Winston Churchill skrev i Det stora kriget, del 3:
Men Ryssland hade stupat vid sidan av vägen, och då det stupade hade det bytt identitet. En skepnad med ett yttre, olikt allting, som hittills varit att skåda på jorden, stod på den gamla bundsförvantens plats. Vi sågo en stat utan nation, en armé utan land, en religion utan Gud. Den regering, som krävde att vara det nya Ryssland, sprang fram ur revolutionen och understöddes av terrorn. Den hade svikit traktaternas förpliktelser, den hade slutit separatfred och den hade frigjort 1 miljon tyskar för den slutliga slaktningen i väster.
Churchill hänvisar här till Londonöverenskommelsen, som är en viktig del i förståelsen av den ryska 1900-talshistorien.
Alf W. Johansson nämner den kortfattat i "Europas krig":
Den 5 september hade Storbritannien, Frankrike och Ryssland genom den s.k. Londonöverenskommelsen förbundit sig att inte sluta separata fredsavtal och att frågor rörande krigsmålen skulle behandlas gemensamt.
Om krigsmålen berättas inte så mycket, och ingenting om konsekvenserna.
En annan överenskommelsen som fick katastrofala konsekvenser in i våra dagar är Sykes-Picot-avtalet, som Alf W. Johansson inte nämner alls.
Den nämner däremot Klas-Göran Karlsson i sin bok Urkatastrofen som kom ut i december 2014:
Genom det osmanska rikets nederlag och upplösning efter första världskriget skapades i det stora imperiets utkanter en rad nya stater i Mellanöstern, om än inte enligt de nationella linjer som följdes i Europa: Syrien, Libanon, Irak, Transjordanien och Palestina. I enlighet med det hemliga brittisk-franska Sykes-Picot-avtalet 1916 blev de »mandatländer«, som i de båda första fallen knöts till det franska, de tre sistnämnda till det brittiska imperiet.
Uttrycket att de "knöts till" är en ganska snäll omskrivning av att de koloniserades.
Däremot ger han en ganska bra beskrivning av orsakerna till den nuvarande situationen i mellanöstern.
Klas-Göran Karlssons bok "Urkatastrofen" är mera objektiv än Alf W. Johanssons "Europas krig" tycker jag, fast den är partisk till förmån för Ententen och kritisk mot Tyskland. Exempel:
Det var inte heller en kamp om ekonomiskt särskilt attraktiva områden
Det var det verkligen eftersom den handlade om oljerika länder i mellanöstern.
Krig av detta totala slag kan knappast sluta i förhandlingar och kompromiss utan kräver definitivt och totalt slut, ovillkorlig fred.
Det borde ha kunnat sluta i förhandlingar och kompromiss om viljan hade funnits hos Ententen, men Londonöverenskommelsen förhindrade det.
Tyskland gav inte bara stöd till kommunistledaren Lenin när han återvände från det kontinentala Europa till Petrograd för att utmana den sittande provisoriska regeringen och ta Ryssland ur kriget
Det är ju inte orimligt med tanke på att det inte fanns möjlighet till fredsförhandlingar.
Det skulle dröja till krigets sista del och till tendenser till upplösning och myterier på båda sidor innan fredspropåer kom från tyngre politiska instanser, som när den tyska riksdagen på sommaren 1917 med två tredjedels majoritet föreslog en förhandlingsfred utan landförluster eller krigsskadestånd.
Han nämner ingenting om försök till fredsförhandlingar från Tyskland.
och alla stormakter, möjligen med undantag av Storbritannien, hade aggressiva målsättningar.
Detta kan ju inte stämma eftersom Storbritannien höll på med att ta över det ottomanska imperiet.
Inte heller Ryssland och Frankrike har undkommit historikernas skuldbörda.
Det har däremot England gjort.