Björn Hamilton har skrivit en mycket läsvärd text om sina upplevelser 1981, även om torpedövningarna före U137.
Vi får tacka Google:s cache för att texten fortfarande går att läsa, den verkar nämligen ha plockats bort från Försvarsfrämjandets sajt. (
Jag tar mig friheten att klistra in texten direkt här. Hoppas att ingen moderator misstycker; det är långt, men som sagt läsvärt.
Ubåtsminnen Ubåt 137
Tisdagen den 27 oktober 1981 gjorde Björn Hamilton – 31 år gammal, med kaptens grad, 9 år efter officersexamen och 7 år efter FubOK (Förberedande Ubåtsofficers kurs) – sin första dykning som ubåtschef.
Kommendör Björn Hamilton blev regementsofficer i Flottan 1972 och har gjort en gedigen ubåtskarriär. De 15 aktiva åren i vapnet kröntes under 90-talet med befattningen Chef för 5.ubåtsflottiljen (krigsförband inom MKS med sammanlagt 5 ubåtar). I kombination med den uppgiften var kommendör Hamilton även Chef för Marinens Officershögskola, HM Konungens adjutant och resande försvarsattaché i Kanada. Kommendör Hamilton är sedan ett år sjukpensionerad till följd av sjukdomen MS.
Det var visserligen ett tillfälligt chefskap, som ersättare för ordinarie fartygschef (FC) på ubåten Neptun under två veckor. I den planerade verksamheten ingick emellertid, att jag skulle genomföra några gångdagar ! Jag hade flera gånger och flera år tidigare varit tjänsteförrättande ubåtschef, men då alltid under tid då ordinarie FC och delar av besättningen hade sommar- eller julledigt, dvs. under perioder då ubåten varken kunde eller var planerad att gå till sjöss.
Om minnet inte sviker så här 20 år efteråt, så tror jag att ordinarie FC var med ombord, eftersom hans semesterresa till någon Medelhavsö skulle starta först morgonen därpå. Hans närvaro ombord var dock enbart föranledd av hans särskilda intresse för de prov vi skulle delta i och inte för att kontrollera min förmåga som chef eller att vara backup. Jag hade så sent som dagarna före varit sekond på HMS Neptun. Hon var då endast något år gammal och representerade det senaste inom konventionell ubåtsteknologi. Jag har aldrig hört någon officer rangordna försvarsmaterielen utifrån tänkbara prislappar. Någon journalist hade dock beräknat ubåtens totalvärde (inklusive vapen) till 1 miljard kronor! Som fartygschef har man, förutom ansvaret för stora materiella värden, även ett för mig långt viktigare – nämligen för besättningen. I detta fall en besättning om cirka tjugo officerare och 5 värnpliktiga. Neptun är idag – till följd av det senaste försvarsbeslutet – tyvärr ”förtidsavgången”. Jag blev ordinarie FC på en systerubåt några månader senare.
Dykningen genomfördes på territorialhavet syd Ronneby någon gång under eftermiddagen. En stund före provstart och en god stund efter att vi intagit uläge, observerade jag i periskopet ljusen från helikoptrarna ur 13. helikopterdivisionen. Det var för dem vi skulle gå målgång under kvällen.
Proven avsåg test av målsökande torpeder fällda från tung helikopter. I proven deltog en rote tunga helikoptrar. ”Rotetvåans” uppgift var att dokumentera torpedens och ubåtens rörelse i vattnet. Torpeder har som standardutrustning inbygd strålkastare för det ändamålet. Ubåten Neptun hade tillfälligt utrustats med några positionsljus på däck, samt en stor och stark strålkastare fäst på torntaket och riktad rakt upp. Positionsljusens och strålkastarens strömbrytare var installerade i Neptuns manöverrum.
