Bodde Grendel på Mön?

[Starkodder]

Inledning
Den som är intresserad av fornnordisk litteratur, gamla sägner och gränsområdet mellan saga och historia är säkert förtrogna med berättelsen om Beowulf, huvudpersonen och hjälten i den anglosaxiska hjältedikten med samma namn från tidig medeltid.

Flera karaktärer och personer i Beowulf-kvädet finns omnämnda i andra källor, t ex Snorre Sturlassons Ynglingasaga och Saxo Grammaticus Gesta Danorum. Med hjälp av frankiska krönikor har man på goda grunder kunnat datera en episod i berättelsen till 510-talet. Händelserna är således förlagda till skandinaviskt område, dessutom troligen under folkvandringstid på 500-talet. Eftersom få andra skriftliga källor existerar från denna tid inom Norden har innehållet i berättelsen intresserat många forskare inom arkeologi, historia och litteratur. Beowulf är den längsta bevarade texten på gammal anglosaxiska. Det finns därför en ganska omfattande engelsk litteraturforskning som rör innehåll, tolkning och datering. Uppenbarligen är innehållet i kvädet ursprungligen bevarat genom muntlig tradition, och först långt senare nedtecknat, och då i förvanskad form. Olika förslag på översättningar finns tillgängliga både på internet och i bokhandeln.

En av de mer färgstarka karaktärerna i berättelsen förutom Beowulf själv är utan tvekan trollet Grendel, vars härjningar är anledningen till att hjälten beger sig till Danmark. Man har naturligt antagit att Grendel är en påhittad figur, helt i stil med alla andra troll och jättar från sagornas Skandinavien, England och Irland. Hans monstruösa utseende och beteende är inte särskilt mänskligt. Men det finns avvikande åsikter, där man istället menat att han mer kan liknas vid en vild krigare, en bärsärk och illgärningsman. Monsterattributet kan ha lagts till senare i spänningshöjande syfte.

Resterande del i denna artikel diskuterar ursprunget till berättelsen om Grendel. Finns det möjligen någon historisk verklighet bakom berättelsen? Genomgången är endast tänkt att fungera som idéer inför vidare studier i ämnet. Använda källor redovisas sist i artikeln.

Resumé av Beowulf
I Beowulf kretsar större delen av berättelsen kring hjältens bedrifter framförallt i nuvarande Danmark och Götaland, med sidoberättelser i Norge och Svealand. Eftersom Beowulf själv är nära besläktad med den götiske kungen Hugleik, är han själv direkt inblandad i både fredliga som krigiska relationer med grannrikena. Till den förra kategorin hör den inledande färden till den danske kungen Hrothgar och striden mot trollet Grendel. Expeditionen kan delvis förklaras av att hans fader Ecgtheow tidigare fått asyl och hjälp i danernas land, varför färden kan ses som en återbetalning, ett slags personligt diplomatiskt uppdrag.

Efter att ha dräpt både Grendel och hans lika skräckinjagande moder, återvänder Beowulf till göternas land lastad med dyrbarheter som betalning för hjältedåden, bland annat en stor halsring. Berättelsen lämnar här helt Danmark och övergår istället i kung Hugleiks misslyckade vikingatåg till frankernas land, där kungen stupar men Beowulf överlever och återvänder hem med de dystra nyheterna. (Denna händelse finns omnämnd i frankiska annaler och sägs ha inträffat ca år 515). En mörk skugga faller nu över Götaland, eftersom det sönderfallande kungariket hotas av ett allt mer aggressivt Svealand. Tidigare stridigheter mellan dessa riken är beskrivna i detalj, resulterande i två kungars död. Trots dåliga odds lyckas Beowulf, som rådgivare och senare götisk kung, genom taktiska allianser och vunna fältslag behålla oberoendet för Götaland under sin livstid. Först efter att han i kvädets slutskede dött i strid mot en eldsprutande drake återkommer spådomen om den ofärd som ska drabba Götaland i framtiden.

Beowulf beskriver ett klansamhälle under järnåldern där krigsromantik råder i de högre skikten, där hedern är viktig, feghet skamlig och där oförrätter sällan glöms bort. Släktbanden är viktiga. Personligt mod i strid och dristiga beslut premieras högt, men ödet är ständigt närvarande. Återkommande beskrivningar av vapenutrustningen antyder hur mycket denna värderades i dåtidens samhälle. Allianser inom och mellan rikena byggs med personliga kontakter och med utdelning av gåvor, men kan åter snabbt rivas.

Förutom beskrivningen av dåtidens krigarbaserade samhälle lyckas även kvädets författare beskriva naturen i den nordiska miljön på ett ganska suggestivt sätt. Blåsiga uddar, vindpinade klippor, dimmiga myrar, mörka skogar, bubblande källor och djupa hav ger liv åt berättelsen. Människorna finner trygghet i sina hus och hallar och bland varandra, men de fåtliga boningarna ligger glest och omges av obygd med ruvande odjur och andra farliga varelser. De anglosaxiska skalderna har med dramatiseringen verkligen velat trollbinda sina åhörare med berättelser från ett hedniskt och vilt sagoland, där till och med hjältarna till slut dukar under.

