottan i Alexandrias hamn i Egypen.
Japan använde ett flertal miniubåtar när man anföll Pearl harbor.
Storbritanien använde miniubåtar för att angripa det tyska slagskeppet Tirpitz i en norsk fjord.
Inför D-dagen använde de allierade dykarfarkoster och specialtränade grodmän både för att inhämta underrättelser om det tyska kustförsvaret och sedan för att leda in invasionsflottan.
Bara för att nämna några få exempel.
"Representanter för konstruktionsbyrån Malachit framhöll att man där konstruerat alla ubåtar i den aktuella storleksklassen, att ingen mindre sovjetisk ubåt utom Pyranja, som började testas 1987, hade varit i Östersjön, och att några farkoster med larvfötter inte fanns i Ryssland.
Ja, klart att dom säger det. Annars får dom i bästa fall fängelse och i sämsta ( och troligast ) fall en 7,62 mm helmantlad kula i nacken. Landsförräderi straffas med döden i Ryssland.
Konstruktionsbyrån Malachite Marine ( stavas lite olika ) konstruerar och saluför en mängd minubåtssystem. Man vill sälja helt enkelt. när Sovjetunionen föll ihop och kapitalismen bröt in fick man tillstånd att berätta att man byggt TVÅ miniubåtar av typ-865, MS-520 och MS-521. För att göra reklam för sina produkter ( miniubåtar alltså )
Men samtidigt försöker Ryska flottan släta över det med att ubåtarna blev så dåliga och att man inte visste hur de skulle användas, så man skrotade dem nästan genast . Problemet är att det samtidigt framkommer att Malachite Marine fick en beställning på TOLV stycken miniubåtar typ-865 redan 1976. Skulle man ha väntat i ELVA år innan man började skruva ihop den första? Låter inte trovärdigt tycker jag.
Dessutom råkar den Sovjetiske flottchefen 1988, Vladimir Kurojedov, berätta i en intervju att sovjetunionen redan 1969 inrättat marina specialförband ( spetsnaz ) i alla sina fyra flottor ( Norra- Stillahavs- svartahavs- och Östersjöflottan ), där "småskaliga ubåtar" skulle ha ingått. Dessa förband skulle ha stått under central kontroll av underrättelsedirektoratet i den Sovjetiska generalstaben. Alltså GRU.
Om någon eller några gjorde det måste de ju ha varit oerhört hemliga! Så jag kan fortfarande inte förstå att de sändes till de grunda svenska skärgårdarna med den stora risken att bli sjunkbombade och därmed kunna bli uppbringade och avslöjade. Detta borde ju rimligen någon gång ha skett - men det skedde alltså inte!
Vi har nu fastslagit att det faktiskt fanns miniubåtar i Sovjet. Och ganska många dessutom. Även om dom var hemliga så byggs dom för att användas. Eller hur? Man bygger inte massa avancerade tekniskt avancerade farkoster för att ha på nåt museum. Att under 80-talet sända in specialförband i den svenska skärgården bedömdes med säkerhet inte som något överdrivet riskfyllt. Det svenska försvaret var i stort sett inriktat på att utbilda värnpliktiga. Marinens ubåtsjakförmåga hade i stort sett avvecklas i och med försvarsbeslutet 1972. Då bestämdes att jagare och fregatter skulle bort. Vår sjöfart skulle skyddas med diplomati. Alltså ingen mer seriös ubåtsjakförmåga. Några helikoptrar med begränsad uthållighet och en handfull små patrullbåtar var allt som vi hade att jaga ubåt med. Dessutom visste alla om vilka regler vi lade på oss själva. IKFN reglerna sa att en ubåt skulle varnas med ett eller fler knallskott. Om inte det hjälpte skulle ubåten varnas med en sjunkbomb på säkert avstånd så att ubåten inte kunde bli skadad. Att komma så långt så man verkligen försökte skada en ubåt var nästan otänkbart i det svenska systemet i 80-talets början.
1980 jagade marinen tex två ubåtar som envist uppehölls sig på svenskt vatten vid Huvudskär i Stockholms yttre skärgård. Det tog nästan två veckor innan ÖB gav order om att tillgripa verkanseld. Då hade då hade åtskilliga knallskott och 14 sjunkbomber fällts som varning. Vår sista jagare HMS Halland snabbrustades med extrainkallade värnpliktiga för att sättas in i jakten. Halland och en ubåtsjakthelikopter får säker kontakt med en ubåt varvid HMS Halland avfyrar en antiubåtsraket ganska mitt på målet. Efter det upphör snabbt all främmande ubåtsverksamhet i området. Men det tog alltså två veckor med ständiga varningar att komma fram till den punkt då man så att säga sköt skarpt.
Vad jag försöker säga är att inkräktarna naturligtvis visste om det här. Man måste ha bedömt det som ganska riskfritt att ge sig in på svenskt område. upptäcktsrisken var liten och om man ändå upptäcktes så höll vi mest på med att släppa knallskott i vattnet och eventuellt en sjunkbomb på säkert avstånd. Efter sjunkbomben tappade vi förresten oftast bort inkräktaren på grund av alla störningar i vattnet efter detonationen. Alltså ganska riskfritt.
Dessutom var det såklart väldigt viktigt för inkräktaren. Efter som att dom höll på med förberedelser inför ett eventuellt tredje världskrig där Sveriges neutralitet skulle vara lika mycket värd som seven-up i skärselden.
( mystiskt Amerikanskt uttryck )
Efterhand skärpte vi våra regler, fick bättre utrustning, och tillslut började vi på allvar försöka sänka inkräktaren utan att varna först. vilket så när lyckades med i Hävringebukten 1988. Där var vi mycket mycket nära att sänka en nästan 30 meter lång miniubåt ( en typ 865-pirahya )