Målgången var okomplicerad och om jag minns rätt så genomfördes den helt i enlighet med provordern. En viktig förutsättning – som rimligen måste ha uppfyllts före och under torpedskotten – bör ha varit att provområdet inte stördes av något ovidkommande buller från exempelvis passerande ytfartyg. Härutöver ingick naturligtvis att vi skulle beakta provens höga sekretessvärde och undvika fällning då någon utomstående kunde tänkas observera torped- och ubåtsrörelserna. Förutsättningarna för spaning efter främmande ubåtar från Neptun var förmodligen begränsad, på grund av ubåtens snorkeldrift och helikoptrarnas hydrofonsändningar i närområdet. Därmed inte sagt att främmande ubåtar obehindrat hade kunnat uppträda inom eller i anslutning till provområdet. Jag förmodar nämligen att helikoptrarna, som vanligt genomförde fri ubåtsjakt inom provområdet före och efter provet. Proven leddes från den fällande helikoptern och ordergivningen skedde på någon ordinarie UK-frekvens. I provet deltog även någon torpedbärgare, förmodligen HMS Pelikanen.
Proven avslutades någon gång före midnatt, varvid vi intog ytläge och gick tillbaka mot vår ordinarie kajplats i Karlskrona Örlogshamn. Som fartygschef uppehåller man sig normalt på bryggan under gång i ytläge inomskärs och jag har fortfarande ett starkt minne av att det var en riktigt ”trolsk afton”, svag eller ingen vind och klar höstsval luft. Det orangefärgade lampskenet på Kungsholmsfort omgavs av lite dis. Det var en sådan där kväll då allt ljud når väldigt långt över havet. Avgasljudet från vår dieselmotor hördes förmodligen mycket långt, när vi gick in i skärgården mellan Kungsholmen och Aspö. Jag njöt, särskilt med tanke på att vår målgång hade genomförts så väl. Utö-händelsen och mina egna erfarenheter – från slutet av 70-talet, då vi jagade en stor sovjetisk ubåt som övade minfällning i inloppet till Nynäshamn – till trots, så kunde jag då inte ens tänka tanken, att besättningen på en ”stor sovjetisk ubåt” just då gjorde allt vad de förmådde för att komma loss från en uppgrundning 5 distansminuter ost om Försänkningen!
Vid 8-tiden morgonen därpå, onsdagen den 28/10, träffade jag – och de officerare ur Neptuns besättning, som hade varit direkt inblandade i proven – ”spanarna” och hydrofonoperatörerna från 13.hkpdiv som deltagit i proven. Mötet genomfördes i den så kallade ubåtsbaracken intill ubåtarnas kajplatser i Örlogshamnen. I denna före detta byggbarack hade ubåtsbesättningarna och ubåtslaget sina expeditioner och där fanns även ett kafferum stort nog att kunna användas för mindre möten som detta. Vi hade precis börjat mötet, med den sedvanliga koppen kaffe och lite allmänt erfarenhetsutbyte, när jag blir kallad till telefonen för ett ”viktigt samtal”. Det var en dam från Örlogsbasens sjöbevakningscentral som frågade mig om vi hade alla ”kamraterna hemma”. Det var en ovanlig fråga med tanke på att jag visste att hon var väl förtrogen med ubåtarnas ledningssystem och sekretessen kring ubåtspositionerna. Men eftersom jag kände henne väl och anade behovet av ett snabbt svar, så svarade jag att ”alla är hemma”, efter det att hon avslöjat att frågan var föranledd av att de fått någon civil rapport om att en stor ubåt var synlig inne i Östra skärgården, närmare bestämt på Gåsefjärden.
Kafferummet i ubåtsbaracken var spartanskt inrett. Där fanns bl.a. ett gammalt bord, enligt uppgift från de som var med på ”gamle kungens tid”, en relik från tidigare ubåtsbesättningars spartanska utrymme i Cisternskjulet. Bordets illa medfarna skiva var nu – liksom förr – dold med hjälp av ett påklistrat sjökortsurklipp, visande just Östra skärgården. Jag samlade mötesdeltagarna – som för övrigt representerade en stor del av landets ubåtsjaktexpertis – kring bordet och berättade vad som hade sagts från sjöbevakningscentralen samtidigt som jag pekade ut området i kortet. Om jag minns rätt, så delade alla uppfattningen att ”det verkar inte rimligt”. Alla tänkbara svenska ubåtar var ju vid kaj och på Gåsefjärden uppträdde de dessutom inte. Där var det allt för grunt. Vi enades om att det förmodligen var rapportören som förhastat sig. Det hade ju även hänt i Flottan, att någon oerfaren VO (vakthavande officer) till FC rapporterat ”ubåt i sikte”, när han under gång i Kalmarsund sett fyren Dämman avteckna sig i kikaren. En knapp timme senare – då vårt möte med 13.hkpdiv. i stort sett var klart – ringde damen från sjöbevakningscentralen igen. Med upphetsad stämma meddelade hon att ubåtens existens nu var bekräftad. ”Det är en stor sovjetisk ubåt som står på grund vid Hästholmen!”
Mötet med 13.hkpdiv. avslutades omedelbart och några ur Neptuns besättning satte av, för att som ubåtskunniga och dykare medfölja kommendörkapten Karl Andersson i motorbåt, när han i egenskap av stabschef vid Örlogsbasen åkte ut för att inspektera ”inkräktaren”. Jag åkte tillsammans med några andra från ubåtsdivisionen till Karlskrona lasarett, där vi i enlighet med en flera månader gammal kustflotteorder, skulle genomgå en – i vanliga fall oändligt uppskattad – repetitionsutbildning i olyckssjukvård. Jag, och de andra ubåtsmännen från ubåtsdivisionen i Karlskrona som deltog i kursen, var naturligtvis mentalt beredda och hoppades få order att gå till sjöss för att medverka i bevakningen av Ubåt 137, en sovjetisk benämning som av många förvanskades till U137. Vi ålade oss själva därför ständig personsökarpassning. Det kom dock inga larm den dagen eller kvällen, vilken vi för övrigt tillbringade på akuten. Där mötte vi många patienter och sjukhusanställda som tyckte att Försvaret/vi med våld skulle tvinga upp besättningen ur ubåten och spärra in dem i fängelse. Några av de yngsta kvinnliga sjukvårdsbiträdena var riktigt hatiska och kände sig kränkta av ”ryssen”!
På torsdagsmorgonen var jag åter ombord och deltog i morgonuppställningen med Neptuns icke fulltaliga besättning. En stund senare blev jag uppkallad till stabschefen på Örlogsbasen. Jag var nämligen äldste (den ende) ubåtschef i Örlogshamnen och stabschefen frågade om jag kunde genomföra ett spaningsföretag med ubåt i anslutning till territorialhavsgränsen. Uppgiften var, att om möjligt lokalisera de sovjetiska örlogsfartyg som man hade fått indikationer om och som antogs vara på väg mot Karlskrona. Äntligen!! Det var ju detta jag och besättningen hade väntat på.
Vi var dock inte en fulltalig besättning för ett så kvalificerat uppdrag. Jag vädjade därför om förstärkning från systerubåtarna och ubåtslaget, samtidigt som vi gjorde Neptun klar för gång. Det dröjde inte länge förrän vi hade fått ihop en komplett besättning och nu återstod bara att medelst krypterad signal orientera min verklige chef – Chefen för första ubåtsflottiljen – om att vi kunde och borde genomföra det spaningsuppdrag som örlogsbasen önskade. Så blev det och vi kastade loss vid halv tiotiden. Avsikten var att gå i ytläge till en dykpunkt ost Utklippan och därefter spana utmed territorialvattengränsen mot Hanöbuktens inre. På vägen mot dykpunkten passerade vi Ubåt 137 på avstånd 2,5 distansminuter.
Förutom vrede över att ubåtschefen hade kränkt svenskt vatten, så kände jag mig faktiskt lite tillfreds. Detta var ett oväntat bevis på att jag och många av mina kollegor måste ompröva värderingen av de sovjetiska ubåtsbesättningarnas professionalitet. Oavsett vilken uppgift ubåten skulle lösa, måste ubåtschefen ha haft ett överordnat direktiv att absolut inte bli upptäckt. Ubåt 137 var ju inte bara upptäckt, den var dessutom identifierad och självförvållat påtvingad ytläge! Som ubåtschef kände jag mig alltid obehagligt ”avklädd och sårbar”, när vi undantagsvis uppträdde i ytläge under stridsmässiga övningar. Jag undrade hur ”loosern” Gustjin kände sig? Måhända hade de eller någon annan rysk besättning lyckats gå in där tidigare. Gustjin skulle säkert – av sina chefer – ha blivit betraktad som ett ”ubåtsess” om uppdraget hade lösts felfritt. Nu väntade väl förmodligen ett hårt straff?
Kort tid efter passagen av ubåten fick vi en signal om att det tills vidare rådde dykförbud ost om Utklippan. Det var lunchtid varför jag beslutade att vi skulle avvakta stillaliggande på en position mellan Utlängan och Utklippan.
Strax före klockan 12 blev jag uppkallad till bryggan av en ivrig VO. Jag nästan springer uppför lejdaren till tornet, där VO ivrigt pekar österut mot en stor utsjöbogserare på väg rakt emot oss och därmed även på väg mot Ubåt 137. Bogserbåtens namn avläses med hjälp av kikare och periskop och efter konsultering av identifieringsböcker fastställs snabbt att det var ett sovjetiskt statsfartyg, namnet har jag tyvärr glömt. Det krävdes inte mycket fantasi för att förstå, att bogserbåten som kränkte både svenskt yttre och inre vatten var på väg för att dra loss Ubåt 137. En manöver som borde vara ganska enkel att utföra eftersom det till synes var fritt fram att gå ända intill ubåten utifrån havet.
Min första tanke var att med hänvisning till IKFN få stopp på bogserbåten på platsen. I enlighet med IKFN-föreskrifterna signalerade vi optiskt den internationella prejnings-/stoppsignalen. Bogserbåten tog dock ingen som helst notis om den signaleringen och inte heller våra försök att få kontakt på kanal 16. Nästa steg enligt IKFN skulle vara att avge varningseld från kanon eller handeldvapen. Våra ubåtar har inte förutsättningar att avge varningseld (torpedbeväpningen är av karaktären 1/0-funktion). Neptun var dessutom det enda örlogsfartyget i området och ingen annan kunde bistå med varningseld. Det återstod därför bara att rent fysiskt hindra bogserbåten från att nå fram till Ubåt 137. Det skedde inledningsvis genom att vi försökte lägga oss i vägen för bogserbåten. Bogserbåtsskepparen kunde dock, tack vare god fart och ett jämförelsevis lättmanövrerat skrov, lätt undvika kollision med Neptun genom att göra smärre kursändringar. Resultatet blev istället en ”jakt” mot Ubåt 137. Trots chiefens (maskintjänstchefens) och maskinisternas handpåläggningar så var Neptun något långsammare än bogserbåten. Det innebar att om vi gick samma sträcka, så borde de få tillräckligt med tid för att kasta över/ta emot en tross och dra loss ubåten innan vi nådde fram.
Som bekant har försvararen oftast fördelar i form av lokalkännedom, så även i detta fall. Jag kunde nämligen gå närmare land än vad bogserbåten gjorde. Det innebar i sin tur att Neptun hade förutsättningar att komma först till Ubåt 137 om jakten hade fortsatt. Detta insåg förmodligen även bogserbåtsskepparen varför han inte girade styrbord när han kom fram till förlängningen av Gäsefjärden. Bogserbåten fortsatte istället på västlig kurs mot Karlshamn och jag girade efter. Vi hade flera gånger under jakten skickat ”alarmrapporter” till Örlogsbasen om bogserbåten och vårt förföljande. Förhoppningen var att de skulle kunna insätta något ytfartyg som kunde fullborda en IKFN insats. Det enda resurstillskott som iaktogs var att ett av flygvapnets propellerdrivna skolflygplan – SK 50 – cirklade runt oss, förmodligen fotograferande. Den fortsatta jakten – med en fortsatt expanderande avståndsskillnad – skedde med hjälp av radar på grund av tätnande dimma. När vi befann oss syd Ronneby fick vi order att avbryta förföljandet och återgå till spaningsföretaget. Det var åter tillåtet att dyka och 13. patrullbåtsdiv. – under ombasering från Stockholm – skulle ingripa mot bogserbåten.
Neptun dök enligt plan ost Utklippan och vi kunde kort tid därefter registrera aktiv hydrofonsändning i ostlig bäring. Sändningen kom från någon sovjetisk jagare. Avståndet bedömdes vara stort och som svar på vår spaningsrapport, fick vi Örlogsbasens bedömning att detta inte var vårt mål, det antogs ligga mera sydligt. Vi fortsatte under långsam förflyttning att spana med alla våra spaningsmedel.
Cirka kl. 2230 när vi låg syd Utklippan, indikerade vi återigen aktiv hydrofonsändning från en sovjetisk jagare. Denna gång i västlig bäring och på ett betydligt kortare avstånd. Jag girar emot och när vi kommit närmare observerar jag den upplysta jagaren i periskopet. Den tända däcksbelysningen och lanternor visar att jagaren ligger till ankars. I närheten ligger många andra ankarliggande och några andra fartyg håller på att ankra. Jag hade aldrig tidigare befunnit mig i uläge så nära en fruktad sovjetisk jagare. Pinfärsk ubåtschef, med stort förtroende för besättningen och den egna förmågan – delvis bekräftat vid den tidigare bogserbåtshändelsen – bestämmer jag mig för att försöka få jagaren att börja sända i kontakthållningsmod med sin aktiva hydrofon. Det skulle vara lärorikt för både oss och underrättelsetjänsten. Tanken var att vid behov ”kila in” på svenskt territorialhav – för att undgå jagaren – om den skulle bli alltför närgången.
Ju mer vi närmade oss jagaren desto mer uppenbart blev det, att de antingen inte upptäckt oss i hydrofon eller så brydde de sig inte om oss. Jag intog därför utgångsläge akter om jagaren och gick med låg fart på parallellkurs och med parallellavstånd 75 -100 meter. Risken för att jagaren obemärkt skulle flytta sig bedömdes vara försumbar. Jag räknade med att få god förvarning genom att höra när de började spela hem ankarkättingen alternativt startade upp maskin. Under passagen observerades jagaren dessutom kontinuerligt genom periskopet. När vi var i höjd med akterskeppet, noterade jag att det stod en del människor på däck – väl synliga i skenet från däcksbelysningen. De tycktes inte ha upptäckt vårt periskop, men när jag befann mig i höjd med jagarens brygga – passageavstånd 75 -100 meter – beordrade jag tändning av tornstrålkastaren. I periskopet såg jag att vi nu hade skapat en stor grön ljusfläck som sakta förflyttade sig utmed jagaren. Personerna på däck började peka mot fläcken och jag tänkte att nu kopplar de väl om till anfalls/kontakthållningsmod för hydrofonen.
Men icke! Anspänningen – som hade varit tydlig bland oss i Neptuns manöverrum – försvann och jag fortsatte mot nästa ankarliggare, som också uppvaktades med tändning av strålkastaren. Under denna slalomåkning bland ankarliggarna registrerade vi en mängd data från våra spaningsmedel. Jag vill minnas att det sammanlagt var 10-12 fartyg som låg till ankars. Spaningen avbröts vid 3-tiden fredagen den 30 oktober. Vi hade då gått in på svenskt vatten och tog oss i uläge upp mot angöringsbojen där vi intog ytläge. Förtöjningen i Örlogshamnen bör ha skett cirka halv fem på morgonen. Hustru Elisabeth som alltid fört dygnsvisa dagboksanteckningar, läste nämligen häromdagen att jag hade kommit hem klockan 0500 den 30 oktober 1981.
Morgonen den 6 november eskorterades Ubåt 137 ut från svenskt till internationellt vatten. Där väntade amiral Kalinin ombord på jagaren Kasjin nr. 446. Jag hade, dagen innan av chefen för Kustflottan, fått i uppdrag att omedelbart efter det att ubåten lämnat svenskt vatten, genomföra ett avancerat spaningsföretag med Neptun. Jag skulle i uläge gå utifrån havet och in till Gåsefjärden!
Jag har fortfarande ett klart minne av att vi strax före Försänkningen mötte färjan Bore. Hon var på väg tillbaka till Örlogshamnen med en hord av journalister, vilka hade bevittnat det historiska återlämnandet av Ubåt 137.
Med tanke på den uppenbara risken att gå på grund under uppdraget, bad jag om att på förhand få skadeståndsbefrielse ifall ubåten skulle skadas. Ett löfte jag lyckligtvis inte behövde hänvisa till senare. Uppdraget löstes till fullo.
Anm. 1. Karl-Gustav Nilsson – då fiskare med egen trålare i Sturkö fiskehamn – har för mig berättat att när han och en annan trålare från Sturkö sent på söndagskvällen den 25 oktober 1981 – två dygn innan Ubåt 137 gick på grund – gick ut från fiskehamnen såg båda skepparna ett starkt radareko i närområdet. Ekot låg syd Skälören och de kan än idag gå ed på att det inte härrörde från något fast föremål i skärgården, såsom en prick e.dyl. Enligt Karl-Gustav – som redan då var en van sjöman och väl förtrogen med såväl vattnen som den normala radarbilden – manövrerade de emot, varvid föremålet som alstrade ekot gjorde en motmanöver, på ett sätt så att avståndet ändå förblev relativt konstant. Skepparna hade på skoj sagt till varandra att ”det var väl en rysk ubåt” och fortsatte därefter mot Midsjöbankarna.
Anm. 2. En kort tid efter Ubåt 137 händelsen uppstod en livlig diskussion om orsaken till att ubåten hamnade på grundet. Några anser än idag att Ubåt 137 gick på grund till följd av felnavigering. En felnavigering som – enligt dem – helt oavsiktligt skulle ha fört Ubåt 137 till svenskt inre vatten och Gåsefjärden. Jag delar absolut inte den uppfattningen och finner det uteslutet att en ”sovjetisk kollega/ ubåtsbesättning” skulle vara så inkompetent. Det var däremot bevisligen en felmanövrering. En sådan felmanövrering kan drabba även den bäste navigatören. Det är emellertid märkligt att FC – vid en så svår ”inträngning” – inte hade varit förutseende nog att förse sig med tillräckligt reservdeplacement i form av vatten i regler- eller ballasttank. Han genomförde förmodligen inträngningen på traditionellt sätt i så kallat mellanläge – dvs. med delvis fyllda ballasttankar. Vid grundstötningen gjorde han förmodligen också enligt ”handboken” dvs. han ”blåste överallt”. Detta räckte uppenbarligen inte. Ubåten flöt nog upp, men något misstag – oklart vad – gjorde att ubåten åter fastnade på grundet. Denna gång utan förutsättningar att ”blåsa” sig fri. Tankarna var redan tomma.
Anm. 3. Svenska kadetter tvingades tidigt lära sig svaret på frågan, ”När glädjes man i flottan?”. Svaret man önskade var ett citat ur ”Lärobok i Sjömanskap”. Jag måste tyvärr erkänna att det exakta citatet fallit i glömska. Innebörden av citatet är att ”man glädjes, om man varit förutseende nog att fästa boj och lina vid ankaret utifall…”.
Anm. 4. Jag fick senare information om att 13.ptrbdiv fått ett felaktigt läge på bogserbåten och sökt efter den ost Utklippan. Bogserbåten hade senare girat babord och efter ytterligare en tid lämnat svenskt vatten. Den anslöt därefter till den sovjetiska styrkan som utgjordes av en jagare och något ubåtsräddningsfartyg. Den styrkan uppvaktad av tyskt signalspaningsfartyg m.m. hade under kvällen lagt sig till ankars strax utanför den svenska territorialvattengränsen syd Ubåt 137.
Anm. 5. Jag förmodar att Amiral Kalinins bedömning inte enbart var relaterad till den ”gröna fläcken”, utan även var grundat på att patrullbåtar och torpedbåtar uppträdde till sjöss liksom att kustartilleriet börjat sända med avancerade eldledningsradar från öarna samt att spanings-, jakt- och attackflygplan regelmässigt uppträdde i området. Amiralen hade säkert gjort rätt bedömning. Om de sovjetiska fartygen hade passerat över vår territorialvattengräns, då hade jag beordrat avfyring av Neptuns stridstorpeder.
Anm. 6. 10 år senare träffade jag på andra sidan Östersjön en man som också hade varit med om händelserna kring Ubåt 137. Han berättade att han då tjänstgjorde i den sovjetiske amiralen Kalinins stab och var med ombord på Kasjin 446. Han log igenkännande när jag berättade min version enligt ovan. Förtroligt viskande berättade han, att amiralen under dagen hade givit ut en förberedande order, om att Ubåt 137 skulle fritas – vid behov med vapenmakt – tidigt på morgonen den 30 oktober. Fritagningsoperationen skulle påbörjas kl.0300. Den sovjetiske amiralen hade kl. 0230, dvs. när Neptun var på väg mot Angöringsbojen, samlat sin stab på jagarens däck och meddelat att fritagningsföretaget skulle återkallas. Anledningen var att det svenska försvaret i området hade vuxit till för fort. Han uppgav vidare att bogserbåten hade haft i uppgift att genomföra en snabb och överraskande lossdragning av Ubåt 137. Det var första draget i den ryske amiralens ”djävulska plan”. (Ett drag som alltså en svensk ubåt satte stopp för!)
Anm. 7. Jag blev häromdagen informerad om att tidningen GP, någon gång under 1990, publicerat en artikel om att den politiske officeren ombord på Ubåt 137 avslöjat att de sovjetiska örlogsfartygen – som legat omedelbart utanför territorialvattengränsen – hade haft för avsikt att frita ubåten med vapenmakt om så erfordrades. En uppgift som i så fall hade lämnats av två oberoende källor! Jag fick i samband med öppnandet av en minnesutställning om Ubåt 137-händelsen på Marinmuseum i Karlskrona, en pratstund med denne politiske officer som nu var särskilt inbjuden till stan. 1:e sekonden ombord på Ubåt 137, kaptenlöjtnant Vassili Bessedine, berättade då för mig att det var han som hade givit GP information om fritagningsplanerna. Jag passade även på att fråga honom om de ombord hade information om Amiral Kalinins planer. Han svarade att de inte kunde kommunicera på radio på grund av att svenskarna spärrade den förbindelsen. De hade dock fått den informationen på annat sätt – men med fördröjning. Jag antar att fartygschefen fick informationen skriftligt eller eventuellt muntligt.
Anm. 8. Den 18 oktober i år – dvs. nästan exakt 20 år efter Ubåt 137-händelsen – höll dåvarande statsministern Torbjörn Fälldin ett anförande vid Sällskapet Gillet´s kvällsarrangemang på Sjöofficersmässen i Karlskrona. Han talade under den passande rubriken ”20 år efter U137”. Anförandet var naturligtvis fokuserat mot hur han som statsminister hade upplevt några av de mest betydande händelserna och hur han politiskt hanterade dessa. Jag kände naturligtvis igen merparten, men blev mäkta förvånad över att bogserbåtshändelsen tycktes ha passerat obemärkt förbi statsministern, som för övrigt verkade ha haft god koll på läget. De direktiv och förhållningsregler han hade givit ut, nådde dessutom aldrig mig vid fronten som hade till uppgift att ytterst verkställa ”statsministerns beslut och riktlinjer” (Crises Management). Jag bad därför om att få inleda den efterföljande frågestunden. Inledningsvis förklarade jag att anledningen till att jag bett om ordet, var att min uppfattning om väsentliga händelser inte stämde med dåvarande statsministerns. Jag gjorde därefter en koncentrerad beskrivning över bogserbåtshändelsen samt vad jag hade fått veta angående den sovjetiska fritagningsplanen. Torbjörn Fälldin lyssnade intresserat och sa sedan att detta hade han aldrig hört talas om. Jag påtalade för de 130 åhörarna att det som hade sagts om fritagningen kom från en enligt min uppfattning säker källa men naturligtvis inte hade kunnat indikeras av oss för 20 år sedan. Det anmärkningsvärda var att informationen om bogserbåten uppenbarligen aldrig nådde den yttersta politiska ledningen. Torbjörn Fälldin hade särskilt betonat att man under onsdagen fått en framställan från Sovjet om att de ville att 4 namngivna fartyg skulle få gå in på svenskt vatten för att assistera Ubåt 137. En begäran som hade avslagits. Tänk vilken nytta jag hade haft av den informationen! Detta är praktexempel på vikten av dubbelriktad och snabb informationsutväxling mellan Regeringen och chefer för förband/enheter i nyckelroller. Försvarsmakten och regeringskansliet har förhoppningsvis tagit lärdom och blivit bättre på Crises Management.
Björn Hamilton