Att genomslaget faktiskt varit stort ända in i vår tid bevisas av de hollywoodfilmer som producerats på ämnet, bl a Den 13:e krigaren och Beowulf. I dessa filmer har man fört vidare samma olycksbådande spökstämning.

Beskrivning av Grendel i Beowulf
Första halvan av Beowulf-kvädet handlar om Grendel, hans härjningar i danernas rike, hans kamp med Beowulf och hans död (vers 87-1635 med avbrott). I berättelsen figurerar även en följeslagerska, Grendels moder, som efter hans död tar på sig rollen som hämnare, innan även hon dödas i en slutstrid av Beowulf.

Anledningen till Grendels härjningar i Hrothgars rike antyds tidigt i berättelsen. Uppförandet av mjödhallen Heorot samt efterföljande gästabud i denna uppväckte hans ilska och grämelse. Heorot har antagits ligga i danernas sägenomspunna huvudsäte Lejre på Själland. Nattetid beger han sig dit och dräper 30 krigare, inte med vapen utan med ren styrka. Härjningarna fortsätter sedan tills Heorot slutligen överges. I tolv vintrar får danerna utstå detta, innan Beowulf dyker upp på scenen och sätter stopp för det hela. Ett enda offer i kampen är nämnt vid namn: Äskhere, en av Hrothgars huvudkämpar, som Grendels moder tar livet av.

I större delen av berättelsen beskrivs Grendel som en direkt avskyvärd varelse, en avkomma till den bibliske broderdråparen Kain. Detta för in kristna influenser på karaktären, som inte kan ha funnits där från början. Följande beskrivningar ges löpande i texten: utbölingsande, rasande best, troll, odjur, jätte, vidunder. Karaktären är inte mänsklig, utan omänsklig, ett klassiskt odjur och monster. Samma typ av beskrivning gäller för Grendels moder: häxa, mordgast, sjöylva. När Beowulf besegrar Grendel, sliter han med kraft och utan vapen av hans arm, vilken sen som en trofé hängs upp i hallen, en knappast mänsklig griptass med klor.

Hade det inte varit för några speciella verser i Beowulf kanske man kunde ha nöjt sig och tagit denna del av berättelsen för vad den verkar vara, en ren saga med hjältar som kämpar mot odjur. Inte som andra delar av kvädet, där halvhistoriska karaktärer skymtar fram. I verserna 1345–1355 kan man dock läsa:

”Bönder som bygga och bo i mitt land har jag hört säga till slottsherren sin att de ha sett två sådana stora främmande gastar, gränsmarksmygare på ödsliga myrar. En av dem var som de förvisso väl kunde skönja av kvinnfolks art; den andra uslingen gick på sin skoggångsled skapt som manfolk, fast större till växten än den störste karl. Den ha de av gammalt Grendel kallat, folket i bygden.”

Här dyker plötsligt en något annan bild av Grendel och hans moder upp, bilden av nästan vanliga människor, men uslingar, vildsinta och mer storväxta än vanligt folk. Det nämns tydligt att namnet Grendel är lokalbefolkningens egen benämning på illgärningsmannen.

Vad namnet Grendel egentligen betyder är oklart, men det handlar inte om något personnamn. Man har föreslagit ord som ”förstöraren”, ”storm”, ”ilska”, ”botten” eller t o m ”sandbank” eller ”grovt grus”, allt detta baserat på likalydande ord i antingen fornengelska, fornnordiska eller isländska. Hur de tre senare beteckningarna kan passa på karaktären är dock svårt att förstå. Man får väl anse att betydelsen av namnet fortfarande inte är helt avgjord.

För att ytterligare närma oss målet om vem Grendel verkligen var bör vi leta efter andra källor som kan beskriva samma händelser som finns i Beowulf. Vi kan då fortsätta med att läsa delar av Didrikssagan.

Didrikssagan
Denna saga sammanställdes någon gång under medeltid på norskt-isländskt område, men baseras till stor del på ihopsamlade tidigare hjältedikter från Tyskland. Sagan är ett blandning av gamla muntliga berättelser som ursprungligen utspelat sig på kontinenten under 300-500-talen, d v s under romarrikets sönderfall, då de germanska rikena stod på sin höjdpunkt. Personer och händelser från skilda tidpunkter blandas ihop ganska fritt, varför goterkungen Ermanarik (300-talet), hunnerkungen Attila (400-talet) och Teoderik (början av 500-talet) direkt har med varandra att göra. Huvudpersonen är Teoderik den store (Didrik av Bern), kung i det östgotiska riket med huvudsäte i det italienska Verona åren 493-526. Runt honom och hans hjältebragder utspelar sig en stor del av sagan. En mängd bifigurer av olika slag deltar i händelserna, av vilka en del kan sägas tillhöra ren saga, medan andra måste betraktas som halvhistoriska personer under den aktuella tidsepoken. Bland de senare finns ett antal riddare och hjältar som hjälper Didrik i hans krigsföretag i främmande länder. Det mesta av skeendet utspelar sig i de germanska rikena på kontinenten, men några sidoberättelser finns längre norrut. En av dessa är historien om Bitterwulf och hans son Ditlev Danske. De för oss in i samma geografiska område och tidsperiod som Beowulf, d v s dåvarande Danmark under 500-talet.

Bitterwulf beskrivs i sagan som jarl och den störste kämpen som fanns i Danmark på den tiden. Han bodde vid Thumbathorp i Skåne, vilket måste avses nuvarande Östra Tommarp i sydöstra delen av landskapet, en under medeltiden betydande handelsort. När Bitterwulf vintertid (troligen juletid) ska bege sig till en rad gästabud i Skåne och på Själland, följer både hustrun Oda och sonen Ditlev med. Efter ett besök i Villands härad i nordöstra Skåne, rider far och son ensamma vidare över det redan frusna Öresund för att bevista ännu ett gästabud i södra Danmark. Det är här som Didrikssagans egen ”Grendel” dyker upp.

Redan innan Bitterwulf och hans son stiger in i sagan, berättas det förklarande om en ondskefull och girig figur, en rövare vid namn Ingram. Denne huserar i Falsterskog, ett gränsområde mellan Danmark och Sachsen. Här ligger Ingram på lur med sina kumpaner, rånar och dräper passerande folk. Vid ett tillfälle slår de ihjäl hela 60 lätt beväpnade köpmän, på väg upp genom Danmark. I rövarnas följe nämns även Heime, en av Didrik av Bern tidigare bannlyst riddare.

När Bitterwulf och Ditlev passerar Falsterskog attackeras de av Ingram och hans anhang. Men det går inte som planerat, för Bitterwulf hugger istället ner Ingram. Resten av rövarna dödas också i striden. Ende överlevande är Heime, som efter närstrid med både Bitterwulf och Ditlev flyr. Efter detta tar hjältarna hand om rövarnas byte och återvänder nu berömda åter hem.

Det finns flera likheter mellan Grendel i Beowulf och Ingram i Didrikssagan, och det är därför inte omöjligt att båda historierna har ett gemensamt ursprung, från början baserat på muntlig tradition i sagoform. Båda karaktärerna är missdådare och gränsmarksströvare som dräper folk. I Beowulf nämns antalet dräpta till 30, i Didrikssagan till 60. Hjältarnas namn Beowulf och Bitterwulf är också slående lika varandra, troligen handlar det om samma person. Ortnamnet Falsterskog bör också kommenteras. Det råder inget tvivel om att det är den syddanska ön Falster som åsyftas i sagan, som är rövarnas tillhåll. I äldre tider gick säkert landvägen från kontinenten till Danmark över denna ö och vidare norrut mot Själland. Som ett gränsområde med mörka skogar var kanske lojaliteten hos befolkningen låg mot dåvarande kungariken i Danmark eller nordtyskland. I Didrikssagan nämns att Ingram även gjorde skada i Sachsen, vilket låter som båtburna piraträder.

Att förflytta geografiskt fokus i händelserna från Heorot på Själland till Falster är ett problem om man inte antar att rövaren Ingram startade sina missgärningar där, eller att Heorot i verkligheten låg längre söderut. Men för tillfället lämnas dessa frågetecken åt sidan. I stället letar vi vidare efter fler källor i södra Danmark, där vi kan hitta spår efter Grendel. Och vi behöver inte leta långt, utan tar ett snabbt steg över från Falster till Mön, den lilla ön med de många sägnerna.

Lokala sägner från Mön
Mön är en ö rik på fornminnen. Dösar, bronsåldershögar och stensättningar vittnar om ett gammalt kulturlandskap sedan tusentals år. Speciellt imponerande är långdösarna från bondestenåldern, några av dem är Danmarks största. Naturen är också bitvis unik, inte minst de höga kritklipporna på Möns klint, vars motsvarighet endast finns på Rügen.

Det finns gott om bevarade historier och sagofigurer knutna till Möns fornminnen. Mest berömd är Klintekongen eller Jätten Opsal, som huserar på Möns klint och därifrån skyddar ön från fara. Men en annan figur är viktigare i vår egen diskussion om Grendel, nämligen Jätten Grön, med hemvist på framförallt västra Mön. Denne tycks ha gjort ett stort intryck i folkminnet, eftersom det finns många bevarade historier. Grön verkar tyvärr vara av mer tvivelaktig karaktär än Klintekongen, men är i vissa sammanhang ändå ibland benämnd som kung.

Personnamnet (om det nu är ett sådant) tycks hela tiden utgå från ordet Grön, men med talrika variationer. Här används svensk stavning:

Grön Jäger
Grönjein
Grönjägen
Grönjätte
Grön-Jette
Kong Grön
Grön Jägling
Grönlieg
Gröndigling

Jätten Grön håller som sagt till i sin domän på västra Mön, där hans gravplats bland annat anges vara den imponerande långdösen Grönsalen, ett gravmonument från stenåldern. Han har enligt sagan inte bara gett namn åt denna, utan även åt skogen Grönved och Grönsund, vilket är sundet mellan Mön och Falster. Vid sin sida har han en hustru som kallas för Fane. Intressant nog i sammanhanget uppges Fane ursprungligen inte härstamma från Mön utan från Falster. Där mötte hon som kvinnlig krigare en gång Grön i strid men de förlikades, varefter de blev man och hustru. Grön hade som kämpe och rövare nämligen ofta illasinnade ärenden på Falster, där han härjade, dräpte och tog byte. I Österskov på Falster finns gravhögar efter sju slagna fiender, berättar sagan. Om Grön och Fane istället kände sig förföljda kunde de gömma sig i en underjordisk inredd kammare på Mön, benämnd Hjortehöj eller Jordhöj, en ännu idag befintlig stenåldersgrav.

Men allt har ett slut, och Grön möter i sagan till slut sin överman, en figur benämnd Huno. Insatsen i kampen sägs ha varit en guldkedja som räckte runt Mön och som skulle skydda ön från fiender. Men Grön förlorar kampen någonstans på Mön och Huno hugger av hans huvud och vinner guldkedjan. Grön kan därefter under juletid ses rida omkring huvudlös i spökritt tillsammans med ett koppel hundar.

Det finns inget som antyder att Grön skulle vara speciellt knuten till 500-talet. Men i en källa nämns att han tillsammans med flera lokala hövdingar på Mön verkade samtidigt som Rörik och Helge. Den senare var Hrothgars bror.

Efter denna beskrivning kan vi sammanfatta de slående likheterna mellan de tre historierna om Jätten Grön, rövaren Ingram i Didrikssagan samt trollet Grendel i Beowulf:

Namnet. Grön Jägling, Grönjein, Gröndigling är så pass lika Grendel att ett gemensamt ursprung kan anas. Ingram faller utanför, men kan ha varit det ursprungliga personnamnet, de andra en titel, öknamn eller liknade. Västra delen av Mön har tidigare varit benämnd Grönö och det är möjligt att Grön fått sitt namn därifrån och inte tvärtom. Notera att Grön-namnen på Mön och Grendel båda uttryckligen är lokalbefolkningens benämning i källorna.
Geografiskt område. Grön och Ingram är aktiva i samma område, på Falster. Eftersom Grendel härjar i Heorot är han knuten till Själland och danernas huvudsäte i Lejre, någon specifik ort är dock inte tydligt uttalad i Beowulf. Möjligen har Heorot (Hjort) vid Lejre förväxlats med Gröns gömställe Hjorte-/Jordhöj på Mön.
Beteende. De tre karaktärerna är antingen rövare, kämpar eller dråpare. Antalet slagna fiender varierar mellan 60, 30 eller 7. Endast Grendel är beskriven som en icke-mänsklig figur.
Följeslagare. Både Grön och Grendel har en kvinnlig följeslagare, antingen hustru eller moder. Hon är dessutom stridbar och drar sig inte i Grendels fall att hämnas. I Didrikssagan nämns ingen kvinna, utan bara följeslagare.
Död. Grendel dör av en avsliten arm, men hans huvud huggs senare av. Både Ingram och Grön tas av daga genom kluvet eller avhugget huvud.
Baneman. Namnet på banemännen Beowulf och Bitterwulf är mycket lika. Gröns baneman kallas för Huno i sägnerna, vilket kan vara ett binamn eller ett namn på folket dit banemannen hör. Beowulf har säkerligen inte tillhört hunnerna, men kanske herulerna, ett till hunnerna närstående germanskt folk som veterligen har passerat både Danmark och Sverige på 500-talet enligt romerska källor.
Andra indicier. I Beowulf nämns att Grendels moder som hämnd dräpte Äskhere, en av kung Hrotgars närmaste män. Och vad finns på västra Mön, om inte Asgers höj. Även berättelsen om halsringen/guldkedjan som betalades till Beowulf/Huno efter Grendels/Gröns hädanfärd uppvisar likheter.

Naturbeskrivningen i Beowulf och landskapet på Mön
Som en slutgiltigt del i denna kedja av indicier som länkar Grendel till Mön, bör vi åter läsa några verser ur Beowulf, som beskriver den natur som trollet och hans mor vistas och gömmer sig i (vers 1357–1366), den engelska översättningen är tillagd inom parentes efteråt, som komplement:

”I avlägsna stråk vistas de i varglid, på vindsvept näs, på farlig florygg, – fradgande bäck under kupigt klippstup kastar sig ner i flödet under flyt. Ej fjärranväga från kärret ligger en kännspak tjärn under höga strandsnår, styva av frost, Vid vattnet stå skuggande skogsträd på rot. Där ser man var natt en sällsam syn: det brinner i vattnet”.
(” They possess unknown land, wolfcliffs, windy crags, a dangerous fen-path, where the mountain stream falls down under the darkness of the rocks, a flood under the earth. That is not a mile hence where the mere stands; over it hang rime-covered groves; the wood firm- rooted overshadows the water. There each night a baleful wonder may be seen, a fire on the flood”.)

Efter denna suggestiva naturbeskrivning fortsätter vi med stycket om Beowulf med följeslagares avslutande tåg mot Grendels moder vid ovanstående trolltjärn (vers 1403 – 1411):

”Överallt voro fjäten synliga längs stigen i skogiga stråk och på öppna fält, där hon farit och färdats och bort över mörkmyrar…De frejdade kämpar gå fram över oföre; stupande stenskravel, stigar där en man i sänder kan kliva, kusliga sträckor, tvärbranta näs…”.
(”The tracks were widely seen along the forest paths, the course over the fields. Away over the moor she went … Then the son of princes strode over the high rocky cliffs, the narrow paths, the straitened tracks, the unknown road, the steep crags…”)

Det står helt klart att detta som berättas i Beowulf inte är skildringar från ett sagoland. Ovanstående skildringar är mycket realistiska naturbeskrivningar av landskapet och naturen på Möns klint! De miljöer som beskrivs är:

Större våtmarker (mörkmyrar/moor) uppe på eller strax nedanför Klinteskoven, som under 500-talet troligen var vidsträckta, svårforcerade och kanske där endast en smal stig slingrade sig fram. Idag är de mer eller mindre utdikade.
Höga kustklippor med dramatiska former på själva klinten, där smala stigar slingrade sig fram hisnande vid kanten (varglid/wolfcliffs, vindsvept näs/windy crags).
Vattenfall som kastar sig ut över klinten (fradgande bäck under kupigt klippstup /mountain stream falls down under the darkness of the rocks). Ett sådant vattenfall finns än idag på Möns klint och kallas för Maglevandsfaldet.
Tjärnen med den döda Grendel. Det slutliga målet, där hans moder gömmer sig (ligger en kännspak tjärn under höga strandsnår…Vid vattnet stå skuggande skogsträd på rot/ That is not a mile hence where the mere stands… the wood firm- rooted overshadows the water). Detta mystiska vatten ligger än idag uppe på Möns klint, inte långt från klipporna, i kanten av Klinteskov. Träden står lutande över strandkanten, precis som i sagan. Den lilla sjön/tjärnen heter i dag Hunosö … och om ni undrar så syftar namnet naturligtvis på Gröns egen baneman, Huno. Uppenbarligen är denne i sägnerna på något sätt även knuten till sjön. Varför? Vid västra sjökanten finns resterna av befäst anläggning, en slags mindre fornborg med vallar, kanske en tillflyktsort i orostider? Vem höll till där? Kanske hade man eldar brinnande vid stranden, vars kusliga sken spreds över vattnet i mörkret: ”Där ser man var natt en sällsam syn: det brinner i vattnet”. Men det brinnande vattnet har troligtvis en annan förklaring. I vissa sjöar kan uppvällande sumpgas (metan) självantända, vilket ger upphov till små flackande lågor där gasen bubblar upp. I folktron kallades sådana lågor för irrbloss (på engelska Will-o'-the-Wisp). När Beowulf kom fram till trolltjärnen var vattnet bubblande, vilket kanske var uppvällande och illaluktande sumpgas. Enligt vissa källor betraktades platsen som helig. Kanske skedde enligt gammal tradition offer här, vilket kan förklara uppgiften om att Äskheres huvud hittades på stranden.

Möns klint är fortfarande en miljö för sagor, med höga klippor, trollskog och mystiska sjöar med okänt djup. Förutom Hunosö, finns även de liknande Aborresö och Stora Geddesö. Vid Timmesöbjerg längst in i skogen och helt nära klinten ligger en annan gammal befästnings-anläggning, med fynd ända från bronsåldern.

Även speciella djur är inflikade denna del av Beowulf, men med starkt dramatiserad beskrivning. I trolltjärnen simmar det sällsamma ”sjödrakar”, vilket helt klart inte är mer än oförargliga vattensalamandrar, troligen större vattensalamander (Triturus cristatus). Dessa är faktiskt ganska lika små drakar när de simmar runt i vattnet, men knappast ett hot mot en brynjebeklädd krigare. Detsamma gäller de helt vanliga ormar och ödlor som solar längs stränderna i berättelsen. Intressant nog har det i denna del av Danmark in i modern tid levt kvar eskulapsnok (Zamenis longissimus), en orm som kan nå en längd av två meter. De sista exemplaren sågs senast på södra Själland på 1800-talet. Möjligen kan man tänka sig att eskulapsnokar har inspirerat till dramatiseringen i Beowulf, eller till de sagor om lindormar som finns på Mön.

Arkeologiska spår
Tillskillnad från tidigare perioder är det gjort ganska få fynd från folkvandringstiden på Mön. Uppgifter finns från anläggningen vid Hunosö, efter en mindre utgrävning av Nationalmuseet 1911. Platsen består av en rund backe på ca 20 m i diameter och drygt 2 m höjd. Bränd lerklining, tegel och ektimmer avslöjar fynd från medeltiden snarare är folkvandringstiden. Detta utesluter dock inte tidigare anläggningar eller tillfälliga boplatser på samma ställe, endast ytterligare utgrävningar skulle kunna bekräfta om så är fallet. Det hade varit intressant att undersöka Hunosöens botten, om det finns fog att tro på spekulationerna om offerritualer.

Gravar daterade till folkvandringstiden är fåtaliga från Mön. Den mest intressanta i sammanhanget hittades 1903 strax norr om Elmelunde och finns på Nationalmuseet. I graven som låg under flat mark, påträffades ett ”ej komplett” skelett, troligtvis av en man, som måste ha varit en krigare eller hövding. Med sig hade han ett 86 cm långt tveeggat järnsvärd och en sköld, i form av en bevarad sköldbuckla av järn med viss utsmyckning. Dessutom påträffades krukrester, flinta samt käkarna av tre hundar. Det framgår inte på vilket sätt skelettet var ”inkomplett”, det hade varit intressant att veta om skallen saknades som sagorna om Grön antyder. Fynden av hundskelett är intressanta av samma orsak.

Utöver ovanstående mer rika grav har veterligen endast fattigare gravfynd gjorts på Mön från yngre germansk järnålder. Man får intrycket av att ön var en utpost, tydligt fattigare än centralbygderna på exempelvis Själland. Med tanke på det utsatta läget en bit ut i Östersjön, var Mön säkerligen ofta utsatt för plundringsräder under järnåldern. Kanske har detta präglat samhället och tvingat befolkningen till försörjning genom egen plundring på grannöarna.

Sammanfattning
Ovanstående genomgång antyder ett gemensamt ursprung för historierna om Grendel, Ingram och Jätten Grön. Den dramatiska beskrivningen av Grendel som ett odjur har troligen lagts till efterhand, tillsammans med andra överdrivna delar av berättelsen. Bortser vi från dessa i Beowulf och jämför med de andra sagorna kan vi ana ett verkligt historiskt skeende:

Under en gradvis ökande påverkan från den växande kungamakten på Själland under 400- och 500-talen har flera mindre hövdingadömen försvunnit som självständiga riken. På Mön finns det kvar ett visst självbestämmande, beroende på en lokal hövdings personliga egenskaper. Kanske var denne krigare sin tids störste kämpe, både vad gäller storlek, styrka och dristighet? Framgångsrik krigsföring kombinerat med plundringsräder in på grannöarna ger ett dåligt rykte. Öppna slag mot kungens krigare undviks, men överraskande nattliga överfall tillsammans med glupska hundar sprider skräck. Så förvandlas gradvis Ingram/Grön/Grendel till ett människoätande troll av skalderna i kungens mjödhall.

Troligen har det i Gröns följe funnits kvinnliga krigare, antingen beroende på traditioner, eller beroende på ren brist på manliga krigare i följet. Och kanske var någon av dessa släkt med just hövdingen? Kvinnliga krigare måste ha varit egendomligt och skrämmande i de kristna engelska skaldernas ögon.

Slutet kommer när danernas störste krigare Beowulf dräper kämpen från Mön i envig och därefter även hans kvinnliga följeslagare. Hon har efter en sista hämndaktion spårats till ett gömställe på Möns klint. Kanske fick Beowulf verkligen simma ut till gömstället i trolltjärnen och där avsluta berättelsen? Kanske fick han med sig Grendels huvud på tillbakafärden? Och kanske finns de kvarvarande resterna av Grendel på Nationalmuseet i Köpenhamn, med nummer C 12294-300?


Källor

Beowulf. Svensk översättning av Björn Collinder. Natur och Kultur, 1954.

Beowulf. Engelsk översättning av R K Gordon. Dover Thrift Editions, 1992.

Beowulf i originaltext med engelsk översättning och förklaringar. Internetversion hämtad 2011-03-20: http://www.heorot.dk/

Didrikssaga (Sagan om Didrik av Bern). Internetversion hämtad 2011-03-20:
http://www.nordlund.lu.se/Fornsvenska/Fsv Folder/01_Bitar/B.P6.A-DidA.html

Nationalt register over fortidsminder. Internetversion hämtad 2011-03-31: http://www.kulturarv.dk/fundogfortidsminder/

Projekt Mön. Internetversion hämtad 2011-03-30: http://www.itu.dk/people/hrafn/moen.pdf

Sagn og myter i Fanefjord sogn. Jonna Kjär-Nilsen, 2005. Internetversion hämtad 2011-03-20: http://www.fanefjordsogn.dk/Sagn_og_myter_i_sognet2.htm

Wikipedia om Beowulf: http://en.wikipedia.org/wiki/Beowulf

Wikipedia om Teodorik: http://en.wikipedia.org/wiki/Legends_ab ... _the_Great

[lampros]

Wow, intressant. Jag måste läsa detta mer noggrant senare. Thumbs up.

[Valdemar Sappi]

Samma reaktion här. Mycket spännande nytänk!

[Stefan]

, men överraskande nattliga överfall tillsammans med glupska hundar sprider skräck.t

Ja speciellt som stridshundar användes vid den tiden. Bla i Brittanien (iaf enligt skönlitteraturen).

Intressant uppslag i tråden - och det måste ha varit någonting sådant, om det finns en kärna av historisk sanning i sägnena.

Jag själv hade - och kanske har, en annan, delvis närbesläktat fundering:

Att Grendel var helt enkelt befälhavare för en motståndar-armé, eller motståndar-stam. Som bekant, i vår tid betecknas ju gärna hela arméförband, ja hela arméer, med befälhavarens namn. Stenbock marscherade hit och dit... typ.

Och modern? tja, alltifrån en allierad, till faktiskt en moder som trädde in som befälhavare. Dylikt har ju förekommit även i vår historia många gånger. Två stycken olika Kristina som försvarat Stockholm. etc...
Sånt kunde mest som galjonsfigur, med en av yrkesmilitärer som faktisk befälhavare, men nån gång helt personligen, och där yrkesmilitärer var faktiska underbefälhavare.

Men i sagans form förvandlades Grendel och modern helt enkelt till monstertroll. Kanske med hjälp av den sedvanliga krigspropagandan.

[Schwemppa]

Mycket intressant läsning. Tack för det.

[Starkodder]

Ja, segrarna skriver som bekant historien. Och det är väl därför vissa geografiska områden dominerar i sagorna, såsom Själland och Svealand. Efter ett par fulla mjödhorn kunde skalderna verkligen lägga ut texten om de fallna motståndarna...

Som ett annat exempel, så var väl Nils Dacke Gustav Vasas egen Grendel.

[Jan Eskildsen]

Hej, godt arbejde! Med få års mellemrum dukker der nye forsøg op på at placere Beowulf og geaterne i et landskab. Indtil nu har det været min opfattelse, at det er spild af tid at diskutere, hvor handlingen i digtet har fundet sted. Det har forskere siden Tolkien ment. Beowulf kan bruges som et tidsbillede, men man skal ikke lede efter en historisk begivenhed deri. Skiftende forfattere har ladet Beowulf gå i land ved Stevns klint, eller han har sejlet gennem Roskilde fjord til Lejre, eller han er kommet til Sønderjylland.

1. Iwan Schyman mener, at Beowulf kom fra Brosjö i Värmland.
(Beowulfs land är Brosjöområdet i Värmland. 1958.)

2. Hans Neumann mener, at Grendel boede i Sønderjylland.
(Olgerdiget. 1982.)

3.Tore Gannholm mener, at Beowulf kom fra Gotland.
(Beowulf. Gutarnas nationalepos. 1992.)

4. Sven Rosborn mener, at Beowulf kom fra Jylland.
(Den skånska historien. Vikingar. 2004.)

Nu skal det så foregå på Møn, og du inddrager Didrik af Bern, hvilket jeg finder spændende.

Dine citerede linier lyder således i den danske oversættelse af Beowulf (Andreas Haarder):
"Fra folk i mit rige, om de færdes på landet eller rådslår i hallen, har jeg hørt sige, de har set et par, der så sådan ud, vildvejsuhyrer, vandre i ødet, udstødte ånder. Én af dem havde, så vist som de vel kunne vide den slags, kvindeligt udseende; den anden forkvaklede vandrede i sine vildspor med vækst som en mand, ihvorvel han var vældigere end hvert et menneske; fra før i tiden havde folk på egnen omtalt ham som Grendel, de kendte ikke til en far, om der engang var blevet avlet et ophav til dem af onde gespenster."

Du finder mere om klinteborgen på Møn her - den er flere tusinde år gammel:
http://danmarksborgcenter.dk/?p=1786
samt om borge og volde
http://danmarksborgcenter.dk/?p=755

Det er en spændende og den hidtil mest interessante udgave af historien du her har præsenteret os for.

mvh Jan

[Starkodder]

Jag tror att någon eller några av de ovanstående referenserna är skrivna ur en ganska lokalpatriotisk synvinkel, vilket kanske är misstänkt. Men låter spännande, ska läsa.

Det låter bra när du skriver "intil nu...", vilket visar att du kanske tror på någon verklig historisk händelse? För egen del (som amatör) är det inte så svårt att sålla bort överdrifterna, om "trianguleringen" visar åt ett visst håll. Någon verklig person måste ju rimligen ha levt som topprankad krigare under den aktuella perioden. Vem om inte denne skulle hamna i sagorna?

Jag tänkte så småningom försöka öppna en spekulativ tråd angående Beowulf/Bitterwulf, hans anknytning till herulerna, hans gård Jarlastadhum i sydöstra Skåne, hans eventuella gravplats Bolshög, arkeologiska spår från en tidigare plundrad och eventuell herulisk gravplats inte långt därifrån. Dessutom släktgården omnämnd i Beowulf (Vägmunds värdefulla gård=Östra Vemmerlöv?). Slutligen sonen Ditlevs hämtresa till kontinentens heruler (Datius i Prokopios berättelse) och hans slut i Vilkinaland (Illyricum) tillsammans med gepider ca år 545, i krig mot häxan Ostancia (Theodora/Justinianus). Som skåning kanske det ändå tyvärr blir lokalpatriotiskt...

[Hexmaster]

Jag tror att någon eller några av de ovanstående referenserna är skrivna ur en ganska lokalpatriotisk synvinkel, vilket kanske är misstänkt.

Håller med. På så sätt är jag mer nyfiken när exempelvis en svensk förlägger Atlantis till Irland än när en gotlänning förlägger Beowulf till Gotland osv.

[Valdemar Sappi]

Men Atlantis vet väll alla var det låg? Det är staden Rungholt som försvann i grose mandränke 1362. Då när den stora ön Strand delades upp i Nordstand och Pelworm... Och en lång rad socknar bara försvann. Enligt sägnen så var det bara tornet i Ribe som stack upp ur vattenmassorna. De flesta socknar i dagens Danmark som försvann fanns utanför Tönder...

Jag är svensk. Rungholt är långt borta. Jag har alltså rätt. Eller hur?

Jaja, det är inget kul på TV och sista boken just utläst... undrar om jag får brev från admin nu? Hur deletar man?

[Jan Eskildsen]

En smule seriøsitet kan man vel forvente, eller ?

[Valdemar Sappi]

Ok, med visst rodnad på kinderna. Fast just det att Rungholt är något av ett Atlantis, det var seriöst...

Mön är en helt ny tanke för mig. Föreställer mig annars Hammershus föregångare som ett fäste för en stark lokal storman, långt innan det blev ärkebiskopens borg. Sillfiskets enorma betydelse har kanske en mycket äldre historia än vi föreställer oss. Vinsten från den kunde göra en storman mäktig. En tredjedel av den danska skatteintäkten kom från den. Så varför tänka sig sillfisket så starkt knutet til östra kusten, den skånska? Marsk Ludvig Albretsens kamp för kontroll av Helsingborg och Hammershus handlade just om sillskatten. För att få bort honom efter en lång misslyckad belägring, så var de tvungna att mer eller mindre göra honom till mittjysk hertig.

Mön, kan inte det handla mycket om rikedom och makt genom sillen? Att den danska kronan kunde anställa internationella legotrupper, det handlade mycket om sillen. Troligen låångt tillbaks i tiden. Eller?

Ser nyfiket fram mot Starkodders vidare försök utveckla det här. Gärna fler spännande länkar till material...

[Jan Eskildsen]

Starkodder skrev:
"Vid sin sida har han en hustru som kallas för Fane."

På Møn har du Fanefjord Skov og Fanefjord kirke: Du har også Fanefjord Kirkevej, Fanefjordgade, Fanefjordvænget og Fanefjord Skovvej - ved St Damme i nærheden af Askeby.

http://www.forlagetvandkunsten.dk/108480/
http://da.wikipedia.org/wiki/Fanefjord_Kirke
http://www.moenantikvariat.dk/M%C3%B8nk ... slotte.htm

[Jan Eskildsen]

Inledning
Lokala sägner från Mön
Mön är en ö rik på fornminnen. Dösar, bronsåldershögar och stensättningar vittnar om ett gammalt kulturlandskap sedan tusentals år. Speciellt imponerande är långdösarna från bondestenåldern, några av dem är Danmarks största. Naturen är också bitvis unik, inte minst de höga kritklipporna på Möns klint, vars motsvarighet endast finns på Rügen.

Det finns gott om bevarade historier och sagofigurer knutna till Möns fornminnen. Mest berömd är Klintekongen eller Jätten Opsal, som huserar på Möns klint och därifrån skyddar ön från fara. Men en annan figur är viktigare i vår egen diskussion om Grendel, nämligen Jätten Grön, med hemvist på framförallt västra Mön. Denne tycks ha gjort ett stort intryck i folkminnet, eftersom det finns många bevarade historier. Grön verkar tyvärr vara av mer tvivelaktig karaktär än Klintekongen, men är i vissa sammanhang ändå ibland benämnd som kung.

Personnamnet (om det nu är ett sådant) tycks hela tiden utgå från ordet Grön, men med talrika variationer. Här används svensk stavning:

Grön Jäger
Grönjein
Grönjägen
Grönjätte
Grön-Jette
Kong Grön
Grön Jägling
Grönlieg
Gröndigling

Andre navne findes i en bog, jeg har her: Klintekongen, der beskytter øen mod ulykker og angreb kaldes Jøden Opsal, varieret som Gjøde Opsal, Gjøjen, Gøen, Jøing, Jøjn, Jon m.v. Han havde en hest og en hund. "Det er dog nok samme ord som Goen i lollandsk-falsters sagnoverlevering, og folkemindeforskeren Hans Ellekilde mener, at ordet egentlig er en form af Goden, et dæknavn for guden Odin. Klintekongen er omtalt i gamle optegnelser som Jetten af Upsal, også Kongsbjerg er omtalt, og navnet Goden, Goin og Going omtales som kendt på Lolland og Falster. Sagnet om ham sættes også ind i europæisk sammenhæng som "den vilde jæger". Men der nævnes ikke noget med "grøn" her.

Kilde: Gyldendals Egnsbeskrivelse for Lolland, Falster, Møn - s. 221-225.

[Jan Eskildsen]

Forfatteren til sagn og myter på det link, der henvises til, har også den samme bog som kilde som den jeg citerer fra:
"Gyldendals Egnsbeskrivelse, bind 7: Lolland-Falster-Møn med omliggende øer".
Som jeg allerede har skrevet, står der IKKE noget om nogen, der hedder noget med Grøn, tjek det selv. Derfor kan det godt stå noget i 100 år gamle bøger og myter og sagn, men det må i så fald undersøges.
At der henvises til troldtøj og småfolk, der rev det ned om natten, som blev bygget om dagen, skærper min skepsis, for det fortælles mange steder i Danmark, også her på Bornholm, hvor det er "de underjordiske", der får skylden.
Som det fremgår af teksterne var J.L. Heiberg digter og ikke noget historisk sandhedsvidne.
Han levede fra 1791-1860 og kan meget vel have givet næring til sagn og myter. Størstedelen af teksten på sagn- og mytesiden synes at være skrevet uden nogen særlig tydelig kildeangivelse, især skal man lede efter henvisninger til, at Grøn er nævnt, har jeg ret?
I hvilken troværdig kilde kan man læse, at der skal have boet nogen på Møn, der hedder Grøn?
Kildekritik er alfa og omega i sådanne sager